Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 08

[ 46 ]

8 Kapitlet.

Underrättelsen om Staels vistande på slottet i Gagarins sällskap, och om det missöde, som der qvarhöll honom och gjorde honom till ett mål för allas deltagande, var föga fägnande för generalen. Han fruktade, och icke utan skäl, att den unge svensken, skulle, genom det intresse som gemensamheten af fädernesland och fångenskapens öde, måste uppkalla, i förening med det, som en ädel personlighet och bevisade tjenster aldrig underlåta att ingifva, på Ingeborgs hjerta hafva gjort ett intryck, som han fann afundsvärdt för hvarje dödlig. För öfrigt [ 47 ]inledde honom också betraktelsen öfver Alexanders besynnerliga uppförande, den upprörda sinnesstämning, hvari han träffat honom, och hans afresa, just i det ögonblick då Staels lif stod i fara, i hvarjehanda gissningar. Med uppmärksamt öga följde han både Natalia och Ingeborg, men långt ifrån att af deras uppförande och sinnesstämning leda sig fram till någon visshet öfver sakernas förhållande, råkade han just deraf in i hvarandra alldeles motsägande gissningar.

Den förra var våldsam och häftig. Hon anklagade stallmästaren hos generalen för att han velat bryta halsen af den svenske fången, och yrkade på en sträng bestraffning för ett så gement dåd. Hon bestormade läkarn med frågor rörande den sjukes tillstånd, hvarje gång han kom inför hennes ögon, och gjorde spe åt hans konst, som behöfde tiden till hjelp för att bota hvad ögonblicket åstadkommit. Hon tröttnade aldrig att tala om den olyckliga händelsen, och alla omständigheter som dervid förefallit samt, i första och sista rummet, huru stolt och oförskräckt Stael försökt att maniera det vilda Ujärel, o. s. v. Ingeborg deremot var, om möjligt, mera stilla och mild än vanligt; hon log likså väl som förr, men det var som om en snyftning fått rum jemte leendet på hennes läppar, och som om ögats glans alltjemt lyste genom skimret af en tår. Hon lade aldrig sitt ord i talet om den olyckliga händelsen, och om Tschammer någon gång sökte förmå henne dertill, sade hon blott: — Ni här hört det. Befria mig från att ånyo upprepa det. — Hon anföll aldrig läkarn med sin frågvishet, men då denne hvarje morgon efter frukosten inträdde för att aflemna rapport om sin patients tillstånd, åhörde hon honom med en uppmärksamhet, som af ingenting kunde afvändas, men utan att hon gaf luft åt någon af dessa rörelser, som, kommo hennes fibrer att darra af fruktan och hopp.

Tschammer var för litet kännare af det qvinnliga hjertats ädlare instinkter för att veta hur han borde tyda de tecken, som här visade sig, och hvad han skulle tänka om de saker, som förefallit under ytan af händelsernas sken. De intresserade honom emellertid för mycket, för att han skulle nöja sig med att stanna, vid toma gissningar, hvarför han beslöt göra ett försök med att kalla Naddins observationsgåfva sig till tjenst.

— Hör på, min kära Naddin, — sade han, då han en dag träffade honom ensam. — När jag lär att närmare känna dig, börjar jag verkligen tro, att du är klokast af alla dem som min gemål fästat vid sin person.

[ 48 ]— Af aktning för detta ert omdöme, tillåt mig få påminna er om den erfarenhetslära jag sist upprepade för er.

— Huru?

— Att ni för det mindre glömmer det större: ty ni glömmer ju er sjelf.

— Allt väl! Du har en skarp blick.

— I dårskapens rike måste man lära sig se i mörkret eller blifva stockblind.

— Du lär väl först och främst inse dina egna fördelar?

— I det fallet har den blindfödde skarpare syn än jag.

— Är det möjligt?

— Skulle ni annars finna mig här?

— Jaså, du är missnöjd med din tjenst hos min gemål?

— Kan ni, herr general, förtänka mig det?

— Skulle hon kanhända icke belöna dig efter förtjenst?

— Nej.

— Ett frikostigt underhåll plär dock vara dina likars lott.

— Ja, men till ett frikostigt underhåll hör att man förtjenar det utan arbete; och jag försäkrar er, att ingen kan ge en narr mer att göra än er gemål.

— Godt! Du skall då röna mera frikostighet hos mig, såvida du ej räknar det alltför mödosamt att använda den portion förnuft du fått på din del.

— Ingalunda! Det är då med det jag skall tjena er?

— Naturligtvis.

— Jag kan just tro det, emedan jag så litet tror på förhållandet af de äktenskapliga sympathierna här i verlden,

— Du måste afkläda narren, säger jag dig.

— General, jag trampar den under fötterna! — Och vid dessa ord antog dvergen en gravitetisk min, som på ett ganska löjligt sätt kontrasterade med hela hans öfriga väsende.

— Kan jag lita lika mycket på din tystlåtenhet, som på din skarpsynthet; eller skall troheten mot min gemål komma dig att besvika mig?

— Troheten — — — ha, ha, ha! Ja, troheten är en ganska vacker sak för tjenaren som för den äkta mannen! Men säg mig, general, tror ni att det är den plantans natur att slå sina rötter djupare i den förres hjerta än i den sednares? Eller tror ni icke fast mer, att egennyttan är lika mägtig hos den ene som den andre?

— Med samma gadd som biet sticker, samlar det ock sin honung, och vi måste tåla stynget, för att i sinom tid få skörda sötman — sade Tschammer för sig sjelf och låtsade le.

[ 49 ]Narren, som icke dessmindre såg verkan af sitt skämt, skyndade att tillägga: — Då jag mottar tillbudet att tjena er, blir jag ju lika förpligtad att visa er min trohet som er gemål? Och förlitar ni er icke nog på mina löften och er egen frikostighet, så har ni ju knutpiskan, Siberien och en galge att ge mig i vederlag för min brutna trohet? Med så stora saker måtte väl en så ringa ting, som en dvergtro vara uppvägd?

— Nå väl, Naddin! Du ser allt hvad som tilldrager sig här i huset, och du har skarpsinne nog att bedöma det. Jag har efter min hemkomst funnit åtskilliga förhållanden, som förefalla mig besynnerliga. Vid min ankomst, till exempel, mötte jag unga furst Gagarin, som i vredesmod lemnade slottet. Hvad kunde vara orsaken dertill?

— Hm! Menniskorna hafva olika tycke, herr general.

— Förklara dig tydligare.

— Alla kunna icke med samma lättnad i hjertat, som ni, vända ryggen till Gortschin.

— Det är icke anmärkningar, det är upplysningar, du är mig skyldig — sade generalen och bet sig i läppen.

— Då är det icke tillständigt att jag talar inför er om Kupidos skälmska bedrifter.

— Huru?

— Emedan ljuset är sin egen upplysning. Men, för att tala allvarsamt, herr general; ni vet att den der bytingen ibland strör rosor och tistlar på samma bana. — För den stackars fursten växte de på afresans väg från detta arkadiska Gortschin, och han, arma karl! skördade in dem i en stor korg.

— En korg? — — — Alexander skulle ha varit här i friareärenden? Jag anade något sådant.

— Som jag sade: Ni är ljuset sjelf! Erfarenheten har skärpt er blick för alla möjliga förutseenden, så att narren, eller, som jag nu spelar rolen, förnuftet, har inga upplysningar för er, general.

— Natalia har gifvit Alexander korgen, säger du?

— Säger jag? — — Det är ert eget snille, som säger detta.

— Skulle Natalia verkligen älska någon annan?

— Ha, ha, ha, general! Är det ni, som kan göra denna fråga? Ett qvinnohjerta är så genomskinligt som ett postpapper, och man måste vara stockblind, för att ej på ena sidan kunna läsa hvad som står prentadt på den andra.

[ 50 ]— Och Natalia skulle vara älskad tillbaka? — frågade generalen med en otålighet, som förrådde att svaret icke var honom likgiltigt.

— Karlarne kunna gömma sina känslor inom förställningskonstens förhydningar, så att intet öga kan upptäcka dem; derför vågar jag för ingenting gå i borgen, i den vägen. Ni bör dessutom känna bättre hur mycket eld ett krigarhjerta kan tåla från ett par vackra ögon, innan det blir genomskjutet. Allt hvad jag vågar tillägga, såsom frukt af min skarpsinnighet, är min misstanka, att de svenskas ej består af eldfastare murbruk än några andra.

— Godt! — sade generalen och log. — Jag är nästan af samma tanka. Stael skulle alltså hafva fattat kärlek för Natalia?

— Om förlåtelse, general! Jag har icke sagt det, ifall det skulle misshaga er. Måttet af min menniskokännedom måste naturligtvis stå i samma förhållande till eder, som mina öfriga dimensioner till edra. Jag ber er derför sjelf afgöra, om ni verkligen kan begära, att den fångne fremlingens hjerta skulle vara så tomt både på ärelystnadens och kärlekens känslor, att det skulle förblifva kallt för en så skön eröfring, som fröken Natalias hjerta.

Generalen tycktes öfverväga dessa narrens ord, derpå sade han:

— Skulle du ha rätt, Naddin?

— Öm jag bara vågade…

— Frukta icke! Tala ut!

— Jag vill då såga er, att elefanten ser inte bättre med sitt öga än fskmåsen med sitt, och att min skarpsinthet är sju gånger större än eder.

Generalen log och lade några dukater i Naddins hand. I detsamma blef denne kallad att inställa sig hos furstinnan. Innan generalen lät honom gå, förmanade han honom ännu en gång att icke förråda honom.

— Förråda er, — upprepade Naddin med den enfaldigaste — min i verlden. — Ni är bra nogräknad, herr general. Hvad har jag att förråda? Ni har velat veta om den svenske fången älskar fröken Natalia; dertill må ni väl äga så godt som faderliga rättigheter, alldenstund er gemål är i moders ställe för henne. Ger ni mig ingenting annat att förråda, är jag färdig att bli er förrädare, blott för att göra min höga herrskarinna till den lyckligaste maka i verlden. Men ni kan i alla fall vara lugn! Guld och löften äro tungans band.

[ 51 ]— Ha, ha, ha, — skrattade Naddin då han kom på egen hand — Så enfaldiga de kloka äro, som förråda sig sjelfva och sedan tro på narrars blindhet. Liksom jag icke skulle märkt målet hvartill han ville söka sig väg, och hur han, under utletandet af alla de andras förhållanden ville komma till det, om Ingeborg Horn och Stael von Holstein älska hvarandra. Men pytt fick du vetat! Ingeborg Horn är för god att svara på ditt hjertas vilda rop! Hon ömmade för stackars Naddin, och lade honom guld i handen och goda ord på hjertat då han skulle knutas, det skonade hans arma kropp under profossens hand, och det skonade hans hjerta att brista af förakt för dessa stora dårar, som blifvit skapade till de smås bödlar; hon har lärt Naddin att godhet finnes äfven hos de stora och lyckliga, han skall lära henne att tacksamhet finnes hos de små och ringa. Icke guldet utan erkänslan och hjertat skall köpa Naddins trohet.

Också furstinnan hade börjat se sig om med betänksamma blickar och plåga sig med många oroande gissningar. Ett visste hon med förtviflans säkerhet, nemligen det, att general Tschammer aldrig blifvit hennes äkta man, om icke ruinerade affärer tvungit hans hjerta att kapitulera för hennes penningars skull, och att det icke finnes mycken trohet att räkna på hos fångar, som på detta sätt bortkasta sin frihet.

Denna osvikliga visshet tillika med minnet af hans möte med Ingeborg för tvenne år sedan i parken, och makten af den tjuskraft som sedan dess utvecklat sig i denna unga flickas väsende, plågade furstinnan med misstankar och svartsjuka af den olidligaste art. Ett enda medel kunde förekomma allt det onda hennes inbillning fruktade, nemligen det: ett af Stael och Ingeborg ömsesigt fattadt tycke för hvarandra. Men emot detta skapade hon sig åter ett hinder i Natalias alltför tydligt visade böjelse för den förstnämnde.

Sålunda befinnande sig i en labyrint af misstankar, planer och önskningar, men utan egentliga stödjepunkter att fästa sig vid, utan förmåga att bedöma hvarken menniskor eller förhållanden, tog furstinnan slutligen äfven sin tillfykt till narren.

— Naddin — sade hon då hon låtit kalla honom från sitt samhtal med generalen — Jag vill en gång höra dig tala ett klokt ord.

[ 52 ]— Det vill säga, ers durchlaucht befaller mig tala ett fremmande språk. Men tillåt mig fråga, hvem skall då bli min tolk?

— Inga dumheter, som du hör! Du måste besvara mina frågor?

— Med lika klohet som de göras?

— Fullkomligt, med lika klokhet.

— Men furstinna, ni begär det omöjliga af en narr.

— Inga motsägelser!

— Stackars Naddin. En narrs hufvud borde vara inrättadt som ett husapothek med sina aldelningar för allt hvad tillfälligheten kräfver.

— Har du observerat min gemål?

— Åh Guds moder! Hvem skulle väl våga sig taga honom till observationspunkt, af fruktan att möta ers durchlauchts blickar?

— Hvad tänker du om den unge svensken vår fånge?…

— Att han brutit benet af sig, stackars karl, och…

— Du tystnar?

— — — —

— Fortfar!

— Jag kan icke!

— Hvad säger du?

— Ser ni, en stackars narr har ganska svårt att hålla fast klokhetens trassel i löpande fart; bäst det går, kommer dårskapen och klipper af de nya tankarnas tråd.

— Men jag befaller dig.

— Annars knut och Sibirien! Tack, stora furstinnal Det jagar sunda förnuftet som en ertappad öfverlöpare tillbaka i sitt öfvergifna qvarter, Ack, jag finner morgonrodnaden af kung Salomos vishet uppgå i mitt hufvud, och tar derför på mitt ansvar att Staels bräckta refben svida djupare i fröken Ingeborg Horns hjerta, än i hans sida.

— I fröken Horns hjerta, säger du. Och hvad menar du derunder?

— O du store St. Niklas! Skulle min höga herrskarina icke se klarare med sina durchlauchtiga ögon än dess narr med de arma lysstickor, som dårskapen upptändt i hans förmörkade skalle? Eller, furstinna, tror ni verkligen att fröken Ingeborgs hjerta sitter förvaradt inom en kopparport, på hvilken kärleken förgäfves kunde hamra med hela styrkan af det intresse som ungdom, ridderlighet, landsmanskap och gemensam fångenskap ingifva?

[ 53 ]— Du har då trott dig finna att fröken Ingeborg älskar Stael von Holstein?

— Lika visst som jag tror att hon bär ett qvinnohjerta i sitt bröst, så vida ers durchlaucht annars icke skulle se illa derpå.

— Visst ickel Och jag vill till och med åt dig anförtro ett uppdrag, med afseende derpå, som ingen annan kan utföra.

— Det skulle på det högsta smickra mig, ifall jag icke alltförväl hade mig bekant, att dårskapen helst väljes till handtlangare vid de vigtigaste ärenden.

— Jag vill nemligen, att både Ingeborg och Stael skola lära känna att jag vill vara en vän och beskyddare af deras böjelse för hvarandra, och att de kunna räkna på mitt ädelmod som en sköld, hvarunder de kunna vara trygga. Men som min värdighet förnekar mig att sjelf gå dem tillmöte med en sådan uppmuntran, kan den icke lämpligare komma dem tillhanda än genom din priviligierade frispråkighet. Du torde nu förstå ditt uppdrag.

— Så till punkt och pricka som ers durchlaucht kan önska det, Ni vill med ert ädelmod föreställa den kruka, ur hvilken ni tillåter mig droppa olja i deras kärleks låga, och var säker, ädla furstinna, att er narr skall veta utföra sitt uppdrag så…

— Jag hör att du förstått min befallning.

Åter skrattade Naddin rätt hjertligt når han befann sig ensam och utbrast:

— Ädelmod, o, du stora skugga af en liten kropp, hur du kryper ihop och försvinner då denna synes under sanningsljusets middagshöjd! Hvad betyder ditt prunkande namn här? Svartsjuka och begär att göra sig en fruktad rival qvitt — — Ha, ha, ha! Kunde da ock, arma furstinna, förvisa den sista sköna qvinna jorden bär undan din mans ögon, skulle du dock aldrig återfå den spira, som ungdomen och hjertats egenskaper för alltid ryckt dig ur händerna. Men på din narr kan du lita. Han skall icke uppfylla en enda prick af din befallning, för att icke blotta din svaghet och lägga strå på kärlekens vägar.