Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Andra boken

←  Första boken

Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget av Julius Caesar Översättare: Erik Hedén Andra boken

Tredje boken  →

ANDRA BOKEN.

I.

Medan Cæsar, i enlighet med vad vi nyss omtalat vistades i hitre Gallien, nådde honom gång på gång rykten, som han fick bekräftade genom brev från Labienus, att alla belgerna, som ovan sagts utgjorde en tredjedel av Gallien, hölle på att sammansvärja sig mot romerska folket och till den ändan gåve varandra gisslan. Orsakerna till denna sammansvärjning vore följande: först och främst deras fruktan att, sedan hela Gallien tvungits hålla fred, vår krigshär skulle föras mot dem; vidare påverkan från vissa galliska uppviglare, dels sådana som tidigare önskat göra slut på germanernas vistelse i Gallien och nu på samma sätt med ovilja sågo romerska folkets krigshär tillbringa vintern och göra sig hemvan i Gallien, dels sådana vilkas lätta och flyktiga sinnen ständigt födde lust att byta herrar, samt dessutom några som iakttagit hur ofta mäktiga män och sådana, som kunde samla folk omkring sig, lyckades vinna kungamakt i Gallien, men nu fruktade att mindre lätt vinna detta mål under vårt övervälde.

II.

På grund av dessa budskap och brev utskrev Cæsar två nya legioner i hitre Gallien och lät efter sommarhalvårets ingång Quintus Pedius såsom legat föra dem in i Gallien. När det började bli tillgång på foder reste han själv till krigshären. Han ger senonerna och de övriga gallerna, som bodde närmast belgerna, i uppdrag att göra sig underkunniga om vad som försigginge hos dessa och genast giva honom underrättelse därom. De meddelade enstämmigt, att krigsfolk uppbådades och sammandroges till en gemensam plats. Då ansåg han sig ej kunna längre dröja med att marschera emot dem. Sedan proviant anskaffats, bryter han upp och når efter vid pass femton dagars marsch belgernas område.

III.

Hans plötsliga och över all förväntan snabba ditkomst förmådde remerna, det belgiska folk, som bor närmast Gallien, att sända sina högst uppsatta män Iccius och Andecumborius som underhandlare till honom, med uppdrag att meddela, att de ville ställa sig och allt sitt i romerska folkets mäktiga hägn, att de ej varit ense med de andra belgerna i deras sammansvärjning mot romerska folket, och att de nu vore beredda att lämna gisslan, att göra allt vad han befallde, att öppna sina städer för honom samt att hjälpa honom med proviant och vad han eljest behövde; de andra belgerna stode redan under vapen, och de germaner, som bo hitom Rhenus, hade förenat sig med dem, och så våldsam vore alla dessas stridslust, att remernas varningar ej ens kunnat avhålla suessionerna, deras stambröder och blodsfränder, med vilka de hade rätt och lagar, ja, militär och borgerlig överhet gemensam, från att ansluta sig till de sammansvurna.

IV.

När han nu sporde dessa, hur många och hur starka folk som stode under vapen, och vad de dugde till i krig, erfor han följande:

De flesta belgerna härstammade från germanerna och hade långt tillbaka i tiden, lockade av landets bördighet, övergått Rhenus samt slagit sig ned i de trakter, där de nu bodde, sedan de därifrån fördrivit gallerna; de vore vidare de enda som, då under våra fäders tid hela Gallien härjades av teutoner och cimbrer, kunnat hålla dessa intränglingar borta från sina landamären; varav följden blivit, att minnet av dessa händelser skänkt dem ett stort anseende liksom ock ett stort självmedvetande i militära ting. Angående deras antal sade sig remerna sitta inne med fullständiga upplysningar, emedan de såsom grannar och fränder haft tillträde till belgernas gemensamma råd och där försport, med hur stor härstyrka varje folk lovat deltaga i kriget. Främsta platsen ibland dem intoge bellovacerna tack vare sin tapperhet, sitt anseende och sitt antal; de kunde uppsätta 100 tusental väpnade män och hade lovat ställa 60 utvalda sådana till förfogande samt gjorde anspråk på högsta ledningen över alla krigsrörelserna. Suessionerna vore remernas närmaste grannar; de ägde det vidsträcktaste området och den bördigaste marken. Hos dem hade ända in på det nuvarande släktledets tid såsom konung härskat Divitiacus, hela Galliens mäktigaste man, vilkens välde omfattat ej blott en stor del av här ifrågavarande nejder utan ock Britannien; nu hette deras konung Galba, vilken till följd av sin rättrådighet och klokhet enligt samfällt beslut fått sig överledningen av kriget anförtrodd; de hade tolv städer och lovade uppställa 50 tusental väpnade män. Lika många utlovade nervierna, som belgerna själva ansågo för den vildaste av deras stammar; de bo ock längst avlägset; 15,000 uppsatte stubaterna, ambianerna 10,000, morinerna 25,000, menapierna 7,000, caleterna 10,000, veliocasserna och viromanduerna lika mycket, aduatukerna 19,000, condruserna, eburonerna, cæroeserna, pæmanerna, vilka brukade sammanfattas under namnet germaner, utgjorde trodde remerna 40,000.

V.

Cæsar bad remerna i ett av välvilja präglat tal vara vid gott mod; han tillsade dem sända hela sitt råd till honom och lämna honom de förnämsta männens barn som gisslan. Dessa krav fullgjorde de punktligt till den utsatta dagen. Själv utvecklade han ivrigt och manande för æduern Divitiacus, vilken fördel det skulle vara för fosterlandets sak och för deras gemensamma välfärd, om fiendens skaror kunde splittras, så att man ej behövde drabba samman med en så väldig mängd på en och samma gång. Detta kunde vinnas, om æduerna läte sina trupper inrycka i bellovacernas område och började förhärja deras åkrar. Med detta uppdrag bortsänder han honom. Sedan han av utsända spejare och av remerna förnummit att belgernas alla häravdelningar samlats å den utsedda platsen och nu ryckte an mot honom samt redan vore ganska nära, skyndade han att föra sin här över floden Axona, som genomflyter remernas yttersta gränsmarker och slog där läger. Härigenom vann han först och främst ett starkt skydd för lägrets åt flodstranden vettande sida, tryggade vidare det område, som han lämnat bakom sig, mot fienden, och ernådde slutligen att livsmedlen utan fara kunde tillföras honom från remerna och de andra folken. Över floden var en bro slagen. Där förlägger han en bevakningstrupp och lämnar legaten O. Titurius Sabinus med sex kohorter på flodens andra strand; lägret låter han befästa med en vall av 12 fots höjd och en 18 fot bred grav.

VI.

Åtta milier från detta läger låg en av remernas städer vid namn Bibrax. Mot denna riktade belgerna utan några förberedelser ett våldsamt angrepp. Med största möda höll sig staden den dagen. Gallernas belägringssätt, vilket sammanfaller med belgernas, är följande: Sedan de överallt omvärvt fästningsverken med stora människomassor, börja de från alla håll kasta stenar mot muren, och när så muren måst överges av sina försvarare, bilda de ett sköldtak, under vars skydd de sätta porten i brand och undergräva muren. Vilket då ock med lätthet kunde ske. Ty då en så stor människomassa kastade stenar och spjut, var det icke möjligt för någon att stanna kvar på muren. Då emellertid natten gjort slut på angreppet, lät den som vid förevarande tillfälle fått befälet i staden, Iccius, en av remernas underhandlare vid fredsfördraget med Cæsar, högst framstående genom börd och anseende bland de sina, skicka ett bud till denne: om ej en hjälpkår sändes till hans understöd, kunde han ej hålla sig längre.

VII.

Cæsar ditsände också vid midnatt numidiska och kretiska bågskyttar samt bakariska slungare, vilka fingo nyttja Iccius’ budbärare som vägvisare, till de belägrades understöd. Denna hjälpkårs ankomst gav remerna hopp att kunna värja sig och därmed även iver att strida, medan fienderna av samma skäl miste hoppet att kunna erövra staden. Sedan dessa dröjt en liten tid i stadens närhet, förhärjat remernas åkrar och uppbränt alla byar och byggnader, som de kunde komma åt, bröto de också upp med hela sin styrka i riktning mot Cæsars läger samt slogo läger fyratusen fot därifrån. Deras läger hade, efter vad man kunde se av eldarna och röken, en utsträckning på bredden av mer än åtta milier.

VIII.

Cæsar beslöt först, med hänsyn såväl till fiendernas antal som till deras sällsynt stora vapenrykte, att avhålla sig från batalj. Genom dagliga rytteristrider lät han emellertid utröna, hur pass krigsduglig fienden var och hur pass modiga de våra. Då han fann, att då våra ej voro underlägsna, och då terrängen framför lägret av naturen var högst lämplig och väl avpassad för att där uppställa hären, i det att kullen, varpå lägret var förlagt, långsamt höjde sig från slätten och mittemot fienderna erbjöd just så stort utrymme, som en i slagordning uppställd här kunde utfylla, samt vidare sluttade brant nedåt på vardera kortsidan men på framsidan medelst en mjuk sluttning småningom åter övergick i slätten lät han från vardera kortsidan av denna kulle draga en grav av vid pass tvåtusen fots längd vinkelrätt mot kullens längdriktning^[1] och uppförde vid dessa gravars slutpunkter skansar, där han placerade sina tunga skyttepjäser, så att ej fienden med hjälp av sin överlägsna massa skulle under striden kunna kringränna hans trupper från sidorna. Sedan detta utförts, kvarlämnade han de två legioner han senast utskrivit i lägret, och uppställde de sex övriga legionerna framför lägret i slagordning. Även fienderna utförde sina trupper ur lägret och uppställde dem till strid.

IX.

Mittemellan vår och fiendens krigshär låg ett mindre kärr. Fienderna avvaktade, om de våra skulle övergå detta; de våra stodo å sin sida kampfärdiga och väpnade för att, om dessa först skulle söka komma över, anfalla dem, medan de ej voro stridsfärdiga. Under tiden utkämpades en rytteristrid i mellanrummet mellan de båda slaglinjerna. Då ingendera parten ville göra början med övergången, återförde Cæsar, sedan rytteristriden utfallit till de våras förmån sina trupper till lägret. Fienderna däremot ilade omedelbart från den plats, där de stodo, till floden Axona, vilken som nämnts låg bakom vårt läger. Sedan de där funnit ett vad, sökte de överföra en del av sina trupper i avsikt att, om möjligt, storma den broskans, över vilken legaten Quintus Titurius förde befälet, samt riva bron; skulle detta visa sig omöjligt, tänkte de härja remernas åkrar, vilka för oss voro av stor nytta vid krigföringen, och avskära de våra från provianttillförseln.

X.

Då Cæsar av Titurius fick underrättelse härom, för han hela rytteriet, samt de lätt beväpnade numiderna, slungarna och bågskyttarna över bron och skyndar fienden till mötes. Den strid, som därvid uppstod, blev hård. De våra angrepo fienderna under flodövergången, medan de ej voro stridsfärdiga, och dödade en stor mängd av dem; de återstående som i överdådigt mod sökte komma över med hjälp av sina kamraters lik tillbakaslogo de med massor av kastspjut; förtruppen, som redan verkställt övergången, kringrändes av rytteriet och nedhöggs. Då fienderna alltså funnit sina förhoppningar gäckade både vid angreppet på staden och vid övergången av floden, och de icke heller märkte någon lust hos de våra att giva sig in i ogynnsam terräng för att slåss men däremot själva började lida brist på livsmedel, sammankallade de ett krigsråd och beslöto att det vore bäst återvända var och en till sitt, men vilken av deras stammar som först angrepes av romarna i sitt hemland, till dennas försvar skulle de andra mangrant skynda; de borde nämligen hellre strida i eget än i främmande land och kunde därvid draga nytta av sädesförråden därhemma. Till detta beslut leddes de utom av övriga orsaker även av den omständigheten, att de försport Divitiacus och æduerna vara på väg till bellovakernas land. Dessa stod det därför ej till att övertyga, att de borde dröja längre borta och ej bispringa de sina.

XI.

Sedan alltså detta beslut fattats lämnade de vid andra nattvakten sitt läger under stort buller och tumult, utan någon bestämd ordning eller något erkänt överbefäl, i det var och en sökte skaffa sig själv första platsen i tåget för att skyndsammast möjligt komma hem, varigenom de gjorde avmarschen snarlik en flykt. Cæsar fick genast veta detta genom spejare men fruktande försåt han hade ju ännu ej fått klarhet över orsaken till deras avtåg kvarhöll han både linjearmén och rytteriet i lägret. Men när i första gryningen hans kunskapare bekräftat uppgiften, sände han rytteriet i förväg med order att uppehålla eftertruppen. Till befälhavare gav han dem legaterna Quintus Pedius och Lucius Aurunculeius Cotta. Legaten Titus Labienus lät han följa efter med tre legioner. Dessa angrepo eftertrupperna, förföljde dem många milier och dödade en stor mängd av de flyende; ty de sista marscherande, vilka upphunnos av de våra, höllo visserligen stånd och utstodo tappert våra soldaters angrepp, men de främre leden, som sågo sig vara fjärran från faran och varken återhöllos av något yttre tvång eller någon befälsmyndighet, råkade, när de hörde larmet, i upplösning och sökte mangrant sin räddning i flykten. Utan minsta fara kunde alltså de våra nedhugga fiender i så stora massor, som dagens längd tillät, och först vid solens nedgång höllo de upp och drogo sig, såsom det blivit dem befallt, tillbaka till lägret.

XII.

Dagen efter denna skyndade Cæsar att, innan fienderna hämtat sig från förskräckelsen och flykten, föra sin krigshär in i suessionernas land, vilket låg närmast remernas, och anlände efter en lång dagsmarsch till staden Noviodunum. Denna sökte han storma utan vidare förberedelse, emedan han hört, att den var blottad på försvarare, men på grund av gravens bredd och murens höjd kunde han ej intaga den, trots att försvarsstyrkan var ringa. Han anlade då ett befäst läger och började framföra stormtak samt tillrusta allt, som krävdes för en belägring. Emellertid samlades under nästa natt de flyende suessionernas hela skara i staden. Då nu stormtaken hastigt började föras fram mot staden, belägringsvallen uppkastas och tornen byggas, förskräcktes de av dessa väldiga tillrustningar, vilka gallerna aldrig förut sett eller hört talas om, liksom ock av den snabbhet romarna utvecklade och sände underhandlare till Cæsar angående dagtingan samt lyckades också tack vare remernas förböner utverka löfte om förskoning.

XIII.

Cæsar godtog suessionernas dagtingan på villkor, att han fick statens främsta män och själva konung Galbas båda söner som gisslan, samt att alla i staden befintliga vapen utlämnades, och förde därpå sin här mot bellovakerna. Dessa hade församlat sig och allt sitt i staden Bratuspantium, och när Cæsar jämte hären var på kanske fem miliers avstånd från denna stad, gingo alla äldre män ut ur staden för att bedjande sträcka händerna mot honom och även med ord uttrycka, att de ställde sig under hans hägn och makt och icke skulle föra krig mot romarna. När han senare kommit fram till staden och slog läger därutanför samlades barn och kvinnor på muren och bönföllo enligt folkets sed med utsträckta händer romarna om fred.

XIV.

Även Divitiacus — ty då efter belgernas återtåg æduernas krigsuppbåd blivit upplöst, hade denne återvänt till Cæsar förde deras talan med följande ord: Bellovakerna hade alltid levt i samförstånd och vänskap med æduiska folket. Det var deras hövdingar, som under föregivande, att æduerna bragts i träldom av Cæsar och finge lida all slags ovärdig och skymflig behandling, hade förmåtts att på en gång avfalla från æduerna och börja krig mot romerska folket. Men de, som varit upphovet till detta beslut, hade, när de sett, vilken olycka de bragt över folket, flytt till Britannien. Nu bådo ej blott bellovakerna utan ock för deras räkning æduerna, att Cæsar mot dem ville bruka sin vanliga nåd och mildhet. Gjorde han det, skulle detta skänka æduerna ökat inflytande hos alla belgerna, vilka brukade sända dem hjälptrupper och förråd, när krig hotade en hjälp varpå de vant sig att lita.

XV.

Cæsar, som ville giva Divitiacus och æduerna ett hedersbevis, förklarade sig villig att upptaga och behålla dem under sitt skydd, men till följd av den framskjutna plats folket genom sin talrikhet och sitt stora anseende intog bland belgerna, fordrade han sexhundra män som gisslan. När han mottagit dessa och alla i staden befintliga vapen utlämnats, drog han därifrån till ambianernas land, vilka oförtövat gåvo sig och allt sitt i hans våld. Deras land gränsade till nerviernas; då Cæsar gjorde efterforskningar om detta folks lynne och seder, erfor han följande: inga köpmän finge tillträde till dem; intet vin och inga andra lyxvaror finge införas, ty de ansågo sådana ting förslappa själen och förslöa; de vore vilda och ytterst modiga människor, de förebrådde högljutt och skarpt de övriga belgerna, vilka givit sig under romerska folket och därmed, sade de, svikit sitt fäderneärvda mod; bedyrade att själva skulle de varken sända underhandlare eller på något som helst villkor sluta fred.

XVI.

Då han tågat tre dagar genom deras område, erfor han av fångar, att floden Sabis ej låg mer än 10 milier från hans läger; på andra sidan om denna flod hade nervierna samlat sig och avvaktade jämte sina närmaste grannfolk atrebaterna och viromanduerna (ty de hade övertalat båda dessa folk att tillsammans med dem fresta krigslyckan); de bidade även hjälptrupper från aduatakerna, och dessa vore verkligen på väg; kvinnorna och de, som till följd av sin ålder icke funnos stridsdugliga, hade förts till en plats dit träskmarker gjorde vägen oframkomlig för en krigshär.

XVII.

Då han lärt känna allt detta, sände han i förväg kunskapare jämte några centurioner, som skulle utvälja en lämplig lägerplats. Cæsar åtföljdes på detta härtåg av en mängd belger ur de stammar, vilka redan givit sig, ävensom av andra galler, och av dessa var det några som, efter vad han senare erfor av fångar, sedan de tagit reda på den marschordning hären under dessa dagar använde, under natten begåvo sig till nervierna och klargjorde för dessa hurusom alla legioner åtskildes från varandra av en mängd trossvagnar, vadan det ej erbjöd någon svårighet att, sedan den första legionen framkommit till lägret och de andra ännu voro långt borta, anfalla denna, innan den ännu befriat sig från packningen; hade denna väl blivit slagen och trossen plundrad, vore det säkert, att de återstående ej vågade sätta sig till motvärn. De som inberättade allt detta funno ett stöd för det råd de gåvo däri, att nervierna fordom ej ägde något dugligt rytteri (ja, ännu i dag hysa de ringa intresse för detta vapen utan vad de förmå i fält, det förmå de genom sitt fotfolk), och därför, i syfte att stänga vägen för grannfolkens rytteri, när detta ryckte in i deras land för att härja, brukade topphugga späda trädplantor och böja dessa åt sidan samt låta talrika grenar växa ut på bredden och ytterligare däremellan plantera björnbärs- och törnbuskar, varigenom de åstadkommo häckar som i befästningssyfte voro likvärdiga med murar, då det ej blott var omöjligt att tränga sig fram utan till och med att se något tvärsigenom dem. Eftersom vår här på sin marsch uppehölls av dylika hinder, ansågo sig nervierna böra följa det givna rådet.

XVIII.

Den plats, som våra män utvalt för lägret, var på följande sätt beskaffad: en kulle som ända från toppen sluttade jämnt nedåt, vette mot den ovan omnämnda floden Sabis. Mittemot denna kulle höjde sig på andra sidan floden i lika jämn sluttning en annan kulle, som nedtill på en sträcka av vid pass tusen fot var öppen men längst uppe beväxt av skog, in i vilken blicken ej lätt kunde tränga. Inne i dessa skogssnår höllo sig fienderna dolda; på den öppna marken längs floden syntes blott ett par ryttarposteringar. Flodens djuplek var vid pass tre fot.

XIX.

Cæsar hade skickat rytteriet i förväg och följde själv efter med härens samlade styrka. Men sättet och ordningen för marschen stämde ej med de uppgifter, som belgerna givit nervierna. Ty Cæsar lät, som han alltid brukade, när man närmade sig fienderna, sex legioner tåga utan packning; bakom dessa hade han sammanfört hela härens tross; därefter slöt de två senast utskrivna legionerna hela tåget och tjänade till skydd åt trossen. Vårt rytteri hade jämte slungarna och bågskyttarna övergått floden och inlåtit sig i strid med fiendens rytteri. Medan nu dessa ideligen drogo sig tillbaka till sina stridskamrater i skogssnåren och sedan åter störtade fram ur skogen mot de våra, varemot dessa ej vågade förfölja längre än synvidden och den öppna terrängen räckte, hade emellertid de sex legioner, som tågade främst, utmätt plats för lägret och börjat befästa detta. När då de som stodo gömda i skogssnåren — där de redan uppställt hären i ordnade led och var för sig intalat sig mod — fingo syn på vår krigshärs främsta trossvagnar, vilket var den tidpunkt de sinsemellan fastställt för kampens början, bröto de fram mangrant och plötsligt, med leden ordnade så som de uppställt dem inne i skogssnåren och fyllda av det mod de själva ingivit sig, samt kastade sig över våra ryttare. Sedan dessa med lätthet slagits och jagats undan, sprungo de med så otrolig snabbhet ner till floden, att fienden nästan i ett och samma ögonblick tycktes vara vid skogskanten, vid floden och alldeles inpå de våra. Med samma snabbhet störtade de uppför kullen fram mot vårt läger och de av befästningsarbetet upptagna soldaterna.

XX.

Cæsar hade nu att utföra allting på en gång: resa fanan, vilket var tecknet, att man måste skynda till vapen, giva signal med trumpeten, kalla soldaterna tillbaka från arbetet, återhämta dem, som gått litet längre bort för att samla byggnadsmaterial, uppställa slagordningen, uppmuntra soldaterna och giva tecken till anfall. En stor del av allt detta blev till följd av tidens korthet och fiendens snabba framsteg ogjort. I detta svåra läge voro två omständigheter av stort gagn: dels soldaternas kunskap och erfarenhet i krigskonsten; övade som de voro i tidigare drabbningar, kunde de nämligen själva med all önskvärd snabbhet avgöra, vad stunden krävde, och behövde ej lära det av andra; dels ock att Cæsar förbjudit varje legions befälhavare att avlägsna sig från skansbygget och från sin trupp, så länge ej lägret ännu blivit befäst. Dessa avvaktade nu ej heller, när de sågo fienderna så hastigt nalkas, Cæsars order utan verkställde självmant vad de funno situationen kräva.

XXI.

Sedan Cæsar utdelat de nödvändigaste befallningarna skyndade han för att uppmuntra soldaterna till en del av fronten, dit slumpen förde honom, och kom till tionde legionen. Till soldaterna hann han ej säga flera uppmuntringsord, än att de borde minnas sin gamla tapperhet och ej låta sig förvirras utan modigt uthärda fiendens angrepp; därpå gav han, då fienden nu ej var på mer än ett sjutkasts avstånd, tecknet, att striden skulle börjas. När han därefter, fortfarande i avsikt att uppmuntra soldaterna, begav sig till den andra flygeln, fann han denna redan i full strid. Så kort var tidsfristen och så stridsivrig fienden, att man ej fick tid att påsätta rangtecknen eller ens att ikläda sig hjälmarna och rycka fodralen av sköldarna. Var och en måste ställa sig på den plats i slaglinjen, dit han råkade ha närmaste vägen från sitt arbete, och vid de fälttecken han först fick syn på för att ej spilla tid med att leta reda på sina kamrater.

XXII.

Då man vid härens uppställning måst taga större hänsyn till platsens naturbeskaffenhet och kullens terränglinjer samt till tidens brådska än till krigskonstens och den regelrätta ordningens krav, då legionerna, spridda som de voro, måste var på sitt håll upptaga kampen med fienderna, och då, som vi redan nämnt, utsikten stängdes av mellanliggande täta busksnår, kunde icke reserverna förläggas på några bestämda platser, och icke kunde man sända nödig hjälp till den punkt, där den just behövdes, ej heller var det möjligt för en enda man att leda det hela. Under så ogynnsamma omständigheter fick man också helt naturligt röna växlande krigslycka på olika håll.

XXIII.

Soldaterna av nionde och tionde legionen, som uppställt sig, lyckades snart nog att på slagordningens vänstra flygel med sina kastspjut driva de mot dem stående atrebaterna, vilka voro trötta och andfådda av språngmarschen och medtagna av såren, från den högre belägna terrängen ned till floden och dödade under förföljelsen en stor mängd av dem med svärden, medan de under försöket att komma över floden ej kunde göra motstånd. Själva överskredo de utan tvekan floden och fortsättande framryckningen trots terrängens motighet, slogo de i en förnyad strid fienden, som åter satt sig till motvärn på flykten. På samma sätt lyckades i en annan del av fronten två för sig själva stående legioner, den elfte och åttonde, driva viromanduerna, vilka de fått till motståndare, från den högre terrängen ned till flodstränderna, där de fortsatte striden. Men på detta sätt blottställdes lägret längs nästan hela fronten och vänstra sidan; högra sidan åter var den tolfte och ej långtfrån denna den sjunde legionen uppställd. Mot denna punkt störtade sig i sluten slagordning alla nervierna under ledning av Bodnognatus, deras högste befälhavare; en del av dem började kringgå legionerna på deras blottställda flank, en annan del sökte besätta den högst belägna delen av lägret.

XXIV.

Just i detta ögonblick hade våra ryttare och de dem åtföljande lättbeväpnade fotsoldaterna, vilka, som jag nämnt, blivit slagna vid fiendens första anlopp, dragit sig tillbaka till lägret. Där mötte de då fienderna och togo åter till flykten, denna gång i motsatt riktning. Och när trossknektarna, som från lägrets bakport högst uppe på kullen sett våra trupper segrande övergå floden och till följd därav gett sig ut att plundra, sågo sig tillbaka och funno fienderna husera i vårt läger, sökte de huvudstupa sin räddning i flykten. Även bland dem, som åtföljde trossvagnarna, uppstod samtidigt rop och oväsen, och i största förskräckelse störtade de bort åt olika håll. Alla dessa händelser gjorde ett starkt intryck på de treveriska ryttarna, vilkas rykte för mannamod är enastående bland gallerna och vilka av sitt folk skickats som hjälptrupper till Cæsar: när de sågo vårt läger fyllas av en massa fiender, legionerna hårt ansättas och nästan hotas av kringränning, trossknektarna, ryttarna, slungarna, numiderna i full upplösning och förvirring, grepos de av misströstan över vår ställning och gåvo sig av hemåt; hemkomna berättade de, att romarna besegrats och slagits på flykt, att deras läger och förråd fallit i fiendens händer.

XXV.

Cæsar hade, sedan han uppmuntrat tionde legionen, skyndat till högra flygeln. Där fann han de sina hårt ansatta: i den tolfte legionen voro fanorna sammanträngda på ett ställe, soldaterna så tätt packade, att de själva voro varandra till hinders vid striden, den fjärde kohortens alla centurioner dödade, fanbäraren nedhuggen och fanan förlorad, och även vid de andra kohorterna nästan alla centurioner dödade eller sårade, bland dem förste centurionen Publius Sextius Baculus, en sällsynt tapper man, som nu var utmattad av många och svåra sår; de övriga kämpade redan trögare, och några av de yngre hade övergivit sina poster och dragit sig ur striden för att undvika spjuten; fienden trängde i fronten oavlåtligt på nedifrån och hotade dessutom båda flyglarna, så att läget ögonskenligen var kritiskt, och ingen reserv fanns, som kunde komma till hjälp. Då ryckte Cæsar skölden från en soldat i de bakre leden — ty själv hade han kommit dit utan sköld — gick fram i främsta ledet, tillropade centurionerna var och en vid hans namn och uppmuntrade de andra soldaterna samt befallde dem därpå att gå till anfall, och att ställa maniplarna glesare, så att de bättre kunde bruka svärden. Genom hans ankomst återfingo soldaterna hopp och mod, i det var och en åstundade att under fältherrens ögon även i det svåraste läge göra sitt bästa, och så tvungos fienderna att något sakta sitt angrepp.

XXVI.

Då Cæsar såg, att även den sjunde legionen, som hade sin plats i närheten, hårt ansattes av fienden, uppmanade han krigstribunerna att låta legionerna småningom närma sig varandra och med ändrad frontställning anfalla fienderna. Då tack vare denna manöver den ene kunde bispringa den andra och ingen behövde frukta att tagas i ryggen av fienden började de hålla tapprare stånd och slåss djärvare. Under tiden hade soldaterna i de två legioner, vilka bildat eftertruppen och tjänstgjort som trängens skydd, fått underrättelse om striden och framilat i språngmarsch samt uppenbarade sig nu för fienden högst uppe på kullen. Å sin sida hade Labienus erövrat fiendens läger, och när han från den kullens topp fått syn på vad som skedde i vårt läger, sände han tionde legionen till de våras hjälp. Då dessa soldater av ryttarnas och trossknektarnas flykt förstått, hur sakerna stodo, och i vilken fara lägret, legionerna, fältherren svävade, läto de ingenting brista i fråga om snabbhet.

XXVII.

Genom dessas ankomst inträdde en så genomgripande vändning i striden, att även de bland våra soldater, som utmattade av sår dignat till marken, reste sig med stöd av sköldarna och återtogo striden; ja, trossknektarna gingo, när de sågo fienderna bragta i förvirring, ehuru själva obeväpnade, väpnade kämpar inpå livet, och framför allt störtade sig ryttarna, för att utplåna smäleken av sin flykt, på alla håll in i striden till och med ivrigare än legionsoldaterna. Men fast fienderna sågo sista hoppet om räddning svinna, ådagalade de ett sådant mod, att då deras främsta led nedhuggits de närmast stående stego upp på de fallna och kämpade från deras kroppar. Då även dessa fällts slungade de de återstående från de i högar hopade liken liksom från en kulle sina spjut mot de våra och grepo våra lansar för att kasta dem tillbaka; så det måste man säga, att icke var det för intet som så tappra män vågat överskrida en så djup flod, klättra uppför så höga stränder och storma fram över en så svår terräng; allt det svåra, som låg däri, hade deras väldiga mod gjort lätt.

XXVIII.

Då denna strid kämpats till slut, var hela nerviernas folk, ja, namn så gott som utplånat. När de gamla männen, vilka som vi nämnt, jämte barnen och kvinnorna förts i säkerhet bakom översvämmade marker och kärr, fingo budskap om striden, insågo de, att intet hinder därefter fanns för segrarna och intet skydd för de slagna. Enhälligt beslöto därför de överlevande att sända underhandlare till Cæsar och meddela, att de gåvo sig åt honom. För att åskådliggöra folkets olycksöde framhöllo dessa, att antalet av dess äldsta nedbragts från sexhundra till tre och antalet vapenföra män från sextiotusen till knappt femhundra. Cæsar som ville visa, att han förfor med miskund mot olyckliga och skyddssökande skyddade på allt sätt de kvarlevande, lät dem fritt förfoga över sitt land och sina städer samt befallde grannarna att avhålla sig och de sina från alla oförrätter och våldsdåd emot dem.

XXIX.

När aduatukerna, vilka som vi ovan berättat med hela sin härsmakt anryckte till nerviernas hjälp, fingo underrättelse om denna strid, avbröto de marschen och vände tillbaka hem; utrymmande alla andra städer och fästen, sammanförde de all sin egendom i en enda stad, som var oöverträffligt befäst av naturen. Ty medan den eljest runtomkring omgavs av branta klippstup och fri rymd fanns det blott på ett ställe en infartsväg till staden, en sakta sluttande backe av högst tvåhundra fots bredd; denna väg hade de spärrat med en hög dubbelmur, och uppe på denna samlade de nu stenar av väldig tyngd samt framtill vässade bjälkar. Försvararna själva voro ätteläggar av cimbrerna och teutonerna, vilka då de anträdde sitt tåg till vår provins och Italien upplade de förråd, som de ej kunde föra eller bära med sig, på en plats hitom floden Rhenus, och kvarlämnade sextusen män till vakt och värn därför. Efter sina stamfränders undergång förde dessa i flera år en orolig tillvaro, i det de antingen anföllos med krig av sina grannar eller själva anföllo dessa, till dess med alla parters samtycke fred slöts och de fingo utvälja den nejd de nu innehava till sin boplats.

XXX.

När alltså vår krigshär närmade sig deras stad, gjorde de först talrika utfall och utkämpade en del småstrider med de våra. Men längre fram sedan de blivit omgärdade medelst en vall av 12 fots bredd och 15,000 fots omkrets samt talrika skansar, höllo de sig lugna inne i staden. När så stormtak framfördes och en belägringsvall uppkastats samt långt bort ett torn syntes vara under byggnad, hånade de oss först och tillkastade oss gäckande ord från muren över att en sådan väldig maskin ihopsattes på så långt avstånd: vad hade vi att tillgå för handkraft eller annan kraft, när vi, som dock voro så smånätta till växten (ty gallerna, som själva äro så högväxta ägna gärna vår ringa kroppslängd sitt förakt), kunde tilltro oss att lyfta upp ett så tungt torn på muren?

XXXI.

Men när de sågo, att detta verkligen började röra på sig och nalkas murarna, förskräcktes de så av denna nya och ovana företeelse, att de sände fredsunderhandlare till Cæsar, vilka yttrade sig på följande sätt: De kunde ej tro, att romarna förde detta krig utan gudomligt bistånd, då de med sådan snabbhet kunde framrulla maskiner av så väldig höjd, och de förklarade sig därför villiga att giva sig och allt sitt i hans våld. En sak bådo och besvuro de honom att slippa: om han till äventyrs enligt den mildhet och nåd, som de hörde andra tillskriva honom, beslutit skona aduatukerna, så skulle han ej fråntaga dem vapnen. Nästan alla grannfolken voro fientliga mot dem, då de avundades dem deras krigsduglighet; mot dessa kunde de ej försvara sig, om de måst utlämna vapnen. De ville, om de nu bragtes i ett sådant tvångsläge hellre utstå vilken behandling som helst på romerska folkets sida än marteras till döds av dem, i vilkas krets de vant sig att stå som härskare.

XXXII.

Härtill svarade Cæsar: Han ämnade, snarare därför att så var hans vana än på grund av någon deras förtjänst, skona dem för så vitt de givit sig, innan murbräckan framförts mot muren; men någon dagtingan vore icke tänkbar på annat villkor, än att vapnen överlämnades. Han ville göra detsamma här, som han gjort i fråga om nervierna: ålägga grannfolken att ej på något sätt förorätta dem, som givit sig under romarna. Sedan sändebuden framfört detta till de sina, gåvo de Cæsar svaret: allt sker så som han befallde. En sådan massa vapen nedkastades från muren i den utanför staden liggande graven, att vapenhögarna nästan reste sig lika högt som muren eller belägringsvallen, och likväl hade, som man senare fick erfara, en tredjedel av vapnen undangömts och förvarats i staden. Sedan öppnades samma dag portarna, och fredstillstånd inträdde.

XXXIII.

Mot aftonen lät Cæsar stänga portarna och föra soldaterna ut ur staden, för att ej stadsinvånarna skulle under natten lida något förfång från soldaternas sida. Men då skyndade de förra att utföra en som man nog kunde märka i förväg uppgjord plan, byggd på antagandet, att de våra, sedan dagtingan skett, skulle indraga sina poster eller i vart fall vårdslösa vakthållningen: de tillgrepo dels de vapen, som de behållit och undangömt, dels gjorde de nya sköldar av bark eller videflätor, som de med den hast tidens knapphet krävde överklädde med hudar, varpå de vid tredje nattväkten plötsligt med hela sin styrka bröto ut ur staden, väljande den väg till våra förskansningar, som syntes minst tvärbrant. Ögonblickligen gavs, såsom Cæsar föreskrivit, vådsignal medelst eldar, man skyndade till från de närliggande skansarna, och en strid uppstod, som av fienden fördes med all den våldsamhet man kunde vänta av tappra män, vilka stredo för sin sista utsikt till räddning på ogynnsam terräng mot fiender, som från vallar och torn kastade spjut emot dem, men med full visshet, att i deras hjältemod och där endast låg hela hoppet om räddning. Sedan nära fyratusen man stupat, kastades de återstående tillbaka till staden. Sedan följande dag portarna, som numera ingen försvarade, sönderbrutits och våra soldater trängt in i staden lät Cæsar försälja hela det där tagna bytet. Folkets antal uppgick enligt vad köparna meddelade honom till femtiotretusen.

XXXIV.

Vid denna tidpunkt erfor han av Publius Crassus, som med en legion sänts emot de vid oceanens strand boende sjöfolken: veneterna, venellerna, osismerna, kuriosoliterna, euvierna, aulerkerna och redonerna, att dessa samt och synnerligen bragts under romerska folkets makt och välde.

XXXV.

När ryktet om dessa krigsbedrifter, genom vilka fred och lugn införts i hela Gallien, kom till barbarerna, rönte dessa ett så starkt intryck därav, att de folkslag, som bodde på andra sidan Rhenus, sände underhandlare till Cæsar, vilka å deras vägnar lovade lämna gisslan och fullgöra allt vad han befallde. Men då Cæsar hade bråttom att resa till Italien och Illyricum, befallde han dessa beskickningar att återkomma till honom i början av nästa sommar. Själv förlade han legionerna i vinterläger hos karnuterna, auderna och turonerna och andra grannfolk till de trakter, där kriget förts, samt avreste sedan till Italien. När Cæsar i brev omtalat, vad han gjort, beslöts hålla tacksägelseböner i femton dagars tid, en hedersbetygelse som aldrig förr kommit någon till del.

1. Att döma av de grävningar Napoleon III låtit företaga å slagfältet vid Aisne synes detta ställe böra tolkas sålunda att en grav gick fram från lägrets främre vänstra hörn i riktning mot det framför liggande träsket, en annan från dess bakre högra hörn i riktning mot den bakom liggande floden Aisne.