Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 04
| ← Den, som öppnar porten, träder icke alltid in |
|
Den nygifta → |
4.
Drömmen är ibland svår att skilja från verkligheten.
Innan Bussy neddignat, hade han emellertid haft nog sans att stoppa sin näsduk under kläderna och spänna sitt värjgehäng därofvanpå, hvilket sålunda utgjorde ett slags förband på det djupa sår, hvarur blodet ymnigt strömmade; men då detta var gjordt, hade han redan förlorat så mycket blod, att han föll i vanmakt.
Men vare sig, att uti hans hjärna lifskrafterna ännu verkade under den skenbara sanslösheten, eller att denna sanslöshet upphört för att aflösas af en feber, som följdes af en ny vanmakt, nog af, se här hvad Bussy såg eller trodde sig se under detta tillstånd af dröm eller verklighet.
Han befann sig nu i ett rum, försedt med möbler af skulpteradt trä, tapeter, prydda med mytologiska figurer, och måladt tak. Emellan de bägge fönstren syntes ett fruntimmersporträtt, strålande af ungdom och skönhet; det föreföll Bussy, såsom om ramen till detta porträtt endast utgjordes af en dörrkarm. Orörlig utsträckt på en säng och där kvarhållen liksom af en öfvernaturlig makt, betraktade Bussy med stirrande blick dessa figurer. Månne han väl redan förr sett dem, eller såg han dem nu för första gången? Denna fråga kunde han ej besvara, ty därtill var hans hufvud alltför oredigt.
Men plötsligt steg kvinnoporträttet ur sin ram, och en tillbedjansvärd varelse, klädd i en dräkt af hvitt ylle och med fladdrande hår, nalkades honom. Denna kvinna var så underbart skön, att Bussy gjorde en häftig rörelse för att kasta sig till hennes fötter. Men han tyckte sig fjättrad i sin säng med samma bojor som kroppen i grafven.
Denna känsla förmådde honom att kasta ögonen på den säng, där han låg; den föreföll honom att vara en af de präktigt arbetade sängarna från Frans I:s tid, försedd med ett omhänge af hvitt damast.
Figurerna på väggarna upptogo ej längre Bussys uppmärksamhet. Porträttet var nu för honom allt, och han försökte att fästa sina ögon på det tomma rum det lämnat i ramen: men liksom ett moln sväfvade framför denna ram och dolde den för honom. Hans blickar riktades ånyo på den hemlighetsfulla varelsen, och han började artigt tilltala henne.
Men hastigt försvann damen, och en mörk kropp ställde sig emellan henne och Bussy.
Den senare erfor därvid en häftig känsla af harm och blef så uppbragt på den ovälkomna gästen, att, om han obehindradt kunnat röra sig, skulle han säkert störtat på honom; han försökte det verkligen, men det var honom omöjligt.
I detsamma hörde han den nykomne yttra:
— Nå, ändtligen har jag då kommit hit!
— Ja, min herre, och nu kan ni taga bindeln af er, svarade en röst, så ljuf, att Bussys alla hjärtfibrer darrade därvid.
Bussy gjorde en rörelse för att se, om damen med denna ljufva stämma var densamma, som var afbildad på porträttet. Men hans försök voro fruktlösa; han såg ingenting annat än en ung, behaglig man, som tog en bindel från sina ögon och kastade förvirrade blickar omkring sig.
— Åt fanders med den karlen! tänkte Bussy.
Därvid försökte han uttrycka sin tanke genom ett ord eller en åtbörd; men det ena såväl som det andra var honom omöjligt.
— Ack, nu förstår jag, sade den unge mannen, i det han nalkades sängen, ni är sårad, min herre, är det ej så? Låt mig se; vi skola försöka att bota er.
Bussy ville svara men förmådde ej; hans ögon voro liksom öfverdragna med en glasartad hinna, och det stack i hans fingerspetsar såsom med tusentals synålar.
— Är såret dödligt? frågade åter den ljufva stämman men med ett så ångestfullt deltagande, att det lockade tårar i Bussys ögon.
— Det vet jag ej ännu; men jag skall snart säga er det, genmälde den unge mannen. Sanslös är han emellertid.
Detta var allt, hvad Bussy kunde fatta: han tyckte sig väl ännu en gâng höra liksom frasandet af en klänning som aflägsnade sig; därefter tyckte han sig känna ett glödgadt järn intränga i sin sida, men sedan förlorade han fullkomligt sansen.
Då han uppvaknade ur denna dvala, kände han en kall vind fläkta emot sitt ansikte, och grofva, skorrande röster träffade hans öra; han slog upp ögonen för att se, om det var figurerna på väggen, som grälade med hvarandra, och han försökte se efter, om porträttet ännu var kvar. Men han såg hvarken väggar eller tak eller porträtt; allt var försvunnet. Vid hans högra sida stod en gråklädd karl med ett hvitt, blodfläckadt förkläde, uppviket åt ena sidan; på hans vänstra sida syntes en augustinermunk, som höll sin hand under hans hufvud, och framför honom stod en gammal kvinna, som mumlade några böner.
Bussys irrande blick fästes snart på en stenmassa, som utbredde sig framför honom, och han betraktade den uppmärksamt för att urskilja, hvad det var. Han igenkände då Temple med dess tinnar och torn, och där ofvan den klara vinterhimmeln, förgylld af den uppgående solen.
Bussy befann sig helt enkelt liggande på gatan eller rättare strax bredvid Tempeltornets vallgraf.
— Tack, mycken tack, godt folk, sade han, för den möda I han gjort er för att föra mig hit. Jag behöfdo luft, men man hade ju kunnat skaffa mig den genom att öppna fönstret, och jag hade legat bättre i damastsängen än här på gatan. Men lika godt; om I ej redan gjort er betalda, så finnen I uti min ficka några och tjugu guldstycken; tagen dem, mina vänner, och delen er emellan.
— Herre, sade slaktaren, vi ha ej burit er hit; ni har legat här förut, och vi fingo se er, då vi gingo här förbi i dagbräckningen.
— Nå, än den unge doktorn då? frågade Bussy. Var han också här?
De kringstående sågo förvånade på hvarandra.
— Han yrar ännu, sade augustinermunken, skakande på hufvudet; därefter yttrade han till Bussy: Jag tror, att du gör bäst i att bikta dig, min son.
Bussy stirrade på munken.
— Här fanns ingen läkare, stackars unge man, sade gumman; ni är alldeles ensam och öfvergifven. Se där borta i snön den mörka fläck, där ni legat.
Bussy kände sin sida värka, påminde sig, att han fått ett värjstyng, förde handen under tröjan och kände näsduken liga kvar på såret, fasthållen där af värjgehänget.
— Det är besynnerligt! utropade han.
De kringstående begagnade sig redan af den tillåtelse de fått, och under det de delade pengarna sins emellan, ömkade de högljudt den sårade.
— Se så, sade Bussy, sedan delningen var gjord, nu är det bra, mina vänner; återfören mig nu till mitt palats.
— Ack ja, det skall visst ske, stackars unge man; slaktaren är stark, och dessutom har han en häst, som ni kan begagna.
— Ja, inföll slaktaren; både jag och min häst stå till er tjänst, ädle herre.
— Välan, min son, sade munken, medan slaktaren går efter sin häst, kan ni bikta er.
— Vid Gud! sade Bussy, i det han satte sig upp, jag hoppas, att det inte är så farligt med mig heller; laga således, min far, att ni får bikta någon, som har brådare än jag. Jag fryser och vill så fort som möjligt till mitt palats för att värma mig.
— Huru heter då ert palats?
— Hôtel de Bussy.
— Hvad säger ni, utropade de kringstående; hôtel de Bussy?
— Ja, hvarför tycken I det vara så underligt?
— Ni är då en af Bussys folk?
— Jag är Bussy själf.
— Bussy! ropade alla; den ädle Bussy, den tappre Bussy, de kungliga gunstlingarnes skräck! Lefve Bussy!
Vid dessa ord upplyfte de den unge mannen och buro honom i triumf till palatset, medan munken gick sin väg i det han räknade sin andel af pengarna och mumlade:
— Om det är den fördömde Bussy, så förvånar det mig ingalunda, att han ej velat bikta sig.
Då Bussy återkom till sitt palats, lät han kalla sin läkare, som fann såret föga farligt.
— Säg mig, sade Bussy, om ej detta sâr redan varit förbundet?
— Det kan jag verkligen ej säga, svarade doktorn.
— Och säg mig, återtog Bussy, om det är så svårt, att jag kunnat yra däraf?
— Utan tvifvel.
— För tusan! utropade Bussy, då skulle möjligen de där granna väggarna, den präktiga sängen, porträttet och den tillbedjansvärda damen äfvensom doktorn, som lekte blindbock och åt hvilken jag höll på att ropa: akta er, det bränns! — då skulle allt detta blott varit en yrsel, och ingenting mer varit verkligt än min strid med konungagunstlingarne. Men hvar var det nu vi slogos? Jo, nu minns jag, det var nära Bastiljplatsen. Jag stödde mig mot en mur, och den muren var en port, som i rätt tid gick upp. Det var med stor möda jag kunde slå den i lås efter mig, och då kom jag in i en lång gång; men därefter kan jag ej påminna mig någonting, förrän jag kom till sans igen. Men kom jag verkligen till sans igen, eller har jag drömt alltsammans? Men det är sant, min häst, min häst lär man väl ha funnit död på platsen. Doktor, var god och ropa på någon af mitt folk.
Doktorn ropade in en betjänt.
Bussy fick nu veta, att hästen blödande och stympad slāpat sig till palatsets port, där man funnit honom gnäggande i dagbräckningen. Genast hade det blifvit uppståndelse i huset; Bussys alla tjänare, som tillbådo sin herre, hade skyndat ut för att söka honom, och de flesta af dem voro ännu icke återkomna.
— Det är då blott porträttet, som är en dröm, sade Bussy, och säkert var det en sådan: ty hur skulle det vara möjligt, att ett porträtt stiger ur sin ram för att samtala med en läkare med förbundna ögon? Jag är en narr, som kan sänka någonting sådant. Och likväl var detta porträtt så intagande!
Bussy började nu draga sig till minnes, huru porträttet såg ut, och därvid genomilades han af en ljuf rysning, af det slags frossa, som kärleken alstrar och som på en gång värmer och isar hjärtat.
— Och jag skulle ha drömt allt detta! utropade han, under det doktorn förband hans sår. Vid Gud, det är omöjligt; man har ej sådana drömmar!
Han började för hundrade gången att upprepa: Jag var på bal, Saint-Luc varnade mig för trakten kring Bastiljen, jag var i sällskap med Antraget, Livarot och Ribeirac, men skildes från dem och tog vägen utåt kajen. Vid hôtel des Tournelles fick jag sikte på bofvarne; de störtade på mig och stympade min häst. Vi slogos tappert, jag kom in i en lång gång, jag kände mig må illa, och sedan … Ack! dar är jag nu igen; detta sedan dödar mig; det är en feber, en yrsel, en dröm, det där sedan.
Och sedan, tillade han med en suck, befann jag mig bredvid Tempeltornets vallgraf, där en augustinermunk ville bikta mig. Men jag skall nog taga reda på saken, återtog han efter ett ögonblicks tystnad. Säg mig, doktor, om jag behöfver hålla mig inne fjorton dagar för den här skråman, liksom jag måste göra för den sista?
— Det kommer an på; kan ni gå och röra er?
— Ja bevars, svarade Bussy; det är alldeles, som om jag hade kvicksilfver i benen.
— Gå då ett hvarf omkring rummet, får jag se.
Bussy hoppade ur sängen och bevisade sanningen af sina ord, i det han ganska fort gick omkring i rummet.
— Det blir snart bra, sade doktorn, bara ni inte stiger till häst och rider tio mil första dagen.
— Nå, se det var bra taladt, doktor! utropade Bussy. Emellertid har jag sett en annan läkare i natt. Hans anletsdrag äro så djupt inpräglade i mitt minne, att, om jag någonsin mer träffar honom, känner jag igen honom, det ansvarar jag för.
— Ädle herre, sade doktorn, det är ej värdt att söka honom; det följer alltid litet feber efter ett värjstyng, det bör ni bäst veta, ni, som så många gånger varit ute för sådana.
— Ack! utbrast Bussy, som plötsligt fattades af en idé, ty han kunde omöjligt upphöra att tänka på den hemlighetsfulla natten; skulle min dröm möjligen ha börjat utanför porten i stället för innanför? Kanske det lika litet finns någon stenlagd gång och trappa som någon damastsäng och porträtt? Kanske de skurkarne trott mig vara död och burit mig till Tempeltornet? I så fall är det säkert, att jag drömt det öfriga. Store Gud! om det är sant, att jag har dem att tacka för denna dröm, som sätter allt mitt blod i svallning, så svär jag att förgöra dem alla till sista man.
— Ädle herre, sade doktorn, om ni snart vill bli frisk, får ni ej vara så där häftig.
— Undantagandes Saint-Luc, fortfor Bussy utan att lyssna till doktorns ord. Hvad honom angår, är det helt annat; han har uppfört sig som en vän mot mig. Jag skall göra mitt första besök hos honom.
— Men icke förr än klockan fem i afton, sade doktorn.
— Må ske, svarade Bussy; men jag försäkrar er, att jag ej blir sjuk af att gå ut och råka människor, men väl af att hålla mig stilla och sitta ensam.
— Det kan visst vara möjligt, genmälde doktorn. Ni är i alla afseenden en så besynnerlig patient. Gör som ni vill, mådig herre: jag anbefaller er blott en sak, och det är att ej skaffa er ett nytt värjstyng, innan detta är läkt.
Bussy lofvade doktorn att göra hvad han kunde för att följa rådet, och sedan han låtit kläda sig, befallde han fram sin bärstol och lät bära sig till hôtel Montmorency.