Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Första boken
← Förord |
|
Andra boken → |
FÖRSTA BOKEN.
I.
Gallien omfattar i sin helhet tre skilda delar, av vilka en bebos av belgerna och en annan av akvitanerna medan den tredjes inbyggare på sitt eget språk kallas kelter, på vårt galler. Alla dessa stammar äro varandra olika till språk, sedvänjor och lagar. Gallerna skiljas från akvitanerna av floden Garumna, från belgerna av Matrona och Sequana. Tapprast av alla dessa äro belgerna, och det på den grund att de bo längst avlägset från den romerska provinsens förfinade levnads- och tänkesätt samt minst ofta få besök av köpmän vilka medföra sådant som gör sinnet förvekligat, men däremot äro närmaste grannar till germanerna, vilka bo på andra sidan av Rhenus, och med vilka de oavbrutet föra krig. Även helvetierna stå i mannamod framför de övriga gallerna av samma skäl, nämligen att de slåss med germanerna i nästan dagliga strider, varvid de antingen tillbakaslå dessa från sitt eget område eller själva föra kriget in på deras mark. Den del av landet, vilken, som ovan sagts, gallerna innehava, börjar vid floden Rhodanus, begränsas av floden Garumna, oceanen och belgernas land samt når även, åt sequanernas och helvetiernas håll, fram till floden Rhenus: denna landsdel vetter åt norr. Belgerna bo ända bort till Galliens yttersta gränser och nå fram till floden Rhenus’ nedre lopp; deras land ligger åt nordost. Akvitanien begränsas av floden Garumna, Pyreneiska bergen och den del av oceanen, som går ned till Hispanien, samt sträcker sig mot nordväst.
II.
Helvetiernas genom börd och rikedom främsta man var utan jämförelse Orgetorix. Under Marcus Messala och Publius Marcus Pisos konsulat anstiftade denne, förledd av lust efter kungavälde, en sammansvärjning bland adeln och övertalade sitt folk, att de skulle utvandra från sitt land med man och allt; det vore nämligen lätt att, då de i mannamod överträffade alla, vinna herraväldet över hela Gallien. Därom lyckades han desto lättare övertyga dem, som helvetierna på alla håll äro geografiskt instängda: på en sida av den ytterst breda och djupa floden Rhenus, som skiljer det helvetiska landet från germanerna; på en annan sida av det väldiga Juraberget, som ligger mellan sequanerna och helvetierna; på den tredje av sjön Lemannus och floden Rhodanus, som skiljer vår provins från helvetierna. Härav blev följden, att de varken kunde ströva så särdeles vitt omkring eller med någon större lätthet anfalla sina grannar; med hänsyn vartill folket, stridslystet som det var, kände sig mycket illa till mods. De ansågo också att i förhållande till folkmängden och till det rykte de åtnjöto för tapperhet i krig, voro de trångbodda; deras land mätte ju blott tvåhundrafyrtio romerska milier på längden och etthundraåttio på bredden.
III.
Förmådda av dessa omständigheter och förledda av Orgetorix’ inflytande beslöto de att förbereda allt, som behövdes till färden, att hopköpa ett så stort antal dragdjur och kärror som möjligt, att göra största möjliga utsäde, så att sädesförrådet måtte räcka under färden, samt att trygga freden och vänskapen med grannfolken. Till att utföra detta ansågo de en tid av två år vara nog; till det tredje året fastställa de genom lag avfärden. Till att utföra detta utses Orgetorix. Han åtager sig personligen gesantskapet till grannstaterna. Under denna beskickningsresa övertalar han Casticus, Catamantaloedes’ son, en sequaner vilkens fader under många år innehaft kungamakten hos sequanerna och av senaten fått titeln romerska folkets vän, att han skulle bemäktiga sig samma kungliga makt hos sitt folk, som hans fader förut besuttit; likaledes övertalar han æduern Dumnorix — broder till Divitiacus — vilken vid denna tid åtnjöt största anseendet hos sitt folk och stod i hög gunst hos de breda lagren, att han skulle försöka detsamma, och ger honom sin dotter till maka. Det vore lätt gjort, uppvisar han för dessa, att vinna nämnda syften eftersom han själv hölle på att ernå högsta makten i sin stat; det vore ej tvivelaktigt, att helvetierna vore mäktigast i hela Gallien; han försäkrar dem att han med sin rikedom och sin krigsmakt skulle förskaffa dem kungamakten. Förledda av detta tal sluta de ett inbördes edligt bekräftat förbund; de hoppas, att de sedan de vunnit kungamakten, med stöd av de tre mäktigaste och fastast sammanslutna folken skulle bliva herrar i hela Gallien.
IV.
Att detta förehades blev genom en angivelse bekant för helvetierna. Enligt hos dem gängse sed ställde de Orgetorix, slagen i bojor inför rätta; det straff, som måste drabba honom, om han fälldes var att å båle brännas. På den dag, som utsatts för domens fällande befallde Orgetorix hela sin tjänarskara — nära tiotusen man — att från alla håll samlas till domsplatsen och sammankallade även dit alla sina underlydande och gäldenärer, av vilka han hade ett stort antal; med deras hjälp undandrog han sig svaromålet. Medan nu menigheten, uppbragt däröver, med vapen sökte hävda rätten och ämbetsmännen inkallade en väldig skara män från deras gårdar avled Orgetorix; och det saknas ej, efter vad helvetierna anse, skäl för misstanken, att han själv givit sig döden.
V.
Efter dennes död sökte icke desto mindre helvetierna utföra, vad de beslutit, nämligen att uttåga från sitt land. Så snart de ansågo sig rustade till detta företag, sätta de eld på alla sina städer, ungefär ett dussin till antalet, samt på sina kanske fyrtio byar, ävensom alla enstaka gårdar, uppbränna all säd utom det förråd de tänkte bära med sig, på det att, när sålunda allt hopp om hemkomst var tillintetgjort, de skulle vara redobognare att möta alla faror, och ge befallning, att var och en skall taga med sig från sitt hem malen säd för tre månader. De övertala raurikerna, tulingerna och latovikerna, grannfolk allesammans, att fatta samma beslut och, sedan de bränt sina städer och byar, uttåga samman med dem; även bojerna, vilka från sina boplatser på andra sidan Rhenus infallit i landskapet Noricum och angripit Noreia, draga de till sig och antaga till sina bundsförvanter.
VI.
Det fanns allt som allt två vägar, längs vilka de kunde söka sig väg ut från hembygden: en trång och svår genom sequanernas land mellan berget Jura och floden Rhodanus, där de nätt och jämnt kunde föra fram en kärra åt gången; det höga berget reste sig så överhängande nära, att några få män lätt kunde hejda dem; den andra, som ledde genom vår provins, var vida lättare och bekvämare tack vare floden Rhodanus, vilken flyter mellan helvetiernas land och de nyss kuvade allobrogernas, och vilken på vissa ställen kan övervadas. Allobrogernas yttersta gränsstad åt helvetierna till är Genava. Från denna stad leder en bro över till helvetiernas land. Allobrogerna kunde de, efter vad de tänkte, antingen vinna med övertalning, eftersom dessa alltjämt icke hyste hägra blida känslor för romerska folket, eller betvinga med våld, så att de öppnade en väg för dem genom sina land. Sedan allt iordningställts för avfärden fastställa de dagen, på vilken de alla skola Samlas vid Rhodanus’ strand. Den dagen var den 28 mars under Lucius Pisos och Aulus Gabinius’ konsulsår.
VII.
Då Cæsar erhöll budskapet om denna deras avsikt att bryta sig väg genom vår provins, påskyndar han sin avfärd från Rom, ilar i möjligast snabba dagsresor till bortre Gallien och anländer till Genava. Han ålägger hela provinsen att uppsätta ett så stort antal soldater, som han möjligen kunde (allt som allt fanns i bortre Gallien en enda legion), och han låter spränga bron vid Genava. Då helvetierna blivit underrättade om hans ditkomst, sända de till honom som underhandlare folkets högbördigaste män med Nammeius och Veruclotius såsom ledare för beskickningen vilka skulle uttala folkets beredvillighet att utan någon som helst skadegörelse företaga det tåg genom provinsen, som nödvändiggjorts, emedan ingen annan väg stode dem öppen; de anhölle nu, att detta finge ske med hans medgivande. Men Cæsar, som väl mindes, hurusom konsuln Lucius Cassius blivit dödad av helvetierna och hans här slagen samt tvungen att gå under oket, ansåg sig ej böra medgiva detta; ej trodde han heller, att ett folk av så fientligt sinnelag skulle kunna avhålla sig från övervåld och skadegörelse, om de finge tillstånd att draga genom provinsen. För att vinna tid, tills soldaterna, som han befallt skulle uppsättas, voro samlade, svarar han emellertid sändebuden, att han måste taga sig någon betänketid; de kunde återkomma 1 april för att framföra, vad de hade att säga.
VIII.
Under tiden låter han med hjälp av den legion, som han hade med sig, och de soldater som samlats från provinsen, draga en mur av nitton miliers längd och sexton fots höjd jämte en grav från sjön Lemannus’ utlopp i floden Rhodanus till berget Jura, vilket skiljer sequanernas land från helvetiernas. Då detta verk fullbordats, utställer han vaktposter och anlägger fasta skansar för att desto lättare kunna tillbakaslå dem, om de skulle försöka tränga igenom mot hans vilja. Då nu den för mötet med sändebuden bestämda dagen var inne och dessa åter kommo till honom, förklarar han, att romerska folkets hävdvunna sed ej tilläte honom medgiva någon fritt genomtåg genom provinsen, och skulle de försöka våld, komme han rentut sagt, att hindra dem. Svikna på denna förhoppning ville helvetierna pröva, om de ej kunde bryta sig igenom med hjälp av sammanbundna skepp och en mängd flottor, som de förfärdigat, samt därjämte å vadställena över Rhodanus, varest flodens djuplek var minst; men från dessa försök, som stundom gjordes på dagen men oftare om natten, tvungos de, tack vare de uppförda befästningarna samt de tillskyndande soldaterna och deras spjut, att avstå.
IX.
Återstod nu ensamt vägen genom sequanernas land, vilken var så trång att de ej kunde komma fram, så länge ej sequanerna tilläte det. Då de ej själva mäktade övertala dessa, skicka de sändebud till æduern Dumnorix i hopp att medelst honom som böneman ututverka vad de ville av sequanerna. Dumnorix hade tack vare sin frikostighet och personliga omtyckthet stort inflytande hos sequanerna och var vänligt stämd mot helvetietna, emedan han tagit sin hustru, Orgetorix’ dotter, från detta folk; dessutom var han, förledd av lust efter kungamakt, benägen för omstörtningar och ville ha så många folk som möjligt bundna vid sig genom bevisade tjänster. Därför åtager han sig uppdraget och utverkar av sequanerna, att de låta helvetierna tåga genom deras land, samt genomdriver även att de med ömsesidig gisslan garantera: sequanerna att ej hindra helvetiernas genomtåg, helvetierna att de skulle draga fram utan skadegörelse och övervåld.
X.
Cæsar får nu underrättelse, att helvetierna hade för avsikt att söka sig väg genom sequanernas och æduernas land till santonernas, vilka ej bo långt från tolosaternas, ett av den romerska provinsens folk. Finge detta ske, skulle, det insåg han, provinsen råka i stor fara, genom att en krigisk och mot romerska folket fientlig stam sloge sig ned på de öppna och rikt sädesbärande landsträckorna i grannskapet. På grund härav insatte han sin legat Titus Labienus till befälhavare över de fästningsverk, som han anlagt, men ilar själv resande dagen i ända, till Italien, utskriver där två legioner, drager till sig ur vinterkvarteren tre andra vilka övervintrade på andra sidan Aquileia, och med dessa fem legioner avmarscherar han skyndsamt till bortre Gallien tagande närmaste vägen över Alperna. Där söka centronerna, grajocelerna och caturigerna, som besatt de högsta punkterna, hejda härens tåg. Men sedan dessa i en mängd strider blivit slagna, anländer han efter sju dagars marsch från Ocelum, den hitre provinsens bortersta stad, till vocontiernas land i den bortre provinsen. Därifrån för han sin här till allobrogernas och från allobrogernas till segusiavernas land. Dessa bo närmast utanför provinsen på andra sidan Rhodanus.
XI.
Helvetierna hade redan fört sina skaror genom passen och genom sequanernas land samt framkommit till æduernas land, där de nu härjade åkerfälten. Då æduerna ej kunde värja sig och sitt emot dem, skicka de sändebud till Cesar för att begära hjälp: så väl förtjänta hade de dock vid alla tillfällen gjort sig av romerska folket, att ej dess krigshär borde snart sagt stå och se på, när deras land härjades, deras barn bortfördes i slaveri, deras städer stormades. Vid samma tid sända ambarrerna, æduernas vänner och stamförvanter, bud till Cæsar, att deras åkrar redan förhärjats, och att de blott med svårighet skyddade sina städer mot fiendens anstorm. Likaledes kommo allobrogerna, som hade sina byar och lantegendomar på andra sidan Rhodanus, flyende till Cæsar och försäkrade honom, att frånsett marken, där deras lantgårdar stått, intet lämnats dem övrigt. Inför sådana omständigheter vart det klart för Cæsar, att han ej kunde vänta, tills helvetierna över bundsförvanternas i grund förhärjade länder, hunnit framtränga till santonerna.
XII.
Det finns en flod kallad Arar, som genom æduernas och sequanernas land flyter fram till Rhodanus med så otroligt långsamt lopp, att man ej kan med ögonen urskilja åt vilket håll den flyter. Denna övergingo helvetierna på hoptimrade flottor och färjor. Då nu Cæsar genom spejare fick veta, att redan tre fjärdedelar av helvetiernas styrka övergått denna flod men ungefär en fjärdedel alltjämt var kvar på hitre sidan av floden Arar, bryter han upp från lägret under tredje nattväkten och hinner med tre legioner fram till den del, som ännu ej hade övergått floden. Oberedda och intet anande drabbas dessa av hans anfall och nedhuggas i stor utsträckning; resten tog till flykten och gömde sig i de närliggande skogarna. Den kanton, som så drabbades, var den tigurinska; ty hela helvetiska folket är delat i fyra kantoner. Det var denna kanton, som ännu i våra fäders minne, stadd på utvandring ur sin hembygd ensam dödade konsuln Lucius Cassius och lät hans krigshär gå under oket. Alltså hade antingen genom en slump eller genom de odödliga gudarnas rådslag just den del av helvetiska stammen, som tillfogat romerska folket ett skamligt nederlag, först fått gälda sitt straff. Härvidlag hämnades för övrigt Cæesar ej blott en offentlig utan ock en enskild oförrätt, emedan legaten Lucius Piso, vilken dödades av tigurinerna i samma strid som Cassius, var hans svärfader Lucius’ farfar.
XIII.
För att efter denna seger kunna förfölja helvetiernas återstående styrka, låter Cæsar slå en bro över Arar och överför hären på denna. Helvetierna grepos av ängslan över hans annalkande, då de ju sågo, att han på en enda dag verkställt detsamma — övergången av floden — som de med möda utfört på tjugu dagar, och avsände underhandlare till honom; ledare för denna beskickning var Divico, som anfört helvetierna i kriget mot Cassius. Han framställer sin sak sålunda för Cæsar: Om romerska folket vill sluta fred med helvetierna, skulle helvetierna begiva sig till och dädanefter förbliva i den del av landet, där Cesar önskade och bestämde att de skulle dväljas; men om han framhärdade i att förfölja dem med krig, borde han erinra sig både det bakslag, som romerska folket en gång förut lidit, och helvetiernas fäderneärvda krigarmod. Om han nu genom överrumpling lyckats slå en kanton, emedan de andra, som övergått floden, ej kunde komma den till hjälp, så borde han ej av det skälet vare sig tro för högt om sin egen krigarduglighet eller förakta dem själva. De hade nämligen lärt av fäder och förfäder att hellre bruka tapperhetens vapen än lita till list och överrumplingar. Därför borde han taga sig i akt, så att ej den plats, där de nu rastade skulle bli namnkunnig och leva i minnet till följd av en det romerska folkets olycksdag och dess krigshärs undergång.
XIV.
De få följande svar av Cæsar: Han kunde desto mindre tveka i sitt avgörande, som han väl mindes de händelser, om vilka helvetiernas sändebud erinrat, och hans harm över dessa var desto djupare, i samma mån som romerska folkets olycka varit oförtjänt; ty om detta varit medvetet att ha gjort något orätt, kunde det lätt nog tagit sig i akt, men det hade lockats i fällan just därigenom, att det varken visste med sig någon handling, som gåve anledning till fruktan, eller ville hysa fruktan utan orsak. Men även om han ville glömma den gamla skymfen, hur skulle han därtill kunna utplåna minnet av de nya oförrätterna de begått, då de mot hans förbud sökt med våld bryta sig väg genom provinsen, då de plundrat æduerna, ambarrerna och allobrogerna? Och vad så anginge deras stolta skryt över den där segern ävensom deras undran, att deras övergrepp så länge fått fortgå ostraffade, så styrkte detta än mer den slutsats, vartill han kommit. Ty de odödliga gudarna hade för vana att stundom låta dem, vilka de ville straffa för deras brott, njuta allsköns framgång och en långvarig straffrihet för att sedan ödets omskiftelse skulle bringa dem dess tyngre lidande. Trots allt detta vore han ändå villig att sluta fred med dem, om de gåve honom gisslan som underpant på att de skulle göra vad de lovat och om de gottgjorde æduerna jämte deras bundsförvanter, liksom allobrogerna, för det övervåld, som de tillfogat dem. Divico svarade: Den sedvänjan hade helvetierna ärvt av sina förfäder. att de plägade mottaga, icke giva gisslan; något som romerska folket kunde bevittna. När han givit detta svar, avlägsnade han sig.
XV.
Följande dag bryta de upp från sin lägerplats. Detsamma gör Cæsar; han låter allt det rytteri, som han lyckats sammanbringa dels från hela provinsen dels från æduerna och deras bundsförvanter — vid pass fyratusen man starkt — tåga i förväg för att utspeja, åt vilket håll fienden ställt färden. Detta förföljer alltför ivrigt helvetiernas eftertrupp och inlåter sig å gynnsam terräng i strid med deras rytteri; varpå några av de våra stupa. Uppblåsta över denna seger — de hade ju med femhundra ryttare slagit på flykten en så stor ryttarskara — satte de sig djärvare än förr till motvärn och började låta eftertruppen egga våra trupper till strid. Cæsar höll emellertid dessa tillbaka och nöjde sig för tillfället med att hindra fienden från furagering samt från plundring och rov. Vid pass femton dagar fortsatte de på det sättet sin marsch, att det ej låg mer än fem eller sex milier mellan fiendens eftertrupp och vår förtrupp.
XVI.
Under tiden krävde Cesar dagligen æduerna på den spannmål, som i hela folkets namn blivit honom lovad. Ty då Gallien som nämnts ligger åt norr till, hade till följd av kölden säden ej hunnit mogna på åkrarna, ja det fanns icke ens ett tillräckligt stort förråd av foder. Den spannmål åter som han låtit forsla på skepp å floden Arar hade han föga gagn av på den grund att helvetierna allt längre avlägsnat sig från Arar och han ej ville mista känningen med dem. Dag efter dag söla æduerna; säden hölle på att insamlas, den vore snart sammanförd, den skulle genast vara här, sade de. Då han fann, att man lät honom vänta allt längre och längre, och att snart den månadsdag vore inne, då spannmålsrationerna borde uppmätas åt soldaterna, sammankallade han æduernas ledande män, av vilka en stor mängd var hos honom i lägret; bland dem voro Divitiacus och Liscus, vilken beklädde det högsta ämbetet hos æduerna, vars innehavare kallas vergobret, nyväljes för vart år och har makt över liv och död gentemot folket. Dessa män förehåller nu Cæsar på det allvarligaste, att han i ett sådant nödläge, då säd varken stode att köpa eller kunde tagas från åkrarna, och då fienderna vore så nära, ej rönte någon hjälp från dem. Ett särskilt skäl till missnöje över att så lämnas i sticket hade han däri, att det till stor del var genom deras böner som han förmåtts att draga ut i krget.
XVII.
Genom detta Cæsars tal förmåddes Liscus att sent omsider yppa vad han dittills förtegat: Det funnes vissa personer, vilka stodo högt i anseende hos folkets breda lager, att de, fastän blott enskilda medborgare, hade större makt än själva ämbetsmännen. Dessa personer hade medelst brottsligt och upproriskt tal avskräckt folket från att sammanbringa den spannmål de voro skyldiga att lämna; de förklarade, att om de nu ej kunde själva vinna högsta makten i Gallien, så föredroge de i alla fall galliskt herravälde framför romerskt; och de tvivlade ej att sedan romarna väl besegrat helvetierna, de skulle omintetgöra æduernas jämte hela det övriga Galliens frihet. Av samma män hölles fienderna underkunniga om våra planer och om allt som förehades i lägret; själv kunde han ej betvinga dessa. Ja han förstode alltför väl vilken fara han löpte, när han nu nödtvungen gav Cæsar denna nödvändiga upplysning, och det var därför han tegat så länge han kunde.
XVIII.
Cæsar förstod genast, att den, som Liscus med detta sitt tal åsyftade, var Dumnorix, Divitiacus’ broder, men då han icke ville, att dessa saker skulle avhandlas i så mångas närvaro låter han hastigt församlingen åtskiljas men kvarhåller Liscus. Han spörjer denne i enrum om det han sagt på mötet. Denne uttalar sig nu mera fritt och djärvt. I hemlighet förfrågar han sig hos andra om Liscus’ uppgifter; han finner dem vara sanna: den skyldige vore just Dumnorix, en oförvägen man, som till följd av sin frikostighet i hög grad åtnjöte folkmassans gunst, och som sinnade på omstörtningsplaner. Under flera år hade han fått förpakta tullarna och övriga avgälder för mycket billigt pris, därför att när han bjöd ett pris ingen vågade bjuda över. På så sätt hade han både ökat sin enskilda förmögenhet och skaffat stora möjligheter att visa sin frikostighet: han underhölle ständigt på egen bekostnad en stor rytteristyrka, som alltid omgåve hans person; icke blott hemma men även hos grannfolken utövade han också stort inflytande och till följd av detta sitt anseende hade han bortgift sin mor med en av de högbördigaste och mäktigaste männen bland liturigerna, medan han själv hämtat sin hustru från helvetierna samt bortgift sin halvsyster på mödernesidan och sina övriga kvinnliga släktingar med män ifrån andra folk. Till följd av nämnda släktskapsband främjade och gynnade han helvetiernas sak och hatade därtill för egen del Cæsar och romarna, emedan genom deras ingripande hans makt skulle minskas men hans broder Divitiacus återvinna sin gamla ställning i rang och inflytande. Skulle något hända romarna, öppnade sig för honom en säker förhoppning att genom helvetierna vinna konungamakten; i och med romerska folkets herravälde fruktade han däremot att gå miste ej blott om konungamakten utan ock om det inflytande han redan ägde. Under sin frågeundersökning fann Cæsar också, att vid den olyckliga rytteristrid, som ägt rum några dagar förut, var det Dumnorix och hans ryttare (ty Dumnorix var befälhavare för det rytteri, som æduerna skickat till Cæsars hjälp) vilka börjat flykten; genom deras flykt hade det återstående rytteriet bragts att vackla.
XIX.
Då dessa sakförhållanden bragts i dagen och de nämnda indicierna bekräftats av absolut säkra fakta, såsom att Dumnorix fört helvetierna genom sequanernas land, att han hade förmått dessa båda folk giva varandra gisslan, att han gjort allt detta utan uppdrag från Cæsars eller sitt eget folks sida, ja, till och med dessa ovetande samt att han anklagades av æduernas högsta myndighet, så ansåg Cæsar tillräcklig grund föreligga för ett åtal, väckt antingen av honom själv eller på hans tillskyndan av æduernas myndigheter. Gentemot alla dessa skäl stod dock ett enda, nämligen att han hos den brottsliges broder Divitiacus funnit det största nit för romerska folkets sak, den största välvilja gentemot honom själv, orubblig trofasthet, rättrådighet och måttfullhet; han ville därför ogärna tillfoga Divitiacus smärta, genom att brodern avrättades. Följaktligen låter han, innan någon annan åtgärd vidtagits, kalla Divitiacus till sig och hade med honom ett samtal, varvid han ej lät de ordinarie tolkarna närvara utan i stället anlitade föreståndaren för romerska provinsen Gallia, Gaius Valerius Procillus, en nära vän som i allt ägde hans fulla förtroende: han erinrade nu Divitiacus om det, som i hans närvaro å gallernas rådsförsamling sagts om Dumnorix, och röjer, vad var och en enskilt berättat om denne. Han ber och besvär honom, att han ej skulle känna sig sårad, om Cæsar antingen själv, sedan saken utretts, skulle sätta sig till doms över brodern, eller också låta dennes folks myndigheter göra det.
XX.
Divitiacus börjar då besvärja Cæsar, omfamnande honom under strida tårar, att han ej måtte förfara strängt med hans broder: han visste, att det anförda vore sant, och ingen hade större skäl att sörja däröver än han, eftersom denne ännu ung och inflytelselös, medan han själv genom folkets gunst stod högt i makt hemma och i det övriga Gallien, vunnit sin makttillväxt tack vare honom; men denna så vunna makt och verkningskraft hade brodern nyttjat ej blott till att minska hans folkgunst utan hart när till hans fördärv. Likväl påverkades han starkt både av broderskärlek och av hänsyn till vad folket skulle tänka. Ty så länge han i sådan hög grad åtnjöte Cæsars vänskap, skulle ingen tro annat, än att varje sträng åtgärd från Cesars sida mot brodern skett med hans vilja; och därav måste följa, att alla Galliens folk stämmas fientligt mot honom. Då han i många ord bett och besvurit Cæsar härom, fattar Cæsar hans hand; i tröstande ton uppmanar han honom att ej tala mera; så stor välvilja hyste han verkligen för honom att han på hans önskan och förbön ville förlåta den oförrätt som staten och den sorg som han själv rönt. Han kallar Dumnorix till sig i broderns närvaro; omtalar vad straffvärt han funnit hos honom; framlägger vad han själv vet och vad klagomål æduernas överhet framfört; manar honom att ej hädanefter giva minsta skäl till misstanke; men säger sig vilja förlåta vad som skett för hans broder Divitiacus’ skull. Han låter därefter övervaka Dumnorix, så att han ständigt hålles underkunnig om, vad denne gör, och med vilka han talar.
XXI.
Samma dag fick han höra av sina spejare, att fienden hölle rast vid foten av ett berg, åtta mil från hans eget läger, och sände män att utforska bergets naturbeskaffenhet, och om det kunde bestigas från alla sidor. Det meddelades, att detta ej erbjöde någon svårighet. Vid tredje nattväkten ger han order åt T. Labienus, som var underbefälhavare med prætors rang, att i spetsen för två legioner och med de män, vilka utforskat stigarna, såsom vägvisare bestiga den högsta bergryggen; han klargör för honom hela sin plan. Själv bryter han upp vid fjärde nattväkten, följande samma väg som fienderna själva tågat; hela rytteriet sändes i förväg. P. Considius, som ansågs vara en mycket erfaren militär och som tjänat både under Lucius Sulla och senare under Marcus Crassus, sändes i förväg med en spejartrupp.
XXII.
I daggryningen, då bergstoppen var besatt av Labienus och han själv befann sig på endast en och en halv mils avstånd från fiendernas läger, och då, efter vad han sedan erfor av fångar, dessa varken visste något om hans eget eller om Labienus’ anryckande, kommer Considius framstörtande i fullt sporrsträck och säger, att det berg, som Labienus enligt planen skulle besätta, innehades av fienden; han hade nämligen där iakttagit galliska vapen och fälttecken. Cæsar uppställer sina trupper i slagordning, på närmaste höjd. Labienus, som av Cæsar fått order att ej börja striden, förrän dennes trupper siktats nära fiendelägret, då fienden skulle angripas från alla håll på en gång, stod i avvaktan på vår huvudstyrka kvar på bergsryggen utan att inlåta sig i strid. Först långt fram på dagen erfor Cæsar genom kunskapare att berget besatts av hans trupper, att helvetierna redan brutit upp, och att Considius, bragt ur jämvikten av fruktan, sagt sig iakttaga ting, som han alls icke sett. — Denna dag följer han på vanligt avstånd fienden och slår läger tre mil från dess.
XXIII.
Dagen efter denna återstod det endast två dagar då han borde utportionera spannmål åt krigshären, och eftersom han ej var mer än aderton mil från Bibracte, æduernas utan jämförelse största och rikaste stad, ansåg han tillfället lämpligt att sörja för provianteringen. Han upphör därför att följa efter helvetierna och riktar marschen mot Bibracte. Härom får fienden kännedom medelst slavar, som rymt från L. Aemilius, troppchef vid galliska rytteriet. Vare sig nu helvetierna trodde, att romarna av fruktan för dem droge sig bort — vilket bestyrktes därav, att de dagen förut undvikit strid, fast de innehaft den fördelaktigaste ställningen — eller de voro säkra på att kunna avskära oss från proviantförråden, uppgåvo de sin hittills följda plan, riktade marschen åt motsatt håll samt började förfölja och oroa vår eftertrupp.
XXIV.
Då Cæsar varseblev detta, för han sina trupper till närmaste höjd; rytteriet sände han att uppehålla fiendens anfall. Själv uppställde han emellertid mittpå höjdsluttningen de fyra veteranlegionerna i tredubbel slagordning, liksom vid det ovan omtalade tillfället. Men högst uppe på kullen förlade han de två legioner, som han nyss utskrivit i hitre Gallien, och alla hjälptrupper; han låter alltså fylla höjden med soldater och under tiden sammanföra all packning på ett ställe och befästa detta medelst de trupper, som uppställts i den övre slaglinjen. Helvetierna, som följt efter med alla sina kärror, sammanförde trossen på ett ställe; själva bildade de, sedan de tillbakaslagit vårt rytteri en falang och framryckte i tätt sammanslutna led mot vår första slaglinje.
XXV.
Sedan Cæsar låtit bortföra först sin egen och därpå de andra officerarnas hästar utom synhåll, för att, då faran gjorts lika för alla, ingen kunde hoppas på flykt, uppmuntrade han sina trupper och lät börja striden. Soldaterna bröto med spjuten, som de från sin högre belägna plats slungade mot fienden, utan möda falangen. Sedan denna bragts i oordning, gingo de med dragna svärd till anfall. För gallerna var det ett stort hinder i striden, att spjuten, som i ett och samma kast genomborrat flera av deras sköldar, fjättrat dessa vid varandra, och då spjutjärnet böjt sig, kunde de varken utrycka detta eller med vänstra armen bunden, strida obehindrat, så att många föredrogo att, sedan armen länge ryckt hit och dit, bortkasta skölden och strida med kroppen oskyddad. Till sist började de, trötta av såren draga sig tillbaka och, eftersom det fanns ett berg omkring en mil därifrån, rikta återtåget till detta. Sedan de besatt berget och medan de våra följde efter dem, företogo sig bojerna och tulingerna, vilka med en styrka av omkring femtontusen man, tågade sist i fiendehären och skyddade eftertruppen, att kringgå våra frammarscherande trupper och anfalla dem i deras obetäckta flank, och när de helvetier, som dragit sig tillbaka till berget, varseblevo detta, ryckte de åter fram och började återupptaga striden. Romarna gjorde en vändning och gingo till strid på två fronter: första och andra slaglinjen mötte de förut slagna och tillbakaträngdas anlopp, den tredje de nykomnas.
XXVI.
Så fortgick striden länge och hårdnackat utan avgörande. När dock fienden ej längre kunde motstå de våras anstorm, drogo sig några, såsom de ursprungligen ämnat tillbaka till berget medan andra ställde tåget till trossen och kärrorna. Men icke fick man under hela denna strid, som fortgått från sjunde timmen till aftonen, skåda ryggen av någon fiende. En stor del av natten fortsattes nu striden vid trossvagnarna, ty fienden nyttjade sin vagnborg som en fästningsvall, och medan några uppifrån kastade spjut mot våra stormande trupper slungade andra sina galliska lansar och spjut mellan vagnshjulen och sårade romarna. Efter en långvarig kamp bemäktigade sig dock de våra trossen och lägret. Där tillfångatogos Orgetorix’ dotter och en av hans söner. Efter denna kamp återstodo på fiendesidan ungefär etthundratrettiotusen människor, vilka tågade bort utan att rasta på hela natten; fortsättande marschen utan någon som helst nattvila, anlände de på fjärde dagen lyckligt till lingonernas land, emedan de våra dels genom soldaternas sår dels genom nödvändigheten att begrava de döda fördröjts i tre dagar och alltså ej kunnat förfölja dem. Cæsar sände till lingonerna brev och bud, att dessa varken skulle bispringa dem med livsmedel eller med något annat; om de hjälpte dem, skulle han behandla dem på samma sätt som helvetierna. Själv återupptog han efter de tre dagarnas förlopp med hela hären förföljandet.
XXVII.
Lidande brist på allt tvungos helvetierna att sända underhandlare om dagtingan. Då dessa träffat samman med honom under marschen och därvid kastat sig till hans fötter samt i bönfallande ordalag tiggt och bett om fred. samt han å sin sida befallt, att helvetierna skulle avvakta hans ankomst på den plats, där de då befunno sig, gjorde de som han sade. Sedan Cæsar anlänt dit, avfordrar han dem gisslan, vapen och de slavar, som flytt till dem. Medan de hopletade och sammanförde allt detta, blev det natt; knappt hade den inbrutit, förrän vid pass sextusen människor ur en av deras kantoner — kallad den verbigenska — antingen drivna av fruktan att de skulle straffas med döden, sedan vapnen utlämnats, eller dårade av hoppet, att de i en så stor mängd kapitulanter skulle alldeles förbises eller åtminstone kunna fly oförmärkt, lämnade helvetiernas läger och styrde färden mot Rhenus och germanernas land.
XXVIII.
Då Cæsar sporde detta, sände han de folk, genom vilkas länder de tågade, befallning att uppsöka och hejda dem, så sant de ville stå skuldlösa gentemot honom; då flyktingarna återförts behandlade han dem som fiender; de övrigas dagtingan godtog han, sedan gisslan, vapen och förlupna utlämnats. Helvetierna, tulingerna och latovikerna befaller han att återvända till sitt land, varifrån de utvandrat, och då ju all deras spannmål gått förlorad samt hemma intet fanns att stilla deras hunger, tillsade han allobrogerna att tillhandahålla dem livsmedel; själva tillhöllos de att återuppbygga de städer och byar, som de nedbränt. Detta gjorde han mest därför, att han ej ville ha den trakt, varifrån helvetierna utgått, obebyggd, ty då kunde germanerna, som bo på andra sidan Rhenus, lockade av den goda jordmånen flytta över från sitt land till helvetiernas och så bliva grannar till provinsen Gallia samt till allobrogerna. Bojerna lät han slå sig ned i æduernas land, då dessa, för deras frejdade tapperhets skull bådo därom; æduerna gåvo dem åkerjord och upphävde senare varje skillnad i fri- och rättigheter mellan dem och sig själva.
XXIX.
I helvetiernas läger hittade man och förelade Cæsar skrivtavlor, innehållande en med grekiska bokstäver skriven och i enskildheter utförd redogörelse för hela det antal människor som utvandrat, för hur många som kunde bära vapen, och vidare, under särskilda rubriker, för antalet barn, gubbar och kvinnor. Slutsumman av alla dessa tal utgjorde för helvetierna 263,000 människor, för tulingerna 36,000, för latovikerna 13,000, för raurikerna 23,000, för bojerna 32,000; av dessa uppgingo de vapenföra till nära 92,000. Hela deras sammanlagda tal uppgick till vid pass 368,000. Då man på Cæsars befallning räknade dem, som återvände hem, fastslogs deras antal till etthundra och tiotusen.
XXX.
När kriget mot helvetierna avslutats kommo från nästan hela Gallien staternas främsta män såsom sändebud till Cæsar för att lyckönska honom: De insåge, att om det också var helvetiernas gamla oförrätter mot romerska folket som han i och med detta krig velat straffa, så hade hela Galliens land ej mindre än romerska folket dragit fördel av vad som inträffat, ty skälet, varför helvetierna trots det välstånd de åtnjöto lämnat sin hembygd, var endast det, att de ville överfalla hela Gallien med krig, förvärva herraväldet i landet, och av Galliens rika jord utvälja den del, som de funnit fruktbarast och bäst belägen, till sin boplats, samt göra de övriga folken till sina underlydande. De anhöllo också, att de skulle få till en viss dag sammankalla en rådsförsamling för hela Gallien, och att detta måtte få ske med Cæsars goda minne; de hade nämligen vissa önskemål, varom de ville till honom rikta en gemensam och enhällig framställning. Då denna anhållan bifallits fastställde de dagen för rådsförsamlingen och bekräftade med ömsesidig ed att hemlighålla saken för alla utom för dem, vilka enligt deras gemensamma beslut skulle därom få meddelande.
XXXI.
Då nämnda församling avslutat sina sammanträden, kommo samma ledande män, som förut varit hos Cæsar, tillbaka till honom och bådo, att han skulle unna dem ett samtal, utan vittnen och utan någons vetskap, om ting som gällde deras egen och allas välfärd. Då denna önskan villfors, kastade de sig bönfallande till Cæsars fötter: de voro ej mindre angelägna och ivriga om att det, som de komme att säga, hölles strängt hemligt, än om att utverka det, som de önskade, ty om det de sade bleve bekant, skulle de se sig utsatta för de största lidanden. Den som förde ordet å deras vägnar var æduern Divitiacus:
Hela Gallien var splittrat i två partigrupperingar; för den ena av dem stodo æduerna i spetsen, för den andra arvernerna. Då dessa under flera år med all makt stredo mot varandra om högsta väldet, tillgrep arvernerna och sequanerna utvägen att inkalla germaner som legoknektar. Det var första gången endast 15,000 sådana som övergingo Rhenus; men sedan dessa vilda och barbariska människor lärt sig uppskatta Galliens jordmån, odlingsgrund och rikedom, hade flera dragits över dit; nu förekommo de i Gallien till ett antal av bortåt 120,000. Med dessa hade æduerna och deras lydfolk gång efter annan mätt sig i vapenskiften; besegrade som de blivit, hade de måst utstå svåra olycksöden, hela sin adel, hela sitt styrande råd hade de måst utlämna. Brutna genom dessa strider och nederlag, hade de, som dock förut genom sitt hjältemod och genom vänskapen och bundsförvantskapet med romerska folket varit Galliens mäktigaste folk, tvungits lämna statens främsta män som gisslan åt sequanerna och genom ed förplikta hela folket att varken återfordra denna gisslan eller anropa romerska folket om hjälp eller vägra att ständigt lyda dessas maktspråk och välde. Han var själv den ende i hela æduiska staten som ej kunnat förmås att begå eden eller lämna sina barn som gisslan. Endast därigenom att han varken bands av ed eller gisslan, hade det blivit honom möjligt att fly från sitt land och bege sig till Rom för att begära hjälp av senaten.
Men de segrande sequanerna hade råkat ännu värre ut än de slagna æduerna, emedan Ariovistus, germanernas konung, slagit sig ner i deras land och tagit för sig en tredjedel av den sequanska åkerjorden, vilken var den bästa i hela Gallien och därtill nu nyligen befallt sequanerna att avträda ännu en tredjedel, emedan några månader tidigare 24,000 harudiska män kommit till honom, vilka skulle ha jord och boningsplatser. Inom få år skulle det komma därhän, att de alla bleve fördrivna ur galliska landet och alla germaner överginge Rhenus; ty gallernas åkerjord stode över all jämförelse med germanernas, och icke kunde heller de förras levnadsvanor jämföras med de senares. Denne Ariovistus hade, alltsedan han slagit gallernas här — striden hade stått vid Magetobriga — uppträtt som en grym och övermodig härskare, vilken fordrade varenda adelsmans barn till gisslan och hotade att på dem statuera de mest avskräckande exempel om någonting ej skedde enligt hans vink och vilja. Han var en äkta barbar, snar till vrede och skyende intet; de stodo ej längre ut med hans herravälde. Ja, frånsett endast det fall att de kunde få hjälp av Cæsar och romerska folket, måste alla galler göra detsamma som helvetierna gjort: utvandra hemifrån, söka ett nytt hem på annan ort, söka nya boplatser långt avlägsna från germanerna och möta sitt öde, hur det än kunde utfalla. Finge nu Ariovistus höra vad som förevarit, tvivlade han ej, att denne skulle utsöka den grymmaste hämnd på alla dem, som han hade till gisslan. Cæsar ensam kunde genom den respekt han förvärvat sig och sin här, genom sin nyss vunna seger, ja, genom romerska folkets blotta namn avskräcka germanerna från att i större mängd övergå Rhenus, han ensam kunde värja Gallien mot Ariovistus’ övervåld.
XXXII.
Sedan Divitiacus hållit detta tal, började alla de närvarande på det enständigaste bedja Cæsar om hjälp. Cæsar märkte dock, att sequanerna ensamma i hela församlingen underläto att göra som de andra och blott sutto sorgsna med sänkta huvuden blickande ned mot marken. Förundrad sporde han dem om skälet härtill. Sequanerna svarade intet utan framhärdade i samma sorgsna tystnad. Då han gång på gång upprepade sin fråga men ej kunde få fram ett ord ur dem, svarade æduern Divitiacus även å deras vägnar: Sequanernas lott vore svårare och olyckligare än de andras därutinnan, att de ensamma icke ens i hemlighet vågade beklaga sig eller bedja om hjälp utan bävade lika mycket för Ariovistus’ grymhet, vare sig han var närvarande eller ej, och detta därför att de andra i vart fall hade kvar möjligheten att fly, men sequanerna, som hyste Ariovistus inom sina egna landamäåren, och vilkas samtliga städer befunno sig i hans våld, voro räddningslöst utsatta för alla hans hämndgärningar.
XXXIII.
Då Cæsar fått reda på detta, uppmuntrade han med några ord gallerna och lovade att taga sig an deras sak: han hade allt skäl att hoppas att, såväl den respekt han ingav som den tjänst han gjort Ariovistus skulle förmå denne att upphöra med sina våldsgärningar. Sedan han hållit detta anförande, upplöste han rådplägningen.
Jämte de nämnda skälen var det många andra omständigheter, som manade honom att upptaga ifrågavarande sak till övervägande och behandling, nämligen först och främst att æduerna, som upprepade gånger av Roms senat fått hederstiteln bröder och blodsförvanter, nu uppenbart behandlades som germanernas slavar och underlydande, liksom han ju förnummit, att Ariovistus och sequanerna alltjämt hade kvar deras gisslan, vilket han och romerska folket måste känna som den största skam för dettas stora välde. Att vidare germanerna mer och mer finge för vana att övergå Rhenus och i stor mängd slå sig ned i Gallien, det insåg han innebära en allvarlig fara för Rom; ty ej kunde han tro, att dessa vilda och barbariska människor, när de väl erövrat Gallien, skulle avhålla sig från att, liksom förr cimbrerna och teutonerna gjort, draga vidare in i romerska provinsen och därifrån styra kosan mot Italien — allra helst som ju blott Rhodanus skilde sequanernas land från vår provins; dessa planer ansåg han sig böra snarast möjligt förekomma. Ariovistus själv hade dessutom antagit en sådan ton och ett så högdraget uppträdande, att han syntes rent outhärdlig.
XXXIV.
Hans beslut blev därför, att han borde sända underhandlare till Ariovistus, vilka skulle uppfordra denne, att han ville utse en plats till vilken de båda hade lika långt i och för ett samtal: han ville rådgöra med denne om statsärenden och om angelägenheter av högsta vikt för dem båda. Beskickningen erhöll av Ariovistus svaret: Om han haft någon anledning att vända sig till Cæesar, skulle han kommit till denne; om denne ville honom något, borde han göra på samma sätt. För övrigt vågade han å ena sidan ej utan krigshär begiva sig till den del av Gallien, som Cæsar besatt, och kunde å andra sidan ej utan stort besvär och stora anstalter för tillförseln sammandraga en hel krigshär till en och samma plats. Han måste för övrigt undra, vad Cæsar eller överhuvud romerska folket hade att skaffa med den del av Gallien, vilken han genom segerrik kamp gjort till sin.
XXXV.
Då Cesar gjorts underkunnig om allt vad han svarat, skickar Cæsar återigen underhandlare till honom med dessa hälsningar: Eftersom Ariovistus, som av honom och det romerska folket rönt den stora välgärningen att, under Cæsars konsulat, få titeln konung och vän, nu yppade sin tacksamhet mot honom och romerska folket, genom att slingra sig undan inbjudningen till en rådplägning och vägra både att själv uttala sig och att lyssna till andra i gemensamma angelägenheter, så hade han endast att framlägga dessa krav: först att Ariovistus ej vidare finge draga flera människoskaror från andra sidan Rhenus över till Gallien; vidare skulle han återgiva æduerna deras hos honom befintliga gisslan och giva sequanerna fria händer, så att det stode dem fritt att med hans goda minne återlämna den gisslan, som funnes hos dem, ej heller finge han plåga æduerna med oförrätter eller börja krig mot dem och deras bundsförvanter. Uppfyllde han dessa krav, skulle Cæsar och romerska folket för all framtid ägna honom sin tacksamhet och vänskap; men om Cesar ej finge sina fordringar uppfyllda, så erinrade han sig, att under M. Messala och L. Pisos konsulat senaten beslutit uppdraga åt varje innehavare av provinsen Gallien att, i den mån det ej skadade statens intressen. skydda æduerna och romerska folkets övriga vänner; han tänkte därför ej overksam åse æduernas oförrätter.
XXXVI.
Härpå svarade Ariovistus: Sådan var krigets rätt, att de som segrat kunde, på vad sätt de funne för gott, härska över dem de besegrat; romarna själva hade sannerligen för vana att styra besegrade folk ej enligt andras föreskrifter utan efter eget behag. Då nu han ej föreskrev romerska folket, hur de skulle nyttja sin rätt, så hade ej romerska folket rätt att hindra honom i utövningen av hans rätt. Æduerna hade frestat krigslyckan men blivit slagna i väpnad kamp och alltså med rätt gjorts till underlydande. Cæsar tillfogade honom en stor oförrätt därigenom, att till följd av dennes anryckande Ariovistus’ underlydande fuskade med sina avgälder. Han tänkte ej återge æduerna deras gisslan men icke heller orättmätigt anfalla dem eller deras bundsförvanter med krig, om de hölle fast vid den överenskommelse, som ingåtts, och årligen utgjorde den ålagda skatten; gjorde de icke detta, skulle det brödranamn de fått av romerska folket lindrigt gagna dem. Och vad anginge Cæsars hot att ej overksam åse æduernas oförrätter, så ville han säga att ingen mött honom i strid utan att möta sin undergång. Cæsar kunde få strid, när han ville: han skulle få röna vad germanerna, som aldrig besegrats, som voro mer vapenövade än några andra och, som på femton år ej vistats under tak, kunde åstadkomma i fråga om krigarmod.
XXXVII.
Cæsar mottog detta svar samtidigt med att sändebud kommo till honom från æduerna och trevererna: från æduerna för att klaga över att haruderna, vilka nyligen förts in i Gallien, härjade deras land; så att trots den gisslan de givit hade de ej kunnat köpa sig fred av Ariovistus; från trevererna för att meddela att en gren av sueberna, omfattande hundra härader slagit sig ned på Rhenus’ strandsluttningar och nu sökte övergå floden; de anfördes av två bröder, Nasua och Cimberius. Dessa upplysningar gjorde på Cæsar ett starkt intryck; han såg, att han måste skynda, för att ej, sedan denna nya suebiska härskara förenat sig med Ariovistus’ gamla trupper, denne skulle bli långt svårare att motstå. Han tågade därför genast, sedan han i största hast sörjt för provianteringen, med långa dagsmarscher mot Ariovistus.
XXXVIII.
Då han marscherat i tre dagar, fick han underrättelse, att Ariovistus med hela sin här brutit upp för att besätta Vesontio, sequanernas största stad, och redan lämnat sitt land tre dagsmarscher bakom sig. Att förekomma detta ansåg Cæsar vara av högsta vikt. Ty där i staden fanns riklig tillgång på allt som behövdes i ett krig och den var därtill genom blotta läget så befäst, att man med stöd därav mycket lätt kunde låta kriget draga ut på längden. Detta därför att floden Dubis omsluter nästan hela staden i en båge, vilken tycks ha dragits med cirkelmått. Den del av omkretsen, där ej floden flyter fram mäter ej mer än 1,600 fot och utfylles av ett mycket högt berg, vars grundvalar på båda sidorna nå fram till flodens stränder. En här framdragen mur gör berget till en borg och förenar det med staden. Dit ilar nu Cæsar med långa, dag och natt omfattande marscher, besätter staden och förlägger där huvudkvarteret.
XXXIX.
Medan han vistades i Vesontio, där bestyr med spannmåls- och den övriga förrådstillförseln några få dagar uppehöllo honom, fingo våra trupper genom egna förfrågningar samt genom gallernas och kringfarande köpmäns berättelser höra mycket talas om germanernas oerhörda kroppsstorlek, deras otroliga krigarmod och övning i vapnens bruk — gallerna, som ju ofta stritt med dem sade sig ej ens ha kunnat uthärda deras åsyn eller den vilda glansen i deras ögon — och plötsligt greps hela hären av en så våldsam förskräckelse, att deras tankar och sinnen ej blevo måttligt upprörda. Förskräckelsen utgick ursprungligen från krigstribunerna, befälhavarna över hjälptrupperna och de andra, som av vänskap följt Cæsar, när han lämnade Rom men ej alls hade någon större krigserfarenhet. Den ene av dem föregav en, den andre en annan orsak, varför vederbörande fann sig nödsakad att fara sin väg och bad om hans tillstånd till resan; några som för skams skull ej ville synas räddhågade, stannade. Men de kunde varken behärska sitt minspel eller, alltemellanåt, hindra tårarna att flyta. Gömmande sig i tälten beklagade de antingen sitt eget öde eller ömkade sig med vänners hjälp över den gemensamma faran. Överallt i lägret upprättade man testamenten. Genom dessas fruktan och veklagan spred sig småningom förvirringen även till dem, vilka sedan länge prövat på fältlivet, såväl soldater som centurioner och rytterianförare. Och de av dessa, som mer ogärna ville gälla för fega, sade sig icke frukta för fienden men väl för de trånga vägarna, för de stora skogarna, som utbredde sig mellan dem och Ariovistus, eller för sädestillförseln, att ej den skulle kunna ske efter önskan. Till sist försäkrade rentav några Cæsar, att när uppbrotts- och anfallsordern skulle ges, komme soldaterna ej att lyda utan skulle skräckslagna vägra rycka fram.
XL.
Då han fått höra detta, sammankallade han en församling, till vilken centurionerna av alla grader fingo tillträde, och klandrade dem på det skarpaste, först och främst därför att de tillmätte sig befogenhet att undersöka och uttänka, åt vilket håll och efter vilken plan de skulle ledas. Ariovistus hade under hans eget konsulat på det ivrigaste eftertraktat romerska folkets vänskap: hur kunde någon tro denne om att så lättvindigt löpa ifrån den därmed följande förpliktelsen? Själv vore han i vart fall övertygad, att då hans krav blivit kända och det klart framstode hur rättvis den föreslagna uppgörelsen var, skulle denne ej svika sin tacksamhetsskuld mot honom och romerska folket. Men om han i uppbrusande och dåraktig vrede skulle börja krig, vad fruktade de egentligen? Eller hur kunde de så misströsta om sitt eget mod och om sin ledares förtänksamhet? Från samma fiender hade faran hotat i våra fäders tid, då Gaius Marius’ seger över cimbrer och teutoner enligt allmänna omdömet skänkte ära ej mindre åt hären än åt fältherren själv. Från samma fiende hade den hotat nyss i Italien under slavupproret, ja, dessa voro ännu något farligare till följd av den krigsvana och disciplin de lärt av oss. Därav kunde man skönja, vad fasthet och besinning voro värda, eftersom de ju slagit samma män, vilka en tid vapenlösa ingivit dem grundlös skräck, sedan dessa fått vapen och vunnit en seger. Det var ju slutligen dessa samma fiender, som helvetierna ofta bjudit batalj, ej blott i sitt eget land utan ock i deras, samt ofta slagit helvetierna, vilka dock ej kunnat mäta sig med våra trupper. Var det några som toge intryck av gallernas olyckliga strid och flykt, så skulle dessa, om de undersökte saken, finna, att gallerna uttröttade av det långvariga kriget samt misströstande om batalj, eftersom Ariovistus i flera månader undvikit en sådan och hållit sig stilla bakom träsk och fältbefästningar, redan börjat skingra sig, då denne plötsligt angrep dem och snarare genom list och beräkning än genom mannamod vann seger. Men att denna list, som var väl avpassad för oerfarna och ociviliserade män, skulle föra våra härar i fällan, det kunde ej ens Ariovistus hoppas. Och vad anginge dem, som överskylde sin fruktan med ett låtsat bekymmer för provianteringen och för vägarnas trånghet, så uppträdde de förmätet, då de antingen ej trodde fältherren kunna sköta sin tjänst eller ville giva honom föreskrifter därutinnan. Allt det där var hans sak: säd hade sequanerna, leukerna, och lingonerna att anskaffa, och sedan stod skörden mogen på åkrarna; om vägens art skulle de inom kort själva kunna döma. Och det där talet om, att de ej skulle lyda order eller rycka till anfall, gjorde ej minsta intryck på honom; ty han visste att varenda fältherre, som ej fått sin här att lyda order, antingen hade skött sig illa och svikits av lyckan eller ock genom något brott, varför han ertappats, gjort sig förvunnen till girighet; men om hans egen oegennytta vittnade hela hans liv och om hans lycka kriget mot helvetierna. Därför tänkte han också nu genast verkställa, vad han eljest ämnat uppskjuta till längre fram, och nästa natt vid fjärde väkten giva uppbrottsorder, så att han snarast möjligt finge se, om skam- och pliktkänslan hos dem vore starkare än fruktan eller tvärtom. Och om ingen annan följde honom, så skulle han ändå draga i fält följd blott av tionde legionen, på vilken han fullt litade, och göra denna till sitt livgarde. — Denna legion hade Cæsar visat särskild ynnest och till dess mod hyste han orubblig tillit.
XLI.
Efter detta tal skedde ett rent förunderligt omslag i sinnesstämningen, alla grepos av iver och lust att draga ut i kriget, och tionde legionen framförde först av alla genom krigstribunerna sitt tack till Cæsar, för att han om den bildat sig ett så fördelaktigt omdöme. Därefter träffade även de övriga legionerna avtal med sina krigstribuner och högst uppsatta centurioner, att dessa skulle lämna Cæsar tillfredsställande förklaringar: de hade aldrig känt vare sig tvekan eller fruktan, ej heller ansett att de och icke fältherren hade att träffa de avgörande besluten i kriget. Sedan Cæsar godtagit denna deras förklaring och låtit Divitiacus —ty på honom litade han mer än på någon annan — taga reda på en omväg, som väl var mer än 50 milier lång, men som tillät honom föra fram sin här över öppna marker, gav han, som han förut tillkännagivit, vid fjärde nattväkten uppbrottsorder. På sjunde marschdagen — han hade tågat utan uppehåll — underrättades han av spejare, att Ariovistus’ trupper befunno sig på 24 miliers avstånd från de våra.
XLII.
När Ariovistus fick höra om Cæsars anryckande, sände han underhandlare till honom: det krav Cæsar förut framställt på ett personligt sammanträffande, det kunde nu, vad på Ariovistus ankomme, äga rum, eftersom den förre stode på närmare håll och den senare följaktligen kunde infinna sig utan fara. Cæsar avvisade icke detta anbud; ja, han trodde rentav, att Ariovistus tagit sitt förnuft till fånga, eftersom han nu av egen drift lovade det, som han vägrat, när man bad honom därom, och han hängav sig ivrigt åt hoppet, att denne skulle erinra sig hans och romerska folkets alla vänskapsbevis och, då han lärt känna de framställda kraven, ej längre vara envis. Man överenskom, att sammanträffandet skulle äga rum på femte dagen efter den dåvarande. Under mellantiden foro ideligen sändebud fram och tillbaka mellan parterna. Ariovistus fordrade att Cæsar ej skulle föra med sig något fotfolk, han fruktade nämligen, att denne tänkte försåtligt kringränna honom; var och en skulle infinna sig blott åtföljd av sitt rytteri; på annat villkor komme han icke. Cæsar, som varken ville, att sammanträffandet skulle omintetgöras genom ett svepskäl, eller vågade anförtro sitt liv åt galliska rytteriet, fann sig kunna på allra lämpligaste sätt lösa svårigheten därigenom, att han lät de galliska ryttarna sitta av och i stället lät deras hästar bestigas av linjesoldater ur tionde legionen, till vilken han hyste den ojämförligt största tilliten; så hade han försäkrat sig om den tänkbarast pålitliga livvakt, i händelse en sådan skulle bliva av nöden. Då denna anordning vidtogs, fällde en soldat i tionde legionen ett ganska kvickt yttrande: Cæsar gjorde mer än han lovat; han hade lovat att göra tionde legionen till sin livvakt, nu hade han rentav upphöjt dess män till ryttares eller, vad som vore detsamma, riddares rang.
XLIII.
En vid slätt, varpå en ganska stor jordkulle reste sig, låg ungefär lika långt från Ariovistus’ som från Cæsars läger. Där möttes de enligt träffad överenskommelse i och för samtalet. Den legion, som följt Cæsar till häst, gav han order att stanna 200 fot från kullen. På lika långt avstånd stannade Ariovistus’ ryttare. Denne fordrade, att de skulle samtala från hästryggen och medtaga var och en tio män till mötesplatsen. Då man kommit fram, erinrade Cæsar först om de välgärningar han och senaten bevisat Ariovistus, huru denne av senaten fått konunganamn, ävensom titeln vän, och huru frikostigt gåvor givits honom; dylikt hade, påpekade han, ej kommit många till del och brukade endast ges som lön för stora tjänster; Ariovistus, som varken hade rätt eller skäl att fordra dessa förmåner, hade dock ernått dem genom Cæsars och senatens ädelmodiga välvilja. Han uppvisade även, vilka gamla och alltjämt giltiga vänskapsband som förbundo romarna med æduerna, hur många på hedersbetygelser rika senatsbeslut som hade avseende på dem, hur æduerna städse, och redan innan de sökt vår vänskap, stått som hela Galliens ledande folk. Men nu hade romerska folket alltid hävdat den grundsatsen, att dess bundsförvanter och vänner icke blott icke borde mista något av det de ägde utan fastmer tillväxa i inflytande, värdighet och ära: skulle då någon romare kunna lida, att de frånrycktes, vad de redan ägde, när de vunno romerska folkets vänskap? Han framställde därpå de krav, som han redan låtit sina sändebud frambära, att Ariovistus ej finge börja krig mot æduerna eller deras bundsförvanter; att han skulle återlämna deras gisslan; att om han ej ville återsända någon del av sina germaner till deras hemland, han åtminstone ej skulle tillåta några fler sådana övergå Rhenus.
XLIV.
Ariovistus svarade mycket litet på Cæsars framställda krav men utbredde sig vidlyftigt om sina egna förtjänster: Icke av egen drift utan ombedd och kallad av gallerna hade han övergått Rhenus; endast stora framtidsutsikter och stora segerpris hade kunnat locka honom bort från hem och anhöriga; frivilligt hade dessa avträtt det område, som han nu ägde i Gallien, och givit honom gisslan. Den skatt han uppbure vore, enligt krigets rätt, segraren befogad utkräva av de besegrade. Han hade ej börjat krig mot gallerna utan gallerna mot honom; alla Galliens folk hade samlats för att nedslå honom och slagit läger mittemot honom; hela denna här hade han i en enda strid sprängt och slagit. Ville de åter försöka på, vore han åter beredd att vädja till vapnen; ville de hava fred, vore det otillbörligt att undandraga sig den skatt de dittills frivilligt utgjort. Romerska folkets vänskap borde väl ändå lända honom till heder och trygghet, ej till skada; i den tron hade han i vart fall bett därom. Om genom romerska folkets ingripande skatten utebleve och de, som givits honom till gisslan, återtoges, skulle han undanbedja sig romerska folkets vänskap lika ivrigt som han eftersträvat den. Och att han droge så många germaner över till Gallien dikterades av hänsyn till hans egen säkerhet, ej av någon avsikt att angripa Gallien; beviset härför låge däri, att han ej kommit dit om han ej kallats, och ej själv börjat krig utan blott värjt sig mot dem som började. Han hade varit längre tid i Gallien än romerska folket. Aldrig förrän nu hade en romersk krigshär lämnat galliska provinsens gränser. Vad ville Cæsar egentligen? Varför inträngde han på Ariovistus’ marker? Han hade denna del av Gallien till sin provins liksom romarna hade sin där nere. Liksom man med skäl skulle säga nej till honom, om han ville intränga på vårt område, så vore det oskäligt av oss att störa honom i hans rättsutövning. Och vad anginge det där talet, att æduerna av romarna fått titeln bröder, så vore han ej så rå eller så okunnig om förhållandena, att han ej visste, hurusom æduerna varken hjälpt romarna i senaste kriget mot allobrogerna eller själva utbett sig romerska folkets hjälp i de strider de fört mot honom och mot sequanerna. Han hade allt skäl att misstänka, att Cæsar under masken av en låtsad vänskap hölle sin krigshär i Gallien blott för att undertrycka honom. Ville denne icke utrymma hans område och föra krigshären med sig, skulle han ej betrakta honom som vän utan som fiende. Och lyckades han döda honom skulle han röna stort tack från många högbördiga och högt uppsatta män i Roma: det hade han erfarit genom direkta bud från just dem, vilka han utan undantag, skulle göra till sina tacksamma gynnare genom att döda Cæsar. Men om denne ville draga därifrån och lämna Gallien i hans fria besittning skulle han rikligt löna honom därför, ja han skulle åtaga sig vilket krig än Cæsar ville och föra det till slut utan minsta risk eller möda för denne.
XLV.
På mångahanda sätt sökte Cæsar klargöra skälet, varför han ej kunde avstå från den uppgift han ställt sig. Det vore varken hans eller romerska folkets vana att lämna högst förtjänta bundsförvanter i sticket, ej heller ansåg han, att Gallien med större rätt hörde Ariovistus till än romerska folket. Arvernerna och rutenerna hade Quintus Fabius Maximus bekrigat och besegrat, men romerska folket hade förlåtit dem och ej gjort deras land till en provins eller pålagt dem skatt. Hur långt de än ville blicka tillbaka i tiden, så funne de alltså att romerska folket hade bästa rätten till herraväldet i Gallien; men ville de rätta sig efter senatens mening, så borde Gallien vara fritt, ty den hade ju velat, att landet fast besegrat alltjämt skulle få styra sig självt.
XLVI.
Medan samtalet på detta sätt fortgick, rapporterades det till Cæsar, att Ariovistus’ ryttare närmade sig kullen, sprängde fram mot de våra samt kastade stenar och spjut på dessa. Cæsar avbryter då ordskiftet, och skyndade tillbaka till de sina, samt befallde dessa att ej kasta något enda sjut mot fienden. Ty hur väl han än förstod, att hans utvalda legion utan någon som helst risk skulle kunna upptaga strid mot rytteri ville han likväl undvika sammandrabbning, för att det ej, om fienden bleve slagen, skulle sägas, att den vid en underhandling blivit kringränd av romarna, på vilkas heder den litat. Sedan soldaternas djupa led fått spörja hur oförsynt Ariovistus uppträtt vid underhandlingen — han hade ju velat portförbjuda romarna från Gallien — hur hans ryttare gjort chock mot de våra, och hur därigenom underhandlingen gått i stycken, uppfylldes krigshären av en långt starkare stridsglädje och stridsiver än förr.
XLVII.
Två dagar senare sänder Ariovistus underhandlare till Cæsar: Han ville med denne dryfta de frågor, vilka de redan börjat dryfta sinsemellan men utan att komma till något resultat; så att Cæsar skulle antingen utsätta dag för ett nytt sammanträffande eller, om han var mindre hågad för ett dylikt, sända någon av sina legater till Ariovistus. Till ett nytt sammanträffande fann Cæsar ej någon orsak föreligga och detta desto mer, som föregående dag germanerna ej kunnat avhållas från att kasta spjut på de våra. Att sända någon av sina legater till honom och lämna denne i vilda människors våld ansåg han innebära alltför stor risk. Allra klokast syntes det honom att till sändebud utse dels Gaius Valerius Procillus, vilkens fader Gaius Valerius Caburus förlänats medborgarrätt av Gaius Valerius Flaccus, en yngling av finaste bildning och karaktär, samt lämplig till uppdraget främst genom sin pålitlighet, vidare genom sin kännedom av galliska språket, vilket Ariovistus till följd av långvarig vana väl behärskade, och slutligen därför att germanerna saknade skäl att förgripa sig på honom; dels ock Marcus Metius, vilken stod i gästvänsförhållande till Ariovistus. Dessa gav han i uppdrag att efterhöra, vad Ariovistus hade att säga, och inberätta det för honom. Men då Ariovistus såg sändebuden inträda i sitt läger, utropade han med hög röst i härens närvaro: vad hade de att göra hos honom? Ville de månne speja? Innan de lyckats få säga ett ord, hade han låtit slå dem i bojor.
XLVIII.
Samma dag flyttade han sitt läger till en plats sex milier ifrån Cæsars vid foten av ett berg. Dagen därefter förde han sina trupper förbi Cæsars läger och slog läger två milier på andra sidan om dennes, detta i syfte att avskära Cæsar från tillförseln av spannmål och annan proviant, som sequanerna och æduerna tillhandahöllo. Fem dagar å rad från denna dag räknat lät Cæsar sina trupper rycka bort ifrån lägret och uppställde dem i slagordning, så att om Ariovistus ville slå ett slag saknade han icke tillfälle. Men Ariovistus kvarhöll alla dessa dagar huvudhären i lägret och utkämpade blott dagliga rytteristrider. Det stridssätt, vari germanerna särskilt tränat sig var följande: de framsände sextusen ryttare och lika många fotsoldater, ytterst djärva och snabba; varje ryttare hade ur hela härstyrkan utvalt sig en sådan fotsoldat till sitt personliga skydd; med dem höllo de ihop i striderna. Till dem kunde ryttarna vid behov draga sig tillbaka: tog striden en farlig vändning, skyndade de till hjälp, föll någon svårt sårad av hästen, bisprungo de honom; skulle någon rida särskilt långt fram eller särskilt snabbt draga sig tillbaka, kunde de, tack vare den snabbhet träningen skänkt dem, följa hästarnas lopp, hållande dem i manen.
XLIX.
Då Cæsar såg, att Ariovistus ej ville lämna lägret, lät han för att ej längre avskäras från provianttillförseln, utse en lämplig lägerplats ungefär 600 fot på andra sidan om den plats, som germanerna valt till lägerplats och tågade med krigshären uppställd i tre slaglinjer till den utsatta platsen. Första och andra linjen skulle, befallde han, hålla sig stridsberedd, den tredje skulle anlägga lägerförskansningarna. Lägerplatsen låg som sagt på vid pass 600 fots avstånd från fienden. Dit sände då Ariovistus vid pass 16,000 man lätt beväpnade jämte hela rytteriet för att med dessa trupper injaga skräck hos våra och hindra lägrets befästande. Cæsar lät, precis som han förut föreskrivit, två av härens slaglinjer slå fienden tillbaka, medan den tredje fullgjorde sitt arbete. Då lägrets förskansningar voro färdiga, lämnade han där två legioner och en del av hjälptrupperna; de fyra återstående legionerna återförde han till det större lägret.
L.
Följande dag lät Cæsar, alltjämt fullföljande sin gamla plan, sina trupper rycka ut ur båda lägren, uppställde hären i slagordning en liten bit framför det större lägret och erbjöd så fienden batalj. Men då han såg, att denne ej heller nu vågade sig ut, återförde han vid middagstiden hären till lägret. Då sände äntligen Ariovistus en del av sina trupper att anfalla det mindre lägret. Där kämpades å ömse sidor med största häftighet ända till kvällen. Vid solnedgången drog Ariovistus sina trupper, som både fått och utdelat många sår, tillbaka till lägret. Då Cæsar lät utfråga de fångar, som tagits, om orsaken varför Ariovistus ej ville våga en avgörande batalj, fann han orsaken vara den, att germanerna enligt hos dem gängse sed läto sina hustrur medelst lottkastning och andra spådomskonster utforska, huruvida det vore tjänligt att inlåta sig i strid eller icke; dessa förklarade nu: det vore ej germanerna beskärt att segra, om de utkämpade slaget före månskiftet.
LI.
Dagen efter denna lämnade Cæsar i vardera lägret en efter bästa skön avpassad besättning, uppställde mittför fiendernas ögon alla hjälptrupperna framför det mindre lägret — ty då hans legionsoldater voro fienden underlägsna, nyttjade han hjälptrupperna för att missleda denne — samt ryckte själv med krigshären uppställd i tre slaglinjer ända fram till fiendens läger. Då äntligen förde germanerna som nu ej lämnades annat val, sina trupper ut ur lägret; de uppställde de olika stammarna, haruder, markomaner, triboker, vangioner, nemeter, sedusier och sueber, var för sig med lika långa avstånd sinsemellan samt uppförde runt hela slaglinjen en spärr av vagnar och kärror för att borttaga allt hopp om flykt. Där placerade de sina kvinnor, vilka drogo i strid med männen och gråtande samt med utsträckta händer anropade dessa att ej lämna dem i träldom åt romarna.
LII.
Cæsar lät varje legion ledas av sin särskilde legat eller kvestor, så att var och en av dem skulle få visa sin anförare vad den dugde till; själv gav han från högra flygeln — ty han hade märkt, att fienden på denna del av slagfältet var svagast — tecken till anfall. Så häftigt störtade de våra, när de sett tecknet, fram mot fienderna, och så snabbt och plötsligt skedde dessas motanfall, att de förra icke fingo tillräckligt utrymme att kasta spjuten. Alltså bortkastade de spjuten och kämpade man mot man med svärden. Men germanerna bildade med invand snabbhet falang och avvärjde så svärdshuggen. Man såg då, hur våra soldater i stort antal hoppade in i falangerna, ryckte ned sköldarna med händerna och sårade männen ovanifrån. Redan hade fiendernas slaglinje på vänstra flygeln drivits tillbaka och slagits på flykt, då de på högra flygeln tack vare sin väldiga mängd våldsamt tryckte vår slaglinje tillbaka. När Publius Crassus den yngre, som anförde rytteriet, och som hade mer rörelsefrihet än de, som voro med i slaglinjens främre led, märkte detta, sände han tredje slaglinjen till våra hårt ansatta truppers hjälp.
LIII.
Så återställdes slaglinjen, och alla fienderna vände ryggen till och hejdade ej sin flykt, förrän de hunnit fram till floden Rhenus vid pass fem romerska milier från stridsplatsen. Där sökte några få att med alla sina krafter simma över, eller lyckades rädda sig på ökstockar, som de hittat; bland dem var Ariovistus, som påträffade en vid stranden förtöjd båt och flydde över på denna; alla de andra nedhöggos av vårt förföljande rytteri. Ariovistus hade två hustrur; den ena, av suebisk börd, hade han fört med sig från hembygden, den andra, som var från Noricum och syster till konung Voccio, hade han äktat i Gallien, dit brodern sänt henne; båda dessa omkommo under flykten. Han hade ock två döttrar; av dessa blev den ena dödad, den andra fången. Gaius Valerius Procillus, som bunden i tredubbla fjättrar, av vaktarna släpades med på flykten stötte på Cæsar själv, vilken jämte rytteriet förföljde fienden. Denna händelse skänkte Cæsar lika stor fröjd som själva segern, då han ju säg den redligaste mannen i hela galliska provinsen, sin gästvän och förtrogne, räddad ur fiendehand och återgiven åt honom samt alltså ej genom hans död av ödet berövats en del av sin så glädjerika lycka. Denne berättade, att man i hans närvaro tre gånger rådfrågat lotten angående honom, om han genast skulle brännas på bål eller sparas till längre fram; tack vare lottens välvilja vore han helbrägda. Likaledes påträffades Marcus Metius och återfördes till Cæsar.
LIV.
Då ryktet om detta slag spritt sig till andra sidan Rhenus, började sueberna, vilka på sin vandring hunnit ned till Rhenus’ strandbräddar, att återvända hem. Men när ubierna, som bo alldeles vid Rhenus, märkte hur förskräckta de voro, förföljde de dem och dödade ett stort antal. Cæsar, som på en och samma sommar fullfört två väldiga krig, förlade nu, något tidigare än årstiden krävde, sin här i vinterkvarter hos sequanerna; befälet över vinterlägret gav han åt Labienus: själv reste han till hitre Gallien för att hålla domartingen.