Om frossan
Snart är jag ryckt ur tidens sköte
och snart ur Bacchi armar förd.
Farväl du saft, du söta skörd,
som under vingårdsmännens möte
nu pressas vid mitt levnadsslut!
Förtvivlan, kom, kom vid det ropet,
kom, slingra repet kring om stopet
och häng mig, sen jag tömt det ut!
Mitt kärl, som fordom liv och lusta
i sina varma droppar gav,
står tomt och kullstjälpt vid min grav,
då andras krökta halsar pusta
ikring det bord där förr jag satt.
Jag brödren ser i ölkulissen
med tobakspiporna kring spisen
men på min spik en annans hatt.
Nog skönjer jag, när preses dricker,
hur han med tobakspipan tänd,
vid bordet mot den ena änd
sin krönta stånka åt mig sticker
men han, som jag, ser blint och snett:
min mun slätt intet mer kan smaka,
likt flugan på en sockerkaka,
när innanmätet är för hett.
Min vän med stopet numro fyra,
rödblommig som den skönsta ros,
så stursk och fräck som en matros
med nio pund i engelsk hyra,
fördömer mig till avgrunds djup;
han hade lust mig söndersåga,
om jag ej i min kulna plåga
vid paroxymen tar en sup.
Men nej, nej, aldrig denna tunga
en enda droppe mer förmår,
hon knappast väser fram: "Gutår!"
förrn kölden stelnar blod och lunga
och benen domna i min bädd:
min hand blir is och näsan vatten,
min fot som glas, och hela natten
regerar själen yr och rädd.
Ja, där som fordom på min kista,
ur flaskan Bacchus åt mig log,
står nu en skål från Liljans krog
till ölostvassla till mitt sista
och havresoppa i mitt stop...
Ett turkiskt papper med jalappa,
en tom butelj och doktorns kappa
blir bouppteckning alltihop.