Handbok för Fiskare/Om Fiskfångst/III

←  II.

Handbok för Fiskare av Johann Benjamin Meissner III.

IV.  →

III.

Winterfiske med Krok och Nät. Et slags Fiskjagt. At fånga Ål på et lustigt sätt, och i stor mängd. At fånga Fisk med blotta händerna.

A. Winterfiske.

Til at fiska i et watten, hwars yta är helt och hållet tilfrusen, nyttjar man följande anstalter.

1) Med Nät.

Härtil tar man et stort nät, gjordt af hampa eller bast. Nätet bör wara tilräckligen långt för at kunna nå nog långt under isen. Har man et sådant nät, så hugger man flera hål på isen wid pass tie steg från hwarandra, och i den direction som man wil hafwa nätet stående i wattnet. Hålen böra ej wara större, än som fordras för at beqwämligen kunna stoppa ned nätet i det första, och derefter genom et widthäftadt streck, under isen, fortskaffa dess ena ända från det ena hålet til det andra.

På det man må kunna under isen skjuta fram, från det ena hålet til det andra, det långa streket hwarwid nätet är fastbundet, så hugger man hålen i en regelbunden ordning efter hwarandra, twå fot breda och likaledes twå fot långa.

Widare måste man hafwa twå skalade släta stänger, af tämmelig längd. Et streck fästes derpå wid hwardera af dessa stänger, nämligen det ena, som tilhör öfra, och det andra som tilhör undra ten; hwarefter stängerna, tillika med streken, framskjutas under isen från ena öpningen til den andra. Wil man blott nyttja en stång, så binder man i densamma det strecket som tilhörer öfra ten.

Om stången, under detta göremål, skulle löpa på sida och icke framkomma midt under nästa wak, så måste man hafwa til hands en lång hake, som man förer under isen och griper omkring med, för at såmedelst fatta stången och widare fortskaffa densamma tillika med strecket och nätet. Men om stången har gått så aldeles på sned ifrån öpningen, at man med nämnde hake icke kan fånga henne, så måste man hugga et nytt hål på isen för at kunna tilse hwarest hon ligger och föra henne rätt. Detsamma kan dock nästan altid winnas med mindre beswär och tids-spillan, om man blott drager stången tilbaka och jämkar den åt alla håll tils den synes i öpningen wid nästa hål dit hon ärnas. Detta kan ej gerna misslyckas, om afståndet mellan båda wakerna ej är större än stångens längd.

Der nätet slutar, lemnas et hål, hwarigenom det uptages tillika med Fisken som gått på. Innan det uptages måste det förut hafwa legat behörig tid i wattnet.

Nätets bredd kan wara 4 fot eller deröfwer och dess längd 30 fot eller mera.

2) Genom Fiskens döfwande medelst starka slag på isen.

Man kan på följande sätt fånga Fisk under isen.

Först ser man efter genom isen, hwarest grund är och större Fisk håller sig. Gädda, Karp och dylika pläga ofta gå så högt at de röra isen med ryggfenorna, emedan de söka luft.

Man tar då, i afsigt at fånga Fisk på detta sätt, en någorlunda fast och lång påk, som är tjockare i ena ändan än den andra. Med denna slags klubba slår man så hårdt man förmår på isen, midt öfwer der man ser en Fisk stå. Så snart Fisken hörer smällen bemödar han sig at kila undan; men detta måste man söka at förhindra genom uprepade slag rundtomkring, och i synnerhet midt framför Fisken, hwart han wänder sig, så blir han sluteligen aldeles döfwad, eller så til sägande sanslös, och wänder up buken, då man genast bör wara tilreds at hugga hål på isen och skyndsamt uptaga den döfwade Fisken; hwarefter man fortfar på samma sätt, så länge man tycker.

3) Med krok.

Med krok kan man på följande sätt fånga Fisk under isen.

Man hugger om wintren et rundt hål uti isen, tar up isflingorna at waken blir ren. Derpå tuggar man bröd, och låter det söndertuggadt falla ur munnen i wattnet. Sedan binder man en liten sten, eller en bit bly wid et snöre, och sänker det ned för at utröna huru djupt wattnet är. Då man detta känner, kastar man ut krok och ref, med passande agn, uti öpningen, dock så at kroken icke kommer at röra bottnen, såsom redan förut är påminnt wid underrättelsen om krokfiske.

I stället för wanlig agn, tuggar man et stycke semla och knåder den til en deg; sätter deraf litet på kroken, knapt så stort som en ärt, eller alt som kroken kan wara större eller mindre, eller den Fisk man ärnar fånga, är stor eller liten. Man brukar här för öfrigt, likasom annars, at fästa sänkbly på refwen til at draga ned kroken under wattnet.

B. En slags Fiskjagt.

Då wattnet är öppet, kan äfwen Fisken fångas genom en sort jagt.

Denna fiskjagt anställes i sådana watten, som icke äro mycket stora, breda eller djupa; utan blott af så högt watten, at det räcker en karl af medelmåttig längd öfwer hakan.

Är wattnet så beskaffadt, så taga några personer en hop stora håfwar, som ställas bredwid hwarandra i wattnet så, at wiken eller canalen är, från ena stranden twärt öfwer til den andra, afskuren genom en oafbruten sträcka af håfwarne. Härpå gå några personer up emot wattnet och fösa Fisken på de utställda håfwarne, förmedelst långa stänger eller pulsar, wid hwilkas ända man fastspikat några gamla läderlappar eller trasor, (för at så mycket lättare skräma Fisken ur dess smyghål); och så snart Fisken är indrifwen i håfwarne, böra de, som der äro posterade, skyndsamt draga up dem til lika med Fisken.

I sådana watten som äro smala, icke mycket djupa, men jämndjupa, anställes dylik fiskjagt med största fördel. I stället för håfwar, hwilka både äro mera owiga och dessutom swåra at anskaffa i erforderlig mänqd, kan man til denna jagt betjena sig af nät. Man tar nämligen et eller flera nät; men om flera tagas måste de sammanfogas at de utgöra en länk; man lägger ut dem så, at de tilsluta wiken; derefter far man med fiskarbåten inom nätgården, i en eller flera bugter, hwarunder man med en puls föser Fisken ur dess gömslor och jagar honom på nätet, der han fångas.

I stället för nät, kan man äfwen lägga mjärdar så tätt bredewid hwarandra at de utgöra en tät gård, hwarefter man, på samma sätt, med pulsar jagar Fisken deruti. Likwäl lyckas hwarken detta, ej heller håfwar, så wäl som nät.

C.At fånga Ål på et lustigt sätt, och til stor mängd.

Det är bekant, at Ålen, åtminstone en god tid, kan lefwa, lika så wäl på torra landet som i wattnet. I synnerhet går han up på landet wid sin parningstid, då man trott sig observera at han befryndar sig med ormar: dock detta hör ej hit.

Wanligtwis beger Ålen sig i land i Junii och Julii månader, då ärterna blomma och skjuta ut frukt-skidor: denna wäxt älskar Ålen öfwermåttan; hwarföre han ock lätt kan fångas, om man man blott tar en bit af fruktbaljan och sätter på kroken. Ofta kan Ålen hela halfwa timen bala up uti de gröna ärtåkrarne; och lemnar då tämeligen härjande sporr efter sig der han framfarit, så at landtmannen ofta förundrar sig, hwilken kan hafwa så illa tilpyntat hans aflägsna ärtåker, som han tyckte borde wara fredad: och detta har icke warit någon annan gäst än Ålen.

Ålen anträder sin resa til lands om aftonen efter solens nedgång, och wänder tilbaka före dess upgång, och ännu daggen glänsar i gräset.

Om man nu wet at Ål finnes uti en flod, sjö eller annat watten, och någon ärtåker är i granskapet, icke för mycket långt från stranden, så går man om aftonen ut och lägger sig på lur, för at utröna hwad wäg Fisken tar. Den kommer, alt efter som wattnet är rikt deraf, i större eller mindre skarar öfwer stranden, och fortsätter sin kosa til ärtåkern. Då den här har hushållat til inpå morgonen, så wänder han til baka, och tager då aldeles samma wäg som den anlände.

Så snart ålen marcherat förbi, gör man et någorlunda bredt dike twärt öfwer ålwägen, som bör wara et eller et och et halft spadstick djupt: den upgräfda jorden upkastas på den sidan som wetter åt wattnet, så at der formeras liksom en liten damm; men den kanten af grafwen, som wetter åt ärtåkern, måste wara jämn och utan uphöjning. Då nu Ålen kommer tilbaka, så störtar han i grafen, (emedan han icke förmodade någon förändring i sin wäg) då han, förr än han ännu hunnit komma sig åter före, kan pryglas med stänger och påkar tils han dör. Härwid böra flera personer wara behjelpeliga.

Grafven måste wara någorlunda bred, inemot twå alnar, annars kilar den större Ålen twärtöfwer. Är grafwen sandig, eller om man annars beströr henne med sand, så är det så mycket bättre, ty sanden häftar wid Ålens slemmiga hud, gör honom matt och betager honom sin spänstighet. Ännu bättre uträttas detsamma genom aska; derföre, om man ej har tilfälle, at genom en uptagen graf afskära ål-wågen, så gör det tilfyllest om man blott beströr den twärt öfwer med aska, någorlunda tjockt. Då Ålen om morgonen beger sig tilbaka, och passerar öfwer askan, så häftar denna, ännu bättre än sanden, wid dess klibbiga hud, gör fuktigheten til en del förtorrkad, hwarigenom han mattas och har swårt för at komma fort. Nu mera kan han ganska lätt dödas, eller, om man så will, fångas oskadd med händerna, och kastas i friskt watten, der han afsköljer sig, och åter blir munter.

Om ingen ärtåker befinnes nog nära intil wattnet, så kan man upskära litet grönt ärtris med blommor och skidor, och strö ut detsamma et stycke från stranden efter råd och lägenhet. Ålen känner lukten och följer den efter. I detta fall måste ärtriset ömsas för hwar gång, och nytt strös i stället, hwar afton man ärnar anställa denna fångst.

Ehuru detta fiske synes något mödosamt, är det dock ganska nöjsamt, och betalar rikeligen mödan. Ty om man är färm, och har tilräckligt hjelpare, så bör ingen Ål slippa undan; och efterhand kan man genom detta fiske bemägtiga sig all den Ål som wattnet hyser i sit sköte. Jag har sjelf flera gånger genom dessa anstalter, på en enda natt, fångat hundrade Ålar och deröfwer. Man behöfwer ej frukta at afweln härigenom helt och hållet förstöres, ty den smärre Ålen går aldrig up på landet.

D. At fånga Fisk med blotta händerna.

1) Man bestryker händerna med hägerfett, och griper sedan efter Fisken, så skall han ej allenast icke fly undan, utan sjelfwilligt komma intil händerna.

Anmärkning. Då så många klagat at de utan nytta brukat hägersmalts til nämnde ändamål, så kullkastar detta likwäl ingalunda sanningen af upgiften, utan det är blott et bewis at de icke haft upriktigt och oförfalskadt fett, eller, om de det haft, så har det warit utsmält. Detta duger intet; ty genom stekningen förlorar det sin lukt, och med detsamma sin werksamhet. Wil man wara säker om framgång, så måste man sjelf tilreda sit smalts; nämligen: man måste skaffa sig en lefwande Häger (skadar icke heller om den är skuten). Man tar til detta behof blott den råa märgen eller fettet ur klorna och ur pennorna i wingarne. Det öfriga köttet kan man utsteka, och nyttja detta fett til lockmat i mjärdar, ryssjor och så widare. På apotheken köper man ofta hästfett, swinister med mera för hägersmalts.

At fånga en Fisk-Häger

Denna konst är ganska enkel, och jag meddelar den åt mina Läsare, på det de må kunna förse sig med werkeligt hägersmalts, och icke behöfwa låta bedraga sig af Apothekare och Jägare.

Man tar en någorlunda stor fiskkrok, hwarpå man sätter en liten Fisk, eller et afskuret stycke af en Ål, til agn; man gör refwen grön, eller ger den annars en färg som kan likna wattnet, der Hägern plägar wistas på grunda ställen. På et sådant ställe slår man ned en stör; fastbinder derwid refwen, och lägger kroken tillika med åteln et stycke derifrån, på såpass djup, at Hägern måste wada en half fot för at nå den. Blir han nu åteln warse, och slukar den, så blir han ock der så säkert hängande som tjufwen i galgen.

2) At på et annat sätt fånga Fisk med händerna.

Man tar hwetemjöl och hägersmalts, et lod af hwardera, blandar dertil benen eller knokorna af en Häger, sedan de förut blifwit sönderstötte til et pulwer; man gör af denna blandning en salwa; så kommer Fisken.

 3) Eller:

Man kastar springrot^[1] i et stillastående watten, så kan man sedan med blotta händerna taga Fisken.

 4) Eller:

Man tar stor oxtunga^[2] med rot och örtstånd, stöter alt fint i en mortel, fuktar det stötta pulwret med winrutewatten, bestryker händerna dermed, och sticker dem under wattnet, så kommer Fisken dit, då han kan gripas.

 5) Eller:

Man tar räfkakor, som på apotheken kallas Coculi^[3], blandar dertil blomörtsfrön^[4], och stöter båda til et fint pulwer.

Widare tar man bränwin, hwetemjöl, gammalt swinister, eller ännu bättre get-fett, honung, hägersmaltz (nämligen märgen utur benen). Af alla dessa tilsatser tar man lika mycket, blandar alt wäl tilsammans, och knådar det til en seg deg; gör kulor deraf, stora som en ärt; låter dessa torka, och då man wil fiska, så kastar man efter hand en eller annan af dessa kulor i wattnet. Så snart nu Fisken slukar denna anrättning, så blir han deraf helt känslolös, eller liksom drucken, wänder up buken, och kan utan swårighet fångas med händerna.

 6) Eller:

Man tar camfer, hwetemjöl, hägersmalts och bomolja, et lod af hwardera; blandar alt tilsammans til en salwa, hwarmed man bestryker händerna och benen. Man beger sig derpå i wattnet, der Fisk är, så får man snart se huru de komma, och hålla sig framme, då de kunna gripas med händerna.

 7) Eller:

Man tar kungsljus-frön et lod, färsk, osaltad ost twå lod, hwetemjöl et halft lod, anis et qwintin och dillfrö äfwen et qwintin; stöter hwart för sig til et fint pulwer, och blandar det sedan wäl tilsammans.

Widare tar man honung och nämde ost, och blandar det stötta pulwret dertil, knådar alt wäl tilsammans, formerar deraf piller stora som en ärt eller pepparkorn; låter dessa torka och kastar deraf i wattnet så mycket man tycker. Så snart Fisken äter häraf, blir han liksom yr, flyter up, och kan utan möda tagas med händerna.

 8) Eller:

Man tar hägersmalts et halft lod, camfer et halft qwintin, godt och starkt bränwin en matsked, bolmörts- och dillfrö af hwardera 2 lod, fårfett och honung äfwenledes 2 lod af hwardera; blandar och knådar alt tilsammans til en stadig massa, gör piller deraf, och kastar dem i wattnet efter behag.

Så snart Fisken äter af dem, blir han döfwad, flyter up til wattenytan, med magen upwänd, så at buken kommer til en del at stå öfwer wattnet, och Fisken således lätteligen kan med händerna fångas.

9) Huru man om wintren kan taga Fisk med händerna.

Man tar, i Maj månad, honung så mycket man wil; widare, råa snäckor äfwen efter behag, blandar dertil salmiak, eller blott wanligt koksalt, så täras snäckorna deraf.

Widare tar man sådana maskar som skina om natten (Johannismaskar^[5]) et halft, eller fjerdedels skålpund, alt som man wil göra mycket salwa til: så tar man t. ex. twå gånger mer honung än snäckorna wäga, men blott hälften så mycket lysmaskar emot snäckorna, och salmiak en tredjedel mot hela massans wigt. För salmiak kan man ock taga wanligt koksalt. Häraf gör man en salwa, rörer altsammans wäl tilhopa med hwartannat; förwarar massan i en låda, på et torrt ställe, och då man om wintren wil göra bruk deraf, så bestryker man händerna, och förhåller sig på åfwannämnde sätt.

10) At på et annat sätt fånga Fisk med händerna.

Man tar bladen och frukten af Atropa belladonna; lägger det i win, låter det stå och dra sig deri et dygn, hwarpå man häller det ut i et watten, som hyser ymnigt Fisk, så döfwas han deraf och låter fånga sig med händerna.

 11) Eller:

Man tar tungorna af tåssor, eller så kallade källfrön, torkar dem, och sönderstöter til pulwer. Detta pulwer strör man ut på wattnet, så faller Fisken i en slags swindel, och flyter up; då han uptages, och kan kastas i friskt watten, så blir han åter kry.

Anmärkning. Öfwer hufwud kan anmärkas, alla här upgifna konstrecepter, hwarigenom Fisken kan döfwas och fångas med händerna, äro hwarken skadeliga för Fisken, eller för dens hälsa, som handterar dessa saker. Fisken behöfwer man blott kasta i en damm, eller canal med friskt watten, så förgår swindeln; Fisken blir å nyo kry, och kan utan fara anwändas til mat.

Åter et sätt at fånga Fiskhäger och andra Fiskroffoglar.

Man tar twå smala och smidiga spön af wide, bestryker dem ganska wäl med fogellim; man binder dem tilsammans utemot spitsarne så at de korssa hwarandra; i korssningen fästar man en lockbit; derefter tar man en kort påle af samma träd; wid ena ändan af denna påle fastbindas spitsarna af de twänne korsswis öfwer hwarandra liggande widespön.

Derefter lägger man pålen på wattnet, at der flyta ledig och lös. Man wäljer härtil et ställe som är bewäxt med hwass eller säf. Så snart hägern, eller andra roffoglar blifwa det warse, rusa de til för at bemägtiga sig rofwet. Så snart de få lockbiten i näbbet, och skola begifwa sig tilbaka med sin fångst, återhållas de snart af limmet, som öfwer alt fästar sig wid deras fjädrar; då man är tilreds at fånga dem.

1. Roten af Euphorbia lathyris Linn. Plägar finnas på apotheken, och kallas der Cataputiæ minores.
2. Anchusa officinalis Linn. Finnes wild i flera Swenska provinser.
3. Detta tör wara et fullkomligt misstag af Auctor. Åtminstone förekomma de på alla swenska apothek, och, så widt bekant är, på alla andra, under namn af Nux vomica. De äro icke annat än torra frukter af et ganska stort träd, som wäxer på Ceylon och Malabar til 12 fot och deröfwer i omkrets. Frukten, mogen, är guldgul, rund och af en aprikos’s storlek: den innehåller uti sig en hwit swampaktig substans som nyttjas i medicinen och finnes på apotheken under upgifna namn. Trädet är Strychnos nux vomica Linn.
4. Hyoscyamus niger Linn.
5. Lysmaskar. Cantharis noctiluca Linn.