Opp, Amaryllis! Vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval.
Regnbågen prålar,
med sina strålar
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, låt mig utan våda
i Neptuni famn dig frid bebåda!
Sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal!
Kom nu och fiska — noten är bunden —
kom nu på stunden,
följ mig åt!
Kläd på dig tröjan,
kjorteln och slöjan,
gäddan och löjan
ställ försåt!
Vakna, Amaryllis lilla, vakna —
låt mig ej ditt glada sällskap sakna!
Bland delfiner och sirener nakna
ska vi nu plaska med vår lilla båt.
Tag dina metspön, revar och dragen!
Nu börjar dagen —
skynda dig!
Söta min lilla,
Tänk icke illa!
Skulle du villa
neka mig?
låt oss fara till det lilla grundet
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet,
varöver Tirsis så harmade sig!
Stig då i båten! Sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
i vårt bröst.
Eol sig harmar,
men när han larmar,
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja
i din stilla famn, kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dig följa…
Sjungen, sirener, och härmen min röst!
