Gift/Kapitel 13
| ← Kapitel 12 |
|
13.
Vintern gick stilla för Abraham; han sörjde och saknade tungt i början och satt mången afton och grät i kakelugnsvrån i den tomma sängkammaren.
Men fadern tog sig på allt sätt af honom, talade och spatserade med honom och lät honom bjuda Broch och andra vänner till sig, så ofta han hade lust.
Alla menniskor togo sig för öfrigt af honom; hela staden strömmade öfver af medlidande med den stackars moderlöse, fastän ju de flesta i sitt stilla sinne och i förtroliga stunder ansågo, att en mor som fru Wenche var det kanske bättre att undvara.
Hennes plötsliga död blef ett uppskakande exempel för församlingen; och många, som ej på länge hade varit i kyrkan, infunno sig nu der för att höra presterna predika om de obotfärdiga, som skördades af döden midt i sina synder och sin genstörtighet.
Professor Løvdahl satt i sin bänk och hörde på detta med sitt vackra, sorgsna uttryck och sammanknäpta händer. Abraham satt der också och böjde sig ned för alla de ögon, som riktades på honom. Han visste ej, hvad han skulle tänka om sin mor.
Men ett intryck, som oftare kom igen, var den tanken, att nu kom hon alltså icke in till honom om morgonen på konfirmationsdagen, för att ta honom i förhör.
Han kunde ännu tydligt se för sig, huru hon skulle ha kommit in genom dörren med dessa oundkomliga ögon; hvad skulle han ha svarat?
Nu var den sorgen stillad; han blygdes öfver att det var honom en lättnad att tänka derpå, men det var dock så.
Professorn, som redan förut var afhållen, blef nu rent af dyrkad. Från mun till mun gingo flera utförliga berättelser om den förskräckliga natten, då han vaknade och fann sin hustru döende, och alla iakttogo med uppbyggelse hans manliga sorg och det vackra sätt, hvarpå han sökte tröst i religionen.
Men fru Wenches sista afton blef noga granskad; hvar hade hon varit?
Stadsfiskalens fru kunde snart upplysa, att hon hade varit hos Mordtmann — visserligen en kort stund, men tio minuter kunde snart bli till tjugu, när man tänjde ut dem litet. Och dessutom: mycket hann man åtminstone komma öfverens om på kort tid. Mordtmann hade samma afton rest till Bergen.
Frågan, hufvudfrågan, var nu, hvar hade fru Wenche varit från klockan litet öfver nio till öfver elfva? Det var det värsta; Bergensångbåten afgick först vid midnatt.
Men slutligen måste både fru With och fru Bentzen tillstå, att de visste, visste helt säkert — ty de hade begge hört sig för — att fru Wenche hade tillbragt aftonen hos denna så kallade fru Gottwald, som hon ibland besökte — fru Wenche höll sig alltid helst till personer, som det var någonting på tok med. Detta kullkastade stadsfiskalskans kombination och afbröt efterforskningarne. Fru Gottwald hade till och med bifogat, att professorskan hade varit mycket illamående hela qvällen.
Sent samma afton hade fru Gottwald varit uppe hos lille Marius på kyrkogården; och då hon gick nedåt till staden igen, såg hon vid den sista gaslyktan fru Wenche med ett ansigte, som hon aldrig kunde glömma.
Då sedan ryktena började löpa följande dag, var det någonting inom fru Gottwald, som förstod eller anade alltsamman, och hon satte sin lilla lögn i gång från sin butik.
Hade ej fru Wenche varit den enda, hvars vänlighet var ärlig och ej tryckte henne; och dessutom var hon ju mor till Abraham.
Att intet rykte om det verkliga sammanhanget spreds, kom sig endast deraf, att det ej föll någon in; det skulle vara någonting alltför oerhördt. Och tack vare professorns och doktor Bentzens, pigornas och fru Gottwalds fullständiga säkerhet fick man ingen anledning till tvifvel.
Eljest skulle det ju ha varit ett jubel för alla dessa fromma hjertan med de snabba och oförfärade tungorna att lasta hvad som helst på den vantrognas hufvud, hon som höll med fritänkarne och aldrig gick i kyrkan.
Men, gudskelof, det fans tillräckligt ändå att säga om henne; och fru Wenche fick en lång grafskrift, i hvilken intet blef glömdt.
Allt detta låg så i luften, att Abraham ej kunde annat än märka det många gånger. Han blef rädd att nämna sin mor, och det störde honom i hans sorg, isynnerhet under denna tid, då han gick och läste för presten och hörde religion två gånger i veckan utom om söndagen.
Nu var han fullständigt förändrad, och sjelfve rektorn måste medge, att Abraham Løvdahl var en lärjunge, som skolan på allt sätt kunde vara stolt öfver. Han nedlade nu helt och hållet sin ovilja mot honom; och alla lärarne hade för länge sedan glömt historien med lille Marius. Flitig och underdånig smög han sig genom skolan bredvid Hans Egede Broch, och många började anse honom lika exemplarisk som denne.
Endast bland de förtroligaste vännerna var han den gamle, ja värre än förr; och det dröjde ej många veckor efter moderns död, förr än han åter var medelpunkten i deras krets.
Alla voro nöjda med honom, men isynnerhet prosten Sparre. Hade han börjat med en liten ovilja mot denne yngling, så förändrade den sig till den mest utpräglade förkärlek.
Det var just en gosse efter hans sinne, stilla, anspråkslös och med ett belefvadt sätt, längre kommen än de fleste i sin kristendomskunskap och dertill i besittning af en sällsynt förmåga att följa en tankeutveckling.
»Han måste absolut studera teologi; det är ett ovanligt klart hufvud,» sade prosten ofta till professorn.
»Ja, det får väl bli som Vår herre vill,» svarade professorn. Han tyckte, uppriktigt sagdt, ej, att teologien var någonting för hans son.
Men prosten var ju till den grad intagen i Abraham, att han lånade honom böcker och till och med bjöd honom till qvällen.
Det var med helt besynnerliga känslor Abraham beträdde detta hus, som för mindre än två år sedan hade inneslutit hans varmaste önskningars mål, och till hvars fönster han hade skickat så många förälskade blickar.
Der var ännu en hel skara ogifta döttrar; hans fördetting var den näst äldsta och för ett år sedan hade hon blifvit gift med sin telegrafist.
Abraham återsåg henne brunflammig i ansigtet och med en sorglig fason.
Hans slott föll tillsammans. Riddartiden med den trofaste lille Marius under armen blef nu ett föremål för åtlöje och blygsel; och följande dag låg Hans Egede Broch ånyo dubbel af skratt, då Abraham återgaf sin afton hos prosten med »tableaux vivants» af sin forna hjertans kär.
Emellertid närmade sig påsken och konfirmationsdagen; Abraham grufvade sig för sjelfva dagen som för någonting obehagligt, hvilket måste genomgås, men som gjorde sin nytta efteråt.
Professorn tog sin sons konfirmation mycket allvarligt.
I det ensamma huset och i de många tankar och minnen, som plågade honom, fick han ett behof att skynda sig med att göra sin son fullvuxen så fort som möjligt. Ett rum ofvanpå med alkov möblerades och sattes i stånd åt Abraham, och vid altaret ville fadern nödvändigt, att han skulle stå i frack.
Det brukades ej längre. Konfirmanderna voro nu för tiden så unga och små, att de alltid gingo i jacka eller kort rock. Abraham stred derför emot i det längsta, emedan han var generad.
Men professorn förestälde honom, att han ju var äldre än de vanliga konfirmanderna och dessutom så mycket mera utvecklad och fullväxt.
Abraham gaf då efter; egentligen ville han ju gerna ha frack, dessutom skulle han få guldur med kedja, och professorn hade till och med tänkt på att snart ge honom lof till att röka cigarr hemma.
Men om morgonen sjelfva konfirmationsdagen, strax innan Abraham vaknade, drömde han, att dörren gick upp och hans mor inträdde, alldeles så som han hade förestält sig det så många gånger.
Han steg upp, modstulen och ängslig. I kyrkan ringde det första gången; han skulle nu dit upp, stå öfverst i hela raden, så att hela menigheten kunde se honom, och aflägga detta löfte. Och hans mors ögon, dessa ögon, som sågo tvärtigenom honom, de följde honom, han kände dem, hon hade kommit för att höra hans uppriktiga skriftemål.
Kunde han gå åstad och aflägga detta löfte?
Fracken, som han hade gladt sig åt och som låg der så fin och ny med sidenfoder uti, generade honom nu; han lade den åt sidan. Han kom att tänka på allt det allvar, som egentligen hvilade öfver denna dag. Huru var det han hade gått? Var han ordentligt förberedd, eller stod det ej skrifvet på hans panna, att han var en ovärdig? En hycklare och lögnare, skulle modern ha sagt.
Prosten hade också förmanat dem alla så innerligt i går förmiddag, då de lemnade honom pengarne, att allvarligt pröfva sig sjelfva och förbereda sig att träda infor Guds ansigte.
Abraham tog testamentet och satte sig till att läsa; han var så ängslig till mods, att han hackade tänderna.
Då hörde han fadern komma från sitt rum. Abraham sprang upp och tog på sig fracken.
Professorn kom in fullt klädd med bred, hvit halsduk och sina tre ordnar i stort format; han hade de flesta i staden.
»God morgon, min gosse! Gud välsigne denna dag för dig!»
Derpå räckte han honom ett stort etui, som Abraham ej tordes öppna.
»Öppna och tag det på dig; det är ditt konfirmationsur.»
Abraham öppnade; der låg gulduret med kedja och medaljong. Han öppnade nu också denna, men gjorde i det samma en instinktlik rörelse.
Det var de oundkomliga ögonen, som följde honom från drömmen i morse.
»Det är från din salig mor,» sade professorn rörd och tryckte honom intill sig.
Abraham stammade sin tacksägelse och häktade fast uret. Nu tog också fracken sig bättre ut; han hade blifvit lång och smärt, men ansigtet var ännu i öfvergång, näsan för stor och hyn oren.
Professorn betraktade honom emellertid med stolthet, och då han upptäckte testamentet, som låg uppslaget på bordet, klappade han sin son på axeln:
»Det är rätt! Jag ser, att du tar det allvarligt, Abraham!»
Påsken inföll under första hälften af april; och det var i dag den första solskensdag, som var någorlunda varm. Hela staden var på benen, kyrkan full, och många stodo utanför, för att se läsbarnen komma.
En och annan modig bodbetjent uppträdde redan i hel ljusgrå sommarkostym med rundböjda ärmar och omåttligt vida byxor, som knepo ihop vid stöflarne, men det var för tidigt, det var ännu isande kallt i skuggan.
På platsen framför kyrkan sammanströmmade konfirmanderna från alla gator; först gingo vederbörande sjelfva, derefter föräldrarne och ett par syskon.
Flickorna voro slätkammade med smala gula piskor med nålar fästade i nacken, långa gråa eller svarta schalar med snibb ända ned till klädningskanten, smalaxlade och slankiga i kjolarne, som om de vore uppdragna ur vattnet. Ett par af de finare kommo åkande i vagn och äkta schal.
Men voro flickorna små och spensliga, så voro likväl gossarne ännu mindre, i jackor och rockar, som lade sig i de orimligaste rynkor både fram och bak, och stora mössor, som hängde på öronen färdiga att falla ned som ljussläckare.
Med händerna sammanknäpta öfver salmboken och ögonen stelt fästade på de nya stöflarne gingo de så saktmodigt och gudhängifvet upp mot kyrkan, som om det vore en smal sak för dem att försaka djefvulen och alla hans gerningar och allt hans väsen.
Men det var sannerligen bra, att alla deras kläder voro gjorda att växa i, ty redan följande dag voro de helt andra karlar. Och om man ej hade varit i kyrkan och hört prosten förklara, hvilken djup och allvarlig förändring de genom den heliga handlingen undergått, skulle man haft svårt för att känna igen dessa saktmodiga och gudhängifna ynglingar i det band af halfdruckna pojkar, som dagen derpå fylde gatorna, stolta och triumferande öfver att ha passerat nålsögat och bekräftat sitt döpelseförbund.
Det gick ett mummel genom mängden både utanför kyrkan och inne, då professor Løvdahl kom med sin son. Det tog sig också helt annorlunda ut än de små saktmodiga i jacka. Abraham var nästan lika lång som fadern, och dennes vackra, gråsprängda hufvud och de tre ordnarne i stort format riktigt lyste öfver menigheten.
Den heliga akten började. Abraham satt öfverst närmast koret; någon enda gång såg han upp, men mötte så många ögon, att han strax böjde sitt hufvud som de andra.
De öfversta på flicksidan voro likbleka och färdiga att falla till golfvet af rädsla för att ej kunna svara på prostens frågor. Den ena mumlade den långa vattenfrågan, en annan brottades förtviflad med tredje artikeln, som hon hade glömt bort.
Nedåt begge sidorna var det spänning, men en och annan af de gudhängifna ynglingarne tänkte också: Strunt värdt, nu hade han sluppit fram!
Abraham var ej synnerligen rädd för sjelfva förhöret, men han var ändå ytterligt modfäld.
De veko ej ifrån honom, ögonen från drömmen, och det var honom ingen tröst att se nedåt raden på de andra.
Tänk om en röst, till exempel en röst som hans mors, plötsligt bröt genom allt detta frasmakeri, nämde ordet, förrådde komedien, som de alla spelade med hvarandra; eller nämde honom, som stod öfverst, färdig att ljuga?
Var han då den ende lögnaren, den ende hycklaren bland idel uppriktiga?
Han tänkte både på den ene och den andre i gossraden och på många andra; den värsta kunde han ej vara; men ändå var han i det pinsammaste inre uppror och förstod ingenting af salmema, i hvilkas afsjungande han deltog.
Men nu närmade prosten Sparre sig långsamt från koret för att börja katekisationen. Hans ansigte var allvarligt och tankfullt, medan han gående ännu kastade en blick i sin altarbok, mellan hvars blad voro fasthäftade några ark med namn och siffror.
Det var heller ingen lätt sak att leda förhöret så, att hvar och en fick sin fråga, utan att någon i församlingen eller komministern på predikstolen märkte allt för stora språng.
Men då han stod framför Abraham, klarnade hans ansigte; här åtminstone behöfde han ej vara rädd för att fråga om hvad som helst, och han valde derför hvad som först föll honom in.
»På hvilken person i gudomen tror du, min käre Abraham Løvdahl, enligt den andra artikeln?»
»På Sonen, Vår herre Jesum Kristum,» svarade Abraham fast.
Då prosten närmade sig, skakade han i hela kroppen, men så snart den första frågan kom, rätade han genast upp sig. Den dagliga öfningen i att bli examinerad betog situationen det högtidliga, som ett ögonblick var nära att öfverväldiga honom. Härefter svarade han klart och säkert med ögonen fästade på prosten.
»Ligger det stor vigt på att känna Kristum?»
»Ja, i ingen annan är salighet, ty det är ej heller något annat namn under himlen menniskorna gifvet, i hvilket vi skola frälsta varda.»
»Har Kristus ej återlöst alla menniskor?»
»Jo, han gaf sig sjelf till en återlösen för alla.»
»Men blifva då ej många fördömda?»
»Jo, visserligen» — svarade Abraham svagt, och hans ögon gledo nedåt prosten Sparres långa kaftan.
»Men hvad är då orsaken till deras fördömelse?»
»Deras egen obotfärdighet och vantro.»
»Mycket riktigt, min vän, det är deras egen obotfärdighet och vantro,» sade prosten belåten; han ville nu öfverge läroboken och företa en af sina teologiska exkursioner för att riktigt lysa med sin bäste konfirmand: »Framträder en menniskas vantro alltid i onda och gudlösa handlingar?»
»Nej, icke alltid,» svarade Abraham, utan att se upp.
»Icke alltid, det är sant,» upprepade prosten och lät sina ögon glida ut öfver församlingen för att glädja sig öfver den beundran hans älskling måste väcka.
Men prosten studsade; det var andlöst stilla i kyrkan, alla sträckte fram halsen och sågo på Abraham, men det var ej beundran, det var snarare en ondskefull, kittlande nyfikenhet.
Och plötsligt förstod nu prosten, att der satt nu hela församlingen och trodde, att han examinerade Abraham om hans mor.
Prosten såg i sin första förskräckelse bort till professorn, derefter på Abraham; de trodde det också begge två. Professor Løvdahl höll sina ögon stelt fästade på prosten och Abraham hade liksom sjunkit ihop, han dolde sitt ansigte i näsduken och såg ut, som om han ville gömma sig i jorden.
Prosten Sparre blef så förvirrad och olycklig öfver sin blunder, att han alldeles tappade koncepterna. Det kunde ej tänkas någonting mera olikt honom, någonting som kunde vara mera aflägsnare från hans hjertas mening än att vilja vara obehaglig och närgången mot sin älskling, till på köpet professor Løvdahls son.
I sin förvirring visste han ej annat råd än att lägga sin hand på Abrahams axel och börja ett loftal öfver honom:
»Det har varit mig ett nöje, ja, riktigt en hjertans glädje,» sade han med värme, »att förbereda dig, min käre Abraham Løvdahl, till denna dags heliga handling. Sällan har jag träffat en yngling så väl begåfvad med hufvudets, så skönt utrustad med själens och hjertats bästa egenskaper. I det du nu inträder som fullvuxen medlem af församlingen, hoppas och väntar jag med säkerhet, att du skall bli oss äldre till glädje och uppbyggelse och för de unga ett godt och efterföljansvärdt exempel.»
Detta var någonting alldeles oerhördt; komministern, pastor Mårtens, vrenskades litet bakom den gröna gardinen i prestbänken, och hela församlingen blef uppmärksam. Men alla de ögon, som riktades mot Abraham, voro dock mildare efter detta. Det gjorde dem alla godt att från prostens mun höra, att det kunde vara hopp om att rädda denne son af en förtappad moder.
Sjelf visste han icke hvar han skulle göra af sig; skulle han berömmas framför de andra? Detta kunde aldrig gå väl.
Prosten Sparre torkade sin panna och gick vidare nedåt bänkarne. Hans första missöde gjorde honom dubbelt uppmärksam, katekisationen gick mera lysande än någonsin.
Komministern sträckte sig fram och hörde med stigande öfverraskning de riktiga svaren från de omöjligaste idioter, dem han sjelf hade uppgifvit, men han föll nästan baklänges i bänken, då Osmund Asbjørnsen Sauamyren upphof sitt sjungande bondmål och föredrog sin stora bravuraria om evangelii nådegåfvor.
Det dröjde oändligt länge, innan de båda afdelningarne voro förhörda; en af de unga damerna i äkta schal blef illamående och måste upp i sakristian för att dricka vatten.
Tröttheten fick också efter hand makt öfver Abrahams oroliga och ängsliga stämning; han började känna sig tryggare, de oundkomliga ögonen såg han icke mer, deremot idel välvilliga ansigten; och då han ändtligen kom till det högtidliga löftet, kände han ingenting alls dervid.
»Gif då Gud ditt hjerta och mig din hand,» sade prosten allvarligt och mildt till honom, och Abraham räckte honom sin hand; prostens var mjuk och slät och gaf honom en varm och förtrolig tryckning.
Ändtligen var den heliga akten förbi; den hade varat från klockan nio till inemot tre, så många läsbarn var det och så grundligt gjorde prosten det.
De anemiska unga damerna i äkta schal måste halft bäras ut i vagnarne; de gulpiskiga, smalaxlade flickorna sågo fortfarande ut, som om de alldeles nyss dragits upp ur vattnet; och de saktmodiga och gudhängifna ynglingarne stirrade ännu mera gudhängifvet ned på sina nya stöflar.
Kokfrun hos professor Løvdahl var förtviflad; och det var sista gången, det svor hon en dyr ed på, som hon gick på konfirmationsbjudning. Tre gånger hade hon redan kokat potatis i otid genom falska och öfverilade underrättelser från hennes utstälda vaktposter.
Gästerna, hvilkas inbjudning ej lydde på annat klockslag än »efter slutad gudstjenst», drefvo omkring i trädgården och ute på torget eller sutto inne i rummen och hade tråkigt med många fromma önskningar öfver prosten Sparre, som aldrig kunde sluta.
Klockan var öfver half fyra, då man ändtligen kom till bords i matsalen. Abraham vid bordsändan med sin far till höger och prosten till venster; för öfrigt endast äldre herrar och Hans Egede Broch, hvilken var inbjuden som Abrahams bäste vän.
Der var rektorn och de flesta af Abrahams lärare, amtmannen och borgmästaren, de andra embetsmännen, stadens läkare, ett tjog utvalda vänner och kolleger till professorn.
Abraham kunde i början ej känna sig hemmastadd med att vara medelpunkt i denna värdiga samling; men allt efter som vinet uppvärmde dem, blefvo de alla gemytligare.
Det var den första större bjudning professorn höll efter sin hustrus död, och alla voro glada öfver att åter mötas i det gästfria huset. Professor Løvdahl var sjelf en stor vän af umgänge och lifvades hastigt upp.
Ännu ett förökade stämningen, och det var, att sällskapet var väl sammansatt; intet missljud var möjligt, man kunde till och med tala politik, och sedan prosten och rektorn hade hållit hvar sitt tal för Abraham, utbragtes och druckos under samstämmigt jubel skålar för konungen, drottningen, kronprinsen, kronprinsessan, den kungliga familjen, hela det kungliga huset, unionen och Sverige.
Det blef muntrare och muntrare, alla drucko ett glas med Abraham, och han och Broch vexlade då och då ett ögonkast öfver de gamla herrarnes uppsluppenhet. Blindtarmen och piggsvinet sutto och småflinade till hvarandra öfver en karafin gammal madera, som de hade fått mellan sig; och efter bordet vid ett glas curaçao förde lektor Abel sin unge vän bort i en vrå och talade om hans herrliga moder, tills han grät af rörelse.
Sällskapet skildes tämligen tidigt på aftonen, ty som det var en så allvarlig anledning, spelades ej kort.
Då de nu blifvit ensamma, far och son, sade professor Løvdahl:
»Ja, nu god natt, min käre Abraham! Du kan vara trött. Du har alltså nu inträdt i lifvet som fullvuxen man, och jag kan med sanning säga, att jag är nöjd med dig. Huru det skall gå dig hädanefter i verlden, står visserligen, som prosten sade, i Vår herres hand; men det beror också till en icke ringa del på dig sjelf. Naturen har i alla afseenden utrustat dig väl; du är född på en fördelaktig plats i samhället, du skall i sinom tid erhålla en förmögenhet, ganska stor efter våra förhållanden, och jag, din far, har ett inflytande, som skall komma dig till godo, hvilken väg du än slår in på. Du är således en af dem, som kunna och som äfven böra gå långt, gå mycket långt, i vårt samhälle.
»Men — det är bara en punkt, som jag nu berör, jag hoppas, för allra sista gången mellan oss — det är bara en punkt, som vållar mig litet oro. Det är den tendens, som för ett par år sedan yttrade sig hos dig — du vet sjelf vid hvilket tillfälle. Nåväl, det gick, gudskelof, bättre än det såg ut, du insåg den gången din villfarelse, och du har sedan, så vidt jag kunnat märka, rättat den. Men låt mig ändå på denna för dig så vigtiga dag varna dig mot detta, som möjligen ännu kan ligga gömdt i ditt blod.
»Det finnes, ser du, i hvarje samhälle, äfven det bäst ordnade, ett missnöjdt element, en bottensats, en liten skara sammansatt af hälften svärmare och hälften förbrytare, menniskor utan samvete, utan sann fosterlandskärlek, utan Gud! Hvart du än kommer i verlden, skall du träffa på dessa menniskor. De komma — och derför varnar jag dig just! — de komma gerna som de förtrycktas beskyddare, med vackra ord om de små mot de stora och dylikt.
»Ser du, Abraham, dessa menniskor är det du, just du, måste ta dig till vara för, ty de äro samhällets skadedjur, som förderfva folket och ständigt sträfva efter att undergräfva samhället. Och jag, jag som är din far, jag ger dig härmed mitt ord på, att det bakom allt hvad dessa menniskor säga och göra ligger medveten lögn och ondska, högmod och maktbegär! Och vill du lyssna till dessa, så störtar du dig sjelf i ett säkert förderf. Nu kan du välja mellan din far och din — och de andra.»
Professorn hade blifvit så häftig, att han så när hade försagt sig, men Abraham räckte honom begge sina händer och sade: »Jag väljer dig, pappa!»
Detta sade han allvarligt och med öfvertygelse. Hans oroliga stämning från i morse var nu helt och hållet öfvervunnen. Det offentliga berömmet i kyrkan, middagsbjudningen och de fullvuxna männen, som togo upp honom ibland sig, och nu till slut faderns tal gjorde honom trygg och säker; han såg sig sjelf bland de bäste och förste och sitt lif i heder och glans.
Då han gått, såg Carsten Løvdahl sig förnöjd omkring i rummet. I Abrahams ögon hade han läst den kärlek, den beundran han sökte, och han kände sig glad.
Ändtligen hade han så till vida segrat: sonen skulle skänka hvad modern hade nekat honom; och detta mildrade något det pinsamt bittra vid hennes minne. —
Men Abraham skyndade sig uppför trappan. Urkedjan rasslade så vackert, bara han rörde sig. Han gladde sig åt att få se, huru hans vackra rum tog sig ut om qvällen vid ljus och att få dra upp klockan.
Men då han fick ljusen tända, stod der en stor bukett af de vackraste och sällsyntaste blommor på hans bord.
Abraham tog belåten kortet, som var instucket i blommorna, men han släpte det igen, som om han bränt sig på det. Hans ansigte vardt blossande rödt, och han vände sig bort liksom i blygsel.
På kortet hade fru Gottwald skrifvit med en liten osäker fruntimmersstil: »Från lille Marius.»