Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 04
| ← Prinsen och vännen |
|
Schombergs blåfärgning → |
4.
Mötet.
— Det är besynnerligt, sade Bussy om en stund, att du för mig åt träsket vid la Grange-Batelière och påstår, att det är ett sundt kvarter!
— Tålamod, nådig herre.
Efter ytterligare en stunds vandring frågade Bussy: Hvart skola vi gå?
— Ser ni den där lilla kyrkan? sade Remy i stället för att svara på Bussys fråga. Jag vill svära på, att ni intill denna dag aldrig märkt den.
— Nej, minsann jag någonsin gifvit akt på den, svarade Bussy.
Bussy var ej den ende bland de förnäma, som aldrig varit inne i denna kyrka, hvilken kallades Sainte Marie l'Egyptienne.
— Välan, nådig herre, fort for Remy, låt oss gå in och beskåda fönstren, som väl förtjäna att ses.
Bussy märkte på den unge mannens ansikte ett så skälmskt smålöje, att han begrep, att den unge doktorn, då han förde honom in i kyrkan, hade någon annan afsikt därmed än att visa honom fönsterrutorna, dem man dessutom ej kunde se, emedan det var mörkt, ehuru kyrkan visserligen var upplyst till aftonhönen.
Efter en stunds förlopp, sedan de betraktat kyrkans väggmålningar, sade Bussy: Nu har jag sett nog; låt oss gå.
— Tålamod! Nu slutas ju aftonbönen, och om vi gå nu genast, störa vi de rättrogna.
Remy kvarhöll Bussy vid armen.
— Se så, nu gå alla sina färde; nu skola vi göra likaledes.
Bussy närmade sig dörren med synbar likgiltighet och tankspridd min.
— Hvad, skall ni inte taga vigvatten? Hvad tänker ni på, nådig herre?
Bussy nalkades mekaniskt vigvattenskärlet.
Remy begagnade sig af tillfället att gifva tecken åt en kvinna, som därvid skyndade åt samma håll som Bussy. I samma ögonblick han sträckte handen mot vigvattenskärlet, sträcktes äfven dit en annan hand, visserligen något stor och röd, men ändock en fruntimmershand, och denna hand fuktade Bussys fingrar med vigvatten. Bussy kunde ej låta bli att flytta sin blick från den röda handen till ägarinnans anlete; men härvid bleknade han och for ett par steg tillbaka, ty han hade igenkänt Gertruds ansikte, till hälften gömdt under en svart slöja.
Han stod där med utsträckt arm utan att tänka på att göra korstecknet, medan Gertrud hälsade och gick förbi honom. På tvenne stegs afstånd bakom Gertrud, som med sina starka armbågar banade väg, gick en kvinna, omsorgsfullt insvept i en svart sidenkappa, en kvinna, hvars vackra växt, täcka fot och smärta, ungdomliga gestalt erinrade Bussy, att det i hela världen ej kunde finnas mer än en sådan varelse.
Remy behöfde ingenting säga; han såg blott betydelsefullt på honom, och Bussy förstod nu, hvarför den unge doktorn fört honom till kyrkan Sainte Marie l'Egyptienne.
Hussy och Remy följde efter den ungdomliga gestalten.
Gertrud, som gick framför de andra, tog af vid gatan Montmartre och skyndade sedan hastigt in i en återvändsgränd, vid hvars ända syntes en stor port.
Bussy tvekade ett ögonblick, om han skulle gå vidare.
— Nå, grefve, sade Remy, vill ni då, att jag skall trampa er på hälarna?
Bussy fortsatte sin gång. Gertrud drog upp en nyckel, öppnade en port och lät sin matmoder gå in, hvilket denna gjorde utan att se sig om. Remy sade ett par ord till kammarjungfrun, som drog sig tillbaka och lät Bussy komma in, hvarefter äfven doktorn och Gertrud inträdde. Den sistnämnda låste sedan sakta igen porten efter sig.
Klockan var half åtta på aftonen; det var i första dagarna af maj.
Bussy såg sig omkring och befann sig i en liten trädgård, omgifven af höga murar. I en berså af jasminer och syrener satt Diana med sänkt hufvud och händerna i knäet, medan hon omedvetet sönderplockade en blomma, hvars blad kringflögo för vinden. I detta ögonblick började en näktergal i ett nära stående kastanjeträd att uppstämma sin melankoliska sång.
Bussy var ensam med grefvinnan de Monsoreau, ty Remy och Gertrud höllo sig på afstand. Han nalkades; Diana upplyfte hufvudet.
— Herr grefve, sade hon med darrande röst, skrymteri skulle vara oss ovärdigt; att ni nyss träffat mig i kyrkan var ej en slump.
— Nej, min fru, svarade Bussy; Remy hade fört mig ut att promenera utan att säga i hvad afsikt, och jag svär, att jag var okunnig om …
Ni misstar er om meningen af mina ord, herr grefve, afbröt sorgset Diana. Jag vet, att det är herr Remy, som fört er till kyrkan; kanske har han måst nödga er därtill.
— Min fru, svarade Bussy, det har han ej behöft … Jag visste ej, hvem jag där skulle få se.
— Det var ett hårdt ord, herr grefve, hviskade Diana, i det hon skakade på hufvudet och mot Bussy höjde en tårfylld blick. Vill ni låta mig förstå, att ni ej skulle följt Remy, om ni känt hans afsikt?
— O, min fru!
— Det är naturligt, det är rättvist, min herre; ni har gjort mig en utomordentligt stor tjänst, och jag har ännu icke tackat er därför. Förlåt mig och mottag mina tacksägelser.
— Fru grefvinna! …
Bussy hejdade sig; han var så förvirrad, att han hvarken kunde tänka eller tala.
— Men jag har velat bevisa er, fortfor Diana med stigande värme, att jag ej är otacksam och glömsk. Det är jag som bedt Remy förskaffa mig äran af ett samtal med er, det är jag, som föreslagit detta möte; förlåt mig, om jag misshagat er.
— Ack min fru, sade han, hvarför tala så?
— Jag vet, fortfor Diana, som vid detta tillfälle var den starkaste, emedan hon länge varit beredd på detta möte, — jag vet, hur svårt ni haft att uträtta mitt uppdrag. Jag känner hela er grannlagenhet. Jag känner och värderar er, tro mig. Döm således, hvad jag måst lida vid den tanken, att ni skulle misskänna mitt hjärtas känslor!
— Min fru, svarade Bussy, jag har varit sjuk i trenne dagar.
— Ja, jag vet det, svarade Diana, med en rodnad, som förrådde hela hennes deltagande, och jag led mer än ni, ty Remy bedrog mig säkert; han kom mig att tro …
— Att er glömska förorsakade mitt lidande. O, det är alltför sant!
— Således, grefve, återtog Diana, har jag gjort, hvad jag borde. Jag har nu träffat er, jag tackar er för era omsorger och svär er en evig erkänsla … Tror ni, att jag talar af mitt innersta hjärta?
Bussy skakade sorgset på hufvudet.
— Tviflar ni på, hvad jag säger? yttrade Diana.
— Min fru, svarade Bussy, människor, som hysa vänskap för någon, yttra den hvar och en på sitt vis; ni visste, att jag var närvarande den där aftonen, då ni presenterades på hofvet; ni visste, att jag stod framför er, men ni lyfte ej ens upp era ögon mot mig; ni lät mig ej genom ett ord, en åtbörd, veta, att ni såg mig; men förmodligen har jag orätt, min fru; kanske kände ni ej igen mig; ni har så få gånger sett mig.
Diana svarade med en så sorgset förebrående blick, att den rörde honom ända in i själen.
— Förlåt, min fru, förlåt, sade han, ni är en ovanlig kvinna, och ändock handlar ni, som vore ni en helt vanlig. Detta giftermål?
— Vet ni ej, att jag tvingades att ingå det?
— Ja, men det var ju lätt att bryta.
— Nej, det var omöjligt.
— Men sade er då ingenting, att bredvid er vakade en hängifven vän?
Diana slog ned ögonen.
— Just det skrämde mig, sade hon.
— Och därför har ni uppoffrat mig? O, betänk blott, hvad lifvet skall vara för mig, sedan ni tillhör en annan!
— Min herre, svarade grefvinnan med värdighet, ni anar ej heller, hvad det kostat mig att byta om namn.
— Dock har ni föredragit att behålla det förhatliga namnet de Monsoreau.
— Tror ni det? stammade Diana. Så mycket bättre!
Och hennes ögon fylldes med tårar.
Bussy, som såg henne sänka sitt hufvud mot bröstet, gick häftigt fram till henne.
— Så har jag då åter blifvit för er, hvad jag var, det vill säga en främling, sade han; er tystnad bekräftar det.
— Jag kan ej yttra mig på annat sätt.
— Er tystnad, min fru, är en fortsättning af ert uppförande i Louvren; där såg ni mig ej; här svarar ni mig ej.
— I Louvren var jag i herr de Monsoreaus grannskap; han såg hvarje min rörelse, och han är svartsjuk.
— Svartsjuk! Men hvad vill han då? Hvilken högre sällhet kan han önska, då hela världen afundas honom den, han njuter?
— Som jag säger er, min herre, han är svartsjuk, och sedan några dagar har han sett en man smyga omkring vår nya boning.
— Ni har då lämnat det lilla huset vid gatan Saint-Antoine!
— Hvad! utropade Diana med ofrivillig sinnesrörelse, det var då icke ni?
— Min fru, allt sedan ert giftermål offentliggjordes, har jag legat till sängs i brinnande feber. Det är ej på mig er man har skäl att vara svartsjuk; mig är det icke han sett irra omkring er boning.
— Välan herr grefve, om det är sant, att ni önskat återse mig, så är det denne okände man ni har att tacka därför; ty med den kännedom jag eger om herr de Monsoreau, har jag darrat för er säkerhet, emedan jag trodde, att det var ni, och jag har velat säga er: våga er ej så i faran, herr grefve; gör mig icke olyckligare, än jag är.
— Lugna er, min fru; jag upprepar, att det ej var jag.
— Välan, låt mig säga er allt, hvad jag har att säga, återtog Diana. Af fruktan för denne man, som vi ej känna, men som herr de Monsoreau kanske känner, fordrar han, att jag skall lämna Paris; därför, tillade hon, i det hon räckte sin hand åt Bussy, därför, herr grefve, kan ni anse detta samtal med mig såsom det sista … I morgon reser jag till Méridor.
— Ni reser! utropade Bussy.
— Det ges intet annat medel att lugna herr de Monsoreau, intet annat medel att återvinna mitt eget lugn. Dessutom afskyr jag Paris, världen, hofvet. Jag skattar mig så lycklig att få öfverlämna mig åt mina barndomsminnen; det förefaller mig, som skulle då litet af min forna sällhet lik en välgörande dagg uppfriska mig. Min far följer med, och på Méridor träffar jag grefven och grefvinnan de Saint-Luc. Farväl, herr grefve!
Bussy gömde sitt ansikte i händerna.
— Det är förbi med mig! mumlade han.
— Hvad säger ni? utbrast Diana, i det hon steg upp.
— Jo, svarade Bussy, jag säger, att denne man, som är orsaken till er förvisning, denne man, som beröfvar mig mitt enda återstående hopp, nämligen att andas samma luft som ni, att se er framskymta bakom en gardin, att vidröra er klänning, då ni ginge mig förbi, att, med ett ord, få tillbedja er på afstånd såsom en gudomlighet … denne man, säger jag, är min dödsfiende, och skulle det än bli min undergång, skall jag med egna händer mörda honom.
— O, herr grefve!
— Den uslingen! ropade Bussy. Hvad! Det är ej nog att äga er till maka, er, den skönaste, ljufvaste af alla varelser; han är äfven svartsjuk!
— Ack, lugna er, grefve, lugna er, o min Gud! Han är kanske att ursäkta …
— Ursäkta? Ni försvarar honom således?
— Ack, om ni visste! sade Diana, i det hon betäckte sitt ansikte med sina händer, såsom hade hon fruktat, att Bussy oaktadt mörkret skulle märka hennes rodnad.
— Om jag visste? upprepade Bussy. Ack, min fru, jag vet blott en sak, och det är, att man aldrig borde komma ihåg, att det ges en värld, då man är er make.
— Men, sade Diana sakta och stammande, om ni bedroge er, herr grefve, om han ej är det?
Vid dessa ord vidrörde den unga kvinnan med sin kalla hand Bussys feberheta händer, steg upp, skyndade bort lätt som en skugga och försvann tillika med Gertrud, innan Bussy hunnit sträcka ut armen för att hejda henne.
Remy ankom just i lagom tid för att hålla honom kvar och förmå honom att sätta sig på den bänk Diana nyss lämnat.