Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Fjärde boken

←  Tredje boken
Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget
av Julius Caesar
Översättare: Erik Hedén

Fjärde boken
Femte boken  →


[ 102 ]

FJÄRDE BOKEN.

I.

Under den påföljande vintern — det var detta år som Gnæus Pompeius och Marcus Crassus voro konsuler — överskredo usipeterna, ett germanskt folk, liksom även tenktererna, i mycket stora skaror floden Rhenus ej långt från det hav, vari Rhenus utfaller. Det som tvang dem övergå floden var, att de under flera år oroats av sueberna, vilka hårt ansatte dem med krig och hindrade dem odla sina åkrar.

Sueberna utgöra den ojämförligt största och mest krigiska av alla germanska stammar. De uppges hava hundra härader, av vilka vart och ett utsänder tusen väpnade män på det krigståg, som de varje år företaga. De övriga, som stannat hemma, skaffa föda åt sig och dessa; nästa år åter stå dessa i sin tur under vapen, men de förstnämnda stanna hemma. Så försumma de varken åkerbruket eller krigets konst och vana. Men hos dem tillhör ingen jord enskilda eller är undantagen från allmänt bruk, och icke få de kvarstanna längre än ett år på en och samma plats för att odla jorden. De leva icke heller i någon större utsträckning av säd utan mestadels av mjölk och nötkött, varjämte de gärna gå på jakt. Detta levnadssätt jämte arten av deras föda, den dagliga kroppsövningen och den frihet, vari de leva — ty då de icke ens som barn fått vänja sig vid lyd[ 103 ]nad och ordning, göra de aldrig annat än vad som behaga dem allt detta när deras krafter och gör dem till ett utomordentligt storväxt folk. Ja, så härdade ha deras livsvanor gjort dem, att de mitt i den skarpa kölden, som råder i deras hemland, gå utan alla andra kläder än hudar, vilka äro så korta, att de lämna en stor del av kroppen naken, samt bada i floderna.

II.

Köpmän få tillträde till deras land snarare därför att de till dem vilja sälja vad de tagit som krigsbyte, än därför att de önska få några varor införda utifrån. Ja, till och med hästar, som utgöra gallernas förtjusning, och som dessa betala med mycket höga pris, vilja ej germanerna införa utifrån, utan de nyttja sina hemfödda, små och fula djur och träna dessa genom daglig övning, tills de nå en mycket hög grad av uthållighet. Under rytteristrider hoppa de ofta av hästarna och strida till fots, hästarna ha de vant att stå stilla på en och samma fläck, dit de, om så behöves, snabbt draga sig tillbaka; och intet ter sig enligt deras sedvanor tarvligare eller vekligare än att nyttja sadel. Därför gå de, hur fåtaliga de än äro, utan tvekan till anfall mot vilket antal sadelförsedda ryttare som helst. Vin låta de icke alls införas i landet, ty de anse, att det gör männen obekväma att utstå mödor och förkvinnligar dem.

III.

För staten gäller det som den största ära att lägga de odlade fälten öde så långt som möjligt utanför sina [ 104 ]gränser; ty därigenom har den ju bevisat, att ett stort antal folk ej mäkta motstå dess makt. Också uppges det, att på ett håll ligger landet öde nära sexhundra romerska milier från sueberna räknat. På ett annat håll ha de till grannar ubierna, vilkas stat en gång var stor och blomstrande, mätt med germansk måttstock. Dessa äro något mer kultiverade än andra folk av samma ras, eftersom de bo längs Rhenus och därför ofta få besök av köpmän, varjämte de också påverkats av de närboende gallernas seder. Dem ha sueberna ej kunnat utdriva ur deras land, ehuru de försökt det i många, tätt på varandra följande krig; därtill har ubiernas stat varit för stor och mäktig, men till skattskyldiga ha de gjort dem samt betydligt försvagat deras kraft och stolthet.

IV.

I samma läge voro usipeterna och tenktererna, om vilka vi ovan talat. Dessa hade i flera år motstått suebernas våldsamma anlopp men till sist dock fördrivits från sina marker och efter att under tre år irrat kring litet varstädes i Germanien kommit till trakten vid Rhenus. Där bodde menapierna, vilka på flodens båda stränder hade åkerfält, hus och byar; förskräckta av den stora människomassa, som närmade sig, utrymde de emellertid sina boningar på flodens bortre sida och utsatte på den hitre sidan bevakningsstyrkor, som skulle hindra germanerna från att komma över. Dessa försökte alla möjliga utvägar, men då de varken kunde bana sig väg med våld till följd av bristen på fartyg eller smyga sig över i hemlighet till följd av menapiernas vaktposter, låtsades de draga sig tillbaka till sina gamla områden [ 105 ]och boplatser, men när de gått så långt som tre dagsmarscher bort från floden vände de åter om och tillryggalade å hästryggen hela denna vägsträcka på en enda natt, varpå de överväldigade de intet vetande eller anande menapierna, som genom spejare lärt känna germanernas avtåg och därför utan fruktan återinflyttat i sina byar å bortre Rhenusstranden. Sedan dessa dödats och deras skepp erövrats, överskredo germanerna floden, innan den del av menapierna, som vistades hitom Rhenus, lärt känna vad som stod på, samt besatte alla dessas boningar och lade beslag på deras förråd, av vilka de sedan livnärde sig under återstoden av vintern.

V.

När Cæsar fick underrättelse om vad som skett, tänkte han med oro på gallernas vankelmod, vilket lockar dem att fatta föga övertänkta beslut och att ständigt trakta efter förändringar, samt ansåg sig därför ej kunna låta dem sköta sig själva. Ty sådan är gallernas natur, att de tvinga vägfarare, även mot deras vilja, att stanna, så att de få fråga dem vad var och en hört och försport om varje sak, och köpmän omringas i städerna av folkhopar, som nödga dem att berätta från vilka trakter de kommit och vad för händelser de där hört omtalas. Dessa händelser och hörsägner bestämma ofta deras beslut i de viktigaste ärenden, beslut som de på fläcken måste ångra, eftersom de låta leda sig av lösa rykten, ja ofta av historier som man diktat ihop för att kunna svara dem till nöjes.

[ 106 ]

VI.

Då Cæsar med hänsyn till denna deras sinnesart fruktade, att kriget skulle taga en farligare vändning, reste han till hären tidigare, än han dittills plägat. När han framkommit dit, fann han att just det, som han befarat verkligen inträffat: åtskilliga folk hade sänt underhandlare till germanerna och bett dem draga bort från trakterna vid Rhenus, i vilket fall de skulle ställa allt vad de begärde till deras förfogande. Lockade av dessa förespeglingar strövade germanerna längre in i landet och hade redan kommit fram till eburonernas och kondrusernas område, vilka sistnämnda äro lydnadspliktiga under trevererna. Cæsar, som kallat till sig Galliens främsta män, ansåg klokast att ej låtsa om, vad han visste, utan lugnade och styrkte deras sinnen, samt befallde dem uppsätta rytteri, varpå han kungjorde sitt beslut att draga i fält mot germanerna.

VII.

Sedan proviant anskaffats och en utvald rytteritrupp medtagits, anträdde han marschen mot de nejder, där han hört att germanerna vistades. Då han endast var på några få dagsmarschers avstånd ifrån dem, möttes han av underhandlare, vilka höllo ett tal av följande innehåll: Germanerna hade ej börjat krig mot romerska folket men tänkte å andra sidan på intet sätt undandraga sig strid, om de retades därtill, ty sådan var germanernas fäderneärvda sed, att vilka som än anfölle dem, så gjorde de motstånd och togo ej sin tillflykt [ 107 ]till böner. Det ville de emellertid framhålla: de hade kommit dit mot sin vilja, själva fördrivna från sin hembygd; ville romarna vinna deras välvilja, kunde de vara dem nyttiga vänner; antingen borde man upplåta dem odlingsmarker eller tillåta att de behölle dem, vilka de redan med vapenmakt underlagt sig; de stode ej tillbaka för något folk utom sueberna, med vilka ej ens de odödliga gudarna kunde mäta sig; för övrigt funnes det på hela jorden ingen, som de ej kunde övervinna.

VIII.

Härpå svarade Cæsar så, som han ansåg situationen kräva; i slutet av sitt tal inskärpte han: På någon vänskap från hans sida kunde de omöjligen räkna, om de kvarbleve i Gallien; ej heller fann han det förnuftigt, att de, som ej kunnat värna sitt eget land, skulle få besätta andras, och för övrigt funnes ej i Gallien några lediga odlingsmarker, som utan oförrätt mot någon kunde skänkas bort, allra helst åt en så stor människomassa; men det stode dem fritt att, om de så önskade, slå sig ned i ubiernas land, från vilka just sändebud vore hos honom för att klaga över suebernas övergrepp och bedja om hans bistånd; han skulle tillsäga ubierna därom.

IX.

Underhandlarna sade sig skola framföra detta till sina landsmän och, sedan de dryftat saken med dem, återkomma till Cæsar efter två dagar; de bådo, att han under tiden ej skulle rycka närmare. Ej ens därom sade sig Cæsar kunna avgiva något löfte. Ty han hade [ 108 ]försport, att en stor del av deras rytteri några dagar förut sänts till ambivariterna på andra stranden av Mosa för att proviantera och plundra; han förmodade, att de väntade på dessa ryttare och för detta ändamål ville draga ut på tiden.

X.

Mosa uppflyter på berget Vosegus i lingonernas land och utfaller i oceanen efter att knappa åttio mil från sin mynning ha upptagit en arm av Rhenus, som kallas Vacalus, och med denna bildat batavernas ö. Rhenus åter har sin källa i lepontiernas land uppe bland alperna, flyter i hastigt lopp en lång sträcka genom nantuaternas, helvetiernas, sequanernas, mediomatrikernas, tribokernas och treverernas områden, framrinner, när den närmar sig oceanen, i flera armar, bildande många och stora öar, vilka i stor utsträckning bebos av vilda och barbariska folk, bland andra de där som uppges leva av fisk och fågelägg, samt utfaller slutligen med många mynningar i oceanen.

XI.

Cæsar befann sig på endast tolv miliers avstånd från fienden, då underhandlarna i enlighet med den träffade överenskommelsen återkommo till honom; de råkade honom under marschen och bådo honom på det ivrigaste att ej framrycka längre. Då de ej lyckades påverka honom därvidlag, anhöllo de, att han måtte skicka bud till den rytteritrupp, som sänts i förväg framför den övriga hären, och mana den att avhålla [ 109 ]sig från strid, samt att han måtte giva dem tillfälle att skicka underhandlare till ubierna; om dessas hövdingar och senat ville med dem ingå ett genom ed bekräftat fördrag, så förklarade de sig villiga att antaga de villkor Cæsar uppställt; de bådo om tre dagars anstånd för att kunna få uppgörelsen klar. Bakom allt detta trodde sig Cæsar nu som förut skönja beräkningen att under de där tre dagarna deras bortsända rytteri skulle hinna återvända. Emellertid sade han dem, att han den dagen endast ämnade framrycka fyra milier för att skaffa trupperna vatten; dit borde de följande dag komma så talrikt som möjligt, så skulle han taga kännedom om deras krav. Under tiden sände han bud till de anförare, som dragit i förväg med hela rytteriet, att de ej borde reta fienderna till strid och, om de själva utmanades, blott avvärja anfallen, tills han själv kommit närmare med huvudhären.

XII.

Men så snart fienderna fingo syn på våra ryttare, vilka voro femtusen man starka, medan de själva ej hade mer än åttahundra ryttare, då ju de, som sänts ut för att proviantera på andra sidan Mosa, ännu ej återvänt, kastade de sig med största snabbhet över de våra. Dessa, som icke befarat några fientligheter, eftersom germanernas underhandlare strax förut återvänt från Cæsar och utbett sig stillestånd för just den innevarande dagen, bragtes i förvirring. När de åter hunnit ordna sig till motvärn, hoppade fienderna enligt sitt invanda krigssätt ur sadeln, genomborrade de våras hästar nedifrån och nedlade sålunda många ryttare. De [ 110 ]övriga togo till flykten, och så förfärade voro de, att de ej vågade stanna, förrän de kommit inom synhåll för huvudhären. I denna strid dödades av våra ryttare sjuttiofyra, och bland dessa den mycket tappra krigaren Piso från Akvitanien, en man av hög börd, vilkens farfar innehaft kungavärdigheten bland sitt folk och av vår senat erhållit hederstiteln vän. Han hade velat hjälpa sin broder, som kringränts av fienderna, och även lyckats rädda honom ur faran, men fick själv sin häst sårad och störtade till marken, där han tappert värjde sig så länge han mäktade; när han omringad och höljd av sår stupat, kom brodern, vilken redan dragit sig ur striden men från fjärran varseblivit, vad som skedde, i fyrsprång framstörtande mot fienderna och blev även han dödad.

XIII.

Efter denna strid fann Cæsar intet skäl föreligga att vidare lyssna till underhandlarna eller ingå avtal med sådana, som, medan de svekfullt och försåtligt begärde fred, börjat krig utan minsta anledning; och att vänta, tills fiendens styrka ökats och dess rytteri återkommit, ansåg han vara höjden av dumhet, allra helst som han kände gallernas vankelmod och därför insåg, hur starkt fienderna imponerat på dem redan genom denna enda seger; han fann sig därför ej böra giva dem rådrum att hopspinna några planer. Just som han blivit överens med sig själv om allt detta samt meddelat legaterna och kvestorn sitt beslut, att striden ej fick uppskjutas en enda dag mer än nödigt, inträffade en högst läglig händelse, nämligen att på morgonen dagen efter [ 111 ]striden germanerna, alltjämt fulla av trolöshet och hyckleri, i stort antal — alla hövdingar och åldrade män voro med — infunno sig i hans läger. Vad de ville var dels, som de själva uppgåvo, att ursäkta sig, därför att de föregående dag börjat strid tvärtemot vad som var överenskommet och de själva hade begärt, dels ock att om möjligt genom svekligt tal förskaffa sig vapenvila. Glad att ha fått dem i sina händer, lät därför Cæsar taga dem i förvar; själv förde han alla sina trupper ur lägret och befallde rytteriet, som han förmodade vara uppskrämt genom gårdagens strid, att tåga efter linjearmén.

XIV.

Med hären uppställd i tre träffen kom han efter en mycket hastig marsch på åtta mil fram till det fientliga lägret, innan germanerna hunnit få klart för sig, vad som stod på. Plötsligt skräckslagna både genom vår härs snabba ankomst och genom de sinas bortovaro, hade de varken tid att hålla krigsråd eller att väpna sig utan visste sig ingen råd, om det vore bättre att föra trupperna fienden till mötes eller att försvara lägret eller att söka sin räddning i flykten. Då de genom larm och förvirring röjde sin fruktan, bröto våra soldater, retade genom deras trolösa handlingssätt dagen förut, in i lägret. Där gjorde de, som i hastigheten kunnat få tag i sina vapen, en stunds motstånd och värjde sig mot de våra i skydd av kärrorna och trossen; men alla de övriga, främst kvinnorna och barnen ty germanerna hade tagit med sig allt sitt, när de drogo hemifrån och övergingo Rhenus togo till flykten åt alla håll; dem lät Cæsar rytteriet förfölja.

[ 112 ]

XV.

När då germanerna hörde skriken bakom sin rygg och sågo de sina nedhuggas, bortkastade de sina vapen, övergåvo sina fälttecken och störtade ut ur lägret; när de på flykten kommit fram till Mosas och Rhenus’ sammanflöde, sågo de alla vägar stängda, och sedan ett stort antal dödats, kastade de övriga sig i floden och omkommo där överväldigade av skräcken, tröttheten och den starka strömmen. De våra, vilka ej hade så mycket som en enda man dödad samt blott några få sårade, och det fast de motsett ett så fruktansvärt krig, eftersom fienderna räknat fyrahundratrettiotusen människor, drogo sig tillbaka till lägret. De germaner, som Cæsar låtit kvarhålla i lägret, fingo av honom lov att bege sig bort. Men då de blott väntade sig hämnd och marter av gallerna, vilkas tegar de härjat, sade de sig vilja stanna kvar hos honom. Cæsar gav dem full handlingsfrihet.

XVI.

När detta krig mot germanerna slutförts, fann sig Cæsar av många skäl nödgad att övergå Rhenus; mest vägde det skälet, att han sett hur lätt germanerna lockades till att infalla i Gallien och därför ville tvinga dem sörja för sin egen säkerhet genom att visa dem, att romerska folkets krigshär både kunde och vågade övergå Rhenus. Härtill kom ock, att den del av usipeternas och tenkterernas rytteri, vilken, som ovan nämnts, övergått Mosa för att proviantera och plundra samt därför ej deltagit i striden, efter de sinas flykt dragit sig [ 113 ]tillbaka över Rhenus till sugambrernas område och förenat sig med dessa. Cæsar hade då sänt budbärare till dessa med fordran, att de till honom skulle utlämna dem, som överfallit honom och Gallien med krig, men de svarade: Romerska folkets välde slutade vid Rhenus; om han ej funne det riktigt, att germanerna mot hans vilja överginge till Gallien, hur kunde då han i sin tur vilja tillvälla sig något slags rätt eller makt på andra sidan floden? Ubierna däremot, det enda folk på andra sidan Rhenus som sänt underhandlare till Cæsar, slutit vänskapsförbund med honom och lämnat gisslan, de bådo honom på det ivrigaste, att han skulle bringa dem hjälp, eftersom de svårt förtrycktes av sueberna; och om han av statsaffärer hindrades från att göra detta, borde han åtminstone låta sin krigshär övergå Rhenus; detta vore nämligen nog för att skänka dem hjälp och hopp för framtiden. Ty efter Ariovistus’ fördrivande och det nyss vunna slaget hade hans här ända bort till de längst fjärrboende germanska folken blivit så namnkunnig och frejdad, att romerska folkets rykte och vänskap innebure full garanti för deras trygghet. De lovade honom ett stort antal fartyg i och för krigshärens överförande.

XVII.

Cæsar hade ju också av ovannämnda skäl beslutit övergå Rhenus; men att övergå floden på fartyg ansåg han varken vara rådligt ur säkerhetssynpunkt eller motsvara romerska folkets värdighet. Hur ytterligt svår än en brobyggnad tedde sig till följd av flodens bredd, djup och strömstyrka, ansåg sig Cæsar därför böra försöka en sådan eller ock uppgiva tanken på att överföra [ 114 ]hären. Det sätt han valde för brobyggnaden var följande:

Stockar av en och en halv fots tjocklek, tillspetsades i nedre ändan och med en längd som avpassades efter flodens djup, sammanfogades två och två sålunda, att det lämnades två fots mellanrum dem emellan. Dessa nedfirades med maskiner, fästades och nedslogos i bottnen medelst pålklubbor icke rätt nedåt efter sänklod som vanliga bropålar utan i sned ställning lutande i samma riktning, vari strömmen flöt; mittemot dessa på ett avstånd av fyrtio fot nere vid flodbottnen lät han ställa andra stockar, på samma sätt parvis förenade, vilka vändes i riktning mot flodströmmens vågsvall. Dessa varandra motställda stockpar höllos upptill isär medelst infogade tvärbjälkar, vilkas bredd var två fot, motsvarande mellanrummet mellan de båda stockarna och vilka vid vardera ändan fastnitades med dubbla klämmor. Genom att dessas armar först förts isär från varandra och sedan i motsatt riktning hopbundits, erhöll byggnaden blott och bart genom konstruktionen en sådan fasthet, att ju kraftigare vattnet trängde på dess tätare trycktes bindningarna tillsammans. Dessa byggnadsdelar sammanbundos sedan med virke, som lades i brons längdriktning, och övertäcktes med långa läkter och flätverk; och för att ytterligare motverka strömmens tryck ställdes ytterligare en rad pålar, snett riktade liksom murbräckor och sammanfogade med det egentliga byggnadsverket, för att skydda den sida av bryggan, som vette nedåt floden, mot strömmens tryck, och likaledes nedslogos ovanför bryggan på lagom avstånd pålar, så att om barbarerna sökte kullstörta brobyggnaden medelst fartyg eller trädstammar, som de läte [ 115 ]driva med strömmen, skulle dessa skyddspålar förtaga kraften hos nämnda anfallsmedel och hindra dem från att skada bron.

XVIII.

På tio dagar från och med den, då materialet började samlas, var hela verket färdigt, och krigshären fördes över. Sedan Cæsar lämnat en stark vakttrupp vid vardera ändan av bron, marscherade han mot sugambrernas land. Därunder kommo sändemän från flera olika folk till honom för att bedja om fred och vänskap; han gav dem tillmötesgående svar och tillsade dem att sända honom gisslan. Sugambrerna återigen hade allt från den tidpunkt, då bron begynte byggas, på uppmaning av de tenkterer och usipeter, som voro hos dem, börjat rusta sig till flykt och befunnos nu ha utrymt sitt land, bortskaffat allt sitt tillbehör och dragit sig tillbaka till skogarnas gömslen.

XIX.

Cæsar dröjde blott några dagar i deras land, uppbrännande alla byar och gårdar samt nedmejade säden. Därpå begav han sig till ubierna, vilka han tillförsäkrade sin hjälp, om de ansattes av sueberna, och av vilka han erfor följande: Sueberna hade, sedan de genom spejare fått underrättelse om brobyggnaden, enligt sin sedvana hållit rådplägning och därefter sänt bud åt alla håll, att städerna skulle utrymmas, kvinnor, barn och bohag föras i säkerhet till skogarna samt alla vapenföra män samlas på ett och samma ställe; den utsedda samlingsplatsen låg ungefär i mitten av de om[ 116 ]råden, som sueberna besatt; här avvaktade de romarnas ankomst, fast beslutna att där slå ett avgörande slag. Men då Cæsar erfor detta, hade han ju redan uppnått alla de syften, vilka legat till grund för hans beslut att överföra krigshären: han hade satt skräck i germanerna, hämnats på sugambrerna och frigjort ubierna från deras trångmål; därför ansåg han sig ha gjort nog både ur ärans och ur nyttans synpunkt och drog sig följaktligen, efter att ha tillbragt inalles aderton dagar på andra sidan Rhenus, tillbaka till Gallien samt lät uppriva bron.

XX.

Ehuru icke mycket återstod av sommaren, och vintrarna bruka komma tidigt i dessa trakter, då ju hela Gallien ligger åt norr till, önskade ändå Cæsar draga till Britannien, emedan han märkt, att i nästan alla krig, som han fört mot gallerna, våra fiender kunnat påräkna hjälp därifrån; och om även årstiden skulle visa sig för långt framskriden för ett fälttåg, ansåg han sig i alla fall ha vunnit mycket nog, om han blott kunde landstiga på ön, lära känna folkslaget och utforska landets natur, dess hamnar och tilläggsplatser allt saker, varom gallerna knappt hade den ringaste kunskap. Ty ingen beger sig gärna dit utom köpmännen, och ej heller dessa känna något av landet utöver havskusten och de trakter, som ligga mittemot Galliens norra och nordvästra delar. Ehuru han kallade till sig köpmän från alla håll och kanter, var det honom därför omöjligt att få reda på vare sig öns storlek, eller vilka folk som bebodde den, eller hur starka och krigserfarna [ 117 ]dessa voro, eller vad de hade för samhällsskick, ej heller om där funnes hamnar, som kunde rymma stora fartyg i större antal.

XXI.

Allt detta ville han ha klart för sig, innan han vågade risken, och utsände därför Gaius Volusenus, som han ansåg lämplig för uppdraget, med ett krigsskepp. Denne ålägger han att noga utforska allt och snarast möjligt återvända till honom. Själv tågar han med alla sina trupper till morinernas land, emedan därifrån överfarten till Britannien var kortast. Dit befaller han ock, att alla fartyg från de närgränsande trakterna, ävensom den flotta han föregående sommar låtit bygga i och för venetiska kriget, skulle samlas. Då under tiden hans beslut blivit känt och ryktet därom genom köpmän förts till Britannien, kommo sändemän till honom från flera folkstammar på ön, vilka förklarade sig villiga att lämna gisslan och underkasta sig romerska folkets herravälde. Sedan han lyssnat till dessa och lovat dem sin välvilja samt uppmanat dem att framhärda i sin föresats, lät han dem återvända hem och medsände därjämte Commius, vilken han själv gjort till konung över atrebaterna efter dessas besegrande, en man av beprövad klokhet och modighet och på vilkens trohet han ansåg sig kunna lita, vartill kom att hans anseende sades vara mycket stort i de trakter han skulle besöka. Denne ger han order att besöka så många folk som möjligt och uppmana dem att ställa sig i romerska folkets hägn samt underrätta dem om hans egen snart förestående ditkomst. — Volusenus kom tillbaka efter fem dagar, [ 118 ]sedan han utforskat hela trakten, i den mån detta varit möjligt för en man, som icke vågade lämna skeppet och träda i beröring med barbarerna, samt omtalade för Cæsar allt vad han kunnat skönja.

XXII.

Under det Cæsar ännu var kvar i morinernas land sysselsatt med att utrusta flottan, kommo från en stor del av detta folk sändemän till honom, vilka framburo ursäkter för det oråd de föregående år tagit sig före, då de, barbarer som de voro och okunniga om våra plägseder, givit sig i krig med romerska folket; de lovade nu att göra allt, vad han ville befalla. Detta erbjudande fann Cæsar komma särdeles lägligt, då han varken ville lämna en fiende bakom sin rygg eller ansåg det möjligt att föra ett krig mot dem vid en så framskriden årstid, eller tyckte sig böra tillsidosätta företaget mot Britannien för att syssla med så oviktiga angelägenheter; han ålade dem emellertid att lämna en manstark gisslan. Då han erhållit denna, upptog han dem i sitt hägn.

När han så fått ihop en transportflotta på omkring åttio skepp, vilket han ansåg räcka till att överföra två legioner, ställde han de krigsskepp han därutöver hade till kvestorns, legaternas och prefekternas förfogande. Härtill kom så aderton transportskepp, som lågo vid pass åtta mil från hans vistelseort, av motvind hindrade från att inlöpa i samma hamn som de andra; dem överlät han åt rytteriet. Den återstående hären sände han under befäl av legaterna Quintus Titurius Sabinus och Lucius Aurunculeius Cotta mot menapierna och de mori[ 119 ]ner, som ej skickat underhandlare till honom; till att bevaka hamnen satte han legaten Publius Sulpicius Rufus jämte en truppstyrka, som han för detta ändamål fann tillräcklig.

XXIII.

Sedan han träffat dessa anstalter, tog han tillfället i akt, så snart vinden blev gynnsam för sjöfärden, och lättade ankar ungefär vid tredje nattväkten; sina ryttare gav han order att begiva sig till den längre bort liggande hamnen samt där gå ombord och segla efter honom. Då emellertid dessa icke blevo så fort färdiga, ankom han utan dem ungefär vid fjärde timmen på dagen med de främsta skeppen till Britannien, där han fann väpnade fiendeskaror uppställda på kustens alla klippor. Ty denna plats naturbeskaffenhet var sådan, att havet så omslöts av trånga berg, att man däruppifrån kunde nå stranden med ett spjutkast. Denna plats fann han alls icke lämpa sig för landstigning och låg därför stilla under ankar till nionde väkten i avvaktan på de övriga skeppens ditkomst. Under tiden sammankallade han legaterna och krigstribunerna, utvecklade för dem, både vad han erfarit av Volusenus och vad han ville ha gjort, samt manade dem att ihågkomma krigets krav enkannerligen sjökrigets, vars huvudkännetecken äro snabbhet och oavlåtlig rörlighet, samt följaktligen utföra alla order på given vink och i rätta ögonblicket. Sedan han avskedat dessa och såväl vind som ström på en och samma gång blivit gynnsamma, gav han tecken att lyfta ankar och seglade till en plats med jämn och öppen strand ungefär sju mil från den förstnämnda; där han lät skeppen stanna.

[ 120 ]

XXIV.

Men barbarerna, som märkt romarnas avsikt, hade sänt rytteriet och vagnskämparna — ett vapenslag som de i stor utsträckning använda — i förväg och tågat efter med sin övriga styrka samt hindrade nu de våra att landstiga. Vår ställning var ytterst svår därutinnan, att skeppen till följd av sin storlek måste stanna ute på djupt vatten, så att soldaterna hade att i ett och samma ögonblick hoppa ner från skeppen, fatta fotfäste i bränningarna samt strida med fienden, och detta på en obekant terräng, med händerna fulla samt besvärade av sin tunga vapenrustning, medan fienderna, som hade alla lemmar fria och kämpade i en välbekant terräng på mark eller på grunt vatten, djärvt slungade sina spjut och framdrevo sina väldresserade hästar mot de våra. Förskräckta av allt detta och fullständigt ovana vid ett dylikt stridssätt, visade de våra ej samma kamplust och iver som av gammalt varit dem egen vid fotstrider.

XXV.

Då Cæsar märkte detta, gav han order, att krigsfartygen, vilka företrädde en för barbarerna mera okänd skeppstyp, och vilka genom sin rörlighet voro lättare att manövrera, skulle småningom föras bort ifrån lastfartygen och med hjälp av årorna placeras vid fiendens obetäckta flank, så att man därifrån kunde med slungstenar, pilar och skott från kastmaskiner driva fienderna tillbaka och tvinga dem att vika; denna åtgärd blev till [ 121 ]stor hjälp för de våra. Ty överraskade såväl av skeppens form och användningen av åror som av de för dem obekanta kastmaskinerna hejdade sig barbarerna och drogo sig något litet tillbaka. Och när då våra soldater ännu tvekade, mest på grund av havets djuplek, framträdde bäraren av tionde legionens örn och ropade, i det han tog gudarna till vittne, att det, vartill han manade, skulle sluta lyckligt för legionen: — Störten er i vattnet, soldater, om ni ej vilja förråda legionsörnen åt fienderna; jag tänker i vart fall fullgöra min plikt mot staten och fältherren. När han med ljudlig röst yttrat dessa ord, hoppade han ner från skeppet och började bära örnen mot fienderna. Men då ropade soldaterna till varandra, att en dylik smälek fick ej tålas, och hoppade mangrant ned från skeppet. Då man på de närliggande skeppen såg vad de gjorde följde man även där exemplet och gick fienden inpå livet.

XXVI.

Tappert stred man å båda sidor. Men de våra, vilka varken kunde hålla jämna led eller få säkert fotfäste eller följa de rätta fälttecknen utan, alltsom de hoppat ned från de olika fartygen, flockat sig om det fälttecken, vilket råkade vara närmast, voro i mycket betänklig oordning; fienderna däremot, som kände alla grunden, kunde, så snart de från stranden sett några män hoppa ned från ett skepp på något avstånd från de andra, störta fram mot dem med hästarna i fyrsprång, och, innan de voro försvarsberedda, omringa dem med stor övermakt; andra överhöljde med kastspjut hela vår styrka på dess obetäckta flygel. När nu Cæsar såg [ 122 ]detta, lät han manna krigsskeppens jullar och likaså spejarfartygen med soldater och sände dessa till hjälp åt de trupper, som han märkte vara hårt ansatta. Och så fort de våra kommit upp på torr mark, gingo de, enigt följande varandra, till anfall mot fienderna och drevo dem på flykten; förfölja dem något längre stycke kunde de icke, emedan ryttarnas fartyg ej kunnat hålla kursen och nå fram till ön. Endast i denna punkt följdes Cæsar ej av sin vanliga lycka.

XXVII.

Så snart fiendens slagna skaror hunnit hämta sig från flykten, sände de genast fredsunderhandlare till Cæsar och lovade att lämna gisslan samt lyda allt vad han befallde. Med dessa underhandlare följde atrebaten Commius, vilken, som ovan nämnts, av Cæsar skickats i förväg till Britannien. Då denne efter sin landstigning såsom fullmäktigt sändebud för dem framlade Cæsars krav, hade de lagt hand på honom och kastat honom i fängelse; nu efter striden frigåvo de honom. Ivriga att få fred kastade de skulden för detta brott på folkets oupplysta massa och bådo honom förlåta det, då det skett utav oförstånd. Cæsar förlät dem också deras oförstånd, sedan han förehållit dem, hur de först oombedda skickat fredsunderhandlare till fastlandet och bett honom om fred men sedan utan orsak börjat krig; gisslan befallde han dem lämna. En del därav överlämnade de också genast, men en del sade de sig tvungna att hämta från mer avlägsna orter, varför den först kunde överlämnas om några dagar. Emellertid befallde de sitt folk att återvända till sina gårdar, medan höv[ 123 ]dingarna började från alla håll samlas hos Cæsar för att rekommendera sig och sina folk till det bästa.

XXVIII.

Sedan freden på detta sätt redan blivit bekräftad avseglade på fjärde dagen efter Cæsars ankomst till Britannien de ovan omtalade aderton skeppen, vilka tagit rytteriet ombord, för laber vind ut ur den högre upp belägna hamnen. Men när de närmade sig Britannien och redan kunde ses från lägret, uppstod plötsligt en så våldsam storm, att intet av dem kunde hålla kursen utan en del kastades tillbaka dit, varifrån de utseglat, en del åter drevos under yttersta fara bort emot den nedre delen av ön, vilken ligger längre åt väster till; där de kastade ankar, men då de likafullt togo in mer och mer vatten tack vare vågsvallet, nödgades de i början av natten giva sig ut på öppna havet för att söka uppnå fastlandet.

XXIX.

Samma natt råkade vara fullmåne, och det dygn, då detta inträffar, plägar vara åtföljt av de våldsammaste bränningar i oceanen, något som var obekant för de våra. Så blevo på en och samma gång de krigsskepp, i vilka Cæsar låtit överföra krigshären, och som nu dragits upp på det torra, fyllda av vågsvallet, och de lastskepp, som förankrats längre ut, svårt skadade av stormen, utan att vi hade minsta möjlighet att taga hand om eller hjälpa dem. Många skepp slogos sönder, och de övriga voro berövade tåg, ankare och övrigt [ 124 ]tillbehör, ej längre sjödugliga. Att detta skulle åstadkomma stor bestörtning hos hela krigshären var ju oundvikligt. Ty icke fanns det andra skepp, varpå den kunde föras tillbaka, och icke ägde man några redskap för att sätta de skadade skeppen i stånd, och icke heller hade man, då ju ingen tänkt sig annat än att man borde övervintra i Gallien, upplagt vinterförråd av spannmål i de trakter, där man nu befann sig.

XXX.

När Britanniens hövdingar, vilka efter striden samlats hos Cæsar, erforo detta, började de rådslå sinsemellan. Då de sågo, att romarna varken hade rytteri eller fartyg eller spannmål, och de av lägrets litenhet, vilken framträdde desto skarpare, som Cæsar överfört legionerna utan tross, kunde sluta sig till, att deras härstyrka var ringa, funno de allt tala för att de borde göra uppror och därvid lägga an på att avskära de våra från livsmedel och annan tillförsel samt att draga ut kriget till fram på vintern. De voro ock förvissade, att kunde de besegra sina nuvarande fiender eller avskära dem från återfärden, så skulle dädanefter ingen våga draga över till Britannien i krigiskt syfte. Alltså sammansvuro de sig ånyo och började småningom var för sig lämna lägret och i hemlighet sammandraga sitt folk från deras gårdar.

XXXI.

Men fastän Cæsar ej ännu hört något om deras planer, hade han dock dels på grund av det öde, som drabbat [ 125 ]hans fartyg, och dels på grund därav, att de upphört sända gisslan, börjat misstänka just det, som verkligen var å färde. Därför vidtog han försiktighetsmått i och för alla eventualiteter. Han lät sålunda dels dagligdags forsla spannmål från åkerfälten till lägret, dels taga virket och kopparn från de skepp, som voro värst medfarna, för att därmed reparera de övriga, och vad som i övrigt behövdes för detta ändamål, lät han hämta från fastlandet. På detta sätt lyckades han, tack vare den stora iver varmed soldaterna arbetade, få alla skepp i segelfärdigt skick, med undantag av tolv, som ej kunde räddas.

XXXII.

Medan man var sysselsatt med detta, hade den legion, vilken benämndes den sjunde, skickats ut för att proviantera, som vanligt ensam. Ingen som helst anledning att misstänka något krigsutbrott hade då ännu förekommit. Men medan nu en del av manskapet dröjde kvar ute på fälten och en annan del förde säden till lägret, meddelade de vid lägerportarna utställda vakterna Cæsar, att större dammoln än eljest vore vanligt syntes komma från det håll, varåt legionen tågat. Cæsar anade genast, vad som var å färde, nämligen att barbarerna hopsmitt några nya planer, och gav därför de vakthavande kohorterna order att följa sig dit bort, medan av de återstående två skulle övertaga vakthållningen men de återstående väpna sig och skynda efter honom. När han kommit ett stycke bort från lägret, fann han de sina angripna och hårt ansatta av fienderna, vilka omringat den tätt sammanpressade legionen och överhöljde den med kastspjut. Ty då säden avmejats [ 126 ]från största delen av fälten, så att blott ett enda stycke var kvar, hade fienderna räknat ut, att de våra skulle komma just dit, och på natten gömt sig i skogen; när sedan de våra lagt ifrån sig sina vapen och skingrat sig i och för skördearbetet hade de plötsligt störtat fram, dödat några och bragt de övriga, som ej kunnat ordna sina led i oordning, samtidigt omringande dem med sitt rytteri och sina stridsvagnar.

XXXIII.

Kampen från stridsvagnarna tillgår på detta sätt: Först komma de framkörande från alla håll och slunga spjut; ofta bringar blotta rädslan för hästarna och bullret från vagnshjulen de fientliga leden i oordning; när de så trängt sig in emellan kavalleriskvadronerna, hoppa de av stridsvagnarna och kämpa till fots. Under tiden föra körsvennerna vagnarna ett stycke bort från striden och hålla där stilla, så att om kämparna hårt ansättas av överlägsna fiender kunna de med lätthet draga sig tillbaka till de sina. På detta vis ha de i sitt stridssätt lyckats förena rytteriets rörlighet med fotfolkets stadga, och så stor färdighet ha de genom daglig övning och vana förvärvat, att de mitt i en brant utförsbacke kunna hejda de framstormande hästarna, inom ett ögonblick få dem i sin hand och styra dem i annan riktning; ja de kunna springa fram längs vagnstången, ställa sig rak långa uppe på oket och därifrån blixtsnabbt skynda tillbaka till vagnen.

[ 127 ]

XXXIV.

Ovana vid detta stridssätt hade alltså de våra råkat i förvirring, då Cæsar i högst behaglig tid bragte dem hjälp, ty genom hans ankomst tvangs fienden att göra halt, och de våra hämtade sig från förskräckelsen. Att därutöver själv gå anfalls vis till väga och inlåta sig i batalj fann han ej vid detta tillfälle lämpligt utan stod kvar i den ställning han intagit och lät inom kort legionerna återvända till lägret. Medan detta skedde och således alla de våra voro fullt upptagna, togo de som stannat kvar ute på fälten tillfället i akt och avlägsnade sig.

Därpå följde flera dagar å rad stormar, vilka både tvungo de våra att stanna inom lägret och fienderna att avhålla sig från strid. Under tiden kringsände barbarerna åt alla håll budbärare, vilka framhöllo för sina landsmän, hur fåtaliga våra trupper voro, och påvisade, vilket utmärkt tillfälle de hade att göra byte och till att trygga sin frihet för alltid, om de fördreve romarna ur deras läger. På detta sätt sammanbragte de snabbt en stor mängd fotsoldater och ryttare, varpå de anträdde marschen mot lägret.

XXXV.

Ehuru Cæsar insåg, att det nu skulle gå precis som vid föregående tillfällen, nämligen att fienderna, om de bleve slagna, skulle undfly faran medelst sin snabbhet, lät han likväl, då han ändå erhållit trettio ryttare, som den ovannämnda atrebaten Commius fört med sig, upp[ 128 ]ställa legionerna till strid framför lägret. I det slag, som nu uppstod, kunde fienderna ej länge motstå våra soldaters anfall utan vände ryggen till. De våra förföljde dem, så långt deras krafter tilläto dem att springa, dödade många av dem och drogo sig sedan, efter att ha uppbränt alla gårdar brett omkring, tillbaka till lägret.

XXXVI.

Samma dag kommo till Cæsar sändemän från fienderna för att underhandla om fred. Cæsar ålade dem att fördubbla den gisslan han tidigare fordrat och befallde, att denna skulle överlämnas på fastlandet, eftersom höstdagjämningen var nära och han ej ansåg sig böra med så svaga skepp uppskjuta överseglingen till vintern. Då han kort efter fick tjänlig vind, lättade han ankar litet efter midnatt och kom över till fastlandet med alla skeppen oskadda; tvenne lastskepp kunde dock ej uppnå samma hamn som de andra utan vinddrevos till en något sydligare plats.

XXXVII.

Då de vid pass trehundra soldater, som landsatts från dessa skepp, voro på väg till lägret, anföllos de av morinerna, vilka Cæsar, när han for över till Britannien, lämnat bakom sig som underkuvade, men vilka nu lockade av hopp om byte, omringade soldaterna till en början med en ganska ringa styrka, och befallde dem nedlägga vapen, om de ej ville bli ihjälslagna. När då dessa bildade ring och satte sig till motvärn, samlades ledda av stridsbullret omkring sextusen till platsen. [ 129 ]Så snart Cæsar fått underrättelse härom, sände han från lägret hela rytteriet till de sinas hjälp. Våra soldater hade under tiden i mer än fyra timmars strid på tappraste sätt motstått fiendernas anstorm och dödat många av dem, medan av dem själva blott några få sårats. När nu dessutom fienderna fingo syn på vårt rytteri kastade de bort sina vapen och vände ryggen till, varvid ett stort antal av dem nedhöggos.

XXXVIII.

Följande dag sände Cæsar legaten Titus Labienus med de legioner, som återkommit från Britannien, mot de upproriska morinerna. Då dessa ej liksom föregående år kunde söka skydd bakom träsken, vilka nu voro uttorkade, utan saknade varje tillflyktsort, måste de nästan alla giva sig åt Labienus. Legaterna Publius Titurius och Lucius Cotta däremot, vilka ledde de mot menapierna sända legionerna, måste, sedan de härjat hela deras land, avmejat säden och nedbränt gårdarna, återvända till Cæsar, eftersom menapierna mangrant hade undstuckit sig i de tätaste skogarna. Cæsar lät alla legionerna gå i gemensamt vinterläger i belgernas land. Dit sände från hela Britannien endast två folk gisslan, de övriga sveko.

Genom brev från Cæsar underrättad om allt vad han utfört, påbjöd senaten en tjugu dagars tacksägelsefest.