Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 10
10.
Huruledes Herrens röst misstog sig och talade till Chicot, då den trodde sig tala till konungen.
Omkring tio minuter förblefvo konungen och Chicot tysta och orörliga, men hastigt for konungen upp, väckt ur den angenäma domning, som föregår sömnen. Äfven Chicot flög upp, och båda sågo häpna på hvarandra.
— Hvad är på färde? frågade Chicot.
— Fläkten, fläkten! hviskade konungen.
I samma ögonblick slocknade vaxljusen, som guldstatyn hōll i handen, därpå lampan, och rummet upplystes endast af det sista skenet från brasan.
— Det var besynnerligt, ropade Chicot, i det han steg upp.
— Tyst! Rösten skall nu låta höra sig, sade Henrik och kröp tillsammans i sin säng.
— I samma ögonblick hördes verkligen en skarp, ihålig stämma, som tätt utmed sängen uttalade dessa ord:
— Förhärdade syndare, är du där?
— Ja, Herre, svarade konungen, hvars tänder skallrade af fruktan.
— Hm, sade Chicot, det där var en bra hes röst för att komma från himmeln. Men lika godt, det är i alla fall hemskt.
— Hör du mig? frågade rösten.
— Ja, Herre, svarade Henrik, och jag har ödmjukat mig under din vrede.
— Tror du då, att du har lydt mig, återtog rösten, därför att du haft en hop gyckel för dig i dag, utan att ditt hjärta haft någon del däri?
— Bra sagdt! utropade Chicot.
Konungen hopknäppte skälfvande sina händer, under det Chicot sakta närmade sig hans säng.
— Nå, olycklige, mumlade Henrik, tror du nu?
— Vänta litet, sade Chicot.
— Hvad vill du här?
— Tyst bara; smyg dig sakta ur sängen och låt mig få ligga mig där.
— Hvarför det?
— Jo, på det att himlens vrede må träffa mig i stället.
— Tror du då, att jag därigenom skall skonas?
— Låt oss försöka.
Med vänlig enträgenhet drog han därpå Henrik ur sängen och lade sig i hans ställe.
— Gå nu och sätt dig i min länstol, Henrik, och låt mig vara en stund.
Henrik gjorde som han bad, ty han började förstå narrens afsikt.
— Du svarar icke? återtog rösten. Det är ett bevis på, att du ännu framhärdar i dina synder.
— Ack, förlåt, Herre, förlåt! sade Chicot, i det han talade i näsan för att härma konungens röst.
Därpå vände han sig till Henrik och sade:
— Tycker du inte, att det är bra roligt, min son, att den gode Guden inte känner igen Chicot?
— Hur är det möjligt.
— Vänta, skall du få se.
— Olycklige! sade rösten.
— Ja, Herre, svarade Chicot, jag är en förhärdad, en förskräcklig syndare.
— Bekänn då dina synder och ångra dig.
— Jag bekänner, svarade Chicot, att jag varit en stor förrädare mot min kusin Condé, hvars hustru jag förfört, och jag ångrar det.
— Hvad är det du säger? mumlade konungen. Vill du tiga! Det är länge sedan det hände.
— Nå, sade Chicot, låt oss då gå öfver till något annat.
— Fortfar, återtog rösten.
— Jag bekänner, sade den föregifne Henrik, att jag handlade som en skälm emot polackerna, som hade valt mig till konung, i det jag en natt hemligen öfvergaf dem och tog med mig kronjuvelerna. Äfven detta ångrar jag.
— Din slyngel, hviskade Henrik; det där är glömdt för länge se'n.
— Men jag måste ju fortfara att narra rösten, genmälde Chicot; låt mig bara hållas.
— Tala, manade åter rösten.
— Jag bekänner, sade Chicot, att jag röfvat Frankrikes tron från min broder Alençon, hvilken den rätteligen tillkom, emedan jag formligt afsade mig den, då jag mottog polska kronan, och jag ångrar äfven detta.
— Skurk! mumlade Henrik.
— Det är icke allt, återtog rösten.
— O, nej! Jag bekänner äfven, att jag i samråd med min moder Katarina af Medici sökt förjaga ur Frankrike min svåger, konungen af Navarra, efter att ha nedgjort alla hans vänner, samt min syster Margareta, sedan jag dödat alla hennes älskare. Allt detta ångrar jag uppriktigt.
— Ack, din bof! hväste konungen med sammanbitna tänder.
— Henrik, min son, låt oss ej förtörna Herren genom att söka dölja, hvad han redan vet lika väl som vi.
— Men det är icke nu fråga om politik, återtog rösten.
— Ja så, svarade Chicot med jämmerlig ton, det är fråga om mina seder, är det icke så?
— Jo, svarade rösten.
— Det är sant, o Herre! återtog Chicot, i det han fortfor att tala i näsan, att jag är en vekling, en vällusting, en lätting, en enfaldig och skrymtaktig varelse.
— Ja, det är sant, svarade rösten med ihålig ton.
— Och jag har illa behandlat kvinnorna, i synnerhet min ädla hustru.
— Man bör älska sin hustru såsom sig själf och öfver allting annat! dundrade rösten.
— Ack, suckade Chicot, därutinnan har jag mycket syndat.
— Och du har äfven förledt andra att synda, därigenom att du gifvit ett dåligt exempel.
— Det är sant, mycket sant.
— Du har varit nära att draga den arme Saint-Luc i fördärfvet. Sänd honom redan i morgon tillbaka till de sina.
— Aha! hviskade Chicot, rösten tyckes vara mycket god vän med huset de Cossé.
— Och om du icke gör honom till hertig, så skall du evinnerligt brinna i den ugn, där Sardanapalus, Nebukadnezar och marskalk Retz vänta dig.
Henrik suckade oroligt, ty vid denna hotelse greps han åter af en förfärlig fruktan.
— Men märker du inte, hviskade Chicot, huru himlen intresserar sig för Saint-Luc? Man skulle minsann kunna tro, att han får Vår Herre till allt hvad han vill.
Henrik tycktes ej lyssna till Chicots gycklande anmärkningar, eller, om han hörde dem, förmådde de åtminstone ej lugna honom.
— Jag är förlorad, utropade han; jag är förlorad! Denna röst ofvanefter skall döda mig, det känner jag.
— Röst ofvanefter, säger du? Nej, på sin höjd kommer den från sidan.
— Huru, från sidan? utbrast Henrik.
— Ja, hör du inte, min son, att rösten kommer från den där väggen? Vår Herre bor bestämdt i Louvren. Troligen gör han som Karl den store: han tar vägen genom Frankrike för att nedstiga till helvetet.
— Gudsförnekare! Hädare! ropade Henrik.
— Den ära, dig vederfares, Henrik, är stor, och jag lyckönskar dig därtill men finner dig tillika bra kallsinnig därför; ty du är ju bara genom en brädvägg skild från den gode Guden, och ändå gör du honom inte visit. Valois, jag känner inte mer igen dig; du är inte artig.
I detta ögonblick uppflammade några kol i spiseln, spredo ett flyktigt sken i rummet och belyste Chicots ansikte, som uttryckte en sådan munterhet, att konungen förundrade sig däröfver och sade i förebrående ton:
— Hur kan det falla dig in att skämta, Chicot. Hur vågar du det?
— Jo, visst vågar jag det, och jag vill, att du själf skall göra det samma. Gör, som jag säger dig, min son.
— Du vill då, att jag skall gå?
— Ja, gå och se efter, om Vår Herre verkligen är i rummet bredvid.
— Men om rösten fortfar att tala?
— Då är ju jag här för att svara, och det är till och med bra, att jag fortfar att tala i ditt namn; rösten skall då tro, att du ännu är här inne; ty du måste medge, att den himmelska rösten är ganska lättrogen och tycks inte rätt väl känna igen folk. Hur är det möjligt, att jag nu i en hel kvart fått bräka, utan att den känt igen mig; det är sannerligen förödmjukande för en ande.
Henrik rynkade ögonbrynen; men Chicots skämt hade emellertid till en del förmått rubba hans obegripliga lättrogenhet.
— Jag tror, du har rätt, Chicot, sade konungen; jag har verkligen lust att gå och se efter.
— Ja, gör det, min son; men skynda dig, sade Chicot.
Henrik öppnade nu sakta dörren till korridoren, som ledde till närgränsande rum, hvilket, som man påminner sig. innehades af Saint-Luc. Knappt hade han tagit några steg i korridoren, förrän han hörde rösten fördubbla sina förebråelser. Chicot svarade i den jämmerligaste ton.
Då kungen kommit längre fram i korridoren, märkte han med förvåning, huru, i samma mån Chicots röst hördes på längre afstånd, den underbara rösten däremot tycktes närma sig, och huruledes denna röst kom från Saint-Lucs rum.
Konungen ämnade knacka på dörren, då han märkte, att en ljusstråle trängde genom nyckelhålet. Han satte ögat intill detta. Hans dödsbleka anlete blef plötsligt blodrödt, och i det han gnuggade sig i ögonen för att bättre urskilja, hvad han trodde vara en synvilla, utropade han:
— Vid Gud! Är det möjligt, att man till en sådan grad vågat gäckas med mig!
Se här, hvad Henrik såg. I ena hörnet af rummet stod Saint-Luc i tofflor och nattrock och talade uti ett språkrör alla de hotande ord, som konungen tagit för en röst ofvanifrån, och stödd mot hans axel stod i hvit nattdräkt en ung kvinna, som då och då ryckte språkröret ifrån honom och talade däruti allt, hvad hennes skalkaktighet förestafvade henne, i det hon bjöd till att göra sin röst så stark som möjligt. Båda två skrattade så, att de kunnat kikna, hvarje gång de togo språkröret från munnen, ty Chicot fortfor att gifva sina svar i den jämmerligaste ton, allt under det han fullkomligt härmade konungens sätt att tala i näsan.
— Saint-Lucs hustru! Ett hål i muren! Ett bedrägeri! mumlade Henrik. O, de uslingarne skola dyrt få betala mig det!
Vid en fras, ännu mera förolämpande än de andra, tog Henrik ett steg tillbaka och sparkade upp dörren med en hos en vekling förvånande styrka.
Den halfklädda Jeanne ilade med ett anskri till sängen, uti hvars omhänge hon insvepte sig. Dödsblek af förskräckelse, med språkröret i hand, knäföll Saint-Luc för konungen, som var krithvit i ansiktet af raseri.
— Ack, ropade Chicot i konungens rum, ack, barmhärtighet! Jag åkallar den heliga jungfrun och alla helgon! … Jag dör.
Men i rummet bredvid hade ingen af aktörerna i denna löjliga scen hunnit att säga ett enda ord, så hastigt hade skådespelet förändrats. Henrik bröt först tystnaden.
— Bort! ropade han, och i det han gaf vika för ett raseri, ovärdigt en monark, ryckte han språkröret från Saint-Luc och höjde det för att slå honom därmed.
Men hastigt, liksom en orm stungit honom, rusade Saint-Luc upp och sade:
— Sire, ni har ej rätt att slå mig annat än i hufvudet; jag är adelsman.
Henrik kastade då ifrån sig språkröret, som i det samma upptogs af Chicot. Då denne hört bullret af den inslagna dörren, hade han funnit, att en medlare vore af nöden, hvarför han i ögonblicket skyndat dit.
Han lät Henrik och Saint-Luc hållas, sprang till sängen, ty han anade, att någon gömt sig där, och drog fram den darrande unga frun.
— Se, ropade han, Adam och Eva efter syndafallet! Du jagar väl bort dem, Henrik?
— Ja, svarade konungen dystert.
— Vänta då, så får jag bli ängeln med svärdet, återtog Chicot, och i det han trädde emellan konungen och Saint-Luc, utsträckte han språkröret öfver de bägge brottsligas hufvud och sade:
— Detta är mitt paradis, som I genom er olydnad gjort er förlustiga af. Jag förbjuder er att dit återvända.
Saint-Luc hade slagit armen om sin hustrus lif för att, om så behöfdes, försvara henne mot konungens vrede. Chicot hviskade till honom:
— Om ni har en god häst, så sporra honom tills han stupar, men laga bara, att ni är tjugu lieues härifrån i morgon bittida.