Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 33
| ← Munken biktar advokaten, och tvärtom |
|
Hertigen af Anjou → |
33.
Striden.
Då mäster Nicolas David fick se den man, som han visste vara sin värste fiende, gjorde han en åtbörd af förskräckelse.
Gorenflot begagnade sig häraf för att kasta sig åt sidan och sålunda rädda sin hals undan advokatens värja.
— Hjälp mig, ropade han; hjälp! Han vill döda mig!
— Aha, min bäste herr David, sade Chicot, det är således ni? Det var roligt att få träffa er.
Därefter vände gascognaren sig till munken och tillade:
— Bäste Gorenflot, din närvaro som munk var nyss nödvändig här, då man trodde, att herrn höll på att dö; men nu, då han mår bättre, behöfver han ej någon biktfar, utan nu skall han i stället få att göra med en adelsman.
David försökte att på sina läppar framtvinga ett föraktfullt löje.
— Ja, med en adelsman, som skall visa er, att han är af äkta sorten, fortfor Chicot. Gorenflot, gör mig det nöjet att ställa er på post i förstugan och att hindra hvem det vara må att störa mig under mitt samtal med den här herrn.
Gorenflot begärde ingenting bättre än att få aflägsna sig så långt som möjligt från Nicolas David. Han skyndade ut med lättare steg än han inträdt. Chicot stängde dörren efter honom och sköt regeln för.
David erfor i början en lätt förklarlig sinnesrörelse, men snart hämtade han sig, i det han förlitade sig på sin skicklighet att föra värjan och märkte, att han icke hade att göra med mer än en person. Då gascognaren stängt dörren och vände sig om, fann han David stödd mot sängen, med värjan i hand och smålöjet på läpparna.
— Kläd på er, min herre, sade Chicot; jag vill lämna er tid därtill, ty jag vill ej ha någon fördel öfver er. Jag vet, att ni är en skicklig fäktare, men det är mig fullkomligt likgiltigt.
David började att skratta.
— Skämtet är godt, sade han.
— Ja, åtminstone tycker jag det, emedan det är jag, som sagt det, och det skall snart smaka er ännu bättre, emedan ni är en man med smak och som förstår er på sådant. Hvad tror ni jag kommer för att söka här, mäster Nicolas?
— Förmodligen de rapp, jag blef er skyldig i hertigens af Mayenne namn, den där dagen, när ni så lättfotad hoppade ut genom fönstret.
— Nej, min herre, dem har jag nog räkning på, och jag skall nog återgälda dem åt den person, som låtit gifva mig dem, var säker därpå. Men hvad jag nu kommit för att söka är en viss genealogi, som Pierre de Gondy nyss lämnat i era händer.
David bleknade.
— Hvilken genealogi?
— Den, hvilken, som ni vet, bevisar, att hertigarne af Guise i rät linie härstamma från Karl den store.
— Aha, sade David. ni är således spion, min herre; jag tog er bara för narr, jag.
— Jag skall, om ni så vill, bli både det ena och det andra i det här fallet: spion för att laga att ni blir hängd, och narr för att sedan skratta däråt.
— Att jag blir hängd?
— Ja, hastigt och lustigt, min herre. Jag hoppas, att ni ej har anspråk på att bli halshuggen; det är bara adelsmän, som ha den rättigheten.
— Men hur skall det gå till, om jag får fråga?
— Ah, ingenting är lättare; jag behöfver bara berätta sanningen. Jag måste säga er, min käre herr David, att jag förliden månad var närvarande vid en liten sammankomst mellan hertigarne af Guise och madame de Montpensier, i S:t Genovevas kloster.
— Ni?
— Ja, jag befann mig i en biktstol midt emot den, där ni satt; man sitter illa i en sådan, eller hur? Jag för min del hade så mycket mer skäl att beklaga mig, som jag var nödsakad att afvakta slutet, och sammankomsten blef ganska långvarig. Jag hörde alltsammans, jag såg spektaklet med hertigens af Anjou kröning, som var mindre roligt; men i stället var den lilla efterpjäsen ganska putslustig — de lothringska hertigarnes genealogi, öfversedd, tillökt och förbättrad af mäster Nicolas David.
— Ja så, ni känner till genealogien? sade David, i det han med möda betvang sin vrede.
— Ja, sade Chicot, och jag fann den oändligt sinnrik. Men det är bra olyckligt att ha så där mycket förstånd: man riskerar så lätt att bli hängd. Det är synd, tänkte jag, att låta hänga en så hygglig karl som herr David, en så skicklig fäktare, en så slug advokat, ändtligen en af mine goda vänner, då jag ej allenast kan rädda honom från repet, utan till och med göra den hederlige advokatens, den där gode vännens lycka. När jag då hörde er tala om att resa, så beslöt jag att följa er i spåren, och det har jag gjort. Ni förstår väl, att jag ej följt er från Paris till Lyon för att här släppa er ur sikte. Nej, jag borrade ett litet hål i väggen, hvarigenom jag hade den fördelen att kunna speja på er så mycket jag ville, och jag tillstår, att jag njutit af detta nöje flera gånger om dagen. Slutligen blef ni sjuk, och värden ville köra er på porten; ni hade stämt möte med herr de Gondy på Gyllene svanen; ni var rädd, att han inte skulle få reda på er annanstädes. Sjukdomen kunde vara en förevändning; också trodde jag blott till hälften därpå; men som den ju ändå kunde vara verklig, och efter som vi alla äro dödliga, en sanning, hvarom jag snart skall söka öfvertyga er, så skickade jag till er en hygglig munk, min vän och reskamrat, för att väcka er ånger och förmå er till bättring; men som ni är en förhärdad syndare, har ni velat döda honom. Nu har jag själf kommit hit, och nu säger jag: låt oss komma öfverens om saken; vill ni göra upp affären?
— På hvad sätt då?
— Antag, att ni verkligen hade varit sjuk, antag, att min vän Gorenflot biktat er och ni lämnat honom de papper, han begärde. Jag skulle då ha förlåtit er, ja, af hjärtat sjungit en likpsalm öfver er. Välan, jag skall inte bli strängare mot den lefvande än mot den döde, och det återstår mig således endast att säga dessa ord: Herr David, ni är en förträfflig man: ni kan fäkta, rida, krångla, narra åt er pengar: med ett ord, ni kan allt. Det skulle vara synd, om en sådan man som ni plötsligt försvunne från jorden, där han är bestämd att göra så mycken lycka. Välan nu, bäste herr David, konspirera inte mer. Tro mig, bryt med Guiserna. Gif mig papperen, och vid min adliga ära lofvar jag, att jag skall stifta fred mellan konungen och er.
— Men i fall jag inte ger er dem? frågade Nicolas.
— Åh, om ni inte ger mig dem, lofvar jag lika heligt att döda er. Tycker ni ännu att det är lika löjligt, herr Davidy
— Ja visst.
— Men om ni ger mig dem, fortfor Chicot, så skall allt vara glömdt. Ni tror mig kanske inte, herr David, ty ni har en dålig karaktär och inbillar er, att mitt agg till er är djupt rotadt. Så är det dock icke; visst hatar jag er, det är sant, men ännu mer hatar jag hertigen af Mayenne; gif mig vapen i händerna mot honom, så skall jag rädda er; och vill ni ännu, att jag skall tillägga några ord, dem ni aldrig skall tro, emedan ni icke älskar något annat än er själf, så välan, vet, att jag håller af konungen, så enfaldig, så fördärfvad, så förvekligad han än är, ty det är han som beskyddat mig mot den där slaktaren Mayenne. Jag vill, att min stackars konung Henrik skall regera i lugn och ro, hvilket blir omöjligt, när han har Guiserna och Nicolas Davids genealogi emot sig. Gif mig således den där geneagien, och jag lofvar er på min ära att förtiga ert namn och göra er lycka.
Medan Chicot talade, betraktade han uppmärksamt David. Han såg dock ej en enda gång det lömska uttrycket i advokatens blick förändras, ej en enda bättre känsla mildra hans hemska anletsdrag.
— Jag ser, sade Chicot, att min vältalighet är förspilld, och att ni inte tror mig; det återstår mig således blott ett medel att bestraffa era gamla oförrätter mot mig och befria jorden från en man, som hvarken tror på ärlighet eller mänsklighet. Jag skall låta hänga er. Farväl, herr David!
Härvid tog Chicot ett steg baklänges åt dörren utan att förlora advokaten ur sikte.
Denne tog däremot ett steg framåt.
— Och ni tror, att jag skulle låta er komma ut! ropade advokaten; nej, visst inte, min käre spion, visst inte, vän Chicot; då man har reda på sådana hemligheter, måste man dö! Då man hotar Nicolas David, måste man dö! Då man inträder här på det sätt ni gjort, måste man dö!
— Ni går mina önskningar till mötes, svarade Chicot med samma kallblodighet; jag tvekade endast, emedan jug är säker på att döda er. Gif mig således papperen, tillade han med dundrande stämma, eller också dödar jag er, och jag vill säga er på hvad sätt: jag skall genomborra er strupe på samma ställe, där ni nyss ville åderlåta min vän Gorenflot.
Chicot hade knappt uttalat dessa ord, förrän David med ett vildt gapskratt störtade på honom.
De båda motståndarne voro ungefär lika långa; men Chicots kläder dolde hans magerhet, medan däremot ingenting skylde advokatens långa och magra figur. Han liknade en lång och smidig orm, men som Chicot sagt honom, hade han att göra med en motståndare, som var honom vuxen. Chicot, som nästan alla dagar fäktade med konungen, hade genom denna öfning blifvit en af de skickligaste fäktare i konungariket, hvilket äfven Nicolas David snart märkte. Han tog ett steg baklänges.
— Aha, sade Chicot, jag tror, ni börjar förstå mig! Välan, ännu en gång: tag hit papperen.
Davids enda svar var att å nyo störta mot gascognaren, och en ny fäktning följde, ihärdigare än den första, ehuru Chicot ännu nöjde sig med att blott parera. Denna andra strid slutade på samma sätt som den första: advokaten drog sig nämligen några steg tillbaka.
— Nu är det min tur, sade Chicot, och härvid tog han ett steg framåt.
Medan Chicot närmade sig, försökte David hejda honom. Slutligen lyckades Chicot att träffa honom, såsom han förutsagt: han stötte sin värja i hans strupe.
— Se där har ni, hvad jag lofvade er, sade Chicot.
David svarade ej; han sjönk ned, i det han spottade upp något blod.
Chicot drog sig nu i sin tur några steg tillbaka. Så döligt sårad en orm än är, kan han dock resa sig och stinga.
David försökte släpa sig till sängen, liksom för att ännu skydda sin hemlighet.
— Aha, utropade Chicot, jag trodde dig vara listig som en räf, och du är tvärtom dum som en åsna! Jag visste inte, hvar du hade gömt dina papper, men nu visar du mig det själf.
Och medan David vred sig i dödskvalen, skyndade Chicot till sängen och fann under hufvudgärden en liten pergamentsrulle, den David, okunnig om den fara, som hotade honom, ej brytt sig om att bättre dölja.
I samma ögonblick Chicot upprullade den för att se efter, om det var det dokument han sökte, reste David sig ursinnig upp, men föll strax åter ned och uppgaf sin sista suck.
Med ögon gnistrande af glädje genomsåg Chicot pergamentet, hvarefter han stoppade det i bröstfickan. Sedan tog han den döde, som aflidit nästan utan blodförlust, ty såret hade varit af den natur, att blodet gått inåt, lade honom i sängen med ansiktet vändt åt väggen, öppnade dörren och ropade på Gorenflot.
— Hvad ni är blek! sade munken, när han kom in.
— Ja, svarade Chicot, den där arme mannens sista stunder ha framkallat en viss sinnesrörelse hos mig.
— Han är då död? frågade Gorenflot.
— Det är all anledning att tro det, svarade Chicot.
— Och han mådde så bra nyss!
— För mycket bra. Han ville äta saker, som voro för hårdsmälta för honom, och har dött af något, som han fått i vrångstrupen.
— Ack, sade Gorenflot, den skälmen ville strypa mig, mig, en kyrkans man! Därför har Gud tuktat honom.
— Förlåt honom, min broder; ni är ju kristen.
— Ja, jag förlåter honom, ehuru han skrämt mig rätt duktigt.
— Men det är icke nog, sade Chicot; ni måste tända några vaxljus och mumla några böner vid hans lik.
— Hvarför det?
— Du frågar hvarför? För att inte bli arresterad och förd i fängelse som mördare.
— Jag mördare! Denne mannens mördare! Hvad nu! Det är ju tvärtom han, som velat mörda mig.
— Ack ja, min Gud! Och som han ej lyckades göra det, kom hans blod i jäsning, ett blodkärl har sprungit i hans bröst, och så god natt vackert med honom! Emellertid finner ni väl, Gorenflot, att det är ni, som varit orsak till hans död. Visserligen en oskyldig orsak; men innan er oskuld blefve uppdagad, kunde ni komma att slita ganska ondt.
— Jag tror ni har rätt, herr Chicot.
— Ja, så mycket mer som det i den här goda staden Lyon finns en ganska vaksam polis.
— Jesus! mumlade munken.
— Gör således som jag säger, broder: stanna här; upprepa alla böner, både dem ni kan och inte kan, och begif er härifrån i afton, hvarken för fort eller för långsamt; ni känner ju hofslagaren här vid hörnet?
— Ja visst; det var han, som gaf mig det här slaget i går afton, sade Gorenflot och pekade på sitt blå öga.
— Ett rörande minne. Välan, jag skall laga, att ni finner er häst där, förstår ni? Sätt er upp i sadeln, och sedan, såvida ni har någon smula reda på er, hittar ni nog vägen till Paris. Vid Villeneuve-le-Roi säljer ni er häst och tar tillbaka Panurge.
— Ja, ja, den beskedlige Panurge! Men, tillade munken med en ömklig ton, hvad skall jag lefva af under tiden?
— Då jag ger, så ger jag så att det förslår, och låter ej mina vänner tigga, som man gör i S:t Genovevas kloster, sade Chicot. Se här!
Chicot tog upp ur fickan en näfve guldmynt, som han lade i munkens breda hand.
— Ädelmodige man! utbrast Gorenflot. Låt mig få stanna kvar hos er i Lyon! Jag tycker om Lyon, jag.
— Men begrip då en sak, ditt tredubbla nöt! Jag stannar inte kvar, jag, utan reser min väg, och det så hastigt, att jag ej vill råda dig att följa mig.
— Som ni vill, herr Chicot, sade Gorenflot med undergifven ton.
— Bra, kamrat, återtog Chicot; nu tycker jag om dig.
Chicot gick nu ned till värden, tog denne afsides och sade:
— Utan att ni anar det, mäster Bernouillet, har en viktig händelse tilldragit sig i ert hus.
— Bah! svarade värden med stirrande ögon; hvad är det då som händt?
— Den där ursinnige rojalisten, religionens motståndare, denne afskyvärde hugenottbeskyddare …
— Nå?
— Han har denna morgon haft besök af ett sändebud från Rom.
— Ja, det vet jag väl, efter som det var jag, som berättade er det.
— Välan, vår helige fader påfven, åt hvilken det är öfverlåtet att skipa rättvisa, såväl världslig som andlig, vår helige fader påfven har enkom skickat detta sändebud till konspiratören, ehuru denne sannolikt ej anade i hvad ändamål.
— I hvilket ändamål kom han då?
— Gå upp i den sjukes kammare, mäster Bernouillet, lyft på täcket och betrakta hans hals, så få ni veta det.
— Hvad säger ni? Ni förskräcker mig.
— Jag säger intet mer. Denna rättvisa har blifvit skipad i ert hus, mäster Bernouillet. Det är en stor heder, påfven bevisat er.
— Därefter smög Chicot tio écus i värdens hand och skyndade till stallet för att hämta de bägge hästarna. Värden skyndade uppför trappan och inträdde i Davids kammare, där han fann Gorenflot, som mumlade sina böner. Bernouillet gick fram till sängen och lyfte på täcket. Han fann då såret på det angifna stället.
— Måtte på detta sätt alla religionens fiender omkomma! sade han och gjorde ett betydelsefullt tecken åt Gorenflot.
— Amen! svarade munken.