Gustavianernas poesi/Erotiska oder
| ← Dälden |
|
Öfver begäret till ett odödligt namn → |
EROTISKA ODER.
Och när din sångmö blir för tung
att skämta i ett flyktigt gille,
om visheten och dygden sjung,
ett ämne, mera värdt ditt snille.
Där hämta trösten, som du, ung,
från sinnligheten hämta ville.
Sjöberg.
I.
Den sofvande och vakande sköna.
Jag såg Semir, af sömn betagen,
i gräset vid kaskadens brädd,
skön som den yngsta af behagen,
i Vestas offerdräkt förklädd.
Som månan går i molnets bädd,
så sönk dess öga till för dagen.
Än sträckte hon en rundad arm,
som liljans hvithet tycktes jäfva,
än sågs de mörka håren sväfva
kring hennes alabasterbarm,
och hennes runda bröst med harm
de glest förbredda lockar häfva.
Jag såg sefiren flyktigt sträfva
att blotta — där en cyprisk fot,
där — någon yppig ledamot,
och hennes tunna mantel bäfva
för de förmätna fläktars hot.
•
Men om, förföriskt sköna kvinna,
du dig i sömnens armar ter
förtjusande som en gudinna,
hur mycket är du det ej mer,
när dina mörka ögon brinna
med samma glans, som dagen ger?
Ja, när, i det du ljufligt ler,
jag ser dig mig till mötes träda,
så tycks mig, att jag våren ser,
som kommer att naturen gläda.
Vid skymten af din lätta dräkt,
vid fladdrandet utaf din slöja,
jag tror mig känna vingens fläkt
af dufvorna, som draga Fröja.
Och skulle då mitt ödes skick
ett kval uti min barm fördölja,
så sjunker det, likt hafvets bölja,
för lugnet och för solens blick.
•
När dagens vagn har sänkt sig neder,
och väktarns rop och nattens bloss
i vänners lag församlat oss
omkring det bord, du oss bereder;
och när, vid klangen af de glas,
som jag förtroligt räcker eder,
det visa löjet själf bedras
att från Olympen stiga neder;
när värman af ditt sälla bröst
sig öfver dina kinder breder,
och när du stämt din sköna röst
till kärlekens och vinets heder;
när dina fingrar smyga sig
att mina händer sakta trycka,
till underpant utaf den lycka,
som denna afton väntar mig:
då skall, Semir, mig ej förtryta
att mina svaga likar se
i stjärnbeströdda mantlar flyta;
då kan jag af en lycka skryta,
som konungar ej mäkta ge,
och som jag icke ville byta
mot den metall, spanjorerne
ur mexikanska bergen bryta.
• • •
II.
Själssjukan.
Som månens bild och fästets prakt
begrafvas i en grumlig yta,
som vädrens gud begynner ryta
och skocka öfver hafvets trakt
de nya haf, i luften flyta,
så flyr, Semir, så plånar sig
ur detta bröst, som du bedrager,
den aftonblick af hoppets dager,
den sälla dröm, som dårat mig.
Den dröm? — Semir, ja, du är kvinna.
Ve, ve det oerfarna bröst,
som hoppas sina dagars tröst
uti en skönhets armar finna!
Nej, det skall kväljas, skall förbrinna,
skall under yran af sin brand
kanhända drömma om att hinna
lycksalighetens sökta strand.
Men denna drömmen skall försvinna,
som skuggan flyr vid dagens rand,
och dessa blomsterband sig byta
i faseliga afgrundsband,
på hvilka ångerns tårar flyta
och ingen makt skall kunna bryta.
•
Väl, — det var jag, som var så säll,
som dig så hel, så ensam ägde,
med hvilken skuggan af ett tjäll
monarkens lycka öfvervägde,
för hvilken ingen hemlighet
i ditt förtjusta hjärta bodde,
och på hvars vink det blott berodde
att höjden af lycksalighet
i dina öppna armar finna!
Jag, med hvars ömhet, hvars försvar
förtalet dig en seger var,
och som hvars blotta älskarinna
du ville sluta dina dar!
Ja, det var jag, som såg min lycka
så nära skörden af sin höst,
som på mitt knä, intill mitt bröst
Semir med ömhet skulle trycka,
de banden dristigt sönderrycka,
som för min hand och för mitt hopp
dess skatter afundsjukt fördölja,
som hennes barm och hennes kropp
med mina kyssar skulle hölja,
och mina ömma segrars lopp
till nöjets sista gräns förfölja!
Semir, då fanns där aldrig fog
att mina blickar spotsk besvara;
då kunde du ej lycklig vara,
förr än vår mötestimme slog;
då bad du mig ej ängslig spara
de suckar, jag för din skull drog;
då hade du ej tårar nog
din egen ömhet att förklara!
•
Men, blinde yngling, tro ej mer
den sol, som i sin uppgång ler,
den himmel, som så molnfri lyser,
den bölja, du så stilla ser.
Semir var falsk: jag lifvet ger,
om jorden någon trohet hyser.
Ej fågeln med den snabbhet far,
ett norrsken mindre hastigt blickar,
och molnet ej ur sitt förvar
så oförmodadt blixten skickar,
som sig Semir förändrat har.
Dess rum, där jag så hemma var,
för mig som för en främling stänges,
och till belöning för mitt nit
af en rival jag därur tränges,
som själf jag öppnat vägen dit.
Semir, som förr ej kunde lida
en enda mötesstunds fördrag,
som jag har sett så öm, så svag
med sträckta armar mig förbida,
hon studsar vid min blick i dag,
som hinden skyggar till en sida
vid strålen af ett åskeslag.
Och som den rädda dufvan svingar
förvillad på den krökta stig
vid skuggan utaf örnens vingar,
så flyr den otacksamma mig.
•
Förgätna, känslolösa flicka,
hur skulle jag din hårdhet nå?
Jag skulle Lethes bölja dricka,
jag skulle plöja Stygens å,
och lika älska dig ändå,
och lika sorgsna suckar skicka
upp till den jord, du lefver på.
Hör upp förnuftets bud att yrka!
Mitt trötta knä ej trycka skall
ett altar, där vi fåfängt dyrka
Minerva i passionens fall
och Febus uti snillets styrka.
Nej, Febus är ej mera gud,
och vishetens förmätna bud
på mina slutna öron falla
så kraftlöst, som min lyras ljud
ifrån ditt bröst tillbaka skälla.
På någon hög, där åldern gömt
en slagen drott, som världen glömt,
jag vakar lik den sorgsna moder,
hvars ömhet grekerna berömt.
När Cynthia öfver fältet tömt
sitt skimmer, eller när dess broder
från fästet gjuter sina floder,
jag döden, döden här begär.
Så marmorkall jag hvilar här
som en af dessa minnesstoder,
dem konstens händer reste där.
• • •
III.
Svartsjukan.
I ynglingar förutan seder,
när hämndens gud vill straffa eder
för hela släkters störda ro,
bedragna flickors kränkta heder,
förförda fruars brutna tro
och tusende förgätna eder,
då bäfven, att han er bereder
till lön för brottsliga begär
de band, som jag med oskuld bär,
de kval, jag oförvunnen lider,
och djupt i edra ådror sprider
den lågas gift, som mig förtär.
Då, då förvänten ej att finna
en mö i blomman af sin vår,
en himmelskt leende gudinna,
till hvilken edert rökverk går!
Nej, för en nymf I skolen brinna
på vägen bortom tretti år,
hvars panna röjer tidens spår,
hvars rosor småningom försvinna,
men som ännu den konst förstår
att edra svaga hjärtan vinna,
hvars sluga blick, hvars blida röst,
hvars vetenskap att kyssar dela,
hvars mörka hår, som kring dess bröst
i ordningslösa lockar spela,
er lofva skadestånd och tröst
i frukterna af hennes höst
för blommor af dess vår, som fela.
•
Hit — äfven hit till hennes fot
skall er en lömsk rival förfölja,
skall tagas med en fröjd emot,
som ingen konst skall kunna dölja.
När solen högst på fästet är,
när solen ner i böljan skrider,
på alla stunder, alla tider
I skolen finna honom där.
Men själfve, tände af begär,
I skolen dagar där förnöta,
och ingen, ingen blick ändå
af det förtjusta löje få,
hvarmed hon flyr att honom möta,
hvarmed hon följer, när han går,
hans stolta och förnöjda spår.
I skolen fåfängt er beklaga,
till tårar fåfängt tillflykt taga.
Hon skall er trycka till sitt bröst,
dess tunga, öfvad att bedraga,
skall stamma fram ett ljud af tröst,
men med ett öga, med en röst,
som vittnar, att det är en saga.
Ve er, som släpen hennes band,
när hennes ögonkast ibland
på en rival förstucket spelar,
och hennes välförstådda hand
åt honom den försäkran delar,
som i det rädda ögat felar!
Ve er, när hon sin späda arm
förtroligt kring hans skullra sluter,
och när han, säll af eder harm,
en suck i hennes öra gjuter
och stjäl en blick i hennes barm!
Då skall på bleka kinden rinna
den heta tåren långsamt ner.
Förtrutne skolen I försvinna,
med ed att aldrig synas mer, —
och dock skall nästa morgon er
vid hennes dörr ånyo finna!
Den hvila, mödan andra ger,
skall från er bädd för evigt skräckas
af vakande bekymmers flock,
och er förtärda lampa släckas,
förrn sömnens vingar hunnit sträckas
till edra trötta ögonlock.
• • •
IV.
De tre åldrarne.
Semir, i dina unga år
hur dyrkade jag de behagen,
hvarmed naturen prydt din vår!
Ej jägarn följer mer betagen
den andetrutna hindens spår
i snön vid gryningen af dagen,
än vid de dofva midnattsslagen
på den af mörker höljda stig
jag till den dörren skyndar mig,
som, sluten för rivalers skara,
för mina suckar öppnar sig.
Den lycklige, som fått förfara,
hvad vid ett möte föregår,
där kärlek, höljd af natten, rår,
den kan min sällhet blott förklara,
den vet blott, hvad jag kände. Nej,
så gläds den yra gossen ej,
när fågeln fastnar i hans snara;
ej en olympisk lagerkrönt
af ära drucknare kan vara
den stund, han segerns ynnest rönt,
än jag af vällust vid ett möte,
då, herre af så mycket skönt
och tryckt intill ditt ömma sköte,
jag såg min vågsamhet belönt.
•
Semir, hur nöjets tid förlöper!
Ni blef min fru; jag märker väl,
att detta nöjet, som man köper,
ej är det nöjet, som man stjäl.
Ni blef min fru; men detta band,
som fäste mig vid eder hand,
er fägring icke fästa kunde.
Dock kärleksguden än ibland
oss ljufva ögonblick förunde.
Ännu som mor jag nöjets brand
på edra kinder låga funnit,
lik purpurn, strödd vid skogens rand,
af aftonsolen, som försvunnit.
Från älskare till man förbytt,
jag fann det smickrande och nytt
att i en makas armar slutas;
ty fastän edra blommor flytt,
var likväl frukten värd att njutas
och retade min smak ännu.
Men tiden, tiden har, min fru,
det ringa förråd grymt förhärjat,
som ni af frukt och blommor bärgat.
Mitt hjärta fåfängt söker er,
jag blott ett plundradt altar finner,
där intet rökverk mera brinner
och intet knäfall mera sker.
•
Min gumma, åldern allt förvänder;
det är ej tid att smickra mer.
Jag ryser fasligt, när jag ser
den glesa rad af svarta tänder,
som gumman visar, när hon ler,
och en af dessa skrumpna händer,
som gumman oss att kyssa ger.
Jag ber, att gumman återvänder
att smeka mig, — jag ber, jag ber!