Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 03
| ← Saint-Luc's bröllop (fortsättning) |
|
Drömmen är ibland svår att skilja från verkligheten → |
3.
Den, som öppnar porten, träder icke alltid in.
Den öppna plats, som på ena sidan omgafs af Porte Saint-Antoine och hôtel de Brétagne, var ganska vidsträckt, men denna öppna plats var föga besökt om dagen och alldeles folktom på kvällarna, ty nattliga vandrare tycktes helst taga sin väg närmare Bastiljen för att ställa sig under skydd af tornväktaren, hvilken kunde, om ej bistå dem, åtminstone genom sina rop tillkalla hjälp eller skrämma missdådarne. På denna tid voro nämligen gatorna riktiga röfvarnästen och nattvakter nära nog okända väsen.
Den natt, under hvilken dessa tilldragelser ägde rum, var så kall, mörk och töcknig, att ingen människa skulle bakom fästningens tinnar kunnat märka den skyddande väktaren, som äfven å sin sida skulle haft mycket svårt att se dem, hvilka passerade nämnda plats.
Nära Porte Saint-Antoine, åt det inre af staden till, låg på ena sidan kyrkan Saint-Paul och på den andra hôtel des Tournelles. Det var vid slutet af denna byggnad, åt gatan Sainte-Chaterine till, som muren bildade en vinkel. Detta var den plats, hvarom Saint-Luc hade talat med Bussy.
Ingen lykta upplyste hela denna del af det gamla Paris.
Under denna natt, som börjat med en tämligen skarp frost och slutade med ett ymnigt snöfall, hördes på den frusna marken ingen enda vandrares steg. Men däremot skulle en öfvad blick uti nämnda vinkel af hôtel des Tournelles kunnat urskilja flera mörka gestalter, hvilka rörde sig tillräckligt för att visa, att de voro människor, som sökte bibehålla kroppsvärmen, under det de stodo där och tycktes afvakta något äfventyr.
Tornväktaren, som i mörkret ej kunde urskilja dessa svarta skuggor, skulle ej heller kunnat höra deras samtal, ty så sakta talade de, och likväl var detta samtal ej utan ett visst intresse.
— Den fördömde Bussy hade rätt, sade en af dessa gestalter; det är sannerligen en natt, som mycket liknar dem, vi upplefde i Warschau, då Henrik var konung i Polen, och håller det i att vara så här kallt, kan man verkligen, såsom han spådde, förkyla sig.
— Kors, Maugiron, svarade en annan, du jämrar dig ju alldeles som en käring; det är visst inte varit, men drag kappan öfver ögonen och stick händerna i fickorna, så känner du ingen kyla.
— Sannerligen, Schomberg, inföll en tredje, man kan lätt märka, att du är tysk; men hvad mig angår, blöda mina läppar redan, och mustascherna äro stela af rimfrost.
— Med händerna är det värst, sade en fjärde; jag skulle vilja slå vad om, att jag inga fingrar har, så litet känner jag till dem.
— Hvarför lånade du inte mor dins muff, arme Quélus? återtog Schomberg; den goda frun skulle gärna lånat dig den, helst om du sagt, att du skulle på jakt efter Bussy, hvilken hon älskar som pesten.
— Blott litet tålamod, sade en femte; jag är säker på, att I snart skolen beklaga er öfver för mycken hetta.
— Gud gifve det!
— Nå, jag tror, att du redan är bönhörd, ty jag ser någon komma där borta på Saint-Paulsgatan.
— Misstag! Det kan inte vara han.
— Hvarför inte?
— Emedan han skulle ta en annan väg.
— Nå, hvad vore det för underligt, om han anat oråd och tagit en annan väg?
— Du känner inte Bussy. Den väg, han har sagt sig ämna taga, den tar han ock, finge han än veta, att hin själf där väntade på honom.
— Hur det är, inföll Quélus, så komma där två personer.
— Ja, min själ, är det icke så, bekräftade ett par af de andra.
— Låt oss lägga an, sade Schomberg.
— Håll, håll ropade d'Epernon; låt oss ej döda någon hederlig borgare eller ärbar matrona. Se, nu stanna de.
I själfva verket hade de två personerna obeslutsamma stannat vid ändan af Saint-Paulsgatan.
— Åhå, hviskade Quélus, månne de sett oss?
— Huru skulle det varit möjligt! Vi se ju knappt hvarandra.
— Du har rätt. Men se, nu taga de af åt vänster, stanna framför ett hus och tyckas söka någon.
— Ja, sannerligen göra de icke det.
— Det ser ut, som de ämnade sig in någonstädes, sade Schomberg. Skulle de möjligen kunna undkomma oss?
— Hm! inföll Maugiron, det kan inte vara han, ty han ämnade sig ju till förstaden Saint-Antoine, men dessa däremot kommo ju direkt utför Saint-Paulsgatan.
— Åh, återtog Schomberg, hvem vet, om icke den skälmen gett oss falsk uppgift om vägen.
— Ja, det vore visst icke omöjligt, svarade Quélus.
Denna förmodan kom ädlingarne att rusa fram likt ett koppel hungriga hundar, och med dragna värjor störtade de fram emot de tvenne män, hvilka stannat utanför porten. Den ene af dessa hade just satt nyckeln i låset och höll på att skjuta upp porten, då bullret af de kommande förmådde de tvenne hemlighetsfulla vandrarne att vända sig om.
— Hvad vill detta säga, d'Aurilly? sade den ene af dem. Tänka de anfalla oss?
— Ack, nådig herre, svarade den, som höll på att öppna porten, det ser verkligen så ut. Ger ni er tillkänna eller bibehåller ni ert inkognito?
— Beväpnade män! Ett försåt!
— Säkert någon rival, som lurat på oss; jag kunde just ana det! Damen är för vacker, ers höghet, för att ej vara kurtiserad.
— Låt oss skynda in, d'Aurilly; man uthärdar en belägring bättre innanför än utanför en port.
— Visserligen, nådig herre, om det ej finns fiender inom fästningen; men hvem kan veta, om icke …
Han fick ej tid att fortsätta. Med blixtens snabbhet hade de unga ädlingarne tillryggalagt den sträcka af vid pass hundra steg, som skilde dem från byggningen. Quélus och Maugiron, som hade smugit sig tätt utmed muren, störtade sig emellan porten och dem, som ville gå in, för att afskära dem all utväg till flykt, medan Schomberg, d'O och d'Epernon beredde sig att anfalla dem.
— Hugg ned! Hugg ned! skrek Quélus, den hetaste af de fem.
Den, som nyss af sin kamrat benämnts: Nådig herre och af honom tillfrågats, om han ville behålla sitt inkognito, vände sig nu till Quélus, tog ett steg emot honom, och i det han stolt lade armarna i kors öfver bröstet, sade han med dof och långsam röst:
— Jag tror, herr Quélus, att ni säger: hugg ned! då ni talar om en kunglig prins af Frankrike.
Quélus ryggade häpen tillbaka.
— Hertigen af Anjou! ropade han.
— Hertigen af Anjou! upprepade de andra.
— Välan mina herrar, återtog Frans med dundrande stämma, ämnen I ännu ropa: hugg ned!
— Nådig herre, stammade d'Epernon, det var blott ett skämt; förlåt oss!
— Ers höghet, sade i sin ordning d'O, vi kunde ej förmoda att råka ers höghet här i detta ödsliga kvarter.
— Ett skämt? upprepade Frans utan att ens bevärdiga d'O med ett svar. Ni har ett besynnerligt sätt att skämta, herr d'Epernon, låt höra då, åt hvem skämtet var ämnadt, efter det ej var åt mig.
— Ers höghet, svarade vördnadsfullt Schomberg, vi sågo Saint-Luc lämna hôtel Montmorency och bege sig häråt, hvilket föreföll oss så sällsamt, att vi ville veta, hvad som kunde förmå en brudgum att öfvergifva sin brud.
Ursäkten var ganska lyckligt påfunnen, ty troligen skulle hertigen af Anjou dagen därpå få veta, att Saint-Luc ej tillbragt natten i hôtel Montmorency.
— Herr de Saint-Luc? I han då tagit mig för honom?
— Ja, ers höghet, svarade på en gång de fem adelsmännen.
— Men hur är det möjligt att förblanda oss bägge? återtog hertigen af Anjou; herr de Saint-Luc är ju hufvudet längre än jag.
— Det är sant, ers höghet, svarade Quélus; men han är precis lika lång som herr d'Aurilly, som har den äran att åtfölja ers höghet.
— Och vidare är natten ganska mörk, tillade Maugiron.
— Slutligen, återtog Quélus, kan väl ers höghet ej misstänka, att vi, beträffande er höga person, hysa ens minsta skymt till något elakt anslag, ej ens om det blott vore fråga om att störa ers höghets nöjen.
Under det Frans åhörde de mer eller mindre rimliga svar, som fruktan eller öfverraskning förestafvade de unga ädlingarne, hade han genom en skicklig manöver, och steg för steg åtföljd af d'Aurilly, sin lutspelare och vanliga följeslagare vid nattliga utflykter, lämnat porten och befann sig snart på ett sådant afstånd från densamma, att den i mörkret ej kunde urskiljas från de andra.
— Mina nöjen? upprepade han i bitter ton; hvad kan föra er på den tanken, att jag här söker något nöje?
— Ack, ers höghet, i alla händelser, och för hvilken orsak ni än måtte ha kommit, så anhålla vi, det ni täckes ursäkta oss.
— Godt; farväl, mina herrar!
— Ers höghet, tillade d'Epernon, kan vara öfvertygad om vår tystlåtenhet och …
Hertigen, som redan aflägsnat sig ett par steg, vände sig nu hastigt om, rynkade ögonbrynen och utbrast häftigt: Tystlåtenhet! Hvem ber er om något sådant?
— Ers höghet, svarade d'Epernon, vi trodde, att ers höghet vid denna timme och åtföljd af sin förtrogne …
— I bedran er. Hören nu, hvad I skolen tro och hvad jag vill, att man skall tro.
De fem ädlingarne lyssnade under den vördnadsfullaste tystnad.
— Jag ämnade mig, återtog hertigen af Anjou helt långsamt, liksom för att inskärpa hvartenda ord i sina åhörares minne, till juden Manasse, som spår i hand och i kaffe. Som I veten, bor han på gatan des Tournelles. Aurilly bief er varse, då I gingen förbi, och tog er för några bågskyttar, som gjorde runden. Också, tillade han med ett slags glädtighet, fruktansvärd för dem, som kände denne furstes karaktär, ha vi som riktiga nattspöken strukit utåt murarna och gömt oss i portarna för att undgå edra stränga blickar.
Under det prinsen yttrade detta, hade han så småningom uppnått Saint-Paulsgatan och befann sig nu så nära posterna vid Bastiljen, att han kunde blifva hörd, i händelse han blefve utsatt för ett anfall, för hvilket, alldenstund han kände sin brors inrotade hat, konungagunstlingarnes vördnadsfulla ursäkter blott ofullkomligt tryggade honom.
— Och nu, återtog prinsen, då I veten, hvad I skolen tro och framför allt hvad I skolen säga, så farväl, mina herrar.
Ädlingarne bugade sig för prinsen, som flera gånger såg sig tillbaka, under det han aflägsnade sig.
— Ers höghet, sade d'Aurilly, jag svär, att de där människorna hade elaka afsikter. Det är midnatt, och, såsom de anmärkte, befinna vi oss i ett ödsligt kvarter. Låt oss skynda tillbaka till palatset, ers höghet.
— Nej, sade prinsen och hejdade honom, låt oss tvärtom begagna oss af tillfället, då de nu aflägsnat sig.
— Ers höghet bedrar sig, återtog d'Aurilly; de ha alldeles icke gått sin väg, utan, såsom ers höghet själf kan se, blott återvändt till sitt gömställe. Ser ni dem ej, nådig herre? De stå där borta i hörnet vid hôtel des Tournelles,
Frans blickade ditåt och fann, att d'Aurilly hade rätt. De fem ädlingarne hade åter intagit sin förra post, och det syntes ganska troligt, att de förehade något anslag, som prinsens ankomst afbrutit, eller också ämnade de spionera på prinsen och hans följeslagare samt förvissa sig om, huruvida dessa verkligen gingo in till juden Manasse.
— Hvad täckes ers höghet besluta? frågade d'Aurilly. Jag är färdig att göra, hvad ers höghet befaller; men jag anser det ej vara försiktigt att stanna kvar.
— För tusan! mumlade prinsen; det är emellertid förargligt att nödgas afstå från besöket.
— Visserligen, nådig herre; men det kan ju uppskjutas, och, som jag haft äran säga, huset är hyrdt för ett helt år. Vi veta, att damen bor i första våningen; vi ha mutat hennes kammarjungfru och ha en nyckel, som öppnar porten. Med sådana fördelar går det väl an att vänta.
— Är du säker, att du läst upp porten!
— Ja.
— Men stängde du den också?
— Ja visst, ers höghet.
Ehuru d'Aurilly vid detta svar antog en ton af fullkomligaste öfvertygelse, böra vi dock nämna, att han var mindre säker på, huruvida han verkligen stängt porten. Hans trygga svar lugnade emellertid prinsen.
— Men jag skulle gärna själf velat öfvertyga mig …
— Om hvad de ha för sig där borta? Ack, ers höghet, utan att behöfva frukta ett misstag kan jag försäkra, att de ha lagt sig i försåt för någon. Ers höghet har många fiender; hvem vet, hvad de allt kunde våga företaga?
— Välan, låt oss då gå, men vi skola komma tillbaka sedan.
— Åtminstone icke i natt, nådig herre. Tadla ej min försiktighet; jag ser ej annat än försåt, och denna fruktan är naturlig, då jag har den äran åtfölja förste prinsen af blodet … arfvingen till en krona, den så många skulle önska, att de aldrig finge se på hans hufvud.
Dessa senare ord gjorde ett sådant intryck på Frans, att han genast beslöt att aflägsna sig; dock gjorde han det ej utan att förbanna en sådan otur och föresätta sig att vid tillfälle betala de fem ädlingarne det spratt de spelat honom.
— Godt, sade han, låt oss då återvända till palatset. Vi skola där träffa Bussy, som nu väl måtte vara återkommen från det fördömda bröllopet. Emellertid torde han där ha sökt något gräl, som vållar, att han kanske antingen dödat eller kommer att döda någon af dessa sängkammarfavoriter, hvilket är det enda, som något kan trösta mig.
— Ja, nådig herre, tillade d'Aurilly, låt oss hoppas på Bussy; jag önskar ingenting högre och har i detta hänseende, liksom ers höghet, största förtroende till honom.
Båda två gingo nu sin väg.
Men knappt hade de hunnit vika om hörnet af Jouygatan, förrän våra fem ädlingar varseblefvo en ryttare vid början af Tison-gatan.
— Nu, sade Quélus, ha vi honom ändtligen!
— Omöjligt! menade Maugiron.
— Hvarför det?
— Emedan denne är ensam; men vi lämnade ju Bussy i sällskap med Livarot, d'Entragues och Ribeirac, som säkert ej låtit honom rida ensam.
— Men det är ändå han, inföll d'Epernon; känner du inte igen hans ljudliga hm! och hans sturska hållning? Han är verkligen ensam.
— I så fall, sade d'O, är det en snara.
— Snara eller ej, genmälde Schomberg, så är det han, och därför till vapen, till vapen!
Det var verkligen Bussy, som helt obekymrad kom ridande på gatan Saint-Antoine. Som vi sett, hade han blifvit varnad af Saint-Luc, men trots de misstankar, dessa ord väckt hos honom, hade han, oaktadt sina vänners enträgna böner, afskedat dem vid porten till hôtel Montmorency.
Detta var just en sådan bedrift, som den tappre öfversten älskade.
Dessutom hade Bussy tänkt, att Saint-Luc, den han ej räknade bland antalet af sina vänner och hvars deltagande också verkligen endast härledde sig ifrån hans egen kinkiga belägenhet, att Saint-Luc, säga vi, uppmanat honom till dessa försiktighetsmått endast för att göra honom löjlig i hans fienders ögon, i händelse verkligen några sådana lagt sig i försåt för honom: och Bussy fruktade åtlöjet långt mer än faran. Han ägde, till och med hos sina fiender, ett rykte för tapperhet, som förmådde honom att företaga de dåraktigaste vågstycken, blott och bart för att bibehålla detta anseende. Såsom en äkta forntidens hjälte hade han således afskedat de trenne tappra kamrater, som velat följa honom. Allena, utan andra vapen än sin värja och sin dolk, styrde han kosan till det hus, där han, tvärt emot hvad man kunnat förmoda, ej väntades af en älskarinna, utan af ett bref, hvilket drottningen af Navarra till minne af deras vänskap en gång i månaden sände honom, och hvilket bref den tappre ädlingen, enligt det löfte han gifvit drottning Margot, i egen person och nattetid själf afhämtade hos budbäraren.
Han hade obehindradt hunnit ända till gatan Sainte-Catherine, då hans vaksamma och öfvade blick i mörkret varseblef de människogestalter, dem hertigen af Anjou icke genast märkt.
Bussy räknade de mörka gestalterna.
— Tre, fyra, fem, sade han, utom betjänterna, som gömma sig i en annan vrå och störta fram vid sina herrars tillrop. De tyckas ha aktning för mig. Men det är och blir i alla fall ett duktigt stycke arbete för en enda man. Den hederlige Saint-Luc bedrog mig således icke, och blir han den förste, som ränner värjan genom mig, så skall jag ändå säga tack för varningen, kamrat.
Under dessa tankar red han framåt, medan han försökte, om högra armen ledigt kunde röra sig under kappan, den han helt oförmärkt hade uppknäppt.
Det var i detta ögonblick Schomberg ropade: till vapen! och de fem ädlingarne på en gång rusade fram.
— Jaså, mina herrar, sade Bussy med sin starka, men lugna stämma, den stackars Bussy var alltså det där vildsvinet, som skulle fällas? Hör på, mina herrar, vildsvinet skall nog rispa upp skinnet på några af er; I veten, att jag håller mina löften.
— Det är möjligt, svarade Schomberg; men det hindrar ej, herr Bussy d'Amboise, att ni är en ohöflig tölp, som ej vet att stiga af hästen, då ni talar med oss, som stå.
I samma ögonblick kände Bussy sin häst svikta under sig, ty Schomberg hade med en honom egen skicklighet, hvarpå han redan aflagt prof, slungat ett slags jaktknif mot hästens ena bakben.
Djuret dignade skälfvande till marken.
Beredd på allt, var Bussy i ögonblicket ur sadeln och svängde sin blottade värja.
— Ha, din usling! Det var min favorithäst, ropade han; det skall du dyrt få betala!
Och då Schomberg, hänförd af sitt mod, icke rätt beräkmat afståndet mellan sig och Bussys värja, som denne höll tryckt intill lifvet, utsträcktes helt plötsligt Bussys arm, och hans värja stöttes djupt in i Schombergs lår.
Schomberg uppgaf ett skri.
— Nå, sade Bussy, håller jag ej ord? Nu har redan en fått skinnet upprispadt. Det var Bussys handlofve, men ej hästens has du skulle huggit, din tölp.
Och inom ett ögonblick hade Bussy riktat spetsen af sin långa värja mot de fyra öfrigas ansikten och bröst, och försmående att ropa på hjälp, lindade han sin kappa kring vänstra armen såsom ett slags sköld och drog sig tillbaka för att uppnå en mur, mot hvilken han kunde stödja sig för att ej blifva anfallen i ryggen. Under allt detta gaf han tio stötar i minuten och kände ofta det mjuka motstånd, som antyder, att vapnet träffat fiendens kropp. Ett ögonblick halkade han och såg mekaniskt ned på marken; detta ögonblick begagnade Quélus för att måtta åt honom ett styng i sidan.
— Sårad! ropade Quélus.
— Ja, i jackan, svarade Bussy, som ej ville erkänna förhållandet.
Därefter störtade han mot Quélus och korsade sin värja så eftertryckligt med dennes, att den unge mannens vapen flög tio steg ifrån honom. Men Bussy fick ej tid att fullfölja sin seger, ty i samma ögonblick anföllo honom d'O, d'Epernon och Maugiron med nytt raseri. Schomberg hade nu hunnit förbinda sitt sår och Quélus hade återupptagit sin värja; Bussy fann således, att han skulle blifva kringränd, om han ej ögonblickligen kunde hinna muren.
Han tog ett språng tillbaka, som aflägsnade honom tre steg från hans fiender; men fyra värjor nådde honom snart; dock var det redan för sent, ty med ännu ett hopp bakåt var han invid muren och stödde sig mot densamma. Där stod han nu, stark som en Akilles, leende åt den skur af svärdshugg, som hven om hans hufvud; men plötsligt kände han kallsvetten öfverskölja sin panna, och det svartnade för hans ögon. Han hade glömt sitt sår, och dessa tecken till vanmakt påminde honom nu först därom.
— Aha! du ger då ändtligen med dig ropade Quélus och fördubblade sina hugg.
— Döm själf, om så är, svarade Bussy.
Vid dessa ord gaf han med sitt värjfäste Quélus ett så kraftigt slag vid tinningen, att denne raglade tillbaka.
Utom sig af raseri, uppgaf Bussy nu ett förskräckligt rop och rusade framåt. D'O och d'Epernon veko undan, Maugiron hade rest upp Quélus och höll honom i sina armar. Bussy krossade med sin fot dennes värja, rispade genom en skicklig stöt d'Epernons arm, och ett ögonblick var han segervinnare; men Quélus återkom snart till sans, Schomberg, ehuru sårad, började åter striden, fyra värjor blänkte ånyo öfver Bussys hufvud, och för andra gången trodde han sig förlorad. Han drog sig steg för steg tillbaka för att hinna muren igen. Han kände tydligt, att hans krafter voro uttömda. Värjan följde icke mer den riktning, den orediga tanken föreskref den, med vänstra handen famlade han efter muren, vidrörde den, och stenarnas kyla lifvade honom en smula. Men till hans stora förvåning gaf denna mur vika. Det var en halföppen port. Då vaknade ånyo Bussys hopp; han samlade alla sina krafter för detta afgörande ögonblick. Ännu en fjärdedels minut voro hans utfall så täta, att han höll alla värjor ifrån sig eller tvang sina motståndare att sänka dem. Plötsligt drog han sig in genom porten, och när han väl kommit in, tryckte han till den så kraftigt, att den dånande smällde i lås. Nu var striden slut och Bussy utom all fara; han var segervinnare, ty han var räddad.
Med glädjedrucken blick såg han genom portluckans täta galler sina fienders bleka anleten. Han hörde ursinniga svärdshugg förgäfves riktas mot den starka ekporten, hörde rop och förbannelser. Slutligen förekom det honom, liksom darrade jorden under hans fötter och muren vacklade. Han gick några steg framåt och befann sig på en gård, där han neddignade på en trappa.
Därefter visste han icke mer hvad som passerade: det föreföll honom, som hade han nedstigit i grafvens tystnad och mörker