Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Tredje boken

←  Andra boken
Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget
av Julius Caesar
Översättare: Erik Hedén

Tredje boken
Fjärde boken  →


[ 80 ]

TREDJE BOKEN.

I.

Under det Cæsar var på väg till Italien, sände han Servius Galba med tolfte legionen och en del av rytteriet mot nantuaterna, veragrerna och sedunerna, vilkas boplatser sträcka sig från allobrogernas land, sjön Lemannus och floden Rhodanus till alpernas högsta bergskammar. Syftemålet med denna expedition var, att den väg genom alperna, längs vilken köpmännen plägade med stor risk och dryga avgälder söka sig fram, skulle göras fri och öppen. Galba fick tillåtelse att, om så syntes honom lämpligt, förlägga legionen till nämnda trakt i och för övervintring. Sedan denne utkämpat några framgångsrika strider och erövrat en rad fästen samt därpå samtliga folken öppnat underhandlingar, lämnat gisslan och slutit fred, beslöt han också att förlägga två kohorter hos nantuaterna och att själv med sin legions övriga kohorter övervintra i ett av veragrernas bysamhällen, vilket bar namnet Oktodurus; denna by låg i en dal och omgavs av en trång slätt, överallt innesluten av skyhöga berg. Eftersom en flod delade den i två hälfter, överlät Galba den ena åt gallerna, men den andra, vilken stod tom sedan den utrymts av dessa, anvisade han åt kohorterna till vinterkvarter. Denna plats lät han befästa medelst en vall och en mur.

[ 81 ]

II.

Då trupperna legat många dagar i vinterkvarter och Galba givit order, att spannmål skulle ditforslas, fick han helt plötsligt höra av spejare, att den del av byn, som han överlåtit åt gallerna, under natten utrymts av allt folket, och att de berg som överskyggade byn under natten besatts av en väldig mängd seduner och veragrer. Att gallerna så plötsligt beslutit återupptaga kriget och kasta sig över legionen härrörde av åtskilliga skäl. Först och främst att de ansågo legionen ofarlig till följd av dess ringa numerär; den var ju ej ens fulltalig, sedan två kohorter detacherats och även många soldater bortsänts en och en för att rekvirera proviant. Vidare räknade de också på fiendens ogynnsamma stridsläge: när de från bergen sprungo ner i dalen och slungade sina spjut mot romarna, borde dessa ej ens kunna uthärda deras första anfall. Härtill kom också den harm, varmed de sett sina barn fråntagas dem i form av gisslan, och deras fasta övertygelse, att romarna sökte bemäktiga sig alpernas högsta punkter ej blott för att skaffa sig fri väg utan för att ständigt behålla dem och foga dessa nejder till den närliggande provinsen.

III.

När Galba mottog dessa underrättelser, voro vinterlägret och dess fästningsverk ännu ej färdigställda, och ej heller hade man skaffat sig tillräckliga förråd av säd eller annan proviant, då han ju ej alls trott sig behöva frukta ett krig, sedan underkastelsen skett och [ 82 ]gisslan erhållits; han sammankallade därför ögonblickligen ett krigsråd och bad deltagarna säga ut vad de ansåge. Då nu en så stor fara plötsligt och mot all förmodan yppat sig, då man redan kunde skönja, hur nästan alla bergsryggarna fylldes av väpnade människomassor, då ingen undsättningskår kunde komma fram och ej heller proviant tillföras dem, eftersom vägarna voro stängda, höjdes i detta krigsråd vissa röster för den åsikten att man, då nästan intet hopp om räddning fanns, borde lämna trossen i sticket och medelst ett utfall bana sig väg till räddning längs samma stigar, varpå man kommit dit. De flesta uttalade sig dock för, att denna utväg borde sparas till yttersta nödens stund, och att man tills vidare borde pröva på, hur saken utvecklade sig, och försvara lägret.

IV.

Det dröjde icke länge, ja, knappast så lång tid, att man hann utföra och iordningställa det som i krigsrådet beslutits, förrän fienderna efter givet tecken rusade ned från alla håll och började kasta stenar och galliska spjut mot vallen. De våra gjorde till en början med ännu friska krafter tappert motvärn, slungade intet spjut förgäves uppifrån vallen och skyndade till hjälp på varje punkt, där de sågo lägret vara blottat på försvarare och hårt ansatt; men de lågo under därutinnan, att de fiender som tröttades av den långa striden, kunde draga sig ur kampen, medan andra med oförbrukade krafter trädde i deras ställe, varemot något dylikt absolut icke stod de våra till buds, så fåtaliga som de voro; det var ej blott omöjligt för en uttröttad man att draga [ 83 ]sig ur striden utan även för en sårad att lämna den plats, där han blivit ställd, och återhämta sig.

V.

Då man redan slagits oavbrutet i mer än sex timmar och ej blott krafterna utan även spjuten började tryta de våra, medan fienden allt våldsammare trängde på och under ett allt mattare försvar från de våras sida började upprycka vallens pålverk och fylla gravarna, samt alltså ställningen blivit så hotfull som någonsin var möjligt, vände sig förste centurionen Publius Sextius Baculus, densamme som erhöll så många svåra sår i striden mot nervierna, ävensom krigstribunen Gaius Volusenus, en man lika utmärkt för rådsnarhet som för mod, till Galba och klarlade för honom, att det blott fanns en utsikt till räddning, nämligen att pröva på det yttersta medlet: ett utfall. Galba sammankallade också centurionerna och lät dem fortast möjligt säga soldaterna de borde för en stund avbryta striden och blott uppfånga fiendens spjut för att, sedan de vilat sig från ansträngningen, på ett givet tecken bryta ut från lägret och sätta allt hopp om räddning på sitt mannamod.

VI.

Dessa befallningar utföra soldaterna punkligt, och utfallet, som skedde genom alla lägrets portar på en gång, kom så plötsligt att fienden varken fick tid övrig att klart inse vad som stod på, eller att samla sig. Alltså vände sig lyckan, och de, som nyss haft gott hopp att kunna erövra lägret, kringrändes nu från alla håll [ 84 ]och nedhöggos: av de mer än trettiotusen man, som barbarerna måste ha utgjort, när de angrepo lägret, blev mer än tredjedelen nedhuggen, de övriga togo förskräckta till flykten och förmådde ej ens göra halt uppe på bergskammarna. Sedan alltså fiendens skaror förskingrats och berövats sina vapen, drogo sig de våra tillbaka inom sina förskansningar. Efter denna strid ville dock ej Galba vidare fresta lyckan, då han ju måste säga sig, att händelserna tagit en helt annan vändning, än han avsett när han gick i vinterläger. Då därtill, såsom det avgörande skälet, kom bristen på säd och annan proviant, så lät han följande dag uppbränna alla husen i den ovannämnda byn och anträdde återfärden till provinsen; då ingen fiende hindrade eller fördröjde hans marsch, lyckades han föra legionen helbrägda till nantuaternas och därifrån till allobrogernas land, där han gick i vinterkvarter.

VII.

Sedan dessa företag slutförts, trodde sig Cæsar hava alla skäl att anse freden tryggad i Gallien, eftersom ju belgerna blivit besegrade, germanerna utdrivna samt i alptrakterna sedunerna slagna, och reste därför i början av vintern till Illyricum, då han ville besöka folken och lära känna trakterna även därstädes. Då utbröt plötsligt krig i Gallien. Orsaken till detta krig var följande: den unga Publius Crassus övervintrade med sjunde legionen hos anderna nära havet, det vill säga oceanen. Då det i dessa trakter rådde brist på spannmål, utsände han ett antal krigstribuner och befälhavare för hjälptrupperna till de närboende folken för att av [ 85 ]dem rekvirera spannmål: bland de utsända voro Titus Terrasidius, vilken skickades till esuvierna, Marcus Trebius Gallus, som sändes till kuriosoliterna, och Quintus Velanius, som jämte Titus Silius sändes till veneterna.

VIII.

De sistnämnda äga det ojämförligt största inflytandet på hela havskusten i denna del av landet; ty dels äga veneterna de flesta skeppen och pläga med dessa driva sjöfart på Britannien, dels överträffa de alla de andra genom sin kunskap och erfarenhet i sjömansyrket, dels slutligen innehava de det fåtal hamnar, som bjuder skydd mot det öppna och ytterst stormiga havet, varigenom de gjort alla, som befara denna del av havet, till sina skattskyldiga. Dessa gjorde nu början genom att kvarhålla Silius och Velanius och vilka de eljest kunde få fatt i, i tanke att de i utbyte mot dessa skulle kunna få tillbaka den gisslan de lämnat Crassus. Deras inflytande förmådde också grannfolken att, med ett av de häftiga och oväntade beslut som äro gallerna egna, i samma syfte kvarhålla Trebius och Terrasidius, varefter de alla skyndsammast utsågo ombud och genom sina främsta män edligt förpliktade sig att städse handla i samförstånd med varandra och, hur än företaget utfölle, gemensamt bära vad ödet bragt dem. De söka även uppegga de övriga folken till att hellre förbliva vid den frihet, som de mottagit av sina fäder, än bära romarnas träldomsok. Hela kustlandet drogs snabbt över till deras uppfattning, och så sända de en gemensam beskickning till Publius Crassus: Ville han få sina utsända tillbaka, skulle han lössläppa deras gisslan.

[ 86 ]

IX.

Av Crassus underrättad om dessa händelser befallde Cæsar, som ju själv befann sig långt därifrån, att i väntan på honom krigsskepp skulle byggas i floden Liger, vilken utfaller i oceanen, roddare skaffas från provinsen och matroser samt styrmän värvas. Sedan dessa befallningar snabbt fullgjorts, skyndade han själv, så snart årstiden överhuvud tillät, till hären. Då veneterna liksom ock de andra folken fingo höra, att Cæsar anlänt, och samtidigt betänkte, vilket brott de tillåtit sig begå, när de hos sig kvarhållit sändebud — en titel som hos alla folk städse inneburit helgd och okränkbarhet ja slagit dem i bojor, anlade de sina krigsrustningar efter måttet av farans storlek; särskilt drogo de försorg om allt, som hör till skeppens utrustning, och det med desto större tillit, som de byggde stora förhoppningar på landets naturbeskaffenhet. Att landsvägarna sönderskurits av havets flodvågor, och att sjöfarten hämmades genom vår okunnighet om trakten och hamnarnas ringa antal, visste de ju väl, och de voro även övertygade, att spannmålsbrist snart skulle göra det omöjligt för våra härar att längre dröja i landet. Och skulle nu allt detta utfalla mot förväntan, så var i alla fall deras flotta långt överlägsen romarnas, vilka dessutom saknade möjlighet att skaffa sig skepp och icke kände till grunden, hamnarna eller öarna i de trakter där kriget skulle föras; sjöfarten ter sig ju också, det förstodo de, helt annorlunda i ett innanhav än å den väldiga, ja ändlösa oceanen. Utgående från dessa beräkningar forsla de spannmål från landsbygden [ 87 ]till städerna och samla så många skepp de kunde i Venetien, dit de visste att Cæsar först skulle rikta sitt anfall. Som bundsförvanter upptaga de i sin krets osismerna, lexobierna, namneterna, ambiliaterna, morinerna, diabluiterna och menapierna; även tillkalla de hjälp från Britannien, som ligger mittemot dessa trakter.

X.

De svårigheter för krigföringen, som här framhållits, förefunnos visserligen, men många skäl drevo icke dess mindre Cæsar till detta krig: först och främst hade romerska riddare kränkts, i och med att de fängslats, vidare hade uppror utbrutit efter skedd dagtingan, avfall skett sedan gisslan lämnats, och en hel mängd folk sammansvurit sig; framför allt var det fara värt, att om dylikt härvidlag lämnades opåtalt, så skulle de övriga folken tro sig kunna göra sammaledes. På grund därav och då han visste hur ivrigt nästan alla galler motsågo varje förändring, och hur lätt och fort de kunde eggas till krig, vartill så kom den hos alla människor naturliga kärleken till friheten och avskyn för träldomen, beslöt han att, innan ännu flera folk hunnit sammansvärja sig, dela sin här och utbreda den över ett större område.

XI.

På grund därav sände han legaten Titus Labienus med rytteriet mot trevererna, som bo alldeles vid floden Rhenus. Han ålägger honom tåga till remerna och de andra belgerna för att kvarhålla dem vid tro och lydnad samt tillbakaslå germanerna, vilka belgerna uppgåvos [ 88 ]ha kallat till hjälp, om dessa på trots sökte övergå floden å sina fartyg. Publius Crassus gav han order att med tolv legionkohorter och en stark kavalleriavdelning draga till Akvitanien, på det att ej hjälptrupper måtte sändas från därvarande folk till Gallien och alltså en väldig massa folk sammansluta sig. Legaten Quintus Titurius Sabinus sänder han med tre legioner mot unellerna, kuriosoliterna och lexobierna med uppdrag att hindra deras härstyrka från förening med de andras. Den unga Decimus Brutus ger han befäl över krigsflottan och de galliska skepp, som han rekvirerat från piktonerna, santonerna och andra trakter, där fred och ordning införts, samt tillsäger denne att snarast möjligt fara till veneternas land. Själv skyndar han mot samma mål med fotfolket.

XII.

Städerna i detta land voro nästan genomgående så belägna, att de förlagts längst ute på framskjutande uddar och landtungor och ej erbjödo något tillträde för fotgängare, så ofta floden bröt in från havet, vilket regelbundet hände två gånger på dygnet med tolv timmars mellanrum, samt icke heller för fartyg, emedan dessa, när floden drog sig tillbaka, gjorde haveri på grunden. I båda dessa avseenden voro alltså städerna tryggade mot belägring; och om de verkligen betvungos med hjälp av väldiga byggnadsverk såsom belägringsvallar och vågbrytare, vilka höllo havet borta och nådde upp till stadsmurarna, så plägade stadsinvånarna, när de börjat misströsta om sin försvarskraft, samla en mängd av de fartyg, varpå de hade så god tillgång, inskeppa allt sitt därå och begiva sig till närmaste grann[ 89 ]stad; där kunde de åter utnyttja samma gynnsamma försvarsläge. Detta gick desto lättare för dem, som under en stor del av sommaren våra skepp uppehöllos av stormar och seglatsen på ett så vidsträckt och öppet hav, där bränningarna gingo höga och hamnarna voro få eller inga, erbjöd mycket stora svårigheter.

XIII.

Deras fartyg voro också byggda och bevärade på följande sätt: kölarna voro åtskilligt plattare än på våra skepp, för att de lättare skulle kunna klara sig mot ebben och grunden; framstammarna gjorde man ganska höga och likaså bakstammarna för att avpassa dem efter vågsvallets och stormarnas styrka; skeppen byggdes alltigenom av ek så att de kunde motstå vilket tryck och vilka stötar som helst; tvärbjälkarna bestodo av fotshöga stockar fastnitade med järntenar av tumfingrets tjocklek; ankarna voro ej fästa vid tåg utan vid järnkedjor; i stället för segel användes hudar och skinn, som bearbetats tills de blivit tunna, detta antingen av brist på linne eller på grund av okunnighet om dess bruk eller ock, vilket är mer sannolikt, därför att man icke trodde vanliga segel kunna i nödig grad uthärda oceanens rasande stormar och våldsamma vindstötar eller styra så sällsynt tunga fartyg.

När vår flotta prövade sin stridsduglighet mot dessa skepp, visade det sig, att den låg över både i snabbhet och i användningen av åror, men att för övrigt dessa voro lämpligare och bättre avpassade för farvattnets art och stormarnas våldsamhet. Ej heller kunde våra skepp skada dem med skeppsnabeln — så fast [ 90 ]byggda voro de och ej kunde man lätt slunga spjut mot dem, då de voro så höga, liksom det av samma skäl var svårt att fasthålla dem med äntringsredskap. Härtill kom så, att då stormen börjat rasa och det gällde att länsa undan för vinden, utstodo de både stormen bättre och kunde lättare hålla sig inne bland grunden, liksom de ej heller, när ebben kom, fruktade klipporna och skären; allt detta var däremot faror, som våra skepp hade skäl att frukta.

XIV.

När Cæsar intagit flera städer, förstod han, att han kostat på sig allt detta arbete till ingen nytta, och att han ej kunde avskära fiendernas flykt i och med städernas intagande eller överhuvud skada dem, varför han beslöt invänta flottan. Så snart denna anlänt och varseblivits av fienderna, lämnade dessa hamnen med omkring tvåhundratjugu stridsberedda och på allt sätt välrustade skepp och uppställde sig till strid mot de våra. Varken Brutus, vår flottas befälhavare, eller de krigstribuner och centurioner, vilka fått befäl över de enskilda skeppen, hade klart för sig hur de skulle bära sig åt eller vad för stridssätt de skulle tillgripa. Ty att man ej kunde skada fiendeskeppen med skeppsnabeln, hade de redan erfarit, och om de då i stället upptimrade torn, så reste sig dock barbarskeppens bakstammar ännu högre än dessa, och det gick ju ej särdeles bra att slunga spjut nedifrån uppåt, medan däremot gallernas kastvapen drabbade desto värre. En mycket nyttig sak hade dock de våra på förhand gjort färdig, en sorts hakar, vilka buro skarpslipade blad i framändan och fast infogats i långa stänger samt närmast liknade mur[ 91 ]hakar. Då de medelst dessa grepo fatt i och drogo till sig de tåg, som fäste råstängerna vid masterna, och så med all makt rodde bort, sprungo tågen sönder. När dessa avskurits, föllo nödvändigtvis råstängerna ned, och då de galliska skeppens hela överlägsenhet berodde på seglen och segelutrustningen, så var i och med rårnas förstöring skeppens hela brukbarhet förstörd. Från den stunden berodde stridens utgång på soldaternas mod, och härvidlag voro de våra ojämförligt överlägsna; detta desto mer som allt detta skedde i Cæsars och hela krigshärens åsyn, så att ingen handling, som röjde bristande mod, kunde bli fördold, ty alla kullar och högre belägna platser, varifrån man hade god utsikt över havet, voro upptagna av krigshären.

XV.

Sedan rårna som sagt sönderslitits, omringade två, ja tre romerska skepp varje fientligt, och soldaterna gingo med största våldsamhet till äntring. När barbarerna sågo saken taga denna vändning, att en hel rad skepp erövrades, utan att de på något sätt kunde råda bot därför, skyndade de att söka sin räddning i flykten. Men knappt hade de vänt skeppen åt det håll, dit vinden blåste, förrän plötsligt en så fullständig stiltje och vindvila inträdde, att de ej kunde röra sig ur stället. Denna omständighet gav de våra ett utmärkt tillfälle att fullborda sitt värv: de eftersatte och erövrade ett efter ett av fiendens skepp, så att blott ytterst få av hela antalet lyckades uppnå land tack vara nattens inbrott; man hade nämligen kämpat från vid pass fjärde timmen till solens nedgång.

[ 92 ]

XVI.

Genom denna strid var fälttåget mot veneterna och hela havslandet bragt till avslutning. Ty liksom hela det unga manskapet och därtill alla, som fast tryckta av åren, likväl betydde något genom klokhet eller anseende, samlats till en och samma plats, så hade de ock dit samlat vartenda skepp de háde; när nu dessa förlorats, kunde de kvarlevande varken finna någon tillflyktsort eller något försvarsmedel för sina städer. Därför gåvo de sig och allt sitt i Cæsars våld. Men på dem ansåg sig Cæsar böra statuera ett tillräckligt strängt exempel, för att barbarerna i framtiden skulle noggrannare respektera sändebudens helgd. Därför lät han döda hela de äldstas råd och sälja de andra som slavar, bärande den krans, som utmärker benådade krigsfångar.

XVII.

Medan dessa tilldragelser försiggingo i veneternas land, inryckte Quintus Titurius Sabinus med de trupper, som Cæsar anförtrott honom, i unellernas område. Deras hövding var Viridovix, vilken även hade högsta ledningen över alla de stater, som avfallit, och från dessa sammandragit en här samt ett stort folkuppbåd. Till Viridovix slöto sig ock inom några få dagar aulerkerna, eburovikerna och lexobierna, sedan de först dödat sina rådsherrar, vilka ej ville vara med om krigsförklaringen, och stängt sina portar för romarna. Dessförutom hade kring honom samlats en massa rövare och andra avsigkomna personer från alla trakter av Gallien, [ 93 ]vilka hoppet om plundring och lusten efter krig drog bort från jordbruket och allt regelbundet arbete.

Sabinus, som slagit läger på en i alla avseenden lämplig plats, höll sig där stilla, medan Viridovix, som förlagt sin här mittemot honom på ungefär två mils avstånd, var dag förde fram sina trupper och erbjöd batalj. Till följd härav blev slutligen Sabinus ej blott föremål för fiendernas förakt utan häcklades ock med ganska vassa ord av våra egna trupper; ett så starkt intryck av rädsla ingav han slutligen fienderna, att de vågade sig fram ända till lägervallarna. Att han handlade så berodde därpå, att han ej ansåg en legat böra upptaga strid med så stora fiendeskaror, då ej terrängen eller andra omständigheter voro avgjort gynnsamma, och detta allraminst i högste befälhavarens frånvaro.

XVIII.

Men när han låtit detta intryck av rädsla växa sig starkt, utväljer han bland de galler, vilka voro med honom som hjälptrupper, en slug och användbar man. Denne förmår han med stora skänker och löften att övergå till fienderna och inpräntar i honom vad han vill ha gjort. När alltså denne kommit till dem såsom överlöpare, framhäver han romarnas rädsla, utbreder sig om de vidrigheter Cæsar själv åsamkades av veneterna, och försäkrar, att det ej skulle dröja längre än till nästa natt, innan Sabinus oförmärkt tänkte föra hären ur lägret och begiva sig till Cæsar för att hjälpa denne. Då man hörde detta, ropade alla, att ett sådant tillfälle till seger för deras sak ej fick förspillas: man måste angripa lägret. Många skäl manade gallerna till ett [ 94 ]sådant beslut: Sibinus’ under de föregående dagarna röjda tveksamhet, överlöparens säkra påståenden, bristen på proviant, varmed de endast slarvigt försett sig, det hopp de satte till venetiska kriget och så den omständigheten, att människor överhuvud gärna tro vad de önska. Allt detta gjorde, att de ej släppte Viridovix och de andra hövdingarna från rådplägningen, innan dessa gått med på, att man skulle gripa till vapen och gå till anfall mot lägret. Glada över detta medgivande, som vore därmed segern tryggad, samla de ris och bångar för att därmed fylla romarlägrets gravar och rycka an emot detta.

XIX.

Lägret låg på en kulle, som höjde sig från slätten i en nära milslång, jämn sluttning. Uppför denna springa de nu i stark fart, för att romarna skulle få möjligast ringa rådrum till att samla och väpna sig, och komma så fram andlösa. Sabinus uppmuntrar de sina och ger dem det tecken, varpå de ivrigt väntat. Genom båda portarna störta de på hans befallning plötsligt ut mot fienderna, som hindrades i striden av det de buro med sig. Resultatet blev, tack vare terrängens gynnsamhet, fiendernas ovetenhet och trötthet samt våra soldaters mod och i forna strider vunna erfarenhet, att de förra ej ens uthärdade vårt första anfall utan strax vände ryggen till. Alltjämt obekväma till kamp förföljdes de av våra soldater, vilkas krafter voro helt osparda, och dödades i stort antal; de återstående eftersattes av våra ryttare, tills endast några få, som lyckats skilja sig ut ur de flyende skarorna, stodo åter. Så skedde det, att på en och samma gång Sabinus fick budskapet om sjö[ 95 ]striden och Cæsar budskapet om Sabinus’ seger; därefter gåvo sig alla folken ofördröjligen åt Titurius. Ty liksom gallernas sinne är hurtigt och raskt till beslut, så är å andra sidan deras själ vek och föga motståndskraftig mot olyckor och prövningar.

XX.

Ungefär vid samma tid hade Publius Crassus ryckt in i Akvitanien; som redan ovan sagts kan denna del av Gallien både till ytinnehåll och folkmängd anses utgöra en tredjedel av landet. Då han hade klart för sig, att han skulle föra krig i de trakter, där några år tidigare legaten Lucius Valerius Præconinus fått sin här slagen och själv dödats, och därifrån prokonsuln Lucius Mallius måst fly med förlust av sin tross, stod det också klart för honom att han måste förbereda sig med mer än vanlig omsorg. Därför drog han först försorg om proviant, skaffade sig sedan hjälptrupper och rytteri, samt drog dessutom till sig medelst personlig inkallelse en mängd tappra krigare från Tolosa, Carcaso och Narbo, vilka samhällen bilda provinsen Galliens gränsmarker mot dessa trakter. Därpå förde han sin krigshär in i sotiaternas område. När hans ankomst där vart känd riktade sotiaterna, som sammandragit betydande truppmassor och ett starkt rytteri, vilket var deras främsta vapenslag, ett angrepp mot de våra under marschen och inläto sig till en början blott i rytteristrid, först senare, när deras rytteri besegrats och förföljdes av de våra, visade sig plötsligt deras fotfolk, vilket legat i bakhåll i en undangömd dal. Detta kastade sig över våra spridda skaror, och så uppblossade striden ånyo.

[ 96 ]

XXI.

Lång och hård vart kampen, eftersom sotiaterna, stolta över tidigare segrar, ansågo hela Akvitaniens öde hänga på deras hjältemod, medan de våra å sin sida ville man skulle se, vad de förmådde även utan högste fältherrens ledning och de andra legionernas hjälp samt under en helt ung mans befäl; höljda av sår måste dock till sist fienderna vända ryggen till. Sedan en stor mängd av dem dödats, anföll Crassus utan några förberedelser sotiaternas stad. Men då dessa gjorde tappert motstånd, lät han framföra sköldtak och torn. Försvararna frestade dels sin lycka med utfall, dels sökte de framdraga mingångar under sköldtaken och belägringsvallen, ett arbete vari de hade lång vana, då Akvitanien är rikt på koppargruvor och stenbrott. Men då de insett, att dessa åtgärder tack vare de våras vaksamhet intet nyttade, sända de underhandlare till Crassus och bedja, att han måtte mottaga deras dagtingan. Sedan detta beviljats, utlämna de på hans befallning sina vapen.

XXII.

Medan denna angelägenhet helt upptog de våras uppmärksamhet, företog sig i en annan del av staden Adiatunnus, fiendernas högste befälhavare, följande: han hade kring sig sexhundra trospliktiga män, som på landets språk kallas soldurier, och för vilka den regeln gäller, att de skola dela all livets lycka med dem, i vilkas fostbrödralag de upptagits, och att om dessa duka under för våldet, skola de antingen möta samma öde eller själva giva sig döden; och ännu har det ej i manna[ 97 ]minne funnits någon sådan, som vägrat gå i döden tillsammans med den, i vilkens fostbrödralag han upptagits; med hjälp av dessa män sökte nu Adiatunnus göra ett utfall. Men sedan våra soldater vid de höga rop, som höjdes från denna del av fästningsvallen, skyndat till vapen, blev han efter en ursinnig kamp kastad tillbaka in i staden; han lyckades likväl utverka av Crassus, att han fick giva sig på samma villkor som de andra.

XXIII.

Sedan vapen och gisslan utlämnats, drog Crassus mot vokaternas och tarusaternas land. Under intrycket av underrättelsen, att en både genom sitt läge och av människohand befäst stad erövrats inom några få dagar från och med belägrarnas ankomst, utsände emellertid barbarerna underhandlare åt alla håll, svuro varandra trohet, utväxlade gisslan och började uppsätta trupper. De skicka även sändemän till de folk i hitre Hispanien, som bo närmast Akvitanien, av dessa utbedja de sig hjälptrupper och anförare. Efter dessas ankomst öppna de med stort eftertryck och med betydande härstyrka fälttåget. Till anförare hade utsetts män, som åtföljt Quintus Sertorius under alla hans krigsår och ansågos äga stor erfarenhet i krigskonsten. Dessas taktik gick ut på att i enlighet med romarfolkets krigssätt besätta viktiga platser, anlägga befästa läger och avskära de våra från all tillförsel. Crassus, som iakttagit detta, insåg att hans trupper voro för fåtaliga för att kunna splittras, medan däremot fienden kunde ströva omkring och spärra vägarna, utan att dock blotta lägret på tillräcklig besättning, varigenom tillförseln av spannmål [ 98 ]och annat för honom väsentligt försvårades. Då därtill fienden dagligen tillväxte i antal, fann han sig böra omedelbart söka en avgörande drabbning. Sedan han förelagt denna sin mening för krigsrådet och funnit att alla instämde däri, utsatte han striden till påföljande dag.

XXIV.

I första gryningen förde han ut alla sina trupper, uppställde dem i blott två träffen, förlade hjälptrupperna till slaglinjens mitt och avvaktade så, vad fienderna skulle besluta. Dessa ansågo sig visserligen med hänsyn till sitt antal och sin gamla krigsära ävensom de våras fåtalighet kunna med full trygghet våga ett fältslag, men funno det ännu tryggare att genom vägarnas spärrande och tillförselns avskärande vinna seger utan ett enda sår; när sedan romarna till följd av proviantbrist måst anträda återtåget, tänkte de anfalla dem under marschen, då de hindrade av packningen ej kunde väntas strida så tappert. Sedan detta beslut godkänts av anförarna, höllo de sig stilla i lägret, medan romarna förde fram sina trupper till strid. Då Crassus förstod deras avsikt och likaledes märkte, att fiendernas tvekan och det intryck av rädsla de ingåvo gjorde våra soldater desto stridsivrigare, lydde han det allmänna ropet, att man nu ej längre borde dröja att storma lägret, uppmuntrade sina soldater och ledde dem, alla brinnande av stridslust, till anfall mot fiendelägret.

[ 99 ]

XXV.

Medan nu några höllo på att fylla gravarna och andra sökte med ett regn av kastspjut driva ned försvararna från vallen och fästningsverken samt hjälptrupperna, vilka ej Crassus ansåg mycket användbara i själva striden, tillhandahöllo stenar och kastvapen eller buro fram torvor till belägringsvallen, varigenom de gåvo sig sken och gjorde intryck av att vara stridande, men jämväl fienderna kämpade uthålligt och oförskräckt och deras spjut, som kastades uppifrån, icke förfelade målet, fick Crassus höra av ryttare, som kringgått det fientliga lägret, att fästningsverken vid lägrets bakport icke utförts så samvetsgrant utan lätt kunde genomträngas.

XXVI.

Crassus manade då rytterianförarna att med stora skänker och löften uppegga sina soldaters mod och klargjorde, vad han ville ha utfört. Dessa medtogo i enlighet med hans order de kohorter, som kvarlämnats till betäckning av lägret, och som ej träffats av stridsmödan; inslående på en omväg, så att man ej kunde märka dem från fiendelägret, där allas ögon och sinnen voro inriktade på striden, framkommo de snabbt till de nämnda fästningsverken, nedbröto dessa och fingo fast fot i fiendernas läger, innan dessa ännu riktigt hunnit få syn på dem eller rätt förstått vad som försiggick. När då ljudligt larm hördes därbortifrån, fingo de våra nya krafter, såsom ofta plägar ske, när seger vinkar, och började anfalla skarpare. Fienderna, som sågo sig [ 100 ]kringrända från alla håll, gåvo sin sak förlorad, och störtade bort tvärsöver fästningsverken för att söka sin räddning i flykten. Men rytteriet eftersatte dem ute på den jämna slättmarken, och av de femtiotusen män, som man vet att Akvitanien och kantabrerna uppställt, återstod knappt fjärdedelen, när det sent på natten drog sig tillbaka till lägret.

XXVII.

Vid budskapet om denna strid gav sig största delen av akvitanerna åt Crassus och sände honom självmant gisslan; bland dem, som så gjorde, befunno sig tarbellerna, bigerrionerna, ptianierna, vokaterna, tarusaterna, elusaterna, gaterna, auskerna, garumnerna, sibusaterna, kokosaterna. Blott några få, längre bort boende folk, underläto de att göra detta i förlitan på årstiden, ty vintern stod redan för dörren.

XXVIII.

Vid ungefär samma tid beslöt Cæsar, att fastän sommaren snart var till ända, föra sin här mot morinerna och menapierna, vilka ensamma i hela Gallien förblivit under vapen och aldrig sänt honom fredsunderhandlare; han trodde nämligen, att detta krig snart kunde slutföras. Men dessa folk tillgrepo ett helt annat krigföringssätt än de övriga gallerna. Ty då de sett, att även de starkaste folk, som inlåtit sig i öppen batalj, blivit slagna och skingrade, men själva förfogade över ändlösa skogar och träsk, togo de sin tillflykt dit, med allt vad de hade. När då Cæsar jämnt och nätt nått fram till dessa [ 101 ]skogar och givit order att slå ett befäst läger samt därvid soldaterna, då ingen fiende syntes till, spritt sig i och för befästningsarbetet, störtade plötsligt fienderna fram från alla håll och kanter av skogen och angrepo de våra. Dessa fingo hastigt fatt i sina vapen och drevo angriparna tillbaka in i skogssnåren; men då de efter att ha dödat många drevo förföljandet för långt och råkade in på oländig mark, ledo även de vissa smärre förluster.

XXIX.

Därefter befallde Cæsar soldaterna att dag efter dag hugga ned skogen, och för att de ej skulle utsättas för ett sidoanfall, medan de voro oväpnade och ovarsamma, lät han uppstapla det nedhuggna timret åt fiendehållet till samt därav bygga ett slags vall på båda sidor om lägret. Med otrolig hast röjdes på få dagar en betydande sträcka. Men när väl de våra bemäktigat sig fiendernas boskap och lättast åtkomliga tross, medan de själva drogo sig undan i allt tätare skogar, inställde sig sådana stormar, att arbetet nödvändigtvis måste vila och soldaterna under det oavbrutna regnet ej kunde fortsätta att leva i tält. Följaktligen förde Cæsar, sedan han härjat åkerfälten och nedbränt byar och gårdar, krigshären tillbaka och förlade den i vinterläger hos aulerkerna och lexobierna samt de andra folken, som deltagit i det senaste kriget.