Gotlands konsthistoria/Rute
| ← Fleringe |
|
Bunge → |
| På Wikipedia finns en artikel om Rute kyrka. |
Rute.
Genom en högländ och mager trakt framgår i sydost en smal väg ifrån Fleringe ½ mil till Rute, som ligger på en temligen ansenlig landhöjd. Sistnämnda kyrka utgöres af ett aflångfyrkantigt skepp, ett fyrkantigt kor och ett fyrkantigt torn i vester. Skeppets korets och tornets socklar äro skråkantiga något lågsluttande och alla lika höga. Kyrkan är uppförd af huggen och tuktad kalksten.
Skeppets inre bredd utgör 33.9 och dess längd 55.1. Två fyrkantiga pelare, hvilka hålla 2.7 i hvarje sida, uppbära skeppets sex korshvalf med sju skiljebågar. Pelarne ha skråkantiga socklar och hålkälade kransar. Skiljebågarne, som äro 1.0 breda samt skarpkantiga och spetsiga, hvila på låga rundstafviga och hålkälade kragstenar å sido- och gafvelmurarna. Kapporna äro spetsiga och föga uppåtgående.
En ingång i vestra hvalfafdelningen å södra sidomuren är något dragen åt öster. Yttre omfattningen har å hvarje sida en kolonn emellan murhörn. Grundstenarne, hvilande på hel bottenhäll, äro skråkantiga och lika höga som socklarne, baserne attiska med skyddsblad, kapitälerne hålkälade med bladknoppar och förenande fasettband. Tunna och breda poster på hög tröskel uppbära ett dörrfält med två halfva och två hela blad. Af tre rullika knoppar återstår blott en enda. Kolonnerne och murhörnen ha rundstafviga och hålkälade kransar, och på de förre hvila rundstafviga, men på de sednare rätvinkliga spetsbågar. En motsvarande ingång finnes i midten af vestra hvalfafdelningen å norra sidomuren. Yttre omfattningen framter å hvarje sida två murhörn, som uppstå från socklarna och ha små hålkälade kransar. Derinnanför stå tunna poster på hög tröskel. Murhörnen uppbära skarpkantiga rundbågar och posterne ett tvåbladigt dörrfält. Begge ingångarnas inre omfattningar äro snedsmygiga och lågrakspetsiga.
I mellersta hvalfafdelningen åt söder liksom åt norr finnes ett enkelt lågspetsigt fönster, af hvilka det södra intager midten, det norra har någon dragning åt öster. I östra hvalfafdelningen åt söder ses i midten ett likadant fönster. Alla dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga och ha smala rätvinkliga och föga framstående karmar samt höga bröstningar.
I östra hvalfafdelningen åt norr finnes ett rakspetsigt väggskåp. Triumfbågen är lika bred som koret och har hålkälade dynstenar samt spetsig betäckning.
Koret, som invändigt håller i söder och norr 20.1 samt i vester och öster 24.5, betäckes med ett korshvalf, hvars kappor äro rundbågiga raka och något uppåtgående. På södra sidomuren nära vestra ändan finnes en ingång, hvilken utvändigt har å hvarje sida ett mindre och ett större murhörn, som uppgå från socklarna. De inre murhörnen ha hålkälade kransar, men de yttre inga, och de förra liksom de sednare uppbära en rätvinklig rundbåge. På poster, hvilka derinnanför stå på hög tröskel, hvilar ett tvåbladigt dörrfält. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Ett litet rundbågigt fönster öster om ingången och ett något större på midten af altarväggen ha ut- och invändigt sneda smygar, men inga karmar. Öster om ingången märkes ett rakspetsigt väggskåp.
Mot midten af norra sidomuren finnes en smal raksluten ingång, som är gammal, ehuru en sakristia, hvartill den leder, är en ny sämre byggnad. Förmodligen har der funnits en äldre sakristia.
I tornet innehållas tre afdelningar öfver hvarandra. Första afdelningen, hvilken invändigt sträcker sig i söder och norr 26.0 samt i vester och öster 27.6, har ett spetsigt korshvalf med nära raka uppåtgående kappor. På midten af vestra sidomuren finnes en ingång, hvars portal har å hvarje sida två kolonner mellan murhörn. Begge skaften saknas å södra och det ena å norra sidan. Ytterst å hvarje sida står en framspringande pilaster, som åt ingången prydes med en halfkolonn. Grundstenarne, hvilka legat på hel bottenhäll, äro lika höga som men brantare än socklarne. Baserne, som äro attiska, sakna plinter, och de nedra torerne äro mycket tjocka, de öfra helt tunna och båda afplattade. Kapitälerne äro höga lätt inåtsvängda; de södra ha rosor och ytterst ett menniskohufvud, men de norra yfviga bladknoppar. Kransarne äro hålkälade och afrundade för kolonnerna och halfkolonnerna. Smala men tjocka poster på hög tröskel uppbära en sexflikig spetsbåge. På kolonnerna och murhörnen hvila skarpkantiga spetsbågar. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Mot midten af södra sidomuren finnes ett fönster, hvari en midtpost och motsvarande karm uppbära två spetsbågar. Den yttre omfattningen är spetsig, men den inre lågrakspetsig och beggedera äro liksom posten och karmen snedsmygiga. Bröstningen är hög. I midten af första afdelningens öppning åt öster står en kolonn, som uppbär två rundbågar, på hvilka östra sidomuren hvilar. Fotställningen utgöres af grundsten och derpå platt samt karnis, vidare en attisk bas. Alla dessa partier äro cirkelrunda för att lätta genomgången. Skaftet, som bildas af hela oslipade rundstycken, håller 5.8 i omkrets. Kapitälet är lågt och prydes å hvarje hörn med stora bladknoppar och å hvarje sida deremellan med tvenne blad. Kransen är hålkälad. Kapitälet motsvaras åt söder och norr af höga hålkälade kransar, hvilka utgöra vederlag för bågarna, som äro skarpkantiga och 2.7 breda.
I södra sidomuren nära östra ändan inför en raksluten ingång till en spiraltrappa, hvilken håller 5.0 i tvärmått och uppleder till ett galleri, som ligger utanför den södra sidomuren och har ett motsvarande utanför den norra. En raksluten ingång inför från det södra galleriet i andra afdelningen och en sådan utför derifrån till det norra. Begge dessa genomgångar äro såsom vanligt rätvinkliga och bestå af ohuggen kalksten. Hvarje galleri håller 2.4 i inre bredd och har tvenne tvådelade bågöppningar, nemligen det södra åt söder och det norra åt norr. Ingen glugg finnes åt vester. En midtpelare emellan båda öppningarna motsvaras af pilastrar. Midt emellan pelaren och pilastrarna, hvilka ha hålkälade kransar, stå två kopplade kolonner med förenade baser och kapitäler. Både baserne ocb kapitälerne äro bägarformiga och vända mot hvarandra. På kapitälerna ligga hålkälade kransar, som motsvara pelarens och pilastrarnas. Af pelaren pilastrarna och kolonnerna uppbäras skarpkantiga rundbågar, hvilka utvändigt ha parvis skarpkantiga och rundbågiga omfattningar; men de sakna naturligtvis sådana invändigt. Begge gallerierne äro alldeles likadana. Andra afdelningen har åt öster en spetsig hjelpbåge, hvars bredd är lika med densammas sträckning i söder och norr.
Stegar uppföra till tredje afdelningen, som har å hvarje sida två stora gluggar. En smärt midtkolonn med bägarlikt kapitäl uppbär i hvarje glugg tvenne små spetsbågar. Midtkolonnerne å södra sidan äro i behåll, men en sådan å vestra, en å norra och en å östra äro ersatta med trästycken. De yttre omfattningarne äro rätvinkliga och spetsbågiga, men de inre rätvinkliga och lågrakspetsiga. Å alla de yttre mursidorna finnas vid gluggarnas bottenstycken skråkantiga indragningar. Tornet uppbär en hög spira, hvilken öfvergår från fyrkant till åttkant.
På ett muradt altarbord ligger en hålkälad skifva af oslipad kalksten. Dithörande altarprydnad, som består af fin sandsten, föreställer Abrahams offer. Denna prydnad, hvarå Christian IV:des namnchiffer ses uti en sköld, är hållen i dålig barockstil och röjer ett klent arbete.
I kyrkan står en kalkformig dopfunt af kalksten. Foten är inåtsvängd och afslutas med en ring. Skålen är nära halfklotformig, och dess sidor prydas med elfva trebladiga fält och deröfver sträcker sig omkring kanten en hålkäl. Dopfuntens hela höjd utgör 3.9 och skålens yttre tvärmått 2.8.
Ett stort triumfkors hänger på skeppets norra sidomur. Christus, som är helupphöjd, har naturlig storlek bart hår och en spik genom båda fötter. Bakom Christi hufvud ses en målad korsgloria. En stor segerkrans, hvilken omgifver hela bilden, prydes i yttre kanterna med liljor. Korsets ändar utmärkas med fyrkanter, som äro ställda öfver hörn och å hvarje sida prydas med en halfcirkel. I fyrkanterna skådas evangelisternas sinnebilder, af hvilka de trenne öfversta äro halfupphöjda i snidverk, men den nederste har bortfallit och blifvit ersatt med målning. I hvardera af korsets öfra vinklar nemligen mellan armarna och öfverstycket samt kransen knäböjer en helupphöjd engel med utslagna vingar. Del hela har enligt vanligheten bjerta färger.
Vi böra såsom en stor ovanlighet anmärka, att skeppets sex takhvalf uppbäras af två fyrkantiga pelare. Prosten J. Lutteman, som mycket intresserade sig för sin åldriga helgedom och arkeologisk forskning, sade, det en professor i byggnadskonsten upplyst, att pelarne innehöllo kolonner och att man derföre ärnade bortbryta deras vårdslösa beklädnader. Härvid erinrades, att de murverk, hvilka på några högst få ställen blifvit uppdragna kring svaga kolonner, äro såsom i Gammalgarn mycket grofva, men att i härvarande pelare, som blott hålla 2.7 i hvarje sida, kolonner, hvilka merendels ha 2.0 och sällan derunder men ofta deröfver i tvärmått, ej kunna rimligtvis inrymmas. Enär denna temligen bevisande anmärkning af en professor i grekiskan ej ville förslå till vederläggning af en professor i saken; så begärdes och erhölls tillåtelse att praktiskt afgöra, huru dermed förhöll sig. Anputsen borthackades på midten af en pelares sida, då hastigt, såsom stundom händer, en fog påträffades, som ej blifvit vid murningen rätt uppfylld. Man kunde med lätthet i denna fog inskjuta en nära 0.9 lång träpinne, och således kunde omöjligen någon kolonn deri inrymmas. Det är alltså ingalunda rådligt att söka genom bortbrytningar der frambringa kolonner. Att tvärt emot vanligheten der finnas pelare ej kolonner, låter ganska väl förklara sig. Medel måste vid kyrkans uppförande saknats för hennes snara fullbordan, hvadan pelare af blott tuktad kalksten blifvit med undantag af socklar och kransar uppdragna. Denna förmodan bekräftas äfven deraf, att skeppets skiljebågar likaledes emot vanligheten bestå af ohuggen kalksten. Ganska märkligt är, att både pelarne och skiljebågarne äro högst illa tuktade och putsade.
Tornets spiraltrappa utgöres äfven af tuktad kalksten med undantag af kärnpelaren, hvilken är groft tillhuggen. Skeppets norra och korets portal bestå af oslipad, men skeppets södra och tornets portal förete slipad kalksten. Då de förre äro rundbågiga, men de sednare spetsbågiga, tyckas dessa partier härröra från olika åldrar.
Uti den förteckning, som ifrån medeltiden finnes på de gotländska helgedomarnas ålder, uppgifves i J. Langebeks verk 1200, men i C. A. Weströms afhandling 1260 för kyrkans byggnadsår[1]. Vi kunna ej afgöra, hvilketdera af dessa årtal är ett tryckfel. Men det anse vi oss kunna med skälig visshet påstå, att, om förstnämnda byggnadsår är riktigt, så måste der funnits en äldre kyrka, enär den nuvarande företer spetsbågsstil; är deremot sistanförda årtal rätt uppgifvet, så tyckes detsamma på det närmaste öfverensstämma med berörda byggnadsstil.
I afseende på kyrkans konstruktion kan anmärkas, att den alltför breda triumfbågen saknar behöfligt motstånd i skeppets sidomurar för att rätt uppbära detsammas östra gafvelröste. Man har derföre i sednare tid uppfört en myckel grof sträfpelare vid östra ändan af skeppets norra sidomur. Der liksom mångstädes på Gotland finnes i tornets första afdelning ett spannmålsmagasin.
I kyrkogårdens södra sidomur märkes en stor port, hvilken betäckes med ett tunnhvalf. Den yttre omfattningen är skarpkantig och spetsbågig med hålkälade dynstenar, men den inre skarpkantig och rundbågig utan sådana. En lång lågrakspetsig sittnich finnes i hvarje insida. Porten består af huggen och tuktad kalksten och har vanligt kroppåstak med vattenfall åt vester och öster. En lika stor och alldeles likadan port ses uti kyrkogårdens norra sidomur.
Några hundra steg nordost från kyrkan står å södra sidan om vägen till Bunge ett ringkors af kalksten. Den vestra sidan är huggen, men den östra ohuggen. Åt vester på stammen märkes en fyrbladig ros. Åt samma håll på öfverstycket äro två hjertan inhuggna och på hvarje arm ett sådant, hvilka alla ha spetsarne inåtvända. Ringen bildar mot korset genombrutna vinklar. Både i korsets vinklar och å armarnas samt öfverstyckets hörn ses halfrunda knoppar. Korsets hela höjd utgör 8.2, armarnas längd tvärsöfver 5.3, stammens bredd 2.9, öfverstyckets bredd 2.1, armarnas bredd 1.6 och korsets tjocklek 0.3.5.
Från den högbelägna vägen, som går söderut ½ mil från Rute till Vallavik, öppna sig åt öster och strax derefter åt söder utsigter, hvilka täfla med de vackraste i Blekinge. Trakten är bergig och skogig och åkrarne höljas af kalkstensklapper. Vi stannade vid Fardume gård, som är belägen 5/16 mil från kyrkan i dithörande socken till höger om och ett litet stycke från vägen. Der finnas ruiner af tvenne byggnader, hvilka af allmogen kallas munkhuset och mynttornet eller Fardume slott. Enligt en sägen skola munkar i Fardume haft en underjordisk gång till nunnor i Bunge. Då Gotland å landsbygden blott haft ett kloster för munkar och ett för nunnor nemligen Roma och Solberga, så förtjenar denna barnsaga intet afseende, helst ingen kan rimligtvis tro, att en underjordisk gång funnits emellan Fardume och Bunge, enär en sådan skulle sträckt sig nära ¾ mil till största delen genom bergshöjder. Enligt en annan sägen skall Severin Norby begagnat munkhuset till bostad och mynttornet till myntställe. Detta föregifvande saknar ej allenast all historisk grund utan jemväl all sannolikhet. Vi vilja först taga lemningarne af ifrågavarande byggnader i betraktande, och vi skola sedan framställa vår mening om deras tillkomst och ändamål.
På en bergsluttning ligga Fardume ruiner. Af munkhuset, som troligtvis haft ansenlig böjd, är blott en fyrkantig afdelning i behåll, hvars yttre sträckning i söder och norr utgör ungefär 24.0, i motsatt riktning 22.0 samt höjd 18.0 och murtjocklek 5. Denna afdelning, hvilken kallas Norbys källare, betäckes med ett tunnhvalf och håller till det inre i söder och norr 14.0, i vester och öster 12.0 samt i höjd 8.0. En ingång på midten af vestra sidomuren och en ljusöppning till höger derom äro beggedera helt små och rundbågiga. Till venster i dörromfattningen märkas ett mindre väggskåp och derinom åt samma håll ett större samt i östra sidomuren mot södra ändan äfven ett större sådant. Alla dessa väggskåp ha rakspetsiga betäckningar. På byggnaden, hvilken är uppförd af tuktad med hörnstycken och omfattningar af huggen kalksten, har ett litet boningsrum blifvit i sednare tid uppsatt.
Mynttornet, som ligger 48.0 öster om och ofvanför munkhusel, har varit fyrkantigt och tvifvelsutan haft flere afdelningar öfver hvarandra. Denna byggnad, hvilken bestått af tuktad kalksten och har sin första afdelning öfrig, håller i hvarje yttre sida vidpass 26.0 och i murtjocklek 6.0 samt i yttre höjd 22.0. Samma ruin är till yttre murbeklädnaden nästan helt och hållet förstörd och på takhvalfvet växer ett mångstammigt rönnträd. Invändigt håller denna afdelning, som betäckes med ett tunnhvalf, 14.0 i hvarje sida och 16.0 i höjd. Å vestra sidomuren ses lemningar efter en rundbågig dörromfattning, hvilken för flere årtionden sedan nedfallit. Då munkhuset fått genom sin påbyggnad skydd mot luftens och snikenhetens åverkan, har detsamma långt bättre bibehållit sig än mynttornet, som saknat en sådan.
Det är uppenbart, att begge dessa ruiner varit torn, hvilka väl kunnat tillfälligtvis bebos, men egentligen uppstått såsom försvarsverk. Alltså har samma fästen ingalunda tillkommit för att inrymma fredliga munkar utan fasthellre för att tjena fribytare såsom tillflykts- och förvaringsställen. Det är bekant, att Gotland af ålder haft talrika borgar, och att många sådana blifvit uppförda under konungarne Eriks och Albrekts samt drottning Margaretas oroliga tid och under Fetaliebrödernas grufliga huserande derstädes. Del är likaledes bekant, att härmästaren Konrad von Jungingen och höfvitsmannen Olof Axelson läto nedbryta många af dessa röfvarnästen. Vi anse, att Fardume slott varit ett ibland de många tillhåll, som sjöröfvare haft på Gotland. Om denna borgs läge tages i betraktande, så tyckes vår förmodan bli ganska sannolik. Fardume ruiner ha uti en svårtillgänglig bergsbygd nära hafsstranden en ganska hög belägenhet, hvadan man derstädes varit mindre blottställd för öfverrumpling från landsidan och haft nära förbindelse med öppna sjön. Härtill kommer, att flere goda hamnar för forntidens fartyg finnas i närheten. Vägen till Lergrafshamn utgör blott ½ mil, till Vallavik 3/16 och till Kyllejhamn ½. För öfrigt räknas till Kapellshamn 1 ¾ mil, till Fårösund 1 ¼ och till Slitehamn 2.
Efter undersökinng af Fardume ruiner tyckes Fardume träsk, som derifrån ligger på ett afstånd af 400 steg, förtjena att närmare beses. Detta träsk, hvilket är ⅛ mil bredt och ¼ långt, har en liten holme, som är bevuxen med martallar och flere slags löfträd. Samma träsk har, ehuru dess största djup blott utgör 1 famn, flere slags fisk i myckenhet. Holmen består af ett gung- eller hängfly, hvilket är för gossar behagligare att beträda än för gubbar. Då man betraktar holmen och den omgifvande vassen inses, att träsket skall, såvida det icke uttappas, under tidernas lopp förvandlas genom växternas förmultning till myr eller kärr och sedan till fast mark.
Öfver ruinerna höjer sig en bergås, hvartill man med 125 steg uppkommer. Der ligger en ättehög, som består af kullersten och håller 90 steg i omkrets, men blott 6.0 i höjd. På denna hög växer ett dvergartadt tallträd, hvars stam utgör 6.0 i omkrets, men hvars höjd är endast 20.0. Under hedendomen blefvo ej sällan de mest storartade lägen valda för minnesvårdar öfver ryktbare män. Ifrån denna grafkulle njutas lika vidsträckta som öfverraskande utsigter. Åt norr skådas den höga skogbeväxta bergskedja, hvarå Fleringe kyrka är belägen. Åt vester höjer sig Lärbro tornspira öfver en skoglupen bergsrygg och derbortom ses Othems kyrka på 1 ¾ mils afslånd. Åt sydvest och söder öfverblickas Slite, Olofsholm, Kyllej, Vallavik, Lergraf och derutanför många större och mindre holmar, som alla med få undantag ha skogrika stränder. Åt öster öppnar sig öfver hafsytan en mycket ansenlig synkrets, hvarinom man en molnfri sommardag ej sällan räknar från tjugo ända till femtio segel.
- ↑ Script. Rer. Dan. T. VIII. P. 313, och C. A. Weström. De visitationibus episcoporum Lincopensium olim per Gothlandiam habitis, P. 7.