Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 13
| ← Hvad Bryan de Monsoreau var för en karl |
|
Hvem Diana de Méridor var → |
13.
Huruledes Bussy återfann både porträttet och originalet.
Klockan fem på eftermiddagen återvände konungen med hela sitt hof till Paris genom förstaden Saint-Antoine, liksom hade han haft en aning om hertigens af Anjou önskan.
Grefve de Monsoreau hade tagit afsked af furstarne under förevändning att genast begifva sig till Fontainebleau.
Då sällskapet passerade förbi Bastiljen, gjorde konungen sina vänner uppmärksamma på fästningens stolta och dystra utseende, liksom för att påminna dem om, hvad som väntade dem, i fall de händelsevis skulle bli hans fiender.
Många förstodo meningen och fördubblade sin uppmärksamhet mot hans majestät.
Under tiden sade hertigen af Anjou helt sakta till Bussy, som red bredvid honom:
— Se åt höger, Bussy, och gif akt på det där lilla trähuset, som på sin gafvel har en madonnabild; följ sedan med ögat raden utåt och räkna fyra andra hus.
— Godt, sade Bussy.
— Det är det femte i ordningen, fortfor hertigen, det som ligger midt framför gatan Sainte-Catherine.
— Jag ser det, nådig herre. Märker ni, hur fönstren öfverallt fyllas af nyfikna?
— Undantagandes det hus jag menar, sade hertigen; där äro alla fönster stängda.
— Men där gläntas likväl på en gardin, inföll Bussy med stark hjärtklappning.
— Utan att dock någon märkes, svarade hertigen. Ah, hon är väl gömd eller gömmer sig väl. I alla fall är det där rätta huset; då jag kommer hem, skall jag lämna dig nyckeln.
Bussys blick sökte speja genom den halföppnade gardinen, men förgäfves.
När Bussy anländt till sitt palats, frågade han genast Remy, hur det hade gått för honom.
— Jag tänkte just göra er samma fråga, nådig herre.
— Du har då ingenting fått reda på?
— Huset är lika svårt att finna om dagen som om natten. Jag tvekar emellan fem eller sex stycken, som ligga i en sträcka.
— Då, sade Bussy, tror jag, att jag varit lyckligare än du.
— Hur så, nådig herre? Har ni också varit dit för att taga reda därpå?
— Nej, jag har bara färdats förbi.
— Och ni har känt igen porten.
— Jag hoppas det.
— Och när får jag veta, om ni haft den lyckan att finna hvad ni söker?
— I morgon bittida.
— Behöfver ni mig inte under tiden?
— Nej, på intet sätt, min käre Remy.
— Och ni vill inte, att jag skall följa er?
— Omöjligt, min vän.
— Men var då åtminstone försiktig, nådig herre.
— Ack, sade Bussy skrattande, det är onödigt att anbefalla mig försiktighet; jag är ju känd för den egenskapen, jag.
Bussy åt middag, såsom om han ingalunda vetat, hvar, hur eller när han skulle supera; därefter, när klockan slagit åtta, tog han sin bästa värja, stack, trots konungens nyligen utkomna förbud, ett par pistoler i sitt bälte och lät bära sig i sin bärstol till Saint-Pauls-gatan.
Då han kommit dit, igenkände han snart huset med den lilla madonnabilden, räknade sedan de fyra följande husen, förvissade sig om, att det femte var det anvisade, och gick därpå, insvept i sin vida kappa, och ställde sig i hörnet af gatan Sainte-Catherine, fullt och fast besluten att där vänta i tvenne timmar och att, om under loppet af denna tid ingen visade sig, sedan handla för egen räkning.
Klockan hade nyss slagit nio i Saint-Paul, då Bussy började sin vaktgöring.
Knappt hade han stått där i tio minuter, förrän han, trots det djupa mörkret, såg tvenne ryttare nalkas. Då de hunnit till hôtel des Tournelles, stannade de. Den ene af dem steg af och kastade tyglarna åt den andre, som troligen var en tjänare, och sedan han sett denne färdas tillbaka samma väg de kommit och försvinna i mörkret, styrde han sin kosa till det hus, Bussy fått i uppdrag att bevaka.
Då den okände kommit nära huset, såg han sig försiktigt omkring åt alla sidor, hvarefter han gick in genom porten.
Bussy hörde porten stängas efter honom. Grefven väntade ett ögonblick af fruktan, att den hemlighetsfulle personen möjligen stannat för att speja genom vaktluckan. Efter några minuters förlopp öppnade Bussy själf sakta porten och inträdde.
Han såg, att vaktluckan ej var högre upp, än att han kunde se igenom den, och efter all sannolikhet var det genom denna lucka han sett Quélus.
Men Bussy var ej kommen för att fördjupa sig i sina minnen. Han gick således långsamt framåt, famlande åt båda sidor i portgången, till dess han på vänstra sidan fann den bekanta trappan. Där stannade han ett ögonblick, och det af tvenne skäl: först, emedan han kände sina knän svikta under sig; sedan, emedan han hörde en röst, som sade:
— Gertrud, underrätta din matmor, att det är jag och att jag vill träffa henne.
Tillsägelsen gjordes med en alltför befallande ton för att tåla någon motsägelse; efter ett ögonblick hörde Bussy en kvinnoröst svara:
— Vill herrn vara god och stiga in i salongen; min matmor skall komma dit.
Sedan hörde Bussy, att ännu en dörr lästes igen. Han tänkte på trappstegen, dem Remy räknat; han räknade nu i sin ordning tolf steg och befann sig uppe i förstugan.
Han påminde sig nu korridoren och de tre dörrarna samt gick försiktigt några steg framåt, i det han famlade för sig med händerna. Han fann först en dörr, utan tvifvel den, genom hvilken den okände passerat; fortsatte sedan sin väg, fann ytterligare en annan dörr, sökte och fick tag i en nyckel, hvarefter han, rysande från hufvud till fot, vred om denna nyckel i låset och sköt upp dörren.
Det rum, i hvilket Bussy nu befann sig, var alldeles mörkt, undantagandes den del däraf, som upplystes af det svaga sken, hvilket genom en halföppen dörr inträngde från den angränsande salongen. Han betraktade den del af taket och af väggarna, som belystes af det svaga skenet, och igenkände då de mytologiska figurer, dem han redan en gång förut sett; han sträckte ut handen och fick tag i den skulpterade sängen. Nu återstod honom ej mera något tvifvel; han befann sig verkligen åter i samma rum, där han uppvaknat den natt, då han erhöll det sår, som här förskaffat honom gästfrihet.
Bussys hjärta slog allt starkare och starkare, då han nu gömde sig bakom det vida sängomhänget för att lyssna. Han hörde den okände otåligt gå fram och tillbaka i sidorummet, emellanåt plötsligt stanna och mumla mellan tänderna: Nå, kommer hon då aldrig!
Snart öppnades en dörr, som syntes tillhöra ett rum på andra sidan om salongen. En kvinnas lätta steg hördes på mattan, frasandet af en sidenklänning nådde Bussys öra, och den unge mannen hörde en fruntimmersröst i på en gång rädd och föraktfull ton säga:
— Här är jag, min herre; hvad är det ni nu åter vill mig?
— Hå, hå, sade Bussy för sig själf; om den där herrn är älskaren, så lyckönskar jag på det högsta den äkta mannen.
— Min fru, svarade den, som blifvit så kallt mottagen, jag har den äran att förkunna er, att efter som jag är tvungen att i morgon resa till Fontainebleau, kommer jag för att tillbringa natten här.
— Medför ni några underrättelser om min far? frågade damen. Ni vet, hvad vi kommo öfverens om i går: då jag samtyckte att bli er maka, så var det på det villkor, att antingen min far skulle komma till Paris, eller att jag skulle få återvända till honom.
— Så snart jag kommer tillbaka från Fontainebleau, skola vi resa till honom, jag ger er mitt hedersord därpå; men emellertid …
— Nej, min herre, stäng icke den där dörren, det är onödigt; jag tillbringar ej en enda natt under samma tak som ni, förrän jag blir lugnad med afseende på min fars öde.
Det fruntimmer, som yttrade sig i en så bestämd ton, hvisslade nu skarpt i en liten silfverpipa. Det var på detta sätt man på den tiden kallade på sina tjänare.
I samma ögonblick öppnades den dörr, genom hvilken Bussy inkommit, och den unga damens kammarjungfru skyndade in. Hon var en stor och starkt byggd landtflicka, som tycktes hafva väntat på denna sin matmors kallelse för att genast infinna sig.
Då hon gick in i salongen, ställde hon dess dörr på vid gafvel. Det rum, där Bussy befann sig, upplystes då ännu mer, och han varseblef porträttet emellan de båda fönstren.
— Gertrud, sade damen, du får icke gå och lägga dig, och du skall vara i min närhet, så att du kan höra, när jag ropar.
Kammarjungfrun gick.
Bussy smög sig sakta till dörren för att titta genom springan mellan dörren och väggen; men hur sakta han än gick, knarrade golfvet under hans steg, i samma ögonblick han lade ögat till springan.
Vid detta buller vände sig damen om, och Bussy såg originalet till porträttet, féen i hans dröm.
Ehuru mannen ingenting hört, vände sig äfven han om, då han såg damen göra det, och Bussy igenkände i honom grefve de Monsoreau.
— Aha, sade Bussy; det hvita stoet … den bortröfvade kvinnan … jag skall utan tvifvel bli vittne till någon förfärlig historia.
Bussy såg henne stå där blek och med en föraktfull hållning; Monsoreau hade satt sig: han var icke blek utan gulgrön, han stampade med foten och bet sig i naglarna.
— Min fru, sade slutligen grefve de Monsoreau, hoppas ej att längre kunna inför mig spela rollen af ett förföljdt offer; ni är i Paris, ni är i mitt hus; och ännu mer, ni är grefvinna de Monsoreau, det vill säga min hustru.
— Då jag är er hustru, hvarför neka att föra mig till min far? hvarför längre dölja mig för världens ögon?
— Ni har då glömt hertigen af Anjou, min fru?
— Ni har ju bedyrat, att jag, då jag en gång vore er hustru, ej mer skulle ha något att frukta af honom.
— Min fru, jag måste ytterligare taga några försiktighetsmått.
— Välan, tag dessa försiktighetsmått, och återkom sedan!
— Diana, sade grefven, hvars vrede synbart stegrades, Diana, lek ej med det heliga äkta bandet; det är ett råd, jag ger er.
— Laga så, min herre, att jag ej behöfver misstro mannen, och jag skall vörda äktenskapets band.
— Jag tycker likväl, att jag genom mitt handlingssätt mot er förtjänt hela ert förtroende.
— Jag tror inte, att det i denna sak är uteslutande deltagande för mig, som förestafvat ert handlingssätt. Åtminstone har slumpen rätt lyckligt gått er till handa.
— Ah, det där är för mycket utropade grefven; jag är i mitt eget hus, ni är min hustru, och komme er än själfva helvetet till hjälp, så skall ni i denna natt tillhöra mig.
Bussy lade handen på sitt värjfäste och tog ett steg framåt, men Diana gaf honom ej tid att visa sig.
— Hör på, sade hon och drog med det samma en dolk ur sitt skärp, se här, huru jag svarar er.
Vid dessa ord störtade hon in i det rum, där Bussy befann sig, slog igen dörren efter sig, sköt för rigeln, och medan Monsoreau lät höra en mängd hotelser och bultade på dörren, sade hon:
— Ni känner mig, min herre, om ni slår minsta splint ur dörren, skall ni finna mig död på tröskeln.
— Var lugn, min fru, sade Bussy, i det han slöt Diana i sina armar, ni skall få en hämnare.
Diana höll på att uppgifva ett skrik; men hon förstod, att den enda fara, som hotade henne, kom från hennes man. Hon teg därför, ehuru hon darrade häftigt.
Grefve de Monsoreau stampade ursinnigt i golfvet, men utan tvifvel öfvertygad om, att Diana tänkte verkställa sin hotelse, lämnade han slutligen salongen och slog dörren i lås efter sig. Man hörde honom aflägsna sig och gå utför trappan.
— Min herre, sade nu Diana, i det hon lösgjorde sig ur Bussys armar och drog sig ett steg tillbaka, hvem är ni, och har har ni kommit hit?
— Min fru, sade Bussy, i det han öppnade dörren till salongen och knäföll för Diana, jag är den man, hvars lif ni räddat. Hur kan ni tro, att jag inträngt hit i någon elak afsikt eller att jag uppgjort någon plan mot er ära?
Tack vare det ljussken, som nu öfvergöt den unge mannens ädla drag, igenkände Diana honom genast.
— O, ni här, min herre, utropade hon och sammanknäppte sina händer; ni här! Ni har då hört allt?
— Ja, tyvärr, min fru.
— Men hvem är ni då?
— Min fru, jag är Louis de Clermont, grefve af Bussy.
— Ni den tappre Bussy! utropade helt okonstladt Diana utan att ana den glädje, som detta utrop väckte i den unge mannens själ.
— Ack, Gertrud, fortfor hon, i det hon vände sig till sin kammarjungfru, som hade hört sin matmor tala med någon och helt förfärad skyndat in, Gertrud, jag har ingenting mer att frukta, ty från detta ögonblick anförtror jag min heder åt den tappraste och ridderligaste af Frankrikes ädlingar.
Därefter räckte hon handen åt Bussy och sade:
— Stig upp, min herre; jag vet, hvem ni är; nu måste ni äfven veta, hvem jag är.