Högadals prostgård/Del II/Kapitel 02
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
Andra kapitlet.
Redan sista dagen i juli månad medförde Högadals postväska ett bref från Axel. Utanskriften var till prosten; men inom dennes kuvert låg ännu ett till Maria.
- Min älskade syster!
Vi hafva genomvandrat det rika, härliga Östergötland; sett en del af dess vexlande naturskönheter; från den djupa, sagouppfylda Kolmården blifvit liksom med ett trollslag förflyttade till den mest leende tafla, som inbillningen kan måla; sett Norrköping, denna flitens och välmågans stad, med sina brusande strömfall, sina skiftande stränder, sina vackra kyrkor, sina snöhvita hus. Vi hafva skådat Finspong, detta sköna romantiska ställe, detta forna hem för skönhet, menniskokärlek och galanteri; sett Linköpings härliga domkyrka; passerat de bördiga fält, som omgifva staden; inkommit i Wårdnäs, denna ovanligt vackra församling, som öppnar portarne till Kinds och Tjusts paradis — och detta Brokind! Jag hade velat gå genom en öken för att se det, så djupt var det intryck, som dess obeskrifliga skönhet gjort på mina sinnen! Du skulle se det, Maria, och Jernlunden, med sina leende holmar, sina speglade stränder. Ja, hela denna trakt är en tjusande romantik; och när jag såg honom, tyckte jag i min hänförelse, i min stolta fosterlandskänsla, att icke en gång Rhentrakten kunde bjuda mig något skönare. Men jag såg Tjust, Odensvi, Ekdala, och jag kände, att Kind icke var det enda sköna, kanske icke en gång det skönaste i Östergötland. Men, Maria, mer än allt detta, hvars utförliga beskrifning du skall finna i våra anteckningar, har Gustafs mor intagit min själ! Hennes åsyn har ingifvit mig en känsla, som jag nästan ville kalla himmelsk. Det ligger något öfverjordiskt skönt i detta ädla, bleka anlete, denna milda, troende blick, som högre förklarar Valerii skaldestycke: »Tålamodet». Aldrig såg jag en son så lik sin mor, och aldrig såg jag ett sådant förhållande mellan föräldrar och barn. Alfred och Rosa äro tvenne ljusalfer i underbar fägring. Rosa liknar dig mycket; också tror jag, att hon är Gustaf kärast. Och gamla Anna, med sitt glada ansigte, sin fryntlighet och sin välmening, ökar icke obetydligt trefnaden i detta enkla, fridfulla hem, der man känner sig bättre liksom goda andar sväfvade i och omkring själen.
Numera förundrar jag mig icke öfver, att Gustaf är olik alla andra, är bättre än alla andra. Hvem skulle ej vara rik med ett sådant mödernearf, under barndomen förvaltadt af denna mors omsorger och exempel och alltid af hennes böner? Vi hafva varit här i trenne dagar, och blifva ännu kanske fyra. Ack, om du vore här, Maria! Det är vår enda önskan, en önskan så innerlig, att den mången gång kommit Gustaf att sucka. Du utgör vårt samtalsämne så ofta, och redan vid vår hitkomst frågade barnen, hvarföre icke Maria vore med. Fru Werther känner er kärlek. »Jag ville sluta Maria till mitt hjerta», — sade hon en gång, »jag ville tacka henne, som förstod min Gustafs själ, som lärde honom lifvets högsta sällhet!» Mig visar hon en moderlig ömhet, en sådan, som blott Gustafs mor kan känna och visa.
Som du vet, bo Brenners på Ekdala, och deras äldste son, borgmästaren, är för närvarande hemma. Han är artig och hjertlig mot Gustaf och mig. Han gjorde oss besök första aftonen, och bjöd oss andra dagen till middag. Gustaf svarade, att han icke ville frånröfva sig någon stund af sin mors sällskap, men ville öfvertala mig att gå.
Denna Gustafs vägran var väl egentligen förorsakad af Brenners nedriga uppförande mot Gustafs mor, hvilken de på allt sätt bedragit, förolämpat och föraktat.
Att jag icke utan Gustaf antog bjudningen, var naturligt, och Gustaf stod fast; men den goda fru Werther, hos hvilken ingen bitter känsla kan vakna, bad Gustaf att inträda i sin morfars hus, »men med ett hjerta», tillade hon, »sådant som tillhör en kristen. » Gustaf lydde, ehuru icke med gladt, om ock kristligt hjerta.
Vi tillbragte en trefiig dag hos Brenners. Hofsekreteraren var borta; men frun och en från Stockholm nyss hemkommen dotter, jemte borgmästaren, utgjorde vårt sällskap. Den senare har nästan alldeles försonat mig med sitt förra uppförande. Han är nu, hvad jag strax trodde honom vara, en god och trefiig menniska, fastän passionen en gång villade honom. Gustaf öfverensstämmer icke i mitt senare omdöme; men med tiden skall han väl göra det, ty Brenner tyckes verkligt hafva fattat vänskap för honom.
Nå, Maria, Gustaf har upptäckt din hemlighet. Han måtte i ditt rum sett det sigill, hvarmed du förseglat de tvenne brefven till hans mor. Hon omtalade det sista och visade kuvertet, och då uppsteg en hel morgonrodnad på Gustafs kinder, och han utropade, att han nu visste hvarifrån det kommit!
Vet du, Maria, att hade det varit förr, så hade Thilda Bremner, med sitt utseende, sin gvickhet, varit farlig för mig; och jag hade nu utgjutit min förtjusning till dig som jag i min villa i julas gjorde till Gustaf, då jag inbillade mig att älska Rosa; men huru annorlunda är det icke nu, sedan Almas bild så ljuft och odeladt uppfyller min själ! O, månne jag eger ett rum i hennes, ett sådant, som jag ville ega? Denna fråga får jag ej göra henne! Jag har lofvat dig och mitt samvete det, och jag vill hålla ord; men icke kunde jag ofta se henne ensam, då glömde jag, att hon är ett barn och att det vore synd att störa hennes frid.
Skratta icke åt mig, Maria; men tanken på Alma står i förening med min framtid och dess förhoppningar. När jag tänker på Almas ungdom och hennes mors högfärd, då fruktar jag; men majorens ord under vägen, den ömhet, som Alma alltid visat mig, i förening med de, som jag förmodar, dåliga affärerna, lugna mig åter. Dessutom hör det till min natur att se allt gladt och möjligt. Helsa Alma så ömt, så kärleksfullt, och lemna henne denna lilla blomma blå; den har vuxit vid — men det är sant, stället har ej värde för Alma — på mitt hjertas grund då; o, ja, säg henne det! Om jag nu rätt kunde framföra Gustafs och hans mors helsningar till dig! Dock, det kan jag ej; men att inga helsningar kunna vara ömmare, det skulle jag säga dig, i fall du icke visste det förut. Jag har bedt Gustaf skicka dig en blomma, men omöjligt. Han försmår kärlekens små symboler. Han tronar som en gud i sin himmel, och derför är han så säker, så stolt, eller, jag skall vara rättvis, för grannlaga, för samvetsgrann att taga sin tillflygt till dessa små hviskningar.
Gud vare lof, Maria, att allt mellan er står på så redig fot! Derför har du dock till en stor del att tacka Brenner; ty det skulle vara en sådan sinnesstämning som den, hvari hans häftiga uppförande försatt dig, för att gifva dig mod att upptäcka ditt hjerta. Och Gustaf, han skulle förr hafva sett tio brudgummar bortföra dig, än han i laga form skulle hafva anmält sin kärlek, så vida icke doktorshatten prydt hans panna. Nu går allt bra, ehuru tyst och på eget sätt; men nog ser du, att du får lefva och dö för Gustaf, ehuru mamma, med sina prosaiska mellanakter, ibland litet stör det sköna kärleksdramat.
Och nu farväl, älskade Maria! I morgon får jag ditt bref; o, hvad det fröjdar oss! Omfamna våra goda föräldrar såsom helsning från mig, och tänk ofta med systerlig ömhet på din
Brefvet till prosten hade utförligare tecknat vandringen,
jemte de ställen och personer, som derunder mest
intresserat Axel. Fru Werther hade han skildrat med den
hjertliga beundran, hon ingifvit honom, glad att med sanna,
härliga drag kunna för sina föräldrar teckna Gustafs mor.
Tillika omnämnde han borgmästarens vistande på Ekdala,
äfvensom hans vänlighet, men derjemte allt det låga i
hans föräldrars uppförande mot fru Werther samt hela
ortens förmodan, att affärerna voro mycket dåliga, ehuru
lefnadssättet tycktes bevisa motsatsen.
Axels bref försatte prostinnan i högst dåligt lynne. Alla dessa nyheter voro henne ovälkomna, och Brenners vänlighet blef ett nytt skäl till bittra utgjutelser mot hennes omgifning.
— Du ville icke, när jag ville, och nu vill icke jag, — sade hon, då prosten föreslog att på några veckor skicka Maria till Lovisa.
Prosten förestälde henne, att skälet vore undanröjdt, hvarför han ej velat det.
— Nej, min sann, har icke jag annat att göra, än att skicka bort Maria för att gå med Lovisa på kaffevisiter. Jag tror att hon behöfs bättre hemma, när du nu tar alla pigorna på ängarne; och Lovisa hade ej skickat mig Charlotte, om det i hennes ogifta tid fallit mig in att begära det. — Men Maria lemnade snart prostgården, fast hon icke reste till moster Lovisa, utan till Johanna, som blifvit häftigt och illa sjuk.
Lemner kom sjelf och bad med tårar att få hemta henne; och prostinnan, rörd af hans djupa bekymmer, biföll genast hans önskan.
— Gör som ni vill, och fråga mig aldrig, — sade Lemner, som aldrig kunde lemna Johannas säng, då inspektorer och bokhållare, efter vanligheten, kommo att mottaga hans befallningar. — Hvad är allt det der skräpet mot min hustrus, mot min Johannas lif? Jag kan ej öfverlefva henne! — klagade han, och stora tårar rullade utför den bleknade kinden.
Maria sväfvade lik en god ande mellan de begge lidande makarne och försökte gifva dem all den lindring, den tröst, hon kunde. Det var den första sjuksäng, vid hvilken hon vakat. O, Gustaf, hade din blick kunnat genomtränga de nedfälda gardinerna, som utestängde dagern från den sjukas läger, aldrig hade du sett Maria älskligare än då!
Prostinnan var ofta på Lundafors. Hennes hjerta ömmade alltid för sjukdom och sorger. Från Strålvik skickades nästan dagligen betjenten att efterhöra Johannas tillstånd; och fru Ringman, med sina sympatikurer och sitt »kära herr brukspatron, hon står aldrig upp igen!» plågade, oaktadt sin välmening, med de täta besöken.
Alma skref ofta små biljetter till Maria. »Huru gerna smöge jag ej till dig,» skref hon bland annat; »men mina böner kunna ej beveka mamma! Hon säger, att sjukdomen smittar, och det är derför jag ej får se den goda Johanna och dig. När jag då säger, att du alltid är hos den sjuka utan att bry dig om smittan, då säger mamma, att du gör nytta, men att jag icke gjorde det med mina besök. Men jag tror, att, om jag än kunde vara nyttig, så lemnade mamma mig icke till en smittosam sjuksäng, och denna tanke gör mig så ondt; ty jag tror, att när vi göra något af godt hjerta, så afvänder Gud det onda från oss, och om han skickar det, så är det oss nyttigt.
Jag längtar mycket att höra om du fått bref från Axel, och huru de funnit sin vandring. Ack, när Axel kommer hem, får jag icke råka honom; ty jag skall i slutet af augusti resa till tant R— och vara der en lång tid, och när jag kommer till baka, är Axel borta, och kanske jag aldrig mera får se honom.
Jag är icke glad i dag; men om jag blott finge råka dig, så blefve det säkert bättre.»
— Ack, den lilla blå blomman skulle, mer än mitt sällskap, göra dig glad, du goda Alma! — tänkte Maria och var nära att följa det ömma hjertats röst och skicka henne den hulda talismanen; men hennes föresats segrade, ty hon hade vid brefvets mottagande beslutat att icke lemna henne blomman. Hon fruktade, att Alma deri skulle se den menade högre betydelsen.
Dagarne skredo långsamt, den nionde kom med förvärradt tillstånd; men mot aftonen blef den sjuka bättre. Sjukdomen hade tagit en lycklig vändning. Doktorn gaf hopp, och Lemner gret af glädje. Förbättringen blef med hvarje dag allt mera märkbar, och snart återstod intet annat, än den vanliga mattheten.
Johanna var tacksam mot Maria för all hennes ömhet, och brukspatronen ropade oupphörligt: — Jag har för andra gången återfått min hustru, min Johanna, och näst Gud har jag att tacka mamsell Maria för allt! Ack, om det komme ett tillfälle, då jag kunde visa min tacksamhet! Och det måste komma! — tillade han och kysste Marias hand. — Säg mig bara till, Johanna!
Då Maria skulle lemna Lundafors och den nästan alldeles återstälda Johanna, hängde brukspatronen en präktig kedja med dertill hörande guldur på Marias hals; och hade äfven modern tänkt hålla ett litet lämpligt tal om sina utståndna mödor med all torkning och syltning, så uteblef det dock vid åsynen häraf.
— Gud vare lof, att du kunnat vara dem nyttig! — sade hon och omfamnade Maria under glädjetårar. Och för att göra prostinnan rättvisa, det var icke blott de gyllene presenterna, som kommo henne att tänka så.
I början af september återkom Axel frisk och glad, och hade, till mammas stora förnöjelse, åkt nästan hela återvägen. Han medförde, till allas och i synnerhet Marias glädje, vännernas anteckningar, dem Gustafs mera poetiska penna, i förening med hans artistiska teckningar, gåfvo ett rikt intresse äfven åt andra än den hänryckta Maria.
Gustaf hade mottagit sin kondition i Vestergötland, dit Axel följt honom för att se Kinnekulle och den mörkböljande Vettern.
Hvad nu Maria var lycklig, då hon i det klara månskenet vandrade vid Axels arm kring de kära, ännu gröna barndomsnejderna, ömt lyssnande till broderns lifliga skildringar af Gustafs kärlek, hans mor, hans små systerbarn och det vackra Ekdala!
Men Axel, stackars Axel, han fick ej njuta den fröjd hvarefter hans hjerta så lifiigt klappat! Alma var borta och blef borta, och han måste lemna hemmet utan att hafva återsett henne, utan att kunna förmå Maria att till henne framföra en enda hågkomstens blåögda sinnebild.