Högadals prostgård/Del II/Kapitel 03
| ← Andra kapitlet |
|
Fjerde kapitlet → |
Tredje kapitlet.
Höststormar hafva rasat, julljus brunnit och den vingade sångarskaran åter sjungit sitt välkommen till den tjusande våren, sedan vi sist skildes vid våra vänner. Tiden hade för dem försvunnit i detta stilla enahanda, som, kanske just för dess ständiga ljus och värme, mindre värderas af menniskan, än de hastiga ljusbrytningar, som föregås och efterföljas af mörker och störtskurar.
Vi vilja nu litet inblicka i Marias kammare. Genom det öppna fönstret inströmmade de milda juniflägtarne och medförde fältens och lundarnes dofter. Kanariefoglarne hoppade glada och sjungande i sitt luftiga fängsel, liksom pånyttfödda af vår och kärlek. Från det lilla blomsterbordet logo blomstrande mossrosor och heliotroper, och gardiner och sängormhängen draperade sig ledigt i sin snöhvita glans. Sådant var Marias rum i det ögonblick vi blicka dit in, och man kände, att det var ljuft att dröja der, i synnerhet sedan man upptäckt det täcka rummets skönaste prydnad, den lilla taflans ljusparti, de tvenne blomstrande flickorna, hvilka i den lilla gröna soffan sutto fördjupade ett förtroligt samtal — Maria, ljuf, guldlockig och leende, som fantasien målar sig nordens genius, och Alma, icke mera barnet Alma, utan den sextonåriga jungfruliga gestalten, högväxt och strålande af skönhet och lif.
Hvad majdagarne äro för naturen, är också denna lifvets solskenstid för den menskliga eller egentligast den qvinliga utvecklingen. Huru olik var icke den Alma vi sågo första gången på Strålvik, med flygande lockar och kjortel, springa långt ner i allén för att mottaga Sylvéns och nästan i en omfamning säga Axel sitt välkommen, mot den Alma, som, ett år senare, med rundare former och blommor i de uppfästa lockarne, väckte ett så allmänt uppseende på balen i Upsala! Men huru mycket mera var icke den Alma, som nu, »fyllig som en mognad ros», skådade upp till Maria med en blick, der det sprittande barndomslifvet blygsamt förmält sig med känslornas ljufvare, högre, ehuru allvarligare tjusningar!
I början af februari månad hade Almas föräldrar farit till Stockholm att der tillbringa vintern, och sedan dess hade Alma varit i prostgården för att beredas till sin första nattvardsgång, ehuru majorskan nödvändigt velat, att det skulle ske i Stockholm, så att hon kunde slippa att försumma så många nöjen. Men denna gång bestämde fadern, ehuru han fick betala det dyrt.
Denna för hvarje hjerta oförgätliga beredelsetid hade för Almas rena, varma själ varit den skönaste utveckling. Hon hade nu, fri från stridigheter och flärd, fått uteslå de heliga kärleksbladen och fattat det ofattliga och ändå så fattliga i trons salighet.
— En sådan natur kunde icke förderfvas, — sade den lycklige läraren, då han med Maria samtalade om det älskade nattvardsbarnet.
Marias sällskap hade äfven ljuft inverkat på Alhna, och en ännu ömmare vänskap hade förenat de båda flickorna. Huru mycket hade ej Maria längtat att för Alma upptäcka hela sin själ, i synnerhet i de stunder, då modern plågade henne med de ofta återkommande förebråelserna! Hon var så viss på Almas tystnad och deltagande; men hon ville ej ohelga denna tid. Hon fruktade, att vidrörandet af detta ämne skulle låta Alma klart inblicka i sitt eget hjerta, der Maria redan sett Axel i ett för den goda flickan ännu icke fullt tydligt ljus.
Ofta hade Alma, sedan de samtalat om barndomen eller blickat utåt framtiden, fallit gråtande i Marias armar; men denna hade då förstått att leda Almas tankar på det, som uteslutande borde sysselsätta dem, utan att låtsa ana orsaken till hennes tårar; och oaktadt sin längtan efter Axel, hvilken skulle tillbringa några veckor hemma, innan han företoge sin utländska resa, önskade Maria, att han icke måtte hemkomma, innan Alma befäst det sköna förbundet. Hon kände det häftiga i Axels känslor, hvilka allt sedan promotionen framstått som fullt utvecklad kärlek till Alma. Alla hans bref voro uppfylda af Alma på kärlekens mest glödande språk.
Blott ännu några dagar, och Marias önskan var uppfyld; ty Alma hade redan söndagen förut firat den högtidliga konfirmationsfesten, och nu skulle följande dagens sol belysa lifvets enda rent himmelska stund.
— Du säger, att jag aldrig blir så lycksalig som i morgon, Maria, — sade Alma och blickade djupt in i Marias öga; — men skall jag icke bli det lika så mycket, om ej mer, för hvarje gång jag får böja knä vid samma altare?
— Nej, Alma; ty du blir aldrig så ren som nu!
— Men hvarför icke? Jag tycker mig aldrig kunna blifva annat än god och ren. Ack, Maria, huru skulle det hjerta, som hvilat vid Jesu bröst, så kunna glömma denna salighet, att det kunde klappa för något, som misshagade honom!
— Du fromma, rena helgontro, som talar som engeln innan syndafallet! — utbrast Maria, och slöt, djupt rörd, den nästan förklarade engeln i sin famn.
— Ack, om icke pappa sjuknat, — sade slutligen Alma, — så hade säkert han och kanske mamma och bröderna varit hos mig i morgon, och då — då hade jag icke egt en önskan mer — jo — kanske en — tillade hon saktare. — Du frågar mig ej, Maria?
— Åh, nej; ty jag vet, att du säkert unnat din äldste bror att dela din sällhet.
— Ja, ack ja! Jag hade velat se Axels öga och veta hans böner sväfva omkring mig!
— Hans böner äro nog ändå omkring dig, Alma lilla.
— Ack, vet han, o, säg, vet han då, att det är i morgon! — utropade Alma, och tvenne klara perlor sjönko ned på det gungande bröstet. — O, då skall han visst bedja för mig!
I samma ögonblick uppslogs portarne häftigt, och en kärra inkörde i brådskande fart på den nykrattade gården.
— Axel! — utbrast Alma och sjönk under häftiga tårar till Marias bröst.
— Gråt icke, söta, goda Alma, utan kom ner med mig att mottaga Axel!
— Jag kan icke gå nu; men du, gå du, — sade hon och upplyfte hufvudet.
— Du måste följa mig.
— Nej, nu är det omöjligt; men jag kommer snart efter. Gå, gå, eljest kommer Axel hit, och han får icke nu se mig gråta.
— Är det smärta eller glädje? — suckade Alma ensam vorden, och sammanknäppte sina händer. — O, jag vet det ej! Gud, du vet det! O, om dessa känslor misshaga dig, så förlåt mig och borttag dem ur mitt hjerta!
Sedan Alma återhemtat sig, ångrade hon bittert, att hon ej genast gått ner att helsa på Axel. Huru skulle hon nu kunna göra det? Hon torkade ögonen, fattade i låset, men kunde ej öppna dörren. Så stod hon, när Maria inträdde.
— Kom nu med mig, — sade Maria åt den rodnande Alma; — men skynda dig, så möta vi dem alla på vägen, ty jag har skickat Axel till pappa och mamma, som äro i hagen hos dem, som taga upp källan, och så sprang jag hit att hemta dig.
Alma blef nöjd, om icke fullt lugn, och mötte de hemkommande vid trädgården.
Nu flög icke Alma i Axels faran, nu jublade icke detta »Axel!» honom till mötes; och ändå, månne icke den stumma helsningen sade mera?
Axels drag blefvo allvarliga vid åsynen af Alma. Maria förstod den heliga tanke, hon väckte i broderns själ, och hon blef mindre orolig.
Aftonen försvann fridfull och stilla, och de begge flickorna inträdde i ljuf sinnesstämning i den lilla vänliga kammaren, der Alma somnade stilla från morgondagens ljusa aningar, och Maria från de helsningar, Axel medfört från Gustaf, till hvilken han nu sagt farväl, ett farväl, som kostat Axel så mycken smärta, att han nästan ångrat sig att någonsin hafva beslutat att lemna fäderneslandet.
Helgdagsmorgonen 1og vänlig och solklar öfver den vårliga nejden, då tempelklockans första kallande toner väckte Alma till lifvets skönaste sabbat. Inslumrandet hade blott varit en afbruten, kanske under sömnen fortsatt bön; ty händerna voro sammanknäppta, då Alma öppnade ögat och — bad så, som själen sällan kan bedja på jorden.
— Din klädning är kommen, Alma lilla, — sade Maria, som inträdde och kysste den hulda flickan, hvilken nu stod med tårfylda ögon blickande mot kyrkan.
Alma lindade sina blottade armar kring Marias hals, och de greto båda.
— Nej, icke den klädningen, — sade Maria, då Alma hunnit så långt, att hon skulle påtaga en svart tibetsklädning, och i det samma upplyfte hon en stor ask, som stod bakom soffan.
— Ack, när icke pappa kom, hvad skulle då klädningen här att göra? — sade Alma och öppnade mekaniskt asklocket.
Öfverst på den svarta sidenklädningen låg en blomsterguirland och en hvit blondschal.
— Den mamma! sade hon, och rösten nästan vägde mellan ömhet och förebråelse. — Detta kommer icke på mig i dag, — tillade hon, undansköt det sakta, och upptog den svarta klädningen, i hopp att der finna ett bref. Slutligen upptäckte hon på ena ärmen en liten papperslapp. — Från mamma! Ack, pappa orkade ej skrifva! — suckade hon och läste:
»Gud, låt klädningen vara bra och sitta väl! Ärmarne äro efter sista modejournalen, och lifvet efter en, som nyss är sydd åt prinsessan. Jag lät göra det ett halft tum smalare än måttet du skickade; men drag till dig, så går den nog igen. Giurlanden och schalen skall du ha i kyrkan, äfvensom ditt guldgarnityr. Jag ville gerna se dig i den svarta klädningen. Var ej för upprörd! Gud välsigne dig emellertid, önskar din hulda Mamma.»
Med en sorgsen blick hade Alma nästan halkat öfver de få raderna; men när hon kom till den sista, då brast hon i gråt och tryckte detta: »Gud välsigne dig!» med barnslig kärlek till sina läppar.
— Ack, om jag hade fått en sådan rad från pappa. med; men han är kanske mycket sjuk, — tillade hon sorgset.
— Nej, Alma! — svarade Maria, som följt den goda flickans alla känslor, — din far är bättre; det sade budet, som lemnade asken.
— O, Gud vare lof, då vet jag, att han skall bedja för mig! — utbrast hon, strålande af glädje.
Hvem kan beskrifva Almas sällhet, då hon i salen möttes af den älskade fadern! Länge hvilade hon ordlös i hans armar.
Ehuru ej fullkomligt återstäld, hade han ej kunnat motstå sin längtan att omfamna det älskade barnet på den dag, som för hans hjerta egde en så hög betydelse. Modern drefs ej af samma känslor, och hon blef hemma för att i verldsvimlet kanske knappast egna sitt barns första nattvardsgång en tanke eller en bön.
— Ack, en sådan mor! — suckade prostinnan och tryckte med moderlig ömhet Alma till sitt hjerta, då hon, åtföljd af allas välsignelser, lemnade prostgården.
Vid prostens sida vandrade hon upp till det heliga templet, som låg der så oskuldshvitt, så trädkransadt, och hvars solbestrålade spira visade åt himlen, liksom hoppet i den öfversälla flickans själ
Hvem minnes ej de himmelska känslor, som åsynen af den på en gång nedböjda och himlaburna syskonkransen uppväckt i hvarje hjerta, hvilket ej är tillslutet för allt heligt; och så tillslutet är ej något, att icke den gode engeln i detta ögonblick åtminstone vidrör, om ej genomtränger själen med sin snöhvita vinge! Och om någon af de saliga tillhör oss med slägtskapens eller kärlekens ömmare band, o, säg, älskade vi dem någonsin som då?
— Och du ville ej, att jag i dag skulle få skåda Alma? — sade Axel till Maria, då hon på eftermiddagen smugit sig upp på hans kammare, der hon tankful nedsatt sig.
— Förlåt mig, Axel; men jag trodde, att du skulle störa Alma.
— Maria, hvem tror du tänker på jorden, när man ser englarne? Lustvandrar man icke då i deras fädernesland? — svarade Axel, och en tår perlade klar i ögat.
— Men nu är du åter på jorden igen; ty annars vore du ej så dyster, Axel lilla, — sade Maria, ömt smekande broderns panna och kind.
— Ja, Maria; men jag har fört med mig minnet af min himmelsfärd.
Det uppstod några minuters tystnad.
— Tror du dig verkligt älska Alma? — frågade slutligen Maria.
— Ja, »ty hvad man tror, är mer än hvad man vet», och derför tror jag icke blott, att jag älskar henne; men jag tror också, att jag aldrig kan älska någon annan. Och nu skall jag bort, långt bort och skiljas vid henne, som kanske, när jag kommer till baka … Nej, nej, men hvarför skall jag lemna mitt fädernesland? Hvad har hela verlden att erbjuda mig i ersättning för hvad jag lemnar der?
— Så skall, så får du icke tala! — sade Maria med dold rörelse. — Du kommer så rik till baka till oss igen; hvarför skulle då fäderneslandet vara fattigare? Du plär ju alltid hoppas, alltid se allting ljust och gladt. Hvem vet? Dock, jag vågar ingenting säga; men omöjligt är det icke, Axel!
— Vet du då om Alma älskar mig?
— O, skall jag säga dig det?
— Omtalade icke jag för dig Gustafs kärlek, innan han någonsin förtrott mig den?
— Ja, Axel, Alma älskar dig, ehuru hon aldrig med bestämda ord förtrott mig sin kärlek; men du är henne kär, ja, outsägligt kär. Må du taga denna visshet med dig på färden!
— Tack, o, tack, Maria! Med Almas kärlek vill jag trotsa allt, hoppas allt! — utbrast Axel, och det nyss så nedslagna ögat strålade af sällhet och hopp.
Nu afbrötos de af modern, som redan allt för länge saknat dem; men hon försonades dock med sin saknad, då hon såg Axel glad; ty icke utan oro hade hon sett hans smärta och anat, att icke blott dagens, utan att äfven äldre känslor varit orsaken dertill.
Prostinnan älskade innerligt Alma och skulle ingenting högre önskat, än att se henne som Axels brud; men hon kände moderns högfärd och visste alla de förödmjukelser, som skulle vänta Axel; och att se Axel förödmjukad, kanske afvisad, nej, det kunde icke moderns hjerta uthärda, icke en gång tanken, att han skulle tigga sin sällhet af majorskans hand.
Snart nedgingo de, och aftonen försvann ljuf och minnesrik. En helig, stilla högtidlighet låg utbredd öfver hans ljufva flyende timmar, och de kände alla vid hans slut, att de blifvit kärare för hvar andra.
Dagen derpå skulle majoren resa till Strålvik, och tvenne dagar derefter till Stockholm för att afhemta sin hustru. Alma skulle till deras återkomst vara i prostgården.