Högadals prostgård/Del II/Kapitel 01

[ 5 ]

Första kapitlet.

De åtta dagarne, bestämda för prostens vistande i Upsala, hade hastigt och angenämt förflutit. Allt, som kunde beses i och omkring Upsala, var besedt, och utfärderna hade till och med sträckt sig till Löfsta bruk och Dannemora grufvor. Maria hade sett och njutit allt detta i sällskap med de käraste hon egde, och säg då, att Maria icke varit lycklig?

Prostinnans lynne hade väl genom åsynen af borgmästaren, hans artighet på balen, och hans förtrolighet under de stunder, han dagen derpå tillbringat hos dem, kommit till baka i den gamla takten, och många pikar och häftiga ord utdelades åt Maria i enrum; men förströelsernas mångfald hade afhållit hvarje häftigt utbrott, och hon syntes för det mesta glad ända till ytterlighet.

Dagen efter promotionen hade Alma med sina föräldrar lemnat Upsala, icke utan djup saknad, men dock lugnad genom den tanken att inom fjorton dagar återse sina vänner i hembygden, och nu voro äfven Sylvéns färdiga att öfvergifva Upsala. Ännu en blomma från den vänliga löfsalen, ett genomskådande af de små, kära rummen, en vördnadsfull blick på det höga templet, och Maria stod åter färdig att gå om bord på samma ångbåt, [ 6 ]som en vecka förut fört henne till samma strand, från hvilken han nu skulle aflägsna henne.

Icke utan vemod hörde hon: — »Främmande från bord!» — och länge hvilade hennes öga på den allt mera försvinnande staden. — Men hvarför se på honom? För mig är han ju tom; jag för ju alla med mig! — tänkte hon och vände sig mot de kära, som nu alla omgåfvo henne.

Vännerna, hvilka så ofta farit denna väg, gjorde nu reda för alla ställen ångbåten passerade, och bifogade ofta små, ganska trefliga berättelser om deras öden och märkvärdigheter. I Stockholm tillbragtes blott en dag, nästan alldeles upptagen af upphandlingar, och midsommarafton anlände våra resande till prostgården, hvilken i sin fulla sommarskrud helsade dem det skönaste välkommen. Löfskogen susade grön, uppfyld af otaliga sångare, ängarne logo tjusande i sin balsamiska skiftning, och kring det hvita huset, den nykrattade gården doftade de svällande törnrosorna. Vid porten mötte dem alla de hemmavarande med glada ansigten och hjertliga välkommen, och hunden, som genom hela allén skällande hoppat kring vagnen, delade nu på trappan ut sina välmenande, ehuru häftiga smekningar. Rummen voro rena och blomsterfylda, och allt stode väl till med både folk och fä, försäkrade Lisa, husets gamla trotjenarinna.

O, hvad det är ljuft, ja lycksaligt att återkomma till ett sådant hem! Sylvéns kände det, när de nu omfamnade hvar andra och liksom firade en hemkomstfest.

Nu stod ej Gustaf, som för ett år sedan, då han först inträdde i detta hus, ensam och tankfull stödjande sig mot en fönsterbåge; nu var han, hvad Axel då förespått honom, älskad och hemmastadd.

Prostinnans känslor voro de första, som öfvergingo i tankar och hushållsbestyr. Qvinnan, i synnerhet husmodern, eger alltid något gemensamt med Martha, och väl att så är; ty om älskaren endast fordrar känslor och [ 7 ]smekningar, så fordrar mannen tankar och verksamhet, och förflyttar, sedan han genomgått smekmånadens materiela svältkur, från de förra till de senare epithetet »den bästa delen». Prostinnan fann, på sin matmoderliga husrund, allt vara i fullkomlig ordning, ingenting vara förgätet, utom att innan midsommar afplocka hundloka; derföre, sedan smöret var vägdt, äggtjogen räknade och blekplanen öfverskådad, trädde matmodern ut i sällskap med Stina för att aftaga det glömda färggräset, hvilket som man påstår efter midsommar förlorar sin kraft, och berömma påläggskalfvarne, hvilka gingo i tomten bredvid.

Maria, hvad gjorde väl hon? Hon helsade på sina blommor, sina foglar och statdrängens trenne månader gamle Gustaf, uppsökte sina älsklingsställen, lade sina små Stockholmsgåfvor i ordning att bortgifva, och skref några rader i sitt »hjertas biktstunder». Sådana hade hennes sysselsättningar varit, då prostinnan ropade henne att hjelpa till att afplocka hundlokan, ty Stina skulle släppa in fåren.

Prosten hade, dagen efter promotionen, öfverraskat Axel med löftet om en af honom länge önskad utländsk resa. Jublande och nästan barnsligt glad mottog Axel denna oväntade fröjd; men han blef snart allvarsam och nedslagen.

— Förlåt mig och anse mig icke otacksam, min gode far, — utbrast han, så snart han blifvit ensam med sin far; — men låt mig dela din godhet med din andre son, med min Gustaf; då först skall jag fullt lycklig och säll i verkligheten njuta den härlighet, hvarmed inbillningen omstrålat mina sydländska drömmar. O, jag vill ej hemföra ett minne, vore det än så skönt, som ej delas af Gustaf! Han skall djupare än jag njuta att skåda de trakter, der hjelteandarne lefde sitt gudalif.

— Bestäm summan till den sköna färden, — tillade han ödmjukt, — låt oss gemensamt använda henne, och jag skall ej längta ett steg längre, ej kasta en enda blick [ 8 ]åt den härlighet, som ligger på andra sidan om Alperna, då jag med Gustaf får återvända till mitt hemland, till min fars hjerta.

Prosten var öfverraskad, var rörd öfver denna varma, allt delande vänskap, hvilken i Axels blick och röst framstod mera lefvande än i hans ord.

Fadern slöt honom till sitt bröst, och der hörde Axel ett ja, ett hjertligt ja, på den innerligaste bön, som någonsin utgått från hans hjerta.

O, hvad Axel nu var lycklig! Redan öppnade sig Rhentrakternas härliga panorama för hans inbillning, der han med Gustaf besåg de gamla riddarborgarne, der han med Gustaf plockade drufvor på de leende stränderna. Men Gustafs studier, hvilka, för den obestämda doktorspromotionen, just för det kommande året fordrade oafbruten tid och möda, huru skulle han kunna lemna dem? Och hade han ock kunnat det, skulle han, som mottagit så mycket af Axel, som med broderlig ömhet, ehuru med djup, fastän gömd smärta, varit Axels gäldenär, skulle han kunnat begagna sig af denna godhet? Nej, icke Gustaf; icke Helenas son, ehuru kanske ingen som han skulle fattat och i hjertat gömt det ovanliga i Axels och faderns handlingssätt.

Gustafs vägran, ehuru full af varm erkänsla och endast syftande på hans framtida bestämmelse, utöfvade dock en sorglig verkan på Axel; och fadern, som fullt genomsåg de begge själsvännernas hjertan, värderade dem båda för mycket för att såras af Axels liknöjdhet för resan.

Det blef nu beslutadt, att Axels resa skulle uppskjutas till nästa sommar, samt att vännerna under loppet af denna till sammans skulle till fots genomvandra Sveriges södra landskap, således äfven Gustafs hembygd. På hösten skulle Gustaf antaga en akademisk kondition och Axel återvända till Upsala.

[ 9 ]Vid återkomsten från den nyttiga blomsterskörden mottog prostinnan ett bref från syster Lovisa, som vi här vilja anfölja:

»Käraste syster Hedda!

Hvad i Herrans namn tänker du på, som låtit ett sådant tillbud gå dig ur händerna? Tänker du, att hon skall bli grefvinna eller något annat högt, så hjertandes, kan icke det slå slint, så visst som jag heter Lovisa. När jag gifte mej med salig Wendler, så sa mången, att han var gammal och onoslig; men Lovisa var klok och tänkte, att det var bättre en fogel i hand än tio i luften, om de ock va' litet grannare, och derför så sitter jag nu på min egen lilla rättighet, när mången af dem, som då rynkade näsan, får flyta som vatten omkring sten. Visst är flickan vacker, det är onekligt; men det va' bå' du och ja' i vår ungdom. Men ta nu rätt på't den som kan; ty »skönheten vissnar, som ros uppå marken», sjöng sali' far för oss, och rätt va' det som han sa'. Han kom hit och helsa mej från er, som han råkt på promotjon, artig och fin som han alltid är; men då repa jag mod och fråga, om jag inte fick gratelera. Då vardt karlen så tyst, men inte jag, utan jag frågte rent ut, hur var det med honom och Maria. Å hvad får jag höra? Jo, att han fått en korg. »Det är ingen skam te!» skrek jag helt förargad; men då talte han så vackert, och sa att han visst inte vill ha flickan, då inte hjertat följer med. Nog såg jag på karlen, att det sved in när han talte, men han stod ändå så seratlig som en prins. Å den vill Maria inte ha!

Nu, kära Hedda, kunde jag inte lägga mej förr än jag fick säga dej detta. Du, som alltid varit förståndig, och som brukar lerka eller knuffa fram allt hvad du vill, stå nu på dej med det, att det kan ändras. Säg du Maria, att karl ä' karl, och bed henne, du, slå studentpojkarna [ 10 ]ur hågen. En sådan ä' ju inte en gång torr bakom öronen, och innan han kan försörja henne kan hon bli bå' gammal och grå. Än kan allt förändras, så mycket såg jag på'n; men dröj inte, utan smid medan jernet ä' varmt. Kära du, när friade han? Låt mej veta det vid tillfälle? Jag försäkrar, att han gör om'et igen, bara det nappar på kroken. Charlotte mår bra och syr småkläder, och mormor stickar vaggtäcke. Nå, kära Hedda, att din gosse ä så stor, att han nu ä' magister, och det med sådan heder ändå! Jag mins honom ofödd, och jag mins när jag sydde hans kristningsmössa, fast du inte gillade den; men det va' det samma det, han ha' alltid varit min guldgosse.

Helsa honom så hjertligt, att han inte får glömma moster Lovisa, fast han fått kransen.

Kära du, jag lägger ännu en gång ditt barns väl på ditt hjerta! Herre Gud, hvad det skulle vara roligt att vara moster åt borgmästarinnan i sta'n! Jag är så rädd, att Charlotte ska' få nys om det här, ty ho' vill'et inte; men ho ha' inte lefvat så länge som jag. Helsa din man och barn från din syster

Lovisa Brummander.

P. S. Hörs då ingenting å på Lundafors, och ä' det sant, att Axel skall gå genom hela Sveriges rike. Det tycker ja' han ä' för god till. Tänk, om de tog'en för en gesäll eller landstrykare! Aldrig hörde man talas om ett sådant upptåg i min ungdom. Här har du en proflapp på det, som Charlotte väfde till öfverdrag i förmaket. Det ä' alldeles som ett siden. Skicka mej den der nya beskrifningen på att inlägga gurkor, och säg mej om du såg professor W—t i Upsala. Herre Gud, det var min förste vän här i tiden; å om inte han öfvergifvit mej, så ha ja' aldrig tagit' sali Wendler. Jag har inte sett'en sen han va' student.»

— Lovisa menar henne väl, menar henne bättre än hennes egen far, — sade Hedda, sedan hon genomläst [ 11 ]systerns bref. — Jag begriper icke Sylvén, som är i allt annat så klok, att han ej kan öppna ögonen för en sådan lycka; men se den fördömde pojken är det, som gör honom så blind. Vore han någonting och hade han någonting, så skulle jag icke vara emot det, ty han måste vara bra, när Axel så mycket älskar honom; och fast han kom hit i huset till vår olycka, så kan jag icke låta bli att hålla af honom. Men när och huru skall han kunna gifta sig, som ej har annat att bjuda på, än fattigdom och oljefärgstaflor? Och Maria är icke uppfödd till fattigdom och att gå omkring och sälja taflor, — tillade hon bittert. — Nej, borgmästaren, det är annat, det! En sådan karl sitter icke länge som borgmästare i en småstad. Han blir riksdagsman, uppför sig klokt, får en stor domsaga, blir riddare och kanske adelsman; och att då se Maria stiga med honom, så att hon kan taga rangen af majorskan, se sådant tänker icke Sylvén på. Men han vet också icke hvad är att se så mycken högfärd, som jag sett, och hvad det är roligt att betala med samma mynt.

— Jag skall helsa dig från Lovisa, sade Hedda till prosten, som nu inträdde. — Stackars Lovisa, hon leds så mycket efter Charlotte!

— Ja, men hon kan ju råka henne så ofta hon vill.

— Ja, men det är ej ändå det samma som förr. Jag tycker, att vi borde skicka Maria dit på några veckor, — fortfor prostinnan inställsamt.

— Jag ser intet skäl deri, Hedda, när svägerskan icke är sjuk.

— Ja, men det vore så vänskapsfullt; och Lovisa, herre Gud, hvad hon skulle tacka dig!

— Så ondt det gör mig att skiljas vid Maria, och så onödig jag finner denna resa vara, så skulle hon dock få göra henne, om icke Brenner funnes i staden.

— Nå, Ond i himlen, så barnslig du är, Sylvén! Såg du icke hur väl han uppförde sig i Upsala, hur blygsam och artig han var?

[ 12 ]— Karlen har ombytt plan, Hedda! Han har valt en annan väg, och till hvad mål han vill att denna skall föra, det döme Gud! Men Maria få ej fara till Lovisa. Tro mig, jag ser saken klarare än du.

— Hvad mina böner förmå litet öfver ditt hjerta! — utbrast hans hustru gråtande. — Jag har gifvit mitt löfte; ty jag tänkte, att jag en gång skulle kunna få råda öfver mitt barn.

— Hvad dina önskningar äro för mitt hjerta, behöfver jag ej säga dig, Hedda, — svarade prosten vänligt, ehuru allvarsamt; — men om de strida mot det, som jag ser vara rätt och nyttigt, så är det min pligt att motverka dem.

Axel inträdde och samtalet afbröts.

Emellertid voro Axels och Marias sköna sommardagar åter flydda, och den till vännernas afresa utsatta dagen redan inne. Maria hade fått löfte att vid Axels återkomst få genomläsa vännernas gemensamma anteckningar under vandringen, och från Ekdala skulle hon mottaga Axels första bref. Vid dessa förhoppningar fasthöll sig det saknande hjertat, då hon i afskedsstunden ännu en gång hviskade sitt hjertas ömma helsningar till Gustafs mor, och då hon icke kunde undertrycka den tysta frågan; när och hvar hon skulle återse Gustaf. Prostinnan, som icke förstod det poetiska och nyttiga i en sådan fotresa, hade liksom syster Lovisa, aldrig kunnat vänja sina tankar dervid. I sista ögonblicket upprepade hon derför, hvad hon väl hundrade gånger ålagt Axel, att åka hvart annat skjutshåll och för all del icke gå genom städerna och der blifva tagen för en tiggare, hvilken ej har råd att bestå sig en häst.