Högadals prostgård/Del II/Kapitel 04
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
Fjerde kapitlet.
Ödmjukaste tjenare, herr brukspatron! — utbrast kapten S—g, just som han genom bärkorgar och kringelmadamer banade sig väg att från den mellan Södertelje kanalbankar rökande och inträngda Kometen göra ett hastigt besök i land.
— Ödmjukaste tjenare! — ljöd nu ett mångdubbelt eko från vår bekante Lemner, och ett kraftigt handslag bekräftade helsningen.
— Får jag herr brukspatron till passagerare?
— Icke blott mig, utan min hustru och hela det sällskap med vagn och kappsäckar, — svarade Lemner och visade på en liten grupp, hvars bakgrund utgjordes af hans präktiga ksalesch.
Så mycket bättre! — invände kaptenen med vänlig belåtenhet. — Vi hafva i dag godt väder, ehuru vinden är litet emot.
— Det gör ingenting, ty det är så lugnt i dag; men jag får lof att presentera min hustru. Johanna, kom hit, min engel!
Johanna kom, men kaptenen hade gått att göra bekantskap med vagnen, för att låta honom intaga sin icke så billiga däcksplats.
— Behagar nu herrskapet stiga om bord? Nu äro alla sakerna i ordning, — sade den vänlige kaptenen och fattade vid handen Johanna, hvilken brukspatronen nu lyckats presentera, hvarefter äfven de andra passerade den lilla branta bryggan.
Däcket, till hvilket våra resande begåfvo sig, var uppfyldt af parasoll och kautschukrockar, cigarrök och lorgnetter, hvilka senare allmänt rigtades mot de nya passagerarne, till hvilka Lemner ännu ej sällat sig; ty han var på nedre däcket sysselsatt att utdela pepparkakor och kringelpåsar åt dem, som sågo ut att icke ega något för dylika små utgifter.
— Sätt i gång! — och den frustande snäckan började att i hämmad fart bana sig ut genom de höga vallarne, under det att kaptenen öfverst på tinnarne gaf order åt de på bankarne springande sjömännen, och madamerna, genom voltiger och kullerbyttor lyckligt komna i land, började de vanliga trätorna.
Längst upp på däckets högra hörn, utom de gröna bänkarne, stod en härlig ynglingagestalt, med korslagda armar och ögat oafvändt fäst på den försvinnande stranden.
Och hvilkens var då den blick, som mötte och fasthöll detta öga? En ung blomstrande tärnas? Nej, O, förskräcks ej, det var en gubbes, tillhörande dem, som vi, ofta så orättvist, kalla sämre folk. Det var ett bottenärligt ansigte, i hvilket de ovana tårarne banade sig en dyrköpt väg till det blå, vänliga ögat, och det var detta fuktiga öga, som mötte och fasthöll ynglingens blick. Det var Axels afskedsblick till den gamle rättaren på Högadal, till honom, som sett Axel uppväxa, som först lyft upp honom på en häst, som låtit honom i sitt knä köra de höga hölassen, och som nu skjutsat sin älskade unge herre de första milen på den långa väg, som skulle skilja honom från gubben och fäderneslandet; och, nu, medan fartyget kröker och Axel skickar sin afskedsblick till hemmet, det kära, det lemnade, vilja vi redogöra för de öfriga nykomna passagerarne.
Det var prosten, som med sin hustru och dotter samt den ännu icke afhemtade Alma följde den älskade sonen till Norrköping. Maria skulle icke med de andra återvända derifrån, utan med Lemners åtfölja Axel ända till Vestervik, hvarifrån han med sin der boende reskamrat skulle på ångbåt afgå till Tyskland. Sedermera skulle Maria med brukspatronen genomresa Sveriges södra landskap, och på hemvägen med dem uppehålla sig några dagar på brukspatronens andra bruk, beläget i Vestergötland.
— En biffstek, bror Axel, eljest få vi ingen! — ropade Lemner, som öfver hufvudet på en liten nippermamsell, som placerat sig i hörnet af bänken, med det blida anletet vändt åt den drömmande ynglingen, nu lade sin hand på Axels rygg.
Axel hade ända dittills stått orörlig, i sin själs innersta talande afskedets sorgliga monologer till de glängande vågor, hvilka, i olikhet med honom, ilade bort till hans hembygds stränder. Hela Axels väsende var 1 detta ögonblick en varm, vemodsfull poesi, och hvem är ej poetisk i en stund som denna? Kärlek och afsked äro ju skaldens evigt omvexlade och ändå alltid lika rika och outtömliga ämne, och mången blef genom dess djupa toner skald, hvilken eljest aldrig blifvit det.
I det ögonblick Axel nu vände sig om och stod ansigte mot ansigte med brukspatronen, skulle nippermamsellen, i fall hon för det första kunnat vända ögat från Axel och för det andra varit mägtig en anmärkning utom modets och flärdens område, med skäl kunnat tycka sig skåda den sköna, tjusande poesien vid sidan af den lugna, välmenande prosan.
— Länge får du ej mera vara ifrån oss i dag, Axel, — sade modern, hvars öga oupphörligt hvilat på honom. Maria smög sig till hans bröst och Almas blick till hans själ. Axel var nu åter glad. Vågorna hade sett hans tårar; men de älskade skulle ej ens se spåren deraf; så ville Axel, och hvad han allvarligt ville, det kunde han. Han var derför under hela dagen vid gladt lynne, till och med någon gång skämtande, och när han såg en tår glänsa i ett öga, som mötte hans, fördubblade han sin glädje, ehuru den fria hafsluftfylda rymden i detta ögonblick kändes honom för trång.
På den skönaste juliafton hade våra sjöfarande hunnit de täcka ekprydda stränder, hvilka bevittna den åtminstone i denna stund qvinligt milda Bråvikens omfamnande af den brusande, starkarmade Motala Ström. Den leende staden med sina grönskande girlander gjorde på våra vänner ett ljuft intryck, under det att fartyget passerade det lilla skuggrika, ehuru icke då med paviljonger och hviloställen försedda Strömsholm, som tycktes skicka sin blygsamma helsning till den på andra stranden belägna raka, vackra Saltängsallén.
— O, hvad här är härligt! — utbrast Maria, då hon nu, under de gamla trädens skugga, vandrade vid Axels sida.
— Du är också i Gustafs födelseort, i det sköna Östergötland, — hviskade Axel, som nog visste, att dessa tankar sysselsatte systerns själ.
Sedan de nära Saltängsbron blifvit trefligt och väl inqvarterade, och fruntimren litet förbättrat sin klädsel, denna deras i alla lifvets skiften aldrig förgätna afgud, så företogs en utvandring kring den i aftonsolens strålbad rodnande staden.
De hade, för att i fullkomlig frihet få njuta morgondagen, kommit öfverens, att ingen af herrarne skulle uppsöka sina bekanta: ty den derpå följande skulle de åtskiljas för att på olika vägar hinna olika mål.
Vid återkomsten från den lilla rund våra resande gjort kring staden, utbad Lemner sig att få bestämma om morgondagen, hvilket mottogs med ett gladt, enhälligt bifall.
Brukspatronen var ovärderlig på resor, deri kommo de alla öfverens. — Ack, han är ovärderlig i allt! — tänkte Johanna i sitt hjertas tysta tacksamhet.
— Nå, min bror, hvarmed skall dagen passera? — frågade prosten, då sällskapet andra morgonen satt omkring kaffebordet.
— Med en segelfärd till Marieborg och Loddby, dessa ställen, som ni funno så vackra vid förbifarten.
Förslaget vann fullkomligt bifall.
— De unga fruntimren dela icke vårt tycke, — sade Lemner, som såg Alma och Maria stående tysta vid ett fönster; men Johanna skådade kärleksfullt bedjande på sin man, och han tystnade.
— Ännu blåser den ljufva hemvinden, — sade Axel, då den lilla slupen, under blåsinstrumenters toner, raskt ilade framåt på den glatta vågen.
De landade, besågo, beundrade, åto frukost, tackade brukspatronen; men det låg något mekaniskt i allt det och det syntes, att ingenting rätt kunde lifva dem.
De sågo alla ut som: »hvad skulle vi göra här?» De ville och ville icke möta hvar andras blickar, och ändå försmälte blick i blick, själ i själ.
Sedan de återkommit till staden, besågos kyrkor, pappersbruk och fabriker. De ilade, anförda af Lemner, från ställe till ställe, liksom fruktade de hvilan, och ändå frågade hvar och en sig sjelf, om detta var rätta användandet af en sådan dag som denna.
Middagen var bestäld på Himmelstalund, dit de anlände i brukspatronens vagn. Allt var der väl ordnadt i en af de mindre brunnsbyggnaderna, åt hvilka de gamla höga träden gåfvo en mystisk skugga.
Det var som funno sig nu alla bättre; ty tvånget började aflösas af starkare känslor, och de sågo ut som gästerna vid en afskedsfest.
Axel kämpade längst och svårast. Hvar och en af de andra skulle blott skiljas endast vid honom; men han skulle säga dem alla farväl. De egde hvar och en blott en känsla; men han — o, hvem kan räkna dem alla! Mot aftonen syntes också hans mod sjunka! och då modern under häftiga tårar talade om morgondagen, då sjönk hans hufvud ned mot hennes bröst, och en tår föll ned på dens sköte, hvars hjerta först och kärleksfullast klappat för honom.
De hade genomvandrat den förfallna, men likväl så romantiskt sköna parken, genom hvilken de sista solstrålarne nu darrade. De voro på en af de små täcka holmar, som ligga kransade af den bugtande strömmen, uti hvilken aftonsolens strålar bröto sig in i ett skiftande färgspel. Nu ringde klockan åtta. Det var bönens timme. De skulle afhöra den samma. Axel stod orörlig, och Alma Några steg ifrån honom. — Lemna oss här, — bad Maria innerligt, — och hemta oss efter bönens slut!
— Nej, ni måste gå med, — invände modern.
— Mamma, jag har ej hjerta att störa Axel, — sade Maria med en tårfullt dröjande blick på den älskade brodern, och modern var besegrad.
När de voro borta, smög Maria mild och andelätt till Axels sida. Han lindade sin arm kring systerns lif och frågade knappt hörbart, hvar de andra voro.
— De äro i bönen, — svarade Maria.
— Äfven Alma? — frågade Axel, och en häftig oro bortjagade det vemodsfulla leendet från hans läppar.
— Nej, Alma är hos oss, — hviskade Maria tröstande.
Axel vände sig, och der stod hon, ljuf som en andesyn.
Maria förde dem nu till en liten löfsal, hvilken låg alldeles bakom dem, der de nedsatte sig på en gammal torflupen bänk.
Maria hade under den tid Axel och Alma tillbringat tillsammans på Högadal skyddande vakat, att icke Axel skulle till Alma i ord uttala sin kärlek; och nu, i det sista, det farligaste ögonblicket, öfvervans hon af sitt djupa deltagande för de älskade, de så snart åtskilda.
Hon uppreste sig och lemnade dem, utan att en gång, genom Almas böner att qvardröja, besinna eller kunna motstå sin svaghet.
Det blef tyst i det grönskande halfdunklet, så tyst, att trasten, som trodde sig ensam, började åter de nyss afbrutna kärlekstonerna. Alma såg ned, och Axel — hvart såg han?
Så skulle de kanske suttit tills Maria återkommit, om icke från en af de närgränsande alléerna en mild vacker qvinnoröst sakta sjungit detta Nyboms härliga afsked:
“Farväl! i sången vill jag minnas dig —
Glöm du i tysta böner icke mig;
När lutan stormar ut en hymn till Gud,
Då glömmer visst ej mig min barndoms brud.
Och hvar jag är, till hvilka land jag far,
Ditt hjertas bild står i mitt hjerta qvar;
Som svanen, klagande vid fjerran ö,
Jag vill i toner lefva, toner dö.
Din lutas thema vill jag stundom bli:
Du skall bli själen i min poesi.
Blir lifvet mulet, blir det natt kring mig,
I dikten jag en vallfart gör till dig.
Ty uti dikten blott jag älska får,
Blott nattens stjerna skådade min tår;
Och helsar hon dig någon qväll så klar,
Ett mildt “god natt” från mig hon säkert bar.
När morgonvinden ikring rymden far,
En helsning ifrån mig till dig han tar,
Och återkommen sent om aftonen,
Så bar han en från dig till mig igen.
När Helios ur österns fjerran går,
Då glindrar uti Rosas kalk en tår;
Och när hon sjunker uti vesterns haf,
Då bäddar blomman opp sin lilla graf.
Som blommans soldröm är vårt lif så kort,
Vi sjunga, älska, hoppas och — dö bort.
Men bortom grafven ligger himmelen,
Och der är ännu rum för kärleken.
Der skall jag, när jag drömt min dröm till slut,
Som brudgum vid ditt hjerta hvila ut.
Farväl till dess, du själ utaf min själ,
Farväl, — ett långt, ett innerligt farväl!
En djup sympatetisk känsla höjde begges bröst, och
hela Axels själ var ett bäfvande melodiskt genljud af den
sköna sången, hvars sista ord han nästan omedvetet
upprepade.
Alma uppslog det ljufva, tårskimrande ögat, det mötte Axels, och denna blick var den himmelska tydningen till det själsklingande och dock så tysta »Alma!» som nu sväfvade öfver Axels läppar, och med ett fullt och ändå nästan ljudlöst »Axel!» förstodo de — de hade alltid förstått — hvar andra. Inga frågor, inga löften ohelgade denna stund, som öfver deras själar utgjutit lifssolens renaste strålar. De hade sagt nog, sagt allt, och då Maria kom till baka, såg hon hvad som inträffat.
De andra återvände och man begaf sig till hotelet för att äta qvällsvard.
Öfver Axels drag hvilade nu en helig lycksalighet. Han var rik som en gud. Hvad betydde nu resa, afstånd, skilsmessa? Han förde ju öfver allt sin himmel med sig.
Alma deremot var blyg och darrande, och på den rena pannan hvilade hjertats första syndabekännelse. Hade icke hvar och en varit helt och hållet sysselsatt med sig sjelf, skulle hennes herlighet blifvit upptäckt i samma ögonblick hon fått en sådan. Axel sökte hennes öga; hon flydde hans.
Det var skymning, i fall en juliafton kan kallas ega en sådan, då de på den lilla, så outsägligt vackra strömvägen återvände till staden. O, hvad han nu var skön, med sina mörka skuggor genombrutna af fullmånens strålar, med sin brusande ström, sina nattfoglars sorgliga slag!
Alma vandrade vid Axels sida och blickade stillatigande upp mot den klara stjerna, hvilken sedan barndomen varit henne så kär, och hvilken nu klarare än någonsin mötte det tårfulla ögat.
— Vår stjerna, Axel, — sade hon slutligen sakta, då hon såg, att äfven hans öga sökte hennes blick. Till svar tryckte Axel ordlös den i hans hvilande armen, och de kände båda, att deras själar nu hade bestämt sin ljusa mötesplats.
I sorgliga omfamnande »god natt» upplöste sig den lilla förtroliga runden. Axel dröjde länge inne hos sina föräldrar, och mottog der ännu mången faderlig förmaning, mången moderlig bön, dessa hulda englar, som mana godt för oss på hela lifvets resa.
På vägen till sitt rum skulle Axel passera flickornas. Han hörde ännu der inne stilla snyftningar. Och säg, icke var Axel elak derför, att han gerna hörde, att icke han ensam i denna stund hade tårar.
Lemner var säkert den ende af sällskapet, som sof godt; ty Johanna delade för innerligt sina vänners smärta för att kunna det. Också var han om morgonen den ende som såg fullsöfd ut, som pratade, som drack kaffe och doppade det berömda Norrköpingsbrödet.
Hvad en enda i tårar genomvakad natt kan blekna äfven den friska rosenkinden! Alma var sig ej lik, ögat var matt, och det späda anletet syntes nästan infallet, så färglöst var det.
— Herre Gud, så såg du ut, Johanna, när jag skildes vid dig, — suckade brukspatronen, — och så såg du säkert många gånger ut under de många långa åren.
— Om jag ändå visste huru jag skulle kunna glädja den stackars flickan, — tillade han deltagande. — En stor konfektpåse har jag åt henne; men det gör ingenting. Jag såg i jungfruns fönster en så vacker blomsterbukett; den skall jag skaffa mig, och den skall Axel ha för att gifva åt Alma. Det är ändå något, — fortfor han och gick i det samma att utföra sitt förslag.
— Främmande från bord! — ljöd det nu öfver det stojande vimlet. Dessa ord kunna likna ljudet af en dödsklocka, I veten det alla, som någon gång aflägsnat er från en strand, der de skilt er från det käraste eller de käraste.
En rysning genomfor Axels själ. Han stod ännu på däcket hos de älskade.
— Gå till Maria, Axel! — sade fadern med sjelfbeherskningens kraft, då landgången var färdig att intagas.
Ännu en handtryckning, ett blickarnes slutliga farväl, och Axel stod, ehuru vid Marias sida, på den tomma, öde stranden, stod der stum och orörlig ännu länge sedan de sista, allt svagare och svagare konturerna försvunnit af de älskade gestalterna.
— Jag har ännu dig, Maria, — hviskade Axel innerligt, då han en timme senare upplyfte systern i vagnen, hvilken i samma ögonblick, dragen af trenne skjutshästar, ilade genom Söder-Storgata, för att föra våra resande till Söderköping, derifrån de skulle fortsätta vägen till Vestervik.
Lemner och skjutsbonden underhöllo ett lifligt samtal. De andra sutto tysta; men då de kommo närmare den lilla staden, återkom småningom målet, om icke glädjen, och Göta Kanal, öfver hvilken de nu passerade, och vilken Johanna och Maria aldrig sett, blef nu ämnet för samtalet.
— Redan här, Axel! Nå, det kan man kalla ett godt möte! utropade en ung, ljuslett yngling, hvilken, solbränd ch dammig, nedhoppade ur en hög skjutskärra, då brukspatronens vagn stannade på Söderköpings gästgifvargård.
— Hvad fan, är du icke i Westervik, Robertson? — genmälte Axel med förvåning, och skakade ynglingens hand.
— Nej, som du ser, lifs lefvande i den stora staden Söderköping, med en alldeles ny utsigt för vår resa; men det få vi tala om sedan. Säg mig nu, hvem fan är den vackra flickan, som du så familiert tryckte i dina armar, då du lyfte henne ur vagnen? — tillade han, seende efter Maria. — Förmodligen en ny eröfring; ty du är alltid lycklig hos de sköna?
— Det är min syster; men prata icke mera galenskaper, utan säg mig, hvarför är du här, och hvad har du att säga om vår resa? — svarade Axel oroligt.
— En förbannadt vacker flicka! Det var min själ icke underligt, att hon gjorde furor på promotionsbalen i fjor. Men du ser just rasande ut, kära Axel; och jag skall väl svara dig på dina frågor, dock icke här bland hållkarlar och skjutskärror», — och efter några anordningar af vår nya bekantskap, ingingo de båda ynglingarne.
— Jag måste i afton säga dig farväl, Maria! — sade Axel, då han efter en stund inträdde i rummet.
— I afton! O, Gud nej, det är ej möjligt!
Axel hade svårt att uppehålla sitt eget mod; likväl bad han Maria, då han såg hennes smärta, med tillkämpad styrka lugna sig, och satte sig bredvid henne i soffan.
Nu berättade han, att den resande vore den utsedda kamraten, hvilken han bort råka i Westervik för att derifrån företaga resan till Tyskland; men att, som ångbåten, som skulle föra dem, gått sönder och icke inom fjorton dagar kunde företaga resan, så hade han beslutat att möta Axel i Söderköping, der han visste, att Axel skulle passera, och derifrån med honom gå på ett kanalfartyg och från Göteborg på annan ångbåt företaga den längre resan.
— Båten ligger redan här och afgår inom några timmar; och således, Maria, måste jag i dag lemna allt kärt, — tillade Axel och tryckte Marias hand. — O, jag var otacksam, som kunde klaga så länge jag hade dig; nu först känner jag hvad det är att förlora allt.
Axel var borta. Maria hade icke följt honom till stranden. Axel hade fruktat, att öfverväldigandet af hennes smärta skulle förvekliga äfven honom, och det i åsynen af så många. I det lilla rummet på gästgifvargården hade hon, ömt sluten til Axels hjerta, firat de sista oförgätliga minuterna.
— Johanna, älska henne, du, så som jag älskar henne! — bad Axel, lade Maria i Johannas famn, och ilade hastigt som en vind ut genom dörren, utan att kasta en enda blick till baka.