Gotlands konsthistoria/Wisborgs slott

←  Stadens ringmur

Gotlands konsthistoria av Carl Georg Brunius Wisborgs slott

Stadens nuvarande tillstånd  →

Wisborgs slott.

Erik af Pommern, 1411 ankommande med en stor krigsmakt till Wisby, ville der anlägga ett slott. Enär ett dylikt företag väckte missnöje, fingo borgrarne bekräftelse på sina fri- och rättigheter, hvarjemte de tillförsäkrades att icke bli på något sätt besvärade af en sådan byggnad. Under dylika vilkor lät konungen nyssnämnda år anlägga ett slott, hvilket kallades Wisborg ^[1]. Trued Hase, som hade Gotland i förläning och afled 1437, lät bygga största delen af detta slott ^[2]. Samma år begaf sig Erik till Gotland och uppehöll sig vidpass nio år på Wisborg, hvarifrån han med sjöröfveri i hög grad besvärade svenska sjöfarande. Sedan konungen blifvit af Carl Knutson angripen och genom en svekfull dagtingan undgått den öfverhängande faran, öfverlemnade han 1449 Wisborg till Danskarna och flyktade till Pommern, hvarest han tillbragte sin öfriga lifstid. Kort efter sistnämnda år förpantades emot en ansenlig penningsumma Gotland af Christian I till Olof Axelson, hvilken 1455 efterträddes af sin broder Ivar Axelson, som intill 1487 der var allrådande, då han till konung Hans öfverlemnade Wisborg och Gotland. Sistnämnde länsman lät mycket utvidga och starkt befästa Wisborg, så att det sträckte sig utåt landsidan och långs efter hamnen. Detta arbete, hvilket började 1460, fortgick till 1487, hvarefter hans efterträdare Jens Holgersen Ulfstand fullbordade detsamma.

Ett inventarium, som i närvaro af borgmästare och rådmän 1509 upprättades vid slottets öfverlemnande af Jens Holgersen Ulfstand till Laurids Skinkel, gifver ett temligen klart begrepp om dåtidens förråder ^[3]. Då denna förteckning liksom den, hvilken 1537 upprättades å Helsingborgs slott, är både oredig och vidlyftig, vilja vi blott af den förra, såsom vi vid ett annat tillfälle gjort af den sednare, här meddela ett sammandrag ^[4].

Försvarsmedel: 71 serpentiner, 47 stenbössor, 4 nya kopparslangor, 12 gamla små och stora hufvudstycken af jern, 1 gammal kopparslanga, 3 gamla föga dugliga hakebössor, 1 gammal blida, 13 tunnor 1 fjerding luttrad saltpeter, 8 tunnor 1 åtting svafvel, 3 tunnor serpentinkrut, 2 tunnor gammalt och 1 odugligt stenbössekrut, 3 fjerdingar lodbössekrut, 1 skeppund, 4 lispund bly och serpentinkulor, 34 pålyxor, 40 nya armborst, 4 1⁄2 läst spets- och dalpilar. Kökssaker: 10 små och stora grytor, 10 små och stora kittlar, 2 brandjern, 1 stekpanna, 1 stekspett, 1 mortel med stöt, 1 ljusstake. Bordtyg: 6 dukar, 40 herrefat, 80 knapefat, 60 tallrickar, 1 fällbord, 1 ljuskrona i borgstugan. Bryggredskap: 2 mycket stora pannor med tillbehör. En stor myckenhet tomma fat samt tunnor och kärl. Smedverktyg: 2 belgar, 1 städ, flere slags hamrar och tänger m. m. Slottskapellets tillhörigheter: 2 klockor, 1 tafla innehållande den korsfäste och alla hans lärjungar på dervarande högaltare, 1 Mariabild på vårfrualtare, 1 liten Mariabild, S. Göran till häst, S. Johannes' hufvud, 3 gamla altarkläden, 1 liten messbok, 1 gammalt rökelsekar af koppar, 2 små kors. Kassabehållning: 75 mark Gotländska penningar. Munförråd: 60 skeppund fläsk, 537 saltade oxar och kor, 1⁄2 läst kokött, 2,910 rökade får, 650 rökade gäss, 4 tunnor vildbråd, 6 1⁄2 läst och 1 tunna smör, 1 läst ströming, 2 läster och 5 tunnor salt torsk, 2 tunnor ål, 1⁄2 tunna sik, 1 tunna skånsk sill, 7 1⁄2 tunna små gotlandslax, 51,500 torkade flundror, 62 1⁄2 läster och 8 tunnor mjöl och råg, 16 läster bröd, 6 läster och 2 tunnor gryn, 43 1⁄2 läster och 2 skeppor malt och korn, 4 1⁄2 läst dricka, 45 1⁄2 skeppund humle, 120 tunnor hafre, 25 tunnor ärter, 2 tunnor honung, 20 läster och 4 tunnor salt. Kreatur: 16 oxar, 24 kor, 65 får, 100 getter, 103 svin, 4 hästar och dertill 2 vagnar.

Sedan Danmark till följd af freden, som 1645 afslutades i Brömsebro, till Sverige återlemnat Gotland, fick Wisborg svensk besättning. Med ledning af de ritningar och beskrifningar, hvarom vi fått tillfälle taga kännedom, skola vi söka att ge ett begrepp om detta märkvärdiga slott. Enär likväl ritningarne äro föga nöjaktiga och beskrifningarne mindre fullständiga och de ringa lemningarne af slottet i jemförelse med det hela obetydliga ; så torde det förlåtas, att vår framställning derom icke blir sådan, som den under motsatta förhållanden kunnat skäligen fordras.

Den merberörda kartan af 1646 är i afseende på Wisborg hufvudsakligen lik med en större sådan öfver samma slott, hvilken finnes i P. Resenii Atlas Danicus ^[5]. Det tyckes, som begge dessa kartor äro samtidiga eller nära samtidiga. Den sistberörda kartan, som åtföljes af en beskrifning, lemnar åtskilliga upplysningar, ehuru de ingalunda äro tillfredsställande. En uppritning af Wisborg finnes i nämnda verk. Denna uppritning synes väl vara vida pålitligare än den, hvilken är intagen i Suecia antiqva et hodierna, men för ingen del nöjaktig.

Wisborg, som legat på sluttningen af Klinten och i ringmurens sydvestra hörn, har deraf intagit nära 500 fot åt nordvest och något mera åt sydost. Slottet, hvars omkrets har varit ganska oregelbunden, bestod till det yttre af huggen och för öfrigt af tuktad kalksten och utgjordes af fyrkantiga hörntorn med grofva sträckmurar och fasta byggnader deremellan samt torra grafvar derutanför. Der funnos två borggårdar, af hvilka den inre var mycket mindre än den yttre.

Slottets sydvestra hörn upptogs af ett qvadratiskt hufvudverk. Fyra dithörande hörntorn hade följande namn Segeltornet, Smale Henrik, Blacken och Klocktornet. Mellan Segeltornet och Smale Henrik låg en sträckmur, som enligt en genomskärning å kartan af 1646 var nära 28.0 tjock och med ett bröstvärn derpå 44.0 hög, derutom bildades en betäckt gång med ett bröstvärn, hvilket höll 5.0 i tjocklek och 10.0 i höjd och derutanför låg en ganska bred graf. Mellan Segeltornet och sydvestra ändan af sträckmuren och bröstvärnet var en landport, som skyddades af bröstvärn på andra sidan om grafven. En lönngång i närheten ledde till en brunn och derjemte fanns en vattenkonst. Mellan Smale Henrik och Blacken var en sträckmur uppdragen, och derinnanför låg ett boningshus. Mellan Blacken och Klocktornet stod en stor byggnad, hvilken innehöll kyrka, kansli och derinnanför låg ett bageri. Genom Klocktornets första afdelning införde en port från yttre till inre borggården. Begge dessa sidor voro utvändigt skyddade med batterier och derutanför sträckte sig en temligen bred graf. Mellan och utanför Klocktornet och Segeltornet låg ett stort boningshus, som fordom kallades Frustugan och sedermera stora våningen, hvari kommendanten bodde. Derinnanför sågs ett kök med några mindre byggnader.

I sydost från och på något längre afstånd än sträckningen i den ena sidan af hufvudverket höjde sig Mynttornet, hvartill den grofva sträckmuren framgick med en utåtkrökning från Smale Henrik. Ungefär midt emellan de sistnämnda tornen stod å sträckmuren ett litet torn, hvilket hette Kikut. Utanför sträckmuren framgick en betäckt gång med bröstvärn och derutom en torr graf. På ungefär lika afstånd från hufvudverket höjde sig åt nordost tornet Slukupp i rak linie med Frustugan. Slukupp och Frustugan förenades med en grof sträckmur och derinnanför låg ett ansenligt provianthus. I rät vinkel från Slukupp åt sydost på något mindre afstånd än sträckningen i den ena sidan af hufvudverket höjde sig Porttornet och begge sammanbundos med en grof sträckmur, och derutanför framgick en betäckt gång med bröstvärn, och derinnanför låg ett tyghus. Port- och Mynttornet förenades med en ansenlig sträckmur, hvilken inåt bildade en trubbig vinkel och kallades Långa linan och utanför fanns en torr graf och innanför några större och mindre boningshus, ett materialhus, en smedja och en hästqvarn m. m.

Utanför Segeltornet låg Amiralens batteri och utanför Mynttornet Drottningens batteri samt utanför Slukupp en redutt. Utanför Porttornet, som hade en portöppning och deröfver Kungens batteri, låg hufvudvakten och stadsporten samt derutom en ravelin. Nära midt emot landporten på andra sidan om grafven låg ett fyrkantigt utanverk. Två tvärmurar, af hvilka den ene utgick från Segeltornet och den andre från den närmaste sträckmuren, slöto sig till samma utanverk och afslutade grafven i nordvest. Ett bröstvärn å yttersidan af grafven sträckte sig i nära parallel riktning med den betäckta gången vid insidan och uppgick till Mynttornet, hvarest en tvärmur och ett utanverk vidtogo. Från Amiralens batteri nedgick mot hamnen en rak sträckmur, som afslutades med ett vakttorn, och vid hamnens inlopp låg ett blockhus. Utanför och ett litet stycke åt nordvest från Slukupp hade stadsmuren en strandport, hvarigenom man på en lång trappa nedkom till hamnen. Slottet omgafs till största delen med palissader. Nedanför Amiralens batteri låg en liten köks- och fruktträdgård. Emellan slottet och hamnen samt sträckmuren med vakttornet och strandporten hade kommendanten en liten äng och utanför ravelinen en åker.

Vi ha ofvanföre visat, att Wisborg stått nära ett århundrade under byggnad. Ivar Axelson förenade Smale Henrik och Mynttornet och uppförde Kikut. Han byggde Porttornet och Slukupp och sammanband desamma med sträckmurar och byggnader. Hvad, som deraf ej hann att fullbordas under nämnde höfvitsmans tid, utfördes af hans efterträdare Jens Holgersen Ulfstand, hvilken lemnade sin befattning ^[6]. Då Strelow berättar, att Mynttornet före slottets utvidgning af Ivar Axelson stått inuti staden, så måste detta så förstås, att tornet tillhört ringmuren och således staden, men efter föreningen med Smale Henrik utgjort en del af fästningen. Af anförda byggnadsförhållanden inhemtas, att hufvudverket först uppfördes, och att de öfriga tornen samt sträckmurarne deremellan, med undantag af Mynttornet, sedan tillkommo såsom utanverk.

Här framstår en vigtig fråga att besvara, om nemligen man vid Wisborgs byggnad påtänkt, att detsamma borde hålla sig emot och försvara sig med eldvapen. Oss synes, att den ofantliga murtjockleken helst åt söder varit alldeles obehöflig, såvida man icke velat med trygghet emotstå och besvara styckeskott. Sträckmurarne och grafvarne derutanför äro troligtvis samtidiga, men södra utanverken och batterierne ha tvifvelsutan tillkommit mot eller kort efter medeltidens slut.

Sedan vi yttrat, att Wisborg varit beräknadt på eldvapens bruk, så åligger oss att visa, det sådana, om icke vid dess anläggning, så åtminstone innan Trued Hase, som uppbyggt den största delen af detsamma, lemnade Gotland. I Frankrike var, såsom Holberg uppger, eldvapen redan 1338 i bruk. Då samme författare förmenar, att eldvapen först 1497 blifvit införda i Danmark, begår han, såsom lätt kan hända, ett stort misstag ^[7]. Danskarne försvarade sig 1428 med styckeskott och åskade, såsom det heter, så förfärligt, att Hanseaterne tvungos till ett snöpligt återtåg ^[8]. Då Erik af Pommern 1429 vistats utrikes, har hans gemål Filippa afsändt 70 välrustade skepp emot Stralsund. På detta tåg ha Danskarne uppbränt alla i dervarande hamn liggande skepp och häftigt beskjutit staden ^[9].

Att Erik å Wisborg begagnat eldvapen, är nogsamt bekant. Under det konungen 1449 försvarade sig emot de belägrande Svenskarna, sköt han eld i staden och uppbrände alla närliggande hus samt S. Mikaels kyrka och prestgård ^[10]. Ett ännu säkrare bevis på riktigheten af den uppgift, att Erik nämnde år begagnat eldvapen, inhemtas af följande. I Lye kyrka ligger en grafsten, som har en inskrift med runor. Enligt denna inskrift har husfru Rudvi låtit hugga samma grafsten till en minnesvård öfver sin man Jakob, hvilken 1449 blifvit skjuten med en bössesten från Wisborg, då konung Erik der belägrades. Det är ingen nyhet, att rundhuggna stenar merendels blifvit under medeltiden begagnade till styckekulor; men det är deremot ganska ovanligt, att man hittat sådana. Emellertid har vid muddringen af Wisby hamn under de sednaste åren många dylika stenkulor blifvit funna och tillvaratagna. Af många sådana, som författaren fått tillfälle att granska, höll den minsta 0.9.2 och den största 3.4 i omkrets. De fleste kulorna bestodo af kalksten, några få af gråsten, och de voro alla temligen väl arbetade, dock så att huggen derå mycket väl syntes. Det är uppenbart, att eldvapen kommo småningom i bruk, så att blidor, bågar och kastspjut länge blefvo samtidigt begagnade. Omnämnda inventarium af 1509 visar, att ehuru stort förråd för eldvapen då fanns å Wisborg, der förvarades en gammal blida och många nya armborst. Ännu i Gustaf I:s tid använde Dalkarlarne pilar, hvadan sådana ända intill sednaste tid korsvis blifvit såsom hederstecken präglade å kopparmynt.

En ritning, hvarå drottning Christina tecknat sitt namn, har en påskrift, hvaraf inhemtas, att den blifvit 1651 uppgjord och att Wisborg skulle i enlighet dermed förbättras till styckevärn, grafvar och palissader ^[11]. Skada, att å ritningen ej finnes någon förklaring. Så mycket kan med säkerhet sägas, att denna plan ej kommit till verkställighet ; ty sednare ritningar visa, att Wisborg fått ända till dess förstöring behålla den anordning, hvilken detsamma 1646 hade.

En berättelse om Gotland har troligtvis blifvit 1652 afgifven, då arfprinsen Carl Gustaf fått detsamma i förläning. Ehuruväl det lilla, som i denna berättelse anföres om Wisborg, ingalunda är nöjaktigt, så bör det hufvudsakliga deraf här icke förbigås. Wisborg, hvilket hade tjocka murar och bastioner, var temligen väl försedt med metall- och jernstycken samt andra krigsförnödenheter. Men dervarande rum och logementer voro ganska dåliga, och så oordentligt byggda, att de svårligen kunde utan att nedrifva tak och mellanmurar iståndsättas. Åt sjösidan fanns i undervåningen en stor hvälfd sal, som hade blott tvenne fönster och var mycket mörk. I den ena ändan af salen sågs ett skrifkontor och midt på gafvelmuren i den andra stod en ful spis. Vid ändarna af salen lågo kök, mält- och brygghus samt badstuga. Öfver salen funnos så låga förrådsrum, att man knappt kunde deri gå upprät. På borggården lågo jemte ringmuren korsverkshus, hvilka, ehuru stöttade, voro fallfärdiga, så att ingen kunde med säkerhet bo uti desamma. Kyrkan och kansliet med några andra lägenheter å samma rad voro bäst inrättade. Men det stod icke till att så reparera boningsrummen, att arfprinsen kunde deri logera; helst som det besvärligaste blefve att få dertill passande trappor och ingångar ^[12].

Wisborg, som uthärdat flere belägringar och aldrig fallit för stormande fiender, blef nästan utan motstånd 1676 uppgifvet till Danskarne ^[13]. Mot krigets slut 1679 sprängde Danskarne, som ansågo sig ej kunna behålla Gotland, slottet genom anlagda minor. En ritning i halft fågelperspektiv, hvilken är författad af Johan Tideman den 5 Oktober 1679, framställer Wisborgs utseende kort efter sprängningen ^[14]. Ehuru ritningen saknar konstnärlig förtjenst, så röjer den likväl temlig noggrannhet och är alltså upplysande, helst derå finnes en förklaring. Tornen äro nästan helt och hållet nedsprängda och efter desamma ses stora brecher. Blott kyrkan och Frustugan qvarstå och ha, ehuru skadade, några taksparrar och tegelpannor i behåll. Förstöringen har varit så genomgripande, att det skulle kostat en ofantlig summa att återställa fästningen.

Dahlbergs små plan- och perspektivritningar af Wisby och Wisborg äro såsom många i hans planchverk ganska opålitliga. Samma anmärkning gäller om denne författares större perspektivritning af nämnda slott ^[15]. Det mest oväntade härvid är, att samma ritningar ej öfverensstämma med hvarandra. Flere torn, hvilka äro å planritningen fyrkantiga, äro deremot å perspektivritningarna runda. Då dessutom stora missförhållanden förmärkas, så ha vi naturligtvis ej kunnat förlita oss på desamma.

Det måste rätt mycket beklagas, att ruinen af Wisborg blifvit till den allrastörsta delen medtagen. Härmed tillgick på följande sätt. Carl XI, som saknade allt intresse för forntidens byggnadsverk, lät för kronans räkning anlägga två kalkugnar jemte den väldiga ruinen. Till dessa kalkugnar anslogs ränteved, hvilken mot lågt pris utgjordes af allmogen inom 2 mils afstånd från Wisby, nemligen 400 kaster årligen, och ruinen, som bestod af huggen och tuktad kalksten, brändes der för Stockholms slott och Carlskrona fästningsverk. Kalkugnarne blefvo snart upplåtna på arrende med bibehållande af rättigheten till ränteveden.

Vi ha ofvanföre nämnt, att landshöfdingen A. Sparrfelt 1710 satte ringmuren kring Wisby i försvarsstånd. Följande år nedlades mycket arbete på en bastionerad sträckmur från Mynttornets fordna läge nedtill hamnens inloppp. En relationsritning ger en noggrann underrättelse om detta arbete. Denna ritning har en påskrift, hvilken utvisar, att den tillkommit såsom en redogörelse för det byggnads- och reparationsarbete, som 1711 blifvit å Wisborg verkstäldt till stadens befästande och som återstöd. Samma ritning har den 19 Oktober nämnde år blifvit författad i Wisby af Claes Reich ^[16]. Enligt en bifogad beskrifning förrättades samma år följande arbete. Ett gammalt torn i ringmuren och deraf en sträcka ungefär 230.0 lång i nordvest iståndsattes. En bastion byggdes nära samma ställe, der Mynttornet stått. Derifrån uppdrogs en ny sträckmur vidpass 180.0 lång och 10.0 till 12.0 hög. Bastionen, som börjar med inåtsvängda och fortgår med raka sidor samt slutar med en trubbig spets, håller 46.0 i bredd, 90.0 i längd, 14.0 till 18.0 i höjd och är till det yttre uppförd af tuktad kalksten, men till det inre uppfylld med jord. Omgifningsmurarne, hvilka äro 12.5 tjocka, ha invändigt å hvarje sida tre grofva pilastrar; en vanlig förstärkning för att motstå beskjutning utifrån och jordtryckning inifrån. Enligt en profil å relationsritningen skulle bastionen blifvit blott 2.0 högre och den har således ingalunda haft några skottgluggar å sidorna, men deremot kring öfra kanterna vanliga bröstvärn. Sträckmuren, som bildar en lindrig utåtkrökning, har å insidan fyra pilastrar, hvilka ingalunda kunna betraktas såsom förtagningar för byggnader. Grundvalar till en lika beskaffad och lika stor bastion som den nyssbeskrifna anlades utanför det ställe, hvarest Segeltornet stått, och troligtvis har man der icke byggt vidare än det lilla, som nu förmärkes. Från den nya sträckmurens nedra ända till den sistberörda bastionen och derifrån till stranden bestod fortsättningen af slottets gamla murar, hvilka förbättrades.

Uti en skrifvelse 1712 beklagar landshöfdingen N. Posse, att slottet, som kunnat efter sprängningen sättas i försvarsstånd, var af enskilda kalkbrännare till grunden förödt ^[17]. Redan 1711 blef den mindre kalkugnen nedlagd, men den större bibehölls. Arrendatorerne af den större kalkugnen ha flere årtionden derefter haft tillräcklig tillgång på kalksten i ruinen, hvilken omsider blifvit skyddad mot snikenhetens åverkan.

Af Wisborg återstår Frustugans nordvestra hörn, som åt sjösidan sträcker sig vidpass 30.0 och åt landsidan 38.0 samt håller i höjd 40.0 och i murtjocklek 8.0. Sedan vidtager åt sydost en öppning, hvars bredd utgör 34.0. Från denna öppning, hvilken intagits af Segeltornet, uppgår åt sydost en sträckmur, som är ungefär 126.0 lång och i nedra ändan 40.0 och i öfra 18.0 hög samt 9.0 tjock; således hela den mursträcka, hvilken gått från Segeltornet till Smale Henrik. Derefter märkes en öppning, som är vidpass 30.0 bred. Detta är tvifvelsutan det ställe, hvarest sistnämnda torn höjt sig. Sedan vidtager en mursträcka, hvarå ses en brech efter Kikut och hvarmed Smale Henrik och Mynttornet varit förenade. Den tvärmur, som utgått från Segeltornet i rät vinkel till ett fyrkantigt utanverk, har troligtvis blifvit dels nedsprängd med detsamma och dels nedbruten vid grundläggningen af den ofullbordade bastionen. Den tvärmur, hvilken utgått å öfra sidan om och parallell med den nyssberörda, är till största delen i behåll.

Nedanom den ofullbordade bastionen märkes en god källa, som omgifves med tvenne upprättstående hällar af huggen kalksten. Vi se tvifvelsutan här den ofvanomtalade brunnen, hvarjemte vattenkonsten var belägen. Utanför sträckmuren ligga jordvallar i trenne rader. Dessa vallar kallas Palissaderne och ha troligtvis varit med sådana skyddade.

Om det å ena sidan måste både i afseende på konst- och krigshistorien beklagas, att den ovanligt stora ruinen blifvit på ett så vandaliskt sätt förstörd som Turkarne nedbrutit Egyptens uråldriga tempel för kalkbränning, så är det å andra högst märkvärdigt, att en stor kalkugn fått bortemot tvåhundrade år qvarligga i staden helt nära hamnen. Det är icke nog, att en sådan inrättning är eldfarlig i närheten af hus; men det är derjemte ganska pinsamt att under solhetta framgå vid hamnen i fint och djupt kalkdam, hvilket i synnerhet vid blåst är ej allenast ganska besvärande för synen utan äfven för andedrägten.

---

1. Chronol. Svec. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 46, 47. Strelow, S. 196—199.
2. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 38.
3. Danske Magazin, 2. B. S. 146–149.
4. Brunius, Historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Helsingborgs kärna, S. 11, 12.
5. Handskrift på kongl. biblioteket i Köpenhamn.
6. Strelow, S. 218.
7. Holberg, Dannemarks Riges Historie, T. I. S. 792
8. Petri Olai Minoritae Roskildensis Chronica Regum Danorum a Dano ad obitum Johannis Regis. Script. Rer. Dan. T. I. P. 140. Dani eos viriliter impugnaverunt, horribiliter detonantes bombardis.
9. Ibd. P. 141. crebris ictibus bombardarum in urbem jaciebant.
10. Strelow, S. 211.
11. I Kongl. krigskollegii arkiv.
12. Kortt Relation om Gothlandh och dess Beskaffenheet, i Nya Handlingar rörande Skandinaviens Historia, D. 19. S. 374, 375.
13. Kort Relation om Gottlandz öfvergång A:o 1676: d: 1: Maij till the Danske och hvad som dervidh passerat, uti Bergman, Diss. De Arce Wisbyensi, P. 6–10.
14. I Thottiska Samlingen på kongl. biblioteket i Köpenhamn.
15. Suecia antiqva et hodierna.
16. I Kongl. krigskollegii arkiv.
17. Gerle, Bidrag till Historien om Gotland åren 1700–1718. Akad. afhandl. S. 21.