Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 11
11.
Bussys efterforskningar.
Emellertid hade Bussy återvändt till sin bostad. Han grubblade oupphörligt på den föregående nattens äfventyr. Hvad som är säkert, sade han för sig själf, är, att jag blifvit anfallen och sårad, det känner jag fullväl. Det var vid Bastiljplatsen jag blef angripen, då jag ämnade mig till förstaden Saint-Antoine för att hämta drottningens af Navarra bref. Det var således där jag anfölls, nära en port, och denna hade en lucka, genom hvilken jag tittade, sedan porten var igenslagen, och jag såg då, hur blek Quélus var och hur hans ögon gnistrade. Jag kom sedan in uti en lång gång, och vid dess slut var en trappa, mot hvilken jag snafvade och där jag nedföll afdånad. Därefter började min egentliga dröm, och slutligen befann jag mig under bar himmel, liggande på gatan, och bredvid mig stodo en munk, en slaktare och en gammal kvinna.
— Men hvaraf kommer sig, att alla andra drömmar så hastigt utplånas ur minnet, medan denna däremot allt djupare inpräglas däruti? Ack, suckade Bussy, däri ligger just det besynnerliga!
— Det är icke möjligt, fortfor han, att en dröm kan kvarlämna ett sådant intryck. Jag ser för mig, när jag vill, hela rummet, figurerna på tapeterna och i taket, sängen med damastomhänget, porträttet och den vackra, blonda damen, ehuru jag icke är rätt säker på, om ej damen och porträttet voro en och samma. Slutligen ser jag den unge läkaren, som man förde med förbundna ögon till min säng. Allt detta har jag således till min ledning. Det tycks väl vara tillräckligt kännetecken, och jag skulle vara bra dum, om jag icke lyckades få ljus i saken. Nu till Bastiljplatsen!
Detta beslut var för visso föga klokt af en man, som kvällen förut varit nära att bli mördad på samma ställe, dit han nu ämnade begifva sig. Bussy tog emellertid sin starkaste värja, insvepte sig i en kappa och steg upp i sin bärstol samt sade till, att denna skulle stanna vid ändan af gatan Roi de Sicile. Där steg han ur, med tillsägelse åt sitt folk att vänta på honom, hvarefter han begaf sig till Bastiljplatsen.
Klockan var nio, och Paris’ gator voro ödsliga och tomma. Bussy såg sig omkring för att igenkänna det ställe, där hans häst hade stupat under honom, och trodde sig snart ha funnit det. Han började nu granska hvar enda port för att få reda på luckan, genom hvilken han sett Quélas. Men alla portar hade en dylik lucka samt en gång innanför, någonting som ej var underligt, om man betänker, att portvakter den tiden voro okända i privata hus, hvarför ock tre fjärdedelar af husen voro byggda på detta sätt.
— Vid Gud! sade Bussy harmsen, skulle jag än bulta på hvar enda port, fråga hvar enda hyresgäst och ge ut tusen écus för att få betjänter och kammarjungfrur att tala, så skall jag dock slutligen ha reda på, hvad jag vill veta. Antag, att det är femtio hus, och att jag besöker tio hvarje afton, så behöfver jag inte mer än fem aftnar inalles.
Bussy hade just slutat sin monolog, då han hastigt varsebief ett svagt ljussken, som ömsom höjde och sänkte sig. Detta ljus närmade sig långsamt; det stannade ibland och tog af än åt höger, än åt vänster.
— Bastiljplatsen är bestämdt ett underligt ställe, tänkte Bussy; men jag vill emellertid vänta och se, hvad detta skall betyda.
För att bekvämare göra detta insvepte sig Bussy i sin kappa och stödde sig mot en port. Natten var så mörk, att man ej på fyra stegs afstånd kunde urskilja en person.
Lyktan fortfor emellertid att nalkas under de mest besynnerliga rörelser åt sidorna. Men som Bussy ej var vidskeplig, blef han snart öfvertygad, att ljuset ej var ett af dessa irrbloss, hvilka så hiskligt skrämde resande under medeltiden, utan blott och bart en lykta, som bars af någon.
Efter några sekunders förlopp befanns slutsatsen riktig. På omkring trettio stegs afstånd urskilde Bussy en mörk skugga, hvilken så småningom antog skepnaden af en lefvande varelse med en lykta i vänstra handen. Denna varelse tycktes för tillfället tillhöra de hedervärda drinkarnes brödraskap, ty endast rusighet kunde man tillskrifva de besynnerliga cirklar, han beskref, och det märkvärdiga tålamod, hvarmed han snafvade i groparna.
En gång hände det honom till och med att halka, och ett doft buller, åtföljdt af lyktans ofrivilliga rörelse uppifrån och nedåt, tycktes antyda, att den på sina ben osäkre nattvandraren sökt en fastare tyngdpunkt.
Bussy började då erfara det slags medlidande, som ädla sinnen känna för druckna, hjälpbehöfvande varelser, och han ämnade just närma sig denne Bacchi tjänare, då han såg lyktan åter höjas med en skyndsamhet, som bevisade, att den, som bar den, hade mera stadga i kroppen, än man haft anledning förmoda.
— Håhå, mumlade Bussy, ännu ett äfventyr, som det tyckes.
Lyktan närmade sig nu, och vid det sken den spred, märkte Bussy med förundran, att den, som bar den samma, hade en bindel för ögonen.
— Det var i sanning ett besynnerligt infall att leka blindbock med lykta, synnerligast på en sådan mark som denna, tänkte Bussy; månne jag möjligen åter skulle drömma?
Han såg åter mannen med bindeln gå några steg framåt.
— Minsann, sade han, tror jag ej, att den token talar för sig själf. Säkert är han hvarken full eller galen, utan helt enkelt en matematiker, som söker lösningen af något problem.
Denna slutsats föranleddes af de ord, Bussy hörde mannen med lyktan yttra:
— Fyrahundraåttioåtta, fyrahundraåttionio, fyrahundranittio, mumlade han; det bör vara nära här intill.
Därvid upplyfte den hemlighetsfulle mannen sin bindel, och som han befann sig midt framför ett hus, gick han fram till dess port och betraktade den noga.
— Nej, den här är det inte.
Därefter drog han åter ned bindeln öfver ögonen och fortfor att räkna:
— Fyrahundranittioett, fyrahundranittiotvå, fyrahundranittiotre; nu borde jag vara där. Han drog åter upp bindeln, gick till porten näst intill den, där Bussy stod, och undersökte den.
— Hm, hm! sade han efter en paus, det kunde vara den här; nej, jo, nej; dessa fördömda portar äro hvarandra alldeles lika.
— Samma anmärkning har äfven jag gjort, sade Bussy för sig själf; detta inger mig förtroende för räknemästaren.
Denne satte nu bindeln åter för ögonen och fortfor att räkna ända till fyrahundranittionio.
— Om det nu är en port midt framför mig, så bör det vara den rätta, sade han.
Där fanns verkligen en port, och det var just den, invid hvilken Bussy höll sig gömd, och därför, då den förmente matematikern lyfte upp sin lykta och tog af sig bindeln, befann han sig ansikte mot ansikte med Bussy.
— Hvad för något, utbrast Bussy, här har jag ju läkaren! Det var ni, som i går förband en adelsman, som blifvit sårad i sidan.
— Ja, och ni är denne adelsman. Jag väntade ej att finna er här.
— Hvad sökte ni då?
— Det hus, dit jag hämtades.
— Ni kände då ej till det förut?
— Hur skulle jag kunna det? Jag fördes ju dit med förbundna ögon.
— Ni har då verkligen varit i detta hus?
— Ja, i detta eller något af de andra, jag kan icke säga hvilketdera, efter jag just nu som bäst håller på att söka det.
— Godt, inföll Bussy, då har jag icke drömt.
— Hvad menar ni? jag förstår er icke.
— Jo, jag måste säga er, att jag trodde hela denna händelse vara en dröm utom värjstynget, förstås.
— Det förvånar mig inte, ty jag anade, att det låg någon hemlighet dold därunder.
— Ja, en hemlighet, som jag önskar utleta. Vill ni hjälpa mig därmed?
— Mycket gärna.
— Hur heter ni, min vän?
— Min herre, svarade den unge läkaren, jag vill icke sätta mig på mina höga hästar, som man säger. Jag vet, att jag vid en dylik fråga stolt borde räta upp mig och med handen i sidan säga: än ni själf, min herre, hur heter ni? Men ni har en lång värja och jag bara min lansett; dessutom ser ni ut som en ädling, och jag däremot är våt och smutsig upp öfver öronen. Således svarar jag er helt uppriktigt, att jag heter Remy-le-Haudouin.
— Tack för ert förtroende! Jag är grefve Ludvig af Clermont, herre till Bussy.
— Bussy af Amboise! Hjälten Bussy! ropade den unge doktorn med oförställd glädje. Skulle ni vara den ryktbare Bussy! …
— Ja, han själf, svarade Bussy blygsamt, och nu, då vi gjort hvarandras bekantskap, så var god och tillfredsställ min nyfikenhet. Hur har ni kommit hit till detta hus?
— Ja, det är verkligen märkvärdigt. Herr grefve, hör, hvad som händt mig. Jag bor vid gatan Beautreillis, femhundra steg härifrån. Jag är en fattig kirurg, som studerat ganska mycket utan att därför ha stor praktik. Nu hände sig för åtta dagar sedan, att en karl på andra sidan arsenalen fick ett djupt knifstyng; jag sydde ihop såret, och detta har i grannskapet gifvit mig en viss ryktbarhet, som jag tillskrifver den lyckan, att jag i går natt blef väckt af en ljuf stämma.
— En fruntimmersröst? ropade Bussy.
— Ja; men, min ädle herre, gif noga akt på hvad jag säger; så oerfaren jag än är, är jag säker på, att det var en tjänarinnas röst.
— Nå, hvad gjorde ni då?
— Jo, jag steg upp och öppnade min dörr; men knappt var jag kommen ut i förstugan, förrän två små händer, ej alltför fina, men inte grofva heller, satte en bindel för mina ögon.
— Utan att man sade något?
— Jo visst; man sade mig: Kom, försök inte att vilja se hvart ni går; var tystlåten, och se här er belöning.
— Och belöningen var?
— En börs med guldmynt, som man lade i min hand.
— Nå, hvad svarade ni?
— Att jag var färdig att följa min förtjusande ledsagarinna. Icke visste jag, om hon var förtjusande eller ej; men jag tyckte, att epitetet, om ock litet öfverdrifvet, ej kunde skada.
— Och ni följde utan invändning?
— Ja, visserligen; ty jag har ofta läst om sådana historier och alltid funnit, att de medförde något angenämt för läkaren. Jag följde således; man förde mig öfver en hård, frusen mark, och jag räknade ända till femhundratvå steg. Det var försiktigt, och ni bör nu vara vid den rätta porten.
— Ja, åtminstone bör jag inte vara långt därifrån, emedan jag nu räknat till fyrahundranittionio steg, såvida ej den unga kvinnan fört mig några omvägar, en list, som jag nästan misstänker henne för.
— Men ni kunde väl göra några iakttagelser?
— Jag gaf akt på allt, så vidt det är möjligt för en person, som ej kan se. Jag passerade en port, en portgång och en trappa med tolf trappsteg.
— Och dörren låg strax bredvid?
— Nej, först en korridor, tror jag, ty jag hörde tre dörrar öppnas. Sedan jag hört en behaglig fruntimmersröst yttra några ord, fördes jag in i det rum, där ni låg, och man befallde mig att taga af bindeln.
— Hvar var jag då?
— Ni låg på en säng med damastomhänge.
— Uti ett rum med tapeter, prydda med mytologiska figurer?
— Alldeles; och ytterligare mellan ett par fönster …
— Ett porträtt, som föreställde en ung, förtjusande flicka?
— Ja. Välan, sedan förband jag er.
— Och det gjorde ni förträffligt; ty denna morgon var såret nästan sammanläkt.
— Det har ni att tacka en salfva för, den jag uppfunnit; mången gång, då jag ej vetat, på hvem jag skulle anställa mina rön, har jag ristat mig själf i skinnet, och skadan har läkts inom kort.
— Nå, herr Remy, berätta vidare!
— Sedan föll ni i en ny svimning, och rösten frågade, hur det var med er.
— Hvar var hon, då hon gjorde er denna fråga?
— Hon var i ett sidorum, så att jag ej kunde se henne, och jag svarade, att ert sår ej var farligt och snart skulle vara läkt.
— Tycktes hon lugnas däraf?
— Ah, hon tycktes bli förtjust däröfver, ty hon utropade: Ack, min Gud, så lyckligt!
— Sade hon verkligen så? Min käre herr Remy, jag vill göra er lycka. Än sedan då?
— Sedan var det slut; ni var förbunden, jag hade ingenting mer att göra där, och rösten sade då till mig: Fortfar, min herre, såsom ni börjat, och utsätt ej för ledsamheter ett stackars fruntimmer, som låtit hänföra sig af medlidsamhet; sätt åter på er bindeln och tillåt utan svek, att man för er tillbaka till ert hem.
— Och ni lofvade det?
— Ja, jag gaf mitt hedersord därpå.
— Och ni har hållit det?
— Det ser ni väl, svarade den unge mannen helt naivt, efter jag just håller på att söka porten.
— Bravo! sade Bussy; det är ett vackert drag, ett ridderligt drag, och ehuru jag i visst fall harmas däröfver, kan jag dock ej låta bli att säga: Räck mig er hand, herr Remy. Ni förtjänte att vara ädling.
— Min herre, sade Remy, det skall vara för mig en evig ära att ha fått trycka den tappre Bussys hand. Emellertid har jag någonting på hjärtat.
— Hvad då?
— Jo, i börsen lågo ej mindre än tio guldmynt, och det är alldeles för mycket för den, som tar fem sous för sina besök, då han ej gör dem för intet. Det är därför, jag nu håller på att uppsöka huset.
— För att återlämna börsen?
— Just så.
— Min bäste herr Remy, jag bedyrar, att ni visar alltför mycken grannlagenhet; ni har ärligt förtjänat dessa penningar, och de tillhöra er.
— Menar ni det? sade Remy, högst belåten.
— Jag ansvarar er därför; men det enda är, att det ej är damen, som bort betala er, ty jag känner icke henne och hon icke mig.
— Således ytterligare ett skäl att återlämna penningarna.
— Det påstår jag icke, utan jag vill blott säga, att också jag har en skuld att betala er.
— Ni, en skuld till mig?
— Ja, och jag skall också betala den. Hvad gör ni i Paris? Låt höra … säg … gif mig ert förtroende, min bäste herr Remy.
— Hvad jag gör i Paris? Ingenting, herr grefve; men nog skulle jag göra något, i fall jag hade patienter.
— Nå, det faller sig alldeles förträffligt; jag skall genast skaffa er en: vill ni ha med mig att göra? Jag är en god kund. Det går nästan ingen dag förbi, utan att jag antingen får eller tillfogar andra någon kroppsskada. Låt höra … vill ni åtaga er att hela de skråmor, jag får eller ger?
— Ack, herr grefve, sade Remy, jag är alltför obetydlig att …
— Nej, för tusan! Ni är tvärtom just en sådan man jag behöfver; ni har lika lätt hand som en kvinna, och dessutom har ni er ojämförliga salfva.
— Men, nådig herre …
— Ni skall bli hos mig … ni skall få era egna rum, er egen betjäning; antag mitt tillbud, eller också gör ni mig bra ledsen. Dessutom har ni ej ännu slutat ert värf; ni skall ytterligare förbinda mitt sår, min käre Remy.
— Herr grefve, svarade den unge läkaren, jag är så hänryckt, att jag ej vet, hur jag skall uttrycka min glädje. Jag skall studera, och jag skall få praktik!
— Nej, jag säger ju, att jag ämnar ha er för min egen räkning … och mina vänners, förstås. Kan ni icke påminna er någonting mer rörande äfventyret?
— Nej, ingenting.
— Nå, hjälp mig då att få litet ljus i saken, om det är möjligt.
— På hvad sätt då, herr grefve?
— Jo, hör på; ni, som är en man med observationsförmåga, som räknar steg, famlar utåt väggar och känner igen röster, hur kom det sig, att, sedan ni förbundit mig, jag flyttades från huset ut på gatan, nära Tempeltornets vallgraf?
— Ni, herr grefve?
— Ja, just jag. Har ni på något sätt varit behjälplig att förflytta mig dit?
— Nej, visst icke; jag skulle tvärtom mycket ha satt mig emot något sådant, om jag blifvit rådfrågad; … kylan hade kunnat vara er högst skadlig.
— Då vet jag åter igen icke, hvar jag är hemma, sade Bussy. Skulle ni vilja hjälpa mig att ännu en liten stund söka huset?
— Jag vill allt, hvad ni vill, nådig herre; men jag fruktar bara, att det tjänar oss till ingenting, ty alla dessa hus äro ju hvarandra så lika.
— Må vara, sade Bussy; men vi skola gå hit igen vid dager.
— Ja, men om dagen kan man observera oss.
— Då skola vi göra frågor, och vi skola slutligen vinna vårt syfte; vi äro nu två och löpa ej efter en dröm, utan ha med verkligheten att göra, och tro mig, Remy, redan detta är mycket.