Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 12

←  Bussys efterforskningar

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Hvad Bryan de Monsoreau var för en karl

Huruledes Bussy återfann både porträttet och originalet  →

12.
Hvad Bryan de Monsoreau var för en karl.

Det var ej glädje, det var ett slags yrsel Bussy erfor, då han blifvit förvissad om, att hans drömbild var verklighet och att den sköna kvinnan verkligen visat honom en ädelmodig gästfrihet. Också ville han ej släppa den unge läkaren, den han nyss upphöjt till sin lifmedikus. Remy måste stiga upp i hans bärstol, ty grefven fruktade, att om han et ögonblick skildes ifrån honom, han skulle försvinna som en andesyn. Han ämnade därför föra honom med sig till hôtel de Bussy och där kvarhålla honom till följande dag, då han finge tänka efter, huru vida han skulle återge honom friheten eller ej.

Hela hemvägen upptogs af nya frågor, men Remy visste föga mer än Bussy, utom att han var öfvertygad om att ej ha drömt, emedan han ej varit afdånad.

Men för hvarje ung man, som är förälskad, och Bussy var det ögonskenligen, är det redan mycket att ha någon, med hvilken han kan tala om den kvinna, han älskar. Remy hade visserligen icke sett henne, men detta var ytterligare en förtjänst i Bussys ögon, emedan denne då kunde göra honom begripligt, hur mycket hon i alla afseenden öfverträffade sitt porträtt.

Bussy hade stor lust att hela natten tala om den okända damen, men Remy började sin läkarebefattning med att påyrka, att den sårade skulle sofva eller åtminstone lägga sig till hvila; tröttheten och smärtan gåfvo grefven samma råd, och dessa trenne förenade makter besegrade honom slutligen.

Emellertid gick han ej till sängs, förrän han installerat sin nye husläkare uti trenne rum, dem han som yngre själf bebott och hvilka utgjorde en del af tredje våningen i hôtel de Bussy. Därpå, sedan han väl förvissat sig om, att den unge läkaren, belåten med sin nya boning, ej i hemlighet skulle fly från palatset, begaf han sig ned till den präktiga våning, han själf bebodde.

Då han följande morgon vaknade, fann han Remy stående bredvid sängen. Den unge mannen hade tillbragt natten utan att kunna tro på sin lycka, och han väntade blott på Bussys uppvaknande för att öfvertyga sig om, att ej han i sin ordning hade drömt.

— Nå, frågade Remy, hur befinner ni er, nådig herre?

— Förträffligt, inin käre esculap; än ni själf, är ni nöjd?

— Ja, så nöjd, min ädle beskyddare, att jag säkert ej skulle vilja byta med konung Henrik III, ehuru han under gårdagens lopp bör ha hunnit ett bra stycke väg till himmelriket. Men det är icke fråga om det nu, utan vi skola undersöka såret.

Detta tycktes snart vara läkt. Bussy hade sofvit godt, och som sömnen och sällheten kommit kirurgen till hjälp, så hade denne nästan ingenting mer att göra.

— Nå, frågade Bussy, hvad säger ni om såret?

— Jag säger, att jag knappt törs låta er veta, att ni nästan är läkt, af fruktan att ni skickar mig tillbaka till gatan Beautreillis, femhundratvå steg från det där ryktbara huset.

— Som vi skola taga reda på, tror du ej det, Remy?

— Förlåt, upprepade Remy, jag tror, att ni kallade mig du, nådig herre?

— Dem, jag håller af, kallar jag du, Remy. Är du stött däröfver?

— Ack nej; tvärtom! ropade den unge mannen, i det han försökte fatta Bussys hand och kyssa den. Jag trodde, att jag hört orätt. Ack, nådig herre, ni gör mig en stor glädje.

— Min käre vän, jag önskar blott, att du i din ordning skall hålla af mig ett litet grand, att du skall anse dig som hemma här och att du i dag tillåter mig, medan du gör din lilla flyttning, att vara närvarande vid öfverhofjägmästarens installerande i sin tjänst.

— Ack, sade Remy, nu är ni ju redan färdig att göra nya dårskaper!

— Nej, tvärtom lofvar jag att vara mycket förnuftig.

— Men ni måste ju stiga till häst?

— Ja, det är alldeles nödvändigt.

— Har ni någon rätt sedig gångare, så tag då i dag den, ni skulle vilja sadla åt den där damen, som är så lik porträttet, ni vet väl hvem.

— Hör på, Remy. Du har i sanning hittat rätta vägen till mitt hjärta. Jag fruktade mycket, att du ej skulle vilja låta mig deltaga i denna jakt, eller rättare denna lek, ty hofdamerna, liksom stadens andra nyfikna fruntimmer, komma äfven att deltaga däri. Nu, min käre Remy, förstår du väl, att den hemlighetsfulla damen bör finnas bland hofvets eller stadens fruntimmer. Säkert är hon ej en simpel borgaredotter. De där vackra väggarna, det målade taket och damastsängen, med ett ord, all denna smakfulla lyx förråder ett förnämt eller åtminstone rikt fruntimmer; tänk, om jag skulle träffa henne på jakten?

— Allting är möjligt, svarade Remy filosofiskt.

— Utom att få reda på huset, suckade Bussy.

— Och att komma dit in, sedan man funnit det, tillade Remy.

— Ah, jag vet nog en utväg: jag skaffar mig ett nytt värjstyng, inföll Bussy.

— Godt, sade Remy; det ger mig hopp om att få stanna kvar hos er.

— Ah, var lugn i det hänseendet, sade Bussy; jag kan, på min ära, inte nu vara af med dig.

— Nåväl, sade den unge läkaren, det är då afgjordt, att ni deltager i jakten för att söka reda på damen, och att jag återvänder till gatan Beautreillis för att söka rätt på huset.

— Det vore lustigt, inföll Bussy, om vi, härnäst vi träffas, hade gjort hvar sin upptäckt.

I Vincennesskogen var verkligen en stor jakt anbefalld i anledning af grefve de Monsoreaus installerande i sin öfverhofjägmästarsyssla. Den procession, som ägt rum dagen förut, och den stränga botgöring, som iakttogs af konungen, hade gjort, att man i förstone betviflat, att han personligen skulle infinna sig vid denna jakt; ty när konungen ibland fick detta ryck af gudaktighet, hände det, att han ej på flera veckor lämnade Louvren, om han ej gick så långt i sträng andaktsöfning, att han rent af begaf sig till ett kloster; men till hela hofvets stora förvåning fick man på morgonen veta, att konungen hade begifvit sig till Vincennestornet för att jaga i sällskap med sin bror och hela sitt hof.

Klockan nio voro således alla församlade, och den nye hofmannen, okänd för nästan hela hofvet och föremål för den allmänna nyfikenheten, visade sig på en präktig svart häst. Allas blickar riktades på honom.

Han var en man af ungefär trettiofem års ålder, reslig till växten, med ett ansikte, fáradt af koppärr. Hans hy, som schatterades af flyktiga fläckar, allt efter de sinnesrörelser han erfor, gaf honom vid första anblicken ett rätt obehagligt utseende

Klädd i en lifrock af grönt kläde, galonerad med silfver, prydd med ett axelgehäng, hvarpå konungens vapen var broderadt, hållande i vänstra handen ett jaktspjut och i den högra den staf, som han, enligt ceremonien vid ett sådant tillfälle, borde öfverlämna åt konungen, kunde grefve de Monsoreau visserligen förefalla som en käck riddare, men han var ingalunda en vacker ädling.

— Fy då, hvilken fuling ni fört till oss från ert hertigdöme, nådig herre, sude Bussy till hertigen af Anjou. Är det sådana ädlingar, er ynnest uppsöker på landsbygden? Jag bedyrar, att man ej skulle kunna finna maken i själfva Paris, som ändock är bra stort och tämligen befolkadt af fula karlar. Det påstås, att ni varmt förordat honom hos konungen.

— Grefve de Monsoreau har tjänat mig troget, svarade lakoniskt hertigen af Anjou, och jag belönar honom därför.

— Bra taladt, nådig herre, och det är vackert af furstar att vara erkännsamma, så mycket mer som det är så sällsynt; men kräfves det ingenting mer, så tycker jag, att också jag tjänat er troget, nådig herre, och jag ber er vara förvissad om, att jag skulle bära öfverhofjägmästarrocken något bättre än det där långa spöket. Nej se, han har ju rödt skägg; det var en ytterligare försköning!

— Jag har inte hört, svarade hertigen af Anjou, att man behöfver vara skapad som en Apollo eller Antinous för att bekläda en hofsyssla. Jag ser till hjärtat och ej till ansiktet; till gjorda tjänster, ej till utlofvade.

— Ers höghet tycker utan tvifvel, att jag är bra nyfiken, återtog Bussy; men jag tillstår min oförmåga att söka utgissa, hvilken tjänst herr de Monsoreau kunnat göra ers höghet.

— Ja, du har rätt, Bussy, svarade hertigen sträft; du är som sagdt, bra nyfiken, till och med något för mycket.

— Se, sådana äro furstarne! utropade Bussy med sin vanliga frimodighet. De fråga ständigt, och man måste svara dem på allting, men om man någon gång vågar göra dem en fråga, så besvara de den aldrig.

— Du har rätt, sade hertigen, men du kan ju emellertid fråga grefve de Monsoreau själf.

— Det var sannerligen ett präktigt råd, inföll Bussy, och med honom, som blott är simpel ädling, återstår mig alltid en utväg, om han ej svarar mig.

— Hvilken då?

— Att säga honom, att han är en ohöflig junker.

Utan att vidare tänka på saken vände Bussy härvid ryggen åt prinsen, och med hatten i hand närmade han sig herr de Monsoreau, hvilken, en skottafla för allas blickar, med beundransvärd kallblodighet afvaktade, att konungen skulle befria honom från denna obehagliga granskning.

Då han såg Bussy gladlynt och leende närma sig med hatten i hand, antog äfven han en något gladare min.

— Ursäkta, min herre, sade Bussy, men ni tycks vara så ensam. Skulle möjligen den ynnest, ni för närvarande åtnjuter, redan förskaffat er lika många fiender, som ni hade vänner, åtta dagar innan ni blef utnämnd till öfverhofjägmästare?

— Ja, herr grefve, det skulle jag nästan vilja svära på. Men törs jag fråga, hvarför ni gör mig den äran att störa min ensamhet?

— Jo, sade Bussy framfusigt, det kommer sig af den stora beundran, hertigen af Anjou ingifvit mig för er.

— På hvad sätt då?

— Jo, i det han berättat mig er sista bragd, den, för hvilken ni blifvit utnämnd till öfverhofjägmästare.

Herr de Monsoreau bleknade härvid så förfärligt, att koppärren, som fårade hans ansikte, syntes såsom lika många svarta fläckar på hans gulaktiga hy; med det samma af han Bussy ett ögonkast, som bebådade ett vredesutbrott.

Bussy märkte, att han förplumpat sig, men han var ej den som var van att rygga tillbaka; tvärtom tillhörde han det slags folk, som ofta reparera en framfusighet med en näsvishet.

— Ni säger, herr grefve, yttrade öfverhofjägmästaren, att hertigen berättat er min sista bragd?

— Ja, min herre, svarade Bussy, och det har gifvit mig liflig åtrå att höra berättelsen därom af er egen mun.

Herr de Monsoreau klämde jaktspjutet i sin krampaktigt knutna hand, liksom hade han haft lust att genomborra Bussy.

— På min ära, sade han, är jag icke ganska benägen att erkänna er artighet och villfara er begäran, men olyckligtvis kommer nu konungen, hvilket hindrar mig från att göra det nu; om ni så önskar, kan det ju ske litet senare.

Konungen kom nu ridande. Han tycktes vara föga belåten med herr de Monsoreau, men han mottog dock med tämligen vänlig min stafven, som öfverhofjägmästaren knäböjande räckte honom.

Nu började jakten.

Bussy lagade så, att han fick se alla rida förbi, och han granskade noga alla damerna för att se, om han ej skulle upptäcka originalet till porträttet. Men fåfäng möda; många vackra och intagande damer voro med på jakten, men den förtjusande varelse, han sökte, fanns ej bland dem.

Han var således tvungen att nöja sig med sina vänners sällskap, och Antraguet var som alltid munter och skämtsam.

— Vi ha fått en hiskligt ful öfverhofjägmästare, sade han till Bussy; hvad säger du om honom?

— Han är gräslig. Visa mig hans hustru.

— Öfverhofjägmästaren är ungkarl, min vän, svarade Antraguet.

— Hvem har sagt dig det?

— Fru de Veudron, som tycker, att han är en rätt vacker karl och som gärna skulle vilja göra honom till sin fjärde man. Se bara, hur hon på sin bruna häst sätter efter honom.

— Hvad heter hans egendom? frågade Bussy.

— Åh, han har många.

— Han är då rik?

— Man påstår det. Men det är också alltihop; han tycks vara af knapadel.

— Hvem är då den där landtjunkarens älskarinna?

— Han har ingen. Den ädle riddaren tycks sätta en ära uti att var egen i sitt slag. Men hertigen af Anjou vinkar dig; skynda till honom.

— Åh, han får vänta litet. Den der grefven retar på det högsta min nyfikenhet. Jag finner honom besynnerlig, ehuru jag icke kan säga hvarför. Det anar mig, att jag får något obytt med honom.

— Livarot känner till honom, återtog Antraguet. Han är från samma trakt. Kom hit, Livarot! Säg oss något om den där Monsoreau.

— Gärna. I få ord skall jag säga er, hvad jag vet och hvad jag tänker om honom. Jag är rädd för honom.

— Godt; då du nu sagt oss, hvad du tänker om honom, så säg oss också, hvad du vet.

— Nåväl, hören då. För omkring ett halft år sedan var jag en afton på väg från min onkels egendom och red genom Méridorskogen, då jag hastigt hör ett förfärligt skri och med det samma får se ett hvitt sto med tom sadel galoppera förbi. Jag sporrade min häst, och vid slutet af en lång allé varseblef jag en man, ridande på en svart häst. Men denne man red ej på ett vanligt sätt, utan han så till sägandes flög fram. Samma kväfda skrik hördes på nytt, och framför honom i sadeln urskilde jag en kvinna, öfver vars mun han lagt sin hand. Jag hade min jaktbössa med mig. I veten, att jag vanligen träffar ganska bra; jag siktade, och på min ära skulle jag icke ha dödat honom, om ej i samma ögonblick jag skulle trycka af, luntan slocknat. Sedan frågade jag en vedhuggare, hvad det var för en karl, den där mannen på svarta hästen, och han svarade mig, att det var herr de Monsoreau.

— Nå, men, inföll Antraguet, det var icke något ovanligt att enlevera en dam, eller hur, Bussy?

— Ah nej, svarade Bussy, men man bör åtminstone låta dem få skrika, om de behaga.

— Hvem var damen då? frågade Antraguet.

— Det har man aldrig fått veta.

— Godt; sade Bussy; den karlen är emellertid en egendomlig människa, och han intresserar mig på det högsta.

— Det vissa är, sade Livarot, att den ädle herrn har ett förfärligt rykte om sig.

— Har man något annat att anföra om honom?

— Nej, ingenting egentligt; han har aldrig gjort något uppenbart ondt; man påstår till och med, att han är tämligen god mot sina underhafvande, hvilket dock icke hindrar att han i sin trakt är fruktad som hin sjelf. Dessutom är han en lika väldig jägare som Nimrod, och aldrig har konungen haft maken till öfverhofjägmästare. Han passar bättre till denna tjänst än Saint-Luc, åt hvilken den först var ämnad, men som gick miste om den till följd af hertigens af Anjou inflytande.

— Hör du icke, att hertigen af Anjou ropar dig? sade Antraguet

— Åh, låt honom ropa. Nå, vet du, hvad som säges om Saint-Luc?

— Nej; är han ännu konungens fånge? frågade Livarot skrattande.

— Han är väl det, sade Antraguet, efter han icke är här.

— Alldeles icke, min vän; han har klockan ett i natt rest för att bese sin hustrus egendomar.

— Förvist?

— Ja, det ser så ut.

— Saint-Luc förvist, det är icke möjligt!

— Det är sant som evangelium, min vän; marskalk de Brissac har i morse själf berättat mig det.

— Nå, det var något så sällsamt, att det öfvergår själfva herr de Monsoreau!

Åtföljd af Livarot och Antraguet, red nu Bussy ändtligen fram till hertigen af Anjou.

— Ack, nådig herre, utropade Bussy, hvad den herr de Monsoreau är för en präktig karl!

— Ah! Tycker du det? Nå, har du frågat honom, hvilken tjänst han gjort mig?

— Ja. Han förtrodde mig helt artigt, nådig herre, att han är ers höghets skaffare.

— Hur sade du? frågade hertigen, hvars panna på ögonblicket mörknade. Hvad betyder detta skämt, Bussy?

— Det betyder, nådig herre, att han för er räkning bortför damer på sin stora svarta häst, och att han, emedan de utan tvifvel äro okunniga om den ära, som väntar dem, håller handen för deras mun för att hindra dem från att skrika.

Hertigen rynkade ögonbrynen, knöt hotande sin hand, bleknade och satte sin häst i så häftigt galopp, att Bussy och hans vänner blefvo ett långt stycke efter.

— Aha, sade Antraguet; skämtet var godt!

— Så mycket bättre, inföll Livarot, helst ej alla tyckas taga det som skämt.

— För tusan! sade Bussy, det ser ut, som om jag gått den stackars hertigen för nära in på lifvet.

Ett ögonblick därefter hörde man hertigen ropa:

— Nå, Bussy, hvar är du? Kom då hit!

— Här är jag, nådig herre, svarade Bussy, i det han red fram till prinsen, som uppgaf ett skallande skratt.

— Jag tror, nådig herre, sade han, att ni skrattar åt hvad jag sade er.

— Nej, Bussy, jag skrattar icke åt det.

— Ack, det hade jag helst sett; ty jag skulle då haft den förtjänsten att narra en furste att skratta, en furste, som sällan ser glad ut.

— Nej, Bussy, ing skrattar åt, att du diktar upp historier för att få veta sanna förhållandet.

— Jag bedyrar, nådig herre, att jag sagt er sanningen.

— Lika godt. Men nu, efter vi äro mellan fyra ögon, så berätta mig din lilla historia. Hvar har du fått tag i det, du sade mig?

— I Méridors skog, nådig herre.

Äfven denna gång bleknade hertigen, men sade ingenting.

— Det är säkert, mumlade Bussy, att hertigen på något sätt är inblandad i historien om röfvaren på svarta hästen, damen och det hvita stoet.

— Nådig herre, fortfor Bussy högt, i det han nu i sin ordning skrattade åt prinsens allvarsamma min; om ni särskildt önskar bli betjänad på något sätt, så säg oss det; vi skola då rätta oss därefter, skulle vi än ta lofven af herr de Monsoreau.

— Bussy, svarade hertigen, jag har verkligen en tjänst att be dig om, och jag vill säga dig, hvari den består.

Hertigen drog härvid Bussy afsides.

— Hör på, sade han, jag har händelsevis i kyrkan sett ett vackert fruntimmer; som hennes anletsdrag, dolda under en slöja, påminde mig om ett fruntimmer, som jag högt älskat, så har jag följt henne och tagit reda på, hvar hon bor. Hennes kammarjungfru är mutad, och jag har en portnyckel till huset, där hon bor.

— Godt, nådig herre; hittills tyckes ju allt gå bra.

— Vänta, skall du få höra. Man påstår att hon är dygdig, ehuru hon är fri, ung och skön.

— Ack, nådig herre, nu komma vi in på fantasiens område.

— Hör på, du är tapper och håller af mig, efter hvad du påstår åtminstone.

— Jag har mina stunder.

— Att vara tapper?

— Nej, att hålla af ers höghet.

— Nå, är det händelsevis en sådan stund nu?

— Ja, måhända.

— Det handlar om att göra för mig, hvad man vanligen endast gör för sig själf.

— Aha! sade Bussy. Skulle det möjligen vara frågan att kurtisera er älskarinna, på det ers höghet måtte öfvertyga sig om, att hon verkligen är lika dygdig som skön? Det går jag in på.

— Nej, det handlar om att få veta, om icke någon annan uppvaktar henne.

— Hör man bara på; det börjar på att bli intrassladt, det där! förklara er tydligare, nådig herre.

— Jag önskar, du ville lägga dig i bakhåll och säga mig, hvad det är för en karl, som går till henne. Om du samtycker till att göra mig denna tjänst …

— Så gör ers höghet mig i min tur till öfverhofjägmästare, så snart platsen blir ledig.

— På min ära, Bussy, jag skall så mycket säkrare ha dig i åtanke, som jag aldrig gjort någonting för dig.

— Tänk, att ers höghet funnit det!

— Jag har redan länge sagt det åt mig själf.

— Helt sakta, förstås, såsom furstar pläga säga sig sådana saker. Jag tillstår emellertid, nådig herre, att ert uppdrag föga smickrar mig.

— Du erbjöd dig ändock att göra mig en tjänst, och nu är du genast färdig att rygga tillbaka.

— Men för tusan, ni vill ju, att jag skall göra spiontjänst, nådig herre!

— Åh nej, bara en väntjänst; dessutom, tro icke, att det blir någon lätt sak; kanske kommer det i fråga att draga värjan.

Bussy runkade på hufvudet.

— Nådig herre, sade han, det finns saker, som man gör bäst själf, äfven om man är en furste.

— Du vägrar då?

— Ja, på min ära, nådig herre.

Hertigen rynkade ögonbrynen.

— Nå, jag skall då följa ditt råd, sade han, jag skall gå själf, och om jag blir dödad eller sårad, så kom ihåg, att jag hade bedt min vän Bussy åtaga sig att gifva eller få detta värjstyng, men att han för första gången i sin lefnad var försiktig.

— Ers höghet, svarade Bussy, här om aftonen sade ni till mig: Bussy, jag hatar dessa favoriter, som vid alla tillfällen reta och förolämpa oss; du kunde väl gå på Saint-Luc's bröllop och söka gräl med dem och göra oss dem kvitt. Jag gick dit, nådig herre; de voro fem; jag var ensam; jag trotsade dem; de lade sig i bakhåll för mig, öfverföllo mig, dödade min häst, och lika fullt sårade jag två af dem och var nära att slå ihjäl den tredje. I dag ber ni mig att förfölja en kvinna. Ursäkta, nådig herre, detta ligger utom de tjänster, en furste kan begära af en riddersman, och jag vägrar således.

— Välan då, sade hertigen; jag skall hålla min vaktgöring ensam eller också i sällskap med Aurilly, såsom sist.

— Hvad, utbrast Bussy, som kände liksom en slöja falla från sina ögon, var ers höghet sysselsatt med sin vaktgöring, då ni här om aftonen råkade ut för de där fina herrarne, som lurade på mig?

— Alldeles.

— Er sköna okända, frågade Bussy, bor således åt Bastiljplatsen till?

— Ja, och det är en trakt, där man kan räkna på att bli illa tilltygad, det vet du af egen erfarenhet.

— Har ers höghet spionerat något vidare sedan den aftonen?

— Ja, i går.

— Hvad såg ers höghet då?

— En karl, som smög omkring där, utan tvifvel för att taga reda på, om någon lurade på honom. Efter som han troligen fått sikte på mig, höll han sig envist utanför hennes bostad.

— Var karlen ensam, nådig herre? frågade Bussy.

— Ja, vid pass en halftimme, men sedan kom en annan karl till honom, och denne hade en lykta i hand.

— Aha! sade Bussy.

— Då började karlen i kappan …, fortfor prinsen.

— Den förste hade då kappa? afbröt Bussy.

— Ja. Då började, som sagdt, mannen i kappan och mannen med lyktan att samtala, och som de ingalunda tycktes fallna för att snart lämna sin post, så rymde jag fältet och gick min väg.

— Misslynt öfver denna dubbla motgång?

— Ja, på min ära, det tillstår jag. Således, om jag kas komma in i detta hus, som ganska lätt kan vara en röfvarekula …

— Så skulle ni ej ha någonting emot, om man där mördade en af era vänner i stället för er själf.

— Så du talar! Nej, jag önskar, att denne vän, som ej är furste och ej har de fiender jag har, och som dessutom van vid dylika äfventyr, toge reda på vidden af den fara, jag kunde löpa, och läte mig veta det.

— I ert ställe, nådig herre, skulle jag öfvergifva alla tankar på denna kvinna.

— Nej, visst icke. Därtill är hon för skön.

— Men ni säger ju själf, att ni knappt sett henne.

— Jag har sett henne tillräckligt för att veta, att hon har ett beundransvärdt blondt hår, gudomliga ögon, en makalös hy och en förtjusande växt. Du finner väl, att man icke gärna afstår från en sådan kvinna.

— Ja, nådig herre, det finner jag verkligen; också börjar jag att ömma för er belägenhet.

Hertigen sneglade på Bussy.

— Det är på min heder allvar.

— Skämtar du icke?

— Nej; till bevis därpå får jag nämna, att, om ers höghet vill gifva mig förhållningsorder och visa mig huset, så skall jag hålla vakt därutanför i afton.

— Du har således ändrat mening?

— Ack, nådig herre, det är ingen mer än vår helige fader, Gregorius XIII, som är ofelbar; säg mig blott, hvad jag har att göra där.

— Du skall hålla dig gömd ett stycke från den port, jag visar dig, och om någon karl går in i huset, skall du följa honom för att taga reda på, hvem han är.

— Ja, men om han, då han går in, slår igen porten efter sig?

— Jag har ju sagt dig, att jag har en nyckel.

— Ack, det var sant; man har således bara en sak att befara, nämligen att jag förföljer en annan än den rätte och att nyckeln hör till en annan port.

— Ah, man kan icke misstaga sig om porten; det är en portgång innanför; vid slutet af denna och på vänster hand finns en trappa; du går upp tolf trappsteg, och då kommer du in i en korridor.

— Hur vet ers höghet det, då ni aldrig själf varit inne i huset?

— Jag har ju sagt dig, att kammarjungfrun är mutad, och hon har sagt mig alltsammans.

— Hin besitta, hvad det är bekvämt att vara prins! Hade det varit jag, så hade jag själf fått taga reda på huset, gå in i portgången, räkna trappstegen och leta mig fram i korridoren. Det hade dragit fasligt lång tid, och Gud vet ändock, om jag hade lyckats.

— Du samtycker således?

— Kan man någonsin vägra ers höghet något? Bara ers höghet vill följa med mig och visa mig porten.

— Det behöfs ej; då vi vända tillbaka från jakten, så taga vi en liten omväg; vi passera förbi Porte Saint-Antoine, och jag skall då visa dig huset.

— Förträffligt, nådig herre; men hvad skall jag göra åt karlen, om han kommer?

— Ingenting annat än följa honom, ända till dess du får veta, hvem han är.

— Det är något kinkigt. Om t. ex. den där karlen drifver sin försiktighet så långt, att han stannar på halfva vägen och sålunda klipper tvärt af mina forskningar?

— Jag lämnar åt din egen omsorg att sköta saken, som dig bäst synes.

— Alltså tillåter ers höghet mig att handla som för mig själf?

— Ja, helt och hållet.

— Jag skall så göra, nådig herre.

— Men icke ett ord om allt detta åt våra unga kavaljerer.

— På min adliga ära!

— Och tag ingen med dig.

— Nej, jag svär att gå ensam.

— Välan; det är då afgjordt. Vi taga hemvägen förbi Bastiljen: jag visar dig porten … du kommer hem med mig … jag ger dig nyckeln … och denna afton …

— Föreställer jag ers höghet; det är sagdt.

Bussy och hertigen återvände nu till jakten, som leddes med stor skicklighet af herr de Monsoreau. Konungen var förtjust, och öfverhofjägmästaren fick höra artigheter både af honom och hertigen.

— Nådig herre, sade Monsoreau till den senare, jag vore alltför lycklig, om jag kunnat förtjäna er välvilja, emedan det är er, jag har att tacka för min befattning.

— Men ni vet, min herre, inföll hertigen, att, om ni vill förtjäna min fortfarande ynnest, så måste ni i afton bege till Fontainebleau. Konungen vill jaga där i öfvermorgon och följande dagar, och det är icke för mycket, att ni har en dag på er för att göra er bekant med skogen.

— Jag vet det, nådig herre, svarade Monsoreau, och jag har redan gjort allt i ordning för att resa i natt, som kommer.

— Ah, se där är herr de Monsoreau! sade Bussy; hädanefter är det för er ej att tänka på någon hvila hvarken natt eller dag.

Bussy såg spefull ut, då han sade detta, och hertigen kastade en genomborrande blick på Monsoreau.

Denne hade vid Bussys ord bleknat liksom förra gången och fått samma hemska utseende.

---