Handbok för Fiskare/Om Fiskfångst/VIII

←  VII.

Handbok för Fiskare av Johann Benjamin Meissner VIII.

IX.  →

VIII. Sillfiske.

Ehuru sillfisket icke är et allmänt näringsfång, utan blott idkas i wissa länder och på wissa ställen, och ehuru det icke hörer til de mindre fisken, eller sådana som anställas för nöje skull; så har jag dock infört denna artikel, för at ge någon underrättelse åt de af mina läsare, som åstunda at känna huru Sillen fångas och sedermera behandlas til matnyttighet.

En så ringa och lättköpt Fisk som Sillen ock tyckes wara (nu för tiden är äfwen den dyr), så måste man derföre icke anse som som en småsak. Det ger en inkomst af flera millioner, och, för at blott tala om Europeerne, förskickas öfwer hela Europa, ända til Smirna och Turkarna.

Sillen har sitt egentliga hemwist i de nordiska watten; men Walfisken, dess största förödare, som kan sluka flera tunnor i en enda munsbit, nödgar henne at årligen anträda en karavan til England, Schottland och Irland. Detta åter wid en tid då hon är bäst och fetast.

För tre hundrade femtio år tilbaka, då man ännu icke förstod at insalta Sillen; dref man ej särdeles handel dermed, utan nyttjade henne blott färsk til mat, likasom annan Fisk.

Men en Holländare, wid namn Bökel, som war född och begrafwen i Enkhuisen, kom up med den konsten at bewara och insalta denna Fisk; hwarföre ock Holländarne än i dag kalla samma förrättning Sillens bökling. Holländarne äro ock de som sedermera gjort sig bästa gagnet af Sillfångsten.

Midt på sommaren, sedan de längsta dagarna äro förbi, börjar Sillen at samlas och stryka tilsamman i stora hopar, och då äro de så kallade Sillfångare redan ute. Första natten efter St. Johannis börjas fångsten, efter gifwen wanlig signal. Wid solens nedgång utlägges noten, som wanligen består af 50 armar, och åtminstone är 1200 fot lång, samt ofwantil behängd med tomma tunnor; och om morgonen derpå, twå timmar efter solens upgång drar man densamma up. Båda delarne kosta mycket arbete.

För at ditlocka Fisken uptänder man et eller flera ljus, som fästas wid en sno och blifwa flytande på wattnet. Fisken följer ljusskenet, och kommer af sig sjelf i myckenhet i noten. Sillen plägar ligga på ryggen, och utsprider då genom sin hwita buk en glans som tjenar fiskaren til ledare. Fiskaren far då intil med sina ljus, då Sillen wänder sig om, följer ljuset efter och narras uti den utlagda fiskredskapen.

Holländarne fara gemenligen ut med 2000 Buiser (så kallas Sillfartygen), och förblifwa på det wåta elementet dag och natt hela 25 weckorna; wädret må wara huru det will. Hwar Buise har 12 personer, och är 25 til 30 läster stor.

Då den fulla noten ligger i sjön, är den så tung at den håller Buiserna fast likasom et starkt ankar; och stundom kan den knapt dragas. Då den om morgonen skall dragas, har folket hela tre timmars göra förrän de kunna få den up i båten. Derwid har hwar och en sill syssla: somliga plocka Fisken utaf och kasta den uti korgarna, andra taga up sillen lefwande, hwilket Holländarne kalla kakning; och andra åter lägga den i tunnor til insaltning.

Denna insaltning sker med groft salt, som Holländarne föra med sig hemifrån. Inläggningen förrättas med sådan behändighet at en kan wanligen ta emot så mycket som en annan lemnar honom. Härwid tilgår alt med största renlighet hos Holländarne; hwad som kommer dödt ur hafwet kasta de genast bort; (detta göra äfwen Engländare Danskar; men Swenskarne och Preussarne weta at begagna sig äfwen af den döda Fisken; hwarföre ock dessas Sill icke blir så god som de förras.) Då de lyktat sit arbete, så lägga de sig om ljusa dagen at sofwa, ty om natten äro de beständigt sysselsatte wid sina nät.

Gemenligen fånga de uti et drag nämligen med en båt och en not, 3, 4, 5 ända til 10 och 14 läster, hwarje läst räknad til 12 tunnor. Men de kunna dock icke, med de til hwar båt anslagna 12 personer, förarbeta mera än 5 läster på en dag. Hwad som blir öfrigt salta de äfwen in uti stora hopar, som de kasta uti schuyten, hwilken altid följer buisen åt. Sedan kunna de wid lägenhet widare bereda samma Fisk, då de wanligen röka den lindrigt, och kalla den schlabbergods. Denna Sill är wår så kallade speckeböckling.

Sillen, som om morgonen böklas, måste följande natten stå på buysens däck emot friska luften. Följande morgonen först blir den inpackad i tunnor, lagd på sit ställe, och om fångsten warit tilräcklig för at utgöra en laddning, förd hem.

Wanligen plägar man börja med fisket nedanför Hetland wid Fayrhyl, och detta warar intil långfredagen. Sedan fortsätter Fisken, som kommer från Nordsjön, widare sin kosa åt syd eller sydost, til Englands kuster. Den som då är tilräckligen försedd med proviant följer Sillen efter; de andra fara hem för at å nyo proviantera, och wända sedan tilbaka; således kan en buise wäl twå eller tre gånger om året fara ut på sillfångst.

Ifrån de Engelska kusterna, hwarest största fångsten sker från Augusti intil medlet af November mellan Scarbordug och Themsens mynning, tar Sillen sin kosa til de Flandriska kusterna; den som der fångas kallas Nederländsk Sill. Den går i sådan mängd på näten at man ofta är nödsakad afhugga dem, emedan lasten annars skulle blifwa för tung.

En antagen båtsman på sillbuiserna är icke förbunden at tjena längre än til St. Andreä dag, då den ordentliga fiskfångsten tar slut. Wid denna tid wänder Sillen om ifrån de Flandriska kusterna, och styrer sluteligen sin kosa til Nordsjön, förborgar sig der, sedan hon kringstrukit hela England, til Maij och Junii följande året.

I Januarius och Februarius går en del deraf, i stora skarar, til Södersjön, hwarest den wid Enkhuysen fångas i stor mängd, rökas och beredes til stråböckling; men hon är då ganska mager och utmattad af den långa färden.

Rörande Sillfångsten äro af de fordna General-Staterna åtskilliga förordningar utfärdade, hwilka af Fiskare strängeligen måste iakttagas. Uti dessa förordningar är påbudet at ingen Holländsk Fiskare må tilfoga någon Engelsk undersåte det ringaste förfång, eller annars göra honom intrång; at alt tilgår ärligt och upriktigt wid fisket, så at intet underslef begås, och ingen Sill säljes förrän den legat tie dar i salt.

Den som icke känner Holländarens ihärdiga natur, skulle aldrig kunna tro, at dessa sjömän årligen fånga en så obeskriflig mängd Sill, som de widare bereda och med stor winst föryttra. Ty man känner med wisshet, at denna Nation ensam, för at ej nämna hwad Engländarne, Fransoserne och andre göra, med 2000 buiser, inom 26 weckor, fångar 300,000 läster. För hwar läst betalas i inköp til det aldraminsta 10 à 12 Pund Sterling, (nu för tiden tre gånger så mycket), så at inköps-summan, i den bästa tiden, besteg sig til tre millioner sexhundrade tusen Pund Sterling. Härefter föres Sillen af inköparne öfwer hela werlden, och betalas med 30, 40, 60 til 70 R:d. (nu för tiden ännu högre) för lästen; hwilket, om blott hwarje läst skattas til 40 à 50 R:d., stiger til en summa af 12 til 15 Millioner R:d.

Denna winst är det, som nu gjort Engelsmannen så ifrig at idka detta näringsfång. Trätor och ingrep i hwarandras rättigheter ha wäl aldrig felats. Redan i Jacob den förstes tid klagade Engelske köparne öfwer Holländarnes intrång; Cromwell, som förstod Regeringskonsten, förböd Holländarne at innom 20 mil wisa sig med sina fartyg wid Engelska kusterna; icke dessmindre foro desse med sina buiser, båtar och galliotter af och an omkring England och Skottland, så länge som ännu någon Sill gick til.

Konung Jacob den andre twingade derpå Engländarne, nästan med wåld, at idka Sillfisket, för at göra Holländarne förfång; men desse sålde sin Sill för et röfwarepris, och spelte derigenom de förra et sådant spratt, at de, ur stånd at fortsätta sit idke med winst, wände hem, fulla af otålighet och förargelse. Sedan har det icke mera funnits någon riktig anstalt eller Compagnie uti England; ty Englands fiske warar blott sju weckor eller något, och börjas litet förrn Holländarne äro färdiga, och då Sillen stryker wid Themsen.

För öfrigt är det märkwärdigt hwad som skrifwes om Sillen, at den, deri olik annan Fisk, tar sin näring endast af wattnet; hwarföre den ock är så weklig, och wissnar genast, så snart den kommer i luften.

Engländarne upgifwa för säkert, at Holländarne allena nyttja 4000 skepp och båtar til sit fiske, hwaribland 100 äro stora, som man wanligen kallar Doggerbåtar, likaledas 700 mindre eller Pinker som hålla 60 til 100 tunnor stycket, 700 Sandbåtar, 400 Evers, 400 Galliotter och Krotbåtar, och 1200 Buyser. De 700 Pinker af 6o til 100 tunnor stycket, och Doggerbåtarna, hwilka hålla 150 tunnor stycket, fiska alla på Engelska och Skottska kusterna, ehuru de blott der nyttjas til Stockfisk. Hwart och et sådant fartyg behöfwer dessutom et annat i följe med sig til Fiskens insaltning och bortförande.

Wid Sillfångsten är ännu som något besynnerligt at anmärka, huru en och annan winningslysten fiskare icke sällan plägar infinna sig, för at, med en wågad summa penningar, tilhandla sig kastet förrän det ännu blifwit draget, af den som annars dertil skulle wara berättigad. Köparen måste då wara nöjd med det som lyckan tildelar honom. Ofta förefalla derwid förunderliga händelser, så at den ene i et ögonblick kan på en gång förwärfwa sig flera tusen gyllen och derigenom komma til förmögenhet och wälmagt; då deremot en annan, som will försöka samma lotteri, men icke gynnas lika af lyckan, måste med missnöje och en lång näsa fara sina färde, och för sina utgifna penningar blott uttaga nollor och blindsedlar ur denna hafwets lyckpotta.

Widare will man äfwen för wisst antaga, at Sillen, på samma sätt som bin, har sina kungar eller wisar ibland sig, hwilka icke skola wara större än Sillen sjelf; men likwäl åtföljas de af en oräknelig swärm af de sina. Men at Sillkungen skall bära krona på hufwudet, hålle wi för en fabel. Emedlertid kan det wäl wara möjeligt, ja äfwen troligt, at dessa watten-regenter äro genom et eget tecken eller märke skilda från den öfriga Sillen.