Hans nåds testamente/Kapitel 03
| ← Kap. 2 |
|
Kap. 4 → |
III.
Barnen vandra upp till Tanningestugan.
Lars, kusken, förevisade stallet, under det att häradshövdingens skjuts spändes för. Abraham Björner hade hästintressen i släkten och ville gärna vara kännare. Inför Lars kände han sig emellertid ej fullt så säker i sadeln och nöjde sig med att i högst allmänna ordalag berömma stall och besättning.
— Å ja vars. Men inte är det, va det har varit. Hans nåd har inte samma sinne för tocke här, som han har haft. Nu sen bena blitt sådana. Nej, det har han inte. Det är just bara Jakob, som går här nere. — Ellers är det just Jakobs häst, den där.
— Så. Hm. Ett präktigt djur. — Jaså, unge herr Enberg håller sig med häst?
— Ja, så till sägandes. Det är ju han, som rider’n. Stoet ska väl vara Blendas.
— Ett vackert par. Ungherrskapet tycks ha smak.
— Å ja vars. Jakob är inte så dum. Ellers är de ju ensamma om att rida på går’n. Om en undantar inspektorn. Och han är inte så mycket för’t.
— Jaså. — Nå, ungdomarna rida väl desto flitigare?
— Å ja vars, ibland så sätter de till. Ellers skalar de mest omkring i skogen. De håller till i Tanningestugan, om häradshövdingen vet — gamla jaktstugan.
— Så? Hm. — Vem har de i sällskap där?
— Jaaha, det vet jag inte. De är väl helst för sig, kan jag förstå — —
Häradshövdingens hippologiska intressen gåvo vika för rent mänskliga. Och han skulle oändligt gärna velat fortsätta sina forskningar. Men i ett olämpligt ögonblick kom nu Jakob med budskap om, att allt var färdigt för avresa. Lars skyndade hem efter livrérocken. Och häradshövdingen vandrade makligt uppför allén.
— Jag hör av Lars, att ni är en god ryttare. Lilla fröken Blenda rider ju också? — Det var synd, att jag inte fick hälsa på henne.
— Blenda är uppe hos hans nåd och säger godnatt.
— Halv nio! Det är väl aldrig fröken Blenda, som går så tidigt till sängs?
— Nej då, det är hans nåd. Vi ska upp till Tanningestugan i kväll.
— I kväll?
— Ja, patron Siedel ska komma och hämta mig där klockan fyra i morgon bitti. Han har en lya i Björkenässkogen, och så tror han, han ska få tag på rävmor själv. Det är då lögn, förstås. Men han är så envis.
— Såå. — Ska lilla Blenda också vara med på jakten?
Jakob skrattade.
— Klockan fyra? Då sover hon som en stock!
— I Tanningestugan?
— Ja, där finns britsar och filtar. Men djäkligt med mygg är det där uppe. Vi sätter rökgubbar runt ikring oss för myggens skull.
— Jaså. Häradshövdingen tände en rescigarr. Då reser vi då, Lars. — Adjö, herr Enberg, vi träffas igen. Vi få nog ett och annat att — att göra med varandra.
Middagseldens sista glöd förlänade en viss värme åt hans handtryckning.
— Adjö, adjö, herr Enberg. Hälsa lilla Blenda!
Jakob stirrade efter honom, han begrep inte.
För att säga sanningen begrep inte Abraham Björner heller riktigt. — Det vill säga — dagen hade givit honom så många skiftande intryck. Och eftermiddagsstämningen förde icke med sig några särdeles skarpa, rediga tankar.
Ett tyckte han sig likväl kunna skönja. Det där villkoret — sine qua non — i testamentet det torde väl redan vara uppfyllt — eller åtminstone ganska nära — eller åtminstone på god väg.
— Djäklar i det snuset, tänkte Abraham Björner. Och det var den redigaste tanke, han för ögonblicket kunde komma ut med.
Gubben Johnsson följde barnen en bit på väg. Han tyckte om att taga sig en liten aftonpromenad, det lättade lite på porterångorna.
— Annars blir det en lukt av dryckjom uppå sovkammaren, så en kan bli nästan pirum.
— Isch, att Johnsson ska dricka så mycket!
— Ja, se lilla Blenda, det är då inte så mycket, som det ser ut till. Det är mera till tidsfördriv, en sitter så där och knackar med muggen. Nå och han Jakob fick ta häradshövdingen i hand?
— Fick? Det var han, som tog mig i hand.
— Var inte så karsk för det, lille Jakob. Den där Björner tar hin själv i labben, om det bär sig så. Va hade han annars att förtälja, häradshövdingen?
— Han sa’, att vi nog skulle få med varann att göra. Det vete sjutton, va han menade.
— Å, sa’ han? — Hör nu, va ränner hon i väg efter, jäntan? Jäntor och vägar — det är lögn, det. Ränna hit och ränna dit och buga sig sju gånger sjuttio resor efter små usle blomster. Jo, jo, håll i dem, den som kan — det bliver han väl varse, lille Jakob. Han har livet för sig, och det är trevligt nog, sa’ han, som skulle hänga.
Hör nu, eftersom vi är inne på förståndet, så ska en kanske ge Jakob ett varningens ord. När nu domprostinnan kommer till gården — —
— Vem är det?
— Vem är det? Ja, det bliver han nog varse, va det lider, Jakob lille. Annars ska det väl vara baronens högvälborna syster. — Nå, när hon nu kommer till gården, så är det nog bäst, Jakob håller sig på mattan. Om inte för annat så för lilla Blendas skull — —
— Va menar Johnsson med det?
— Jo, jag menar som så, att såna här kvällspromenader till Tanninge, de är nog inte efter domprostinnans sinne.
— Ja, inte tusan tror väl Johnsson, att jag tänker ta någon domprostinna med mig till Tanninge?
— Aåårr tvi — tvi vale. Var det likt något, det. Ja, en säger ju, va som kommer en i tankarna. Och va nu den här patron Siedel beträffar, så är det nog inte värt, att Jakob nämner honom för ofta, för se, han är inte omtyckt. Och gubben Johnsson ska vi då aldrig knysta om. — Nå, han sticker nog inte näsan utom dörren sin, så länge det osar svavel — —
— Är Johnsson rädd för domprostinnan?
— Rädd? Å nej, inte bävar jag inte. Men nog förbliver jag uppå min kammare. Va har hon nu fått tag på, lilla Blenda. Si, si, tocken grannlåt!
— Lukta får Johnsson känna!
— Lukten den är förgången — God natt med er, ungar. Det ska hin springa kapp med en jänta i dimma.
— Hör nu, Johnsson — hälsa mor! Jag glömde säga henne, att vi skulle gå till Tanninge. Tala om för henne, att patron Siedel och jag ska jaga.
— Visst ja, visst ja. — En torde få hissa krutflaggan över Enbergskan — till allmänhetens varning, mumlade Johnsson och försvann i dimman.
Barnen strävade vidare, Jakob med matkorgen, Blenda med blommor. Vägen slingrade fram över kullerstenar och tallrötter. Dimman tjocknade.
— Usch, den här dimman få vi ha hela vägen. Den kommer från Tanningesjön.
— Det gör väl inget. Fryser du, så får du ta min rock över axlarna.
— Bara jag inte blir rädd. — Va är klockan?
— Halv tio tror jag. Vi är väl framme vid elva-tiden.
— Och så ska du upp klockan fyra?
— Halv fyra. Men du behöver ju inte vakna.
— Nej, det kan du sätta dig på, att jag inte tänker göra. — Hör du, du! Tror du, att tant är ond på mig?
— Nej, varför skulle hon vara det?
— Är Toni din pappa?
— Det vet du väl.
— Ja men, vem är min pappa då? Är det onkel?
— De säger det.
— Tänk så lustigt. Varför ska jag säga onkel då? Det betyder ju farbror?
— Hur ska jag kunna veta det. Du pratar så mycket smörja.
— Vet du, va han sa’ åt mig i kväll?
— Nej.
— Han sa’, att jag ska gifta mig med dig.
— Ä, du pratar!
— Det gjorde han visst det, jag svär! Först sa’ han: »Hur gammal är du nu, min lilla krummelur?» — »Sexton», sa’ jag. Fast jag är då inte mer än femton — men det kan han ju aldrig hålla reda på. »Jaså», sa’ han, »då får du allt vänta ett par år.» — »Va ska jag vänta med?» sa’ jag. — »Med att gifta dig, din krummelur.» — »Pytt», sa’ jag, »jag tänker aldrig gifta mig.» — »Joho, min söta, det är just, va du ska och det med Jakob Enberg.» Jag trodde, han skojade förstås. Men du skulle ha sett på Vickberg! Han blev lång och svart som en ond ande, och så sa’ han: »Herr baron och kammarherre!» Du vet, som hon gör. Men då blev onkel ond och gav honom en puff i magen med käppen och sa’: »Sköt han sitt, fula krummelur!»
— Va sa’ du då?
— Å, jag skratta, förstås. Och så blev onkel god igen och kysste mig mitt på mun.
Tystnad. Blenda höll sig så nära sin vän, som hon bara kunde. Men dimman var tät, och Jakob vände bort sitt ansikte.
— Var är vi? Ha vi gått förbi milan?
Ett kort: vet inte. Och ny tystnad. Tanningeforsen hördes helt nära, och Blenda undrade, om de verkligen hade kommit så långt, eller om det var dimman, som villade.
Hon fick icke något svar på sin fråga. Och hon hade svårt att hålla jämna steg med Jakob, som tydligen fått brått.
— Jakob du? — Nej, intet svar.
— Jakob — det kom inte mitt på mun. För jag vrickade med huvudet, så de kom mest på örat — —
De vandrade fortfarande tysta men nu så nära varandra, att de stötte ihop vid nästan varje steg. Jakob hade saktat farten och gick nu bredvid eller strax bakom Blenda. Han gick på tå bakom henne med pannan snuddande vid hennes hår och med läpparna nära hennes hals. Hon tvärstannade.
— Isch, så du knuffas, Jakob!
Då tog han henne över brösten, han böjde henne bakåt och kysste hennes panna och hennes kinder, som voro fuktiga och kalla av dimman. Hon viskade:
— Jag ska aldrig kyssa någon annan än dig, bara dig.
Hon ville, att han skulle kyssa hennes mun. Det vågade han icke. Hon slöt ögonen och väntade, väntade så länge. Han kysste hennes ögon. Handen sjönk sakta i en båglinje ned över hennes sida och höft. Och plötsligt tog han henne kring livet, svängde henne runt och släppte henne.
— Ja, du är då så dum, du, suckade hon.
— Kom så springer vi! Annars blir du kall.
Men det var icke lätt att springa i mörker på den steniga vägen. Blenda snavade, slog sina tår i rötter och stenar, tappade blommorna. Jakob ville taga hennes hand, men hon måste hålla sina blommor med båda händer.
— Vi kommer visst aldrig fram! — Varför skulle vi gå till Tanninge i kväll? Vi kunde väl ha väntat tills i morgon bitti.
— Nej, jag ville inte vänta tills i morgon.
— Varför?
— Varför! Därför att jag inte ville.
— Du tror förstås, att jag är en hund. Men jag är inte alls någon hund, och jag behöver inte alls lyda, därför att nådig herrn vill! Nu vill jag vända om hem.
— Inte har du någon vilja! Hon stannade. Han tog henne hårt kring livet och släpade henne med sig. Hon sprattlade, rev och högg ikring sig som en fångad ekorre. Men det hjälpte icke. Hon bad honom tänka på blommorna, på klänningen, på matkorgen. Hon gav upp små smärtfyllda skri för att skrämma honom. Men det hjälpte icke. Han släpade henne med sig.
— Säg, har du någon vilja? Har du någon vilja? Till sist kapitulerade hon — med villkor.
— Nej — jag har inte — om du kysser mig —
— Jag har ju kysst dig.
— Om du kysser mig riktigt — —
Nu återstod den sista branten, på vars krön jaktstugan vilade. Nu lättade dimman något, tallarnas oregelbundet vridna och svängda konturer trädde starkt fram ur det grå.
— O, Jakob lilla, vad jag är trött! Kan du inte bära mig uppför backen?
— Du, som är så tung! Men ta i, så ska jag dra.
— Den som hade klänningen av sig!
— Den hyvar vi i ett tag. Så får du kojsa sen. — Har du tändstickor?
— Det finns däruppe. Men jag tror inte, vi har ljus. — Å, hör du, tänd inga rökgubbar! Jag får så ont i huvut.
— Viii du hellre, jag ska röka pipa hela natten?
— Ja. det är bättre.
— För dig, ja! skrattade Jakob. Han drog sin sömniga flicka uppför backen, drog henne upp ur dimman, som böljade som ett blåvitt vatten kring jaktstugans sockel.
— Nu du. Tänk om någon stulit nyckeln! Nej, här är den. Stå på benen, flicka! Upp med dörren! Usch en sån luft! Vi få lov att ha fönstret öppet hela natten.
— Ja, men myggen, mumlade Blenda.
— Jag ska röka på dig. Korgen sätter vi här. Och så upp med fönstren! — Var finns tändstickorna? Du har då inte reda på någonting. — Ska du ha mer än två filtar, inte? Då tar jag den tredje. — Nej men kan du då inte stå på benen! Ska jag hjälpa dig med klänningen? Det är då ena satans hyskor, du har. Nej, stå, hör du! — Se så där. Putt ikull med dig på britsen. Vänta, så ska jag ta av dig på fötterna. Gud sig förbarme, va du är lat, flicka. — Så där.
Han lade upp hennes fötter på britsen. Han rullade in henne i filtarna, gjorde henne till ett bylte och vände hennes näsa mot väggen.
— Är det bra nu?
— Ja — då — kom det halvt i sömnen.
— Då ska jag gå ut och se om det lyser på Björkenäs.
Hon rullade runt och grep efter honom.
— Jakob! Du får inte gå ifrån mig! Inte så länge det är mörkt. Då skriker jag!
— Jaså får jag inte? Nå, då får jag inte.
Han tog sin filt och lade den nedanför Blendas brits. Rökgrejorna halades upp ur fickan, så satte han sig med korslagda ben på filten, stoppade pipan, tände.
— Det är bra skönt att ligga häruppe, Jakob. Tycker du inte? Jag tycker, jag ligger så högt uppe — rakt uppe i luften — och ingen kan nå mig — mer än du. Sug riktigt, så kan jag se dig, då det blossar upp i pipan. — Å, så lustig du ser ut! Hör du, ska vi ta och stanna här uppe, tills den elaka gumman farit sin väg?
— Domprostinnan? Hon kan väl inte göra oss något ont? Varför är du rädd för henne?
— Jo, hon kan säga, att vi inte får vara så mycket tillsamman. Det säger Lena, att hon kan. Och hon ska vara så elak.
— Du är dum. Vi behöver väl inte bry oss om, va den elaka gumman säger.
— Det förstås. Men i alla fall — —
— För resten — om du vill, så kan jag be patron Siedel, att vi få hämta mat hos honom. Och då kan vi stanna här, hur länge vi vill. Vill du det?
— Jaa-aaa, slutade det i en lång gäspning.
— Sov nu, bylte!
Åter en lång gäspning, och redan började andedragen bliva lugna, jämna, en sovandes. Jakob lät huvudet sjunka bakåt och stödde hjässan mot britsens kant. Han lyssnade till det svaga surret och sände väldiga rökskyar upp i mörkret.
Plötsligt plumsade en mjuk, sömnigt slapp liten hand ned på hans uppåtvända ansikte.
— Jakob lilla — jag tycker allt om dig.
— Gör du?
Han kysste handen och lade den på sin axel.
— Gör du? upprepade han.
Myggorna surrade ilsket. Tjock, gulvit steg röken ur det glödande piphuvudet, steg och försvann i mörkret.