Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 02
| ← Saint-Luc's bröllop |
|
Den, som öppnar porten, träder icke alltid in → |
2.
Saint Luc's bröllop (fortsättning).
Efter sitt gäckande utfall höjde Bussy stolt hufvudet och tycktes afvakta ett svar. Men hvarje mun var förstummad. Somliga fruktade att i konungens närvaro gilla, hvad de hört; andra vågade ej i Bussys närvaro ogilla det.
Denne sistnämnde, som såg Saint-Luc nalkas, trodde nu, att han ändtligen funnit hvad han sökte.
— Min herre, sade han, är det väl de ord jag yttrat, jag har att tacka för äran af det samtal, ni synes önska?
— De ord i yttrat? upprepade Saint-Luc med den mest artiga min; förlåt, jag har ingenting hört, alldeles ingenting. Jag blef er varse och önskade blott få nöjet bedja er vara välkommen och tacka er för den ära, ni gör mitt hus.
Bussy var en i alla afscenden öfverlägsen person; tapper ända till öfverdåd, men tillika beläst, kvick och belefvad. Han kände Saint-Luc's mod och förstod ganska väl, att hans egenskap af värd i detta ögonblick lade band på hans lättretlighet. För hvilken annan som helst skulle han upprepat sin fras eller rättare sin utmaning; men nu nöjde han sig med att buga sig för Saint-Luc och att med några förbindliga ord besvara hans artighet.
— Aha, sade Henrik, då han såg Saint-Luc språka med Bussy, jag tror, att min ungtupp läxar upp den storskrytaren. Däri gör han rätt; men jag vill ej, att man dödar honom. Skynda dit, Quélus: nej, inte du, Quélus, du har för dåligt hufvud; utan du, Maugiron: gå du dit och hör efter, hvad han säger.
Maugiron ilade bort, men Saint-Luc märkte det och mötte honom på halfva vägen.
— Hvad sade du åt den narren Bussy? frågade konungen.
— Jag, sire?
— Ja, just du.
— Jag hälsade god afton på honom, svarade Saint-Luc.
— Var det allt? mumlade konungen.
Saint-Luc märkte, att han begått en dumhet, och återtog därför:
— Jag hälsade god afton på honom, sire, men tillade, att jag i morgon bittida skulle ha den äran att hälsa god morgon på honom.
— Aha, återtog Henrik; jag anade just det, vildhjärna!
— Men ers majestät täckes ej förråda min hemlighet! sade Saint-Luc.
— Åh, sade Henrik, det är ej för att lägga hinder i vägen, jag gör dessa frågor. Det är visst och sant, att, om du kunde göra mig kvitt honom, utan att du finge någon skråan, så …
Gunstlingarne växlade härvid snabba ögonkast, dem Henrik III ej låtsade märka.
— Ty, fortfor konungen, den narren är oförskämd till en grad, att …
— Ja visst, inföll Saint-Luc; men var emellertid öfvertygud, sire, att han förr eller senare skall finna sin öfverman.
— Hm! hm mumlade konungen och runkade på hufvudet; han för sin värja som en hel karl. Hvarför kan ej en galen hund bita honom? På det sättet blefve vi mycket bekvämare af med honom.
Han sneglade på Bussy, som med sina tre vänner gick fram och åter i salen, under det han gjorde narr af alla, dem han visste vara hertigens af Anjou värsta fiender och hvilka följaktigen voro konungens bästa vänner.
— För hin i våld! utropade Chicot, förolämpa då ej på det sättet mina älskvärda ädlingar, herr de Bussy; ty så kung jag än är, drar jag då värjan, alldeles som vore jag en narr.
— Ha, den token, mumlade Henrik; på min ära har han icke rätt!
— Om Chicot fortfar med sitt skämt, tuktar jag honom, sade Maugiron.
— Gör ej det, Maugiron; Chicot är adelsman och ganska ömtålig i hederssaker. Dessutom är han ej den mest straffvärde, ty han är ej den oförskämdaste.
Denna gång kunde man ej misstaga sig på konungens mening. Quélus gjorde ett tecken åt d'O och d'Epernon.
— Mina herrar, sade han, i det han förde dem afsides, låt oss rådslå. Du, Saint-Luc, prata med konungen och afsluta den fredsunderhandling, du så lyckligt synes ha börjat.
Saint-Luc föredrog denna senare roll; han nalkades därför konungen och Chicot, som munhöggos.
Emellertid förde Quélus sina vänner till en fönstersmyg.
— Nå, frågade d'Epernon, hvad har du att säga oss? Jag höll just som bäst på att kurtisera Joyeuse's fru, och jag säger dig på förhand, att, om din historia ej är af allra intressantaste slag, förlåter jag dig ej att ha stört mig.
— Jag vill blott säga er, mina herrar, svarade Quélus, att sedan balen är slut, beger jag mig oförtöfvadt på jakt.
— Godt! sade d'O; hvad för slags jakt?
— Vildsvinsjakt.
— Hvad är det för ett dåraktigt infall att nu i kylan förirra dig i skog och snår?
— Lika godt; jag går ändå.
— Ensam?
— Nej, i sällskap med Maugiron och Schomberg; vi jaga för konungens räkning.
— Aha, jag förstår! utropade Schomberg och Maugiron på en gång.
— Konungen vill, att man i morgon serverar honom ett vildsvinshufvud.
— Med nedfälld krage, inföll Maugiron med hänsyftning på den enkla, nedfällda krage Bussy bar.
— Men hvad är det då fråga om? yttrade d'O.
— Ah, se dig omkring, min vän; ser du ej någon, som skrattar dig midt upp i synen?
— Jo, Bussy, tror jag.
— Nå, tycker du ej, att han är ett vildsvin, hvars hufvud skulle behaga konungen?
— Och du tror att konungen…?
— Just han önskar det, inföll Quélus.
— Välan, må ske! Till jakten då!
Bussy hade märkt rådplägningen, och som han ej betviflade, att frågan gällde honom, närmade han sig, i det han sade till sina vänner:
— Nej, se bara, huru de där stå grupperade! Det är ju riktigt rörande; man skulle kunna tro sig se Damon och Pythias, Castor och …; men hvar är då Pollux?
— Pollux har gift sig, svarade d'Entragues, och på det sättet har Castor blifvit omaka.
— Hvad kunna de väl öfverlägga om? frågade Bussy, i det han med en föraktlig blick betraktade dem.
— Jag vill slå vad, sade Ribeirac, att de rådslå om något nytt slags stärkelse.
— Ingalunda, mina herrar, sade Quélus småleende; vi tala om jakt.
— Sannerligen, herr Cupido, är det icke bra kallt att jaga nu; ni kan förkyla era händer.
— Åh, svarade Maugiron i samma artiga ton, vi ha ganska varma vantar och fodrade tröjor.
— Nå, då är jag lugn, genmälde Bussy; ämnen I er snart på jakt?
— Redan denna natt, svarade Schomberg.
— Jag vill då underrätta konungen därom, sade Bussy; ty hvad skulle väl hans majestät säga, om han i morgon bittida fingo veta, att hans vänner hade snufva och bröstvärk?
— Besvära er ej, min herre, sade Quélus; hans majestät vet redan, att vi ämna jaga.
— Lärkor då? inföll Bussy med den mest gäckande min.
— Nej, min herre, återtog Quélus; vi ämna jaga vildsvin. Vi måste nödvändigt ha ett vildsvinshufvud.
— Nå, herr de Bussy, vill ni vara med om jakten? frågade d'O.
— Nej, svarade denne i samma ton; jag måste i morgon infinna mig hos hertigen af Anjou för att öfvervara herr de Monsoreaus audiens. Monseigneur har, som ni vet, utnämnt denne till öfverhofjägmästare.
— Men i natt då? frågade Quélus.
— Ah, i natt rår jag lika litet om min tid; jag har stämt ett möte i ett hus i förstaden Saint-Antoine.
— Jaså, inföll d'Epernon; skulle drottning Margareta möjligen vara inkognito i Paris? Vi ha hört, att ni är de La Moles arfvinge.
— Visserligen; men för någon tid sedan afstod jag från arfvet, och det är en helt annan person, det nu är fråga om. Herr de Quélus, jag ämnade bedja er om ett råd.
— Allt för gärna. Ehuru jag icke är lagkarl, smickrar jag mig med att gifva rätt goda råd, helst åt mina vänner.
— Man påstår, att Paris' gator äro osäkra; förstaden Saint-Antoine är ganska ödslig; hvilken väg råder ni mig att taga?
— På min ära, sade Quélus, om jag vore i ert ställe, skulle jag taga den lilla färjan vid Pré-aux-Clercs, låta sätta mig öfver till tornet i hörnet och följa kajen utåt till Grand-Châtelet. Därefter skulle jag taga vägen öfver gatan Tixéranderie till förstaden Saint-Antoine; har ni väl hunnit till ändan af gatan Saint-Antoine och utan äfventyr kommit förbi hôtel des Tournelles, så är det troligt, att ni välbehållen uppnår det hus, ni nyss nämnde.
— Tack för ert goda råd, herr de Quélus, sade Bussy. Ni sade ju färjan vid Pré-aux-Clercs, tornet i hörnet, kajen utåt till Grand-Châtelet, så gatorna Tixéranderie och Saint- Antoine? Jag skall ej vika ett steg från denna väg, var säker på det.
Bussy bugade sig och gick, i det han högt yttrade till d'Entragues:
— Man kommer ej ur fläcken med de där människorna; låt oss lämna dem.
Bussy och hans vänner aflägsnade sig, under det de flera gånger vände sig om och blickade tillbaka.
Gunstlingarne stodo helt lugnt kvar och tycktes ha föresatt sig att ej märka någonting.
Då Bussy skulle passera genom den sista salongen, där fru de Saint-Luc befann sig, gaf hennes man henne ett tecken. Med den hos kvinnor egna skarpsyntheten förstod Jeanne genast detta tecken; hon skyndade bort till ädlingen och sade:
— Ack, herr de Bussy, man talar för närvarande ej om annat än en sonett, som man påstår ni författat.
— Mot konungen, min fru?
— Nej, men till drottningens ära. Ack, läs upp den för mig, jag ber.
— Gärna, min fru, sade Bussy, hvarefter han bjöd armen åt fru de Saint-Luc och aflägsnade sig med henne, under det han uppläste sonetten.
Emellertid hade Saint-Luc oförmärkt närmat sig gunstlingarne. Quélus sade nu:
— Villebrådet skall ej bli svårt att följa på dylika spår. Alltså, vid hôtel des Tournelles, nära Porte Saint-Antoine.
— Tar hvar och en sin betjänt med? frågade d'Epernon.
— Nej, nej, svarado Quélus. Jag hatar honom visst, men jag skulle blygas öfver, att en drängs käpp vidrörde honom; därtill är han för god adelsman.
— Gå vi alla sex på en gång? frågade Maugiron.
— Alla fem och inte alla sex, anmärkte Saint-Luc.
— Ack, det är sant; vi höllo på att glömma, att du firat bröllop i dag, sade Schomberg.
— Mina herrar, sade Saint-Luc; det är ej min hustru, som håller mig kvar, utan konungen.
— Huru? Konungen?
— Ja, hans majestät vill, att jag skall följa honom tillbaka till Louvren.
De unga männen sågo på hvarandra med ett smålöje, hvilket Saint-Luc fåfängt sökte tyda.
— Nåja, sade Quélus, konungen har en så utomordentlig vänskap för dig, att han ej kan vara dig förutan.
— För öfrigt behöfva vi ej Saint-Luc, inföll Schomberg. Vi lämna honom således åt sin konung och åt sin fru.
Man hörde nu Henriks röst ropa Saint-Luc.
— Mina herrar, sade denne, lycklig jakt och farväl så länge.
Han skyndade bort, men i stället för att begifva sig till konungen, smög han sig genom rummen, som ännu voro uppfyllda af gäster, samt uppnådde slutligen den dörr, till hvilken Bussy nu närmat sig, ända hittills uppehållen af den unga bruden, som gjort sitt bästa för att hålla honom kvar.
— Ah, god natt, herr de Saint-Luc! sade den unge ädlingen. Men hvad ni ser ifrig ut! Skall ni händelsevis med på den stora jakten, som är i fråga? Detta vore visserligen ett prof på ert mod men ingalunda på er artighet.
— Nej, min herre, svarade Saint-Luc; jag höll just på att söka er.
— Verkligen?
— Jag var rädd för, att ni hade gått er väg. Goda Jeanne! sade han till sin unga fru, säg åt din far, att han försöker uppehålla konungen ett ögonblick; jag måste tala några ord med herr de Bussy.
Jeanne förstod ingenting af allt detta, men hon efterkom likväl sin mans önskan.
— Hvad är det ni har att säga mig, herr de Saint-Luc! frågade Bussy.
— Jag vill säga er, herr de Bussy, svarade Saint-Luc, att om ni stämt något möte i afton, gör ni bäst uti att uppskjuta det till i morgon, emedan gatorna i Paris äro osäkra. Framför allt gör ni klokt i att undvika hôtel des Tournelles, ty där är lämplig plats för ett bakhåll. Gud bevare mig från att tänka, det en sådan man som ni skulle kunna hysa någon fruktan; men betänk er emellertid och öfverväg mina ord.
I detta ögonblick hörde man Chicot ropa:
— Saint-Luc, Saint-Luc, göm dig ej så där! Du ser ju, att jag väntar på dig.
— Sire, här är jag, svarade Saint-Luc, i det han skyndade fram.
Bredvid narren stod Henrik III, åt hvilken en page redan räckte den tunga, hermelinfodrade kappan, medan en annan räckte honom handskar, som gingo ända upp till armbågen, och en tredje hans med sidensars fodrade sammetsmask.
— Sire, sade Saint-Luc, i det han ställde ordet på samma gång till bägge Henrikarne, jag skulle ha den äran att bära facklan ända ned till edra bärstolar.
— Det skall du icke, sade Henrik; Chicot beger sig åt sitt håll, jag åt mitt. Mina vänner äro ena odågor, som låta mig återvända ensam till Louvreu, medan de roa sig med att spela fastlagsnarrar. Du finner således, att du ej kan låta mig färdas ensam. Du är nu en gift och ordentlig karl; du skall föra mig tillbaka till drottningen. Kom, min vän. Holla! en häst åt herr de Saint-Luc. Fast nej, det är onödigt, tillade han; min bärstol är bred nog; där är plats för två.
Jeanne hade ej förlorat ett ord af detta samtal; hon ville tala, ville säga ett par ord till sin man, ville underrätta sin far, att kungen förde med sig Saint-Luc; men denne lade ett finger på sin mun och gaf henne därigenom tecken att vara tyst.
— Anamma, mumlade han mellan tänderna; nu, då jag har sökt göra mig Frans af Anjou bevågen, bör jag undvika att stöta mig med Henrik af Valois! Sire, tillade han högt, här är jag, till er tjänst. Jag är ers majestät så tillgifven, att om ers majestät befallde mig följa med er till världens ända, så gjorde jag det.
Nu uppstod en djup tystnad bland sällskapet, för att alla måtte höra konungens afskedsord till bruden och hennes far. Dessa afskedsord voro högst förbindliga.
Då Jeanne blef ensam med sina kammarjungfrur, gick hon in i sin kammare och knäböjde för en helgonbild. Därefter befallde hon, att man skulle lämna henne allena.
Herr de Brissac sände sex tjänare att vid Louvrens port vänta på den unge brudgummen för att eskortera honom hem. Men efter tvenne timmars väntan återkom en af tjänarne och underrättade marskalken, att alla Louvrens portar voro stängda. Innan den sista stängdes, hade vakthafvande kaptenen sagt:
— Det är onödigt att vänta längre; ingen kommer mer ur Louvren i natt; konungen har gått till sängs, och alla människor sofva redan.
Marskalken omtalade detta för sin dotter, som förklarade, att hon var alltför orolig för att vilja lägga sig och att hon ämnade vaka ända till dess hennes man återkomme.