←  Kap. 3
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Patron Siedel och hans gäster. Fru Enberg talar förstånd med hans nåd
Kap. 5  →


[ 40 ]

IV.
Patron Siedel och hans gäster. Fru Enberg talar förstånd med hans nåd.

Patron Arvid Siedel presiderade vid frukostbordet i Björkenäs’ låga, mörka sal. Patron Siedel var avgjort för lång för sina låga rum. När han stod upp, var det icke stort mer än en trekvarts meter mellan hans hjässa och taket, och för att kunna se ut genom fönstren måste han böja sig. Arvid Siedel hade alltid varit ett åbäke, jänglig och omöjlig och med mongoliskt sneda ögon. Hans armar voro likaledes över medelmåttan långa och slutade i smala händer och benrangelsmagra fingrar. Sina händer rörde han emellertid med ett visst måttfullt behag. Och som han meddelade sina tankar och önskningar huvudsakligast genom gester, var detta att sätta värde på.

Jakob och Blenda voro denna morgon gäster vid Björkenäs’ frukostbord. Med artiga små handrörelser bjöd värden dem av sitt bords läckerheter, och ungdomarna visade sig till fullo uppfatta det stumma språket. Blenda, en grad måttligare, beskyllde till och med Jakob för att vara en riktig »gluffgluff».

— Ja, inte blir det väl mycket kvar åt de där båda sömntutorna. Va är det för folk, som inte ids äta frukost klockan åtta? Stadsherrar, kan jag tro? Ha de kommit för andjakten? Inte? Ja, vi ha då inte mycket i den vägen att bjuda på.

[ 41 ]— Jag har inte bjudit dem.

— Är det goda vänner eller är det släktingar? frågade Blenda.

— Rogers.

— Å tusan, är det hans nåds släktingar? Varför kom de inte till Rogershus då? Där ska ju bli främmande.

I detsamma gick dörren till förstugan upp, och in trädde en grovt byggd, något klumpig ung herre. Hans sätt att komma in verkade desto mer klumpigt, som han tydligen var tämligen kraftigt påskjuten bakifrån. Han såg ut att vara ganska brydd.

Men den person, som hack i häl följde honom genom dörren, var allt annat än blyg. Han trängde sin mindre och spensligare gestalt förbi kamratens och styrde kurs rakt på frukostbordet.

— Excusez-moi mon oncle, men när Per fick nys om, att det fanns en flicka i huset, var han omöjlig att hålla kvar i sängen. Och så fick jag lov att följa honom. — Det här är utan tvivel vår lilla kusin Blenda. Högst angenämt! Och det här är unge herr Enberg, inte sant? — Ja, jag är Roger Hyltenius, jur. kand. och lindrigt sagt mycket lovande. Och den där är brodern Per, fordom ett ljus i Herranom och numera lika lysande inom den hedniska filosofiens och de kätterska naturvetenskapernas områden.

Ja, du får ursäkta onkel, att jag slår mig ned. Det här omänskligt tidiga uppvaknandet har tänt min lustas eld. Ja, jag menar naturligtvis den lusta, som har sitt säte i gom och svalg — på latin: gola. Den lustan är mycket kraftigt utvecklad hos allt, vad Hyltenius heter. — Nej, men så sätt dig på, Per! Om lilla kusin kunde ana, hur den gossens framtid oroar mig. Han är så opraktisk. — Å, vill herr Enberg räcka mig saltkaret! Tack. — Sätt dig, Per! En så enkel och [ 42 ]naturlig handling som att man slår sig ned vid ett väl dukat bord och förser sig, väcker hans häpna förundran. Skulle inte herr Enberg vilja dra honom i rockskörtet, det brukar han begripa. Nej se, nu satte han sig. Jo, nu ska ni få se, att han kan allt äta, bara han kommer i gång.

Kusin skrattar. Men det är min själ påkostande att behöva gå omkring och agera dadda åt store bror. Pierre, mon petit enfant il faut que tu mange.

— Sluta då för fan!

— Per! Inte svära i damsällskap:

— Hör du, onkel, Björkenäs är allt en gammal kåk. Jag hoppas, Klockeberga är mer respektabelt. Nå, vi ska undersöka förhållandena. — Ser lilla kusin, vi är hitkomna i den infama avsikten att söka intrigera till oss ett eller annat av de här ställena, helst båda förstås. Konkurrerar lilla kusin? I så fall vill jag ivrigt tillråda en kompromiss. Hennes nåd änkedomprostinnan har nämligen beslutat att göra någonting för sina söner. Och jag för min del har aldrig sett eller hört talas om, att hennes nåd ändrat ett redan fattat beslut. — Aj! — Kan lilla kusin tro det? Han sparkar mig på benen!

Blenda brast i gapskratt och smittade Jakob. Patron Siedel gjorde en svårtydd grimas. Per sökte ursäkta.

— Jag hoppas, farbror inte blir förargad på den där pratsjuke pojken. Han menar inte så illa — —

— För all del, stötte Siedel fram. Det är mig kärt. Er far var också mycket livlig.

— Ja, far hade också ett flygande ingenium — kanske inte fullt så flyktigt som mitt. Han var ju också domprost. Jag skulle tro, att Per har ärvt något av hans andes djup och vidd. Jag däremot ligger mer åt papegojshållet. — Va för sorts manfolk föredrar [ 43 ]lilla kusin? De lustiga, glada eller den mer tunga och oändligt mycket mer djupsinniga Per-typen?

— Jag föredrar inga manfolk, skrattade Blenda.

— Kanske inte ens fördrar dem? Det var ett svårt fall. — Å, får jag be om skinkan! — Jag ska tala om, att då mamma ville skicka mig hit, protesterade jag till en början på det allvarligaste. För det första, därför att jag inte tycker om »landet», för det andra var jag rädd att komma till besvär, för det tredje visste jag inte, att lilla kusin fanns här, och för det fjärde var jag vådligt ängslig, att jag skulle få en gräsligt otäck föda. Men när jag kom med det argumentet sa’ mamma: Var du lugn, ett större matvrak än Arvid Siedel existerar inte. — Jo, Per, det sa’ hon — vid alla änglar i himlen, det sa’ hon — —

— Jag får säga, att jag skäms — —

— Fy, Per, skäms du för din egen mor! För resten matvrak — det är det väl ingenting att anmärka på? Näst det, att vara president i Svea hovrätt, kan jag inte tänka mig någon angenämare sysselsättning. Nå, räcker förmågan till och är lyckan god, så kommer jag nog att få förvalta båda ämbetena.

Apropos, har onkel varit på Rogershus något? Inte? Nå, lilla kusin kan kanske lämna nödiga upplysningar. Hur mår hans Högvälborenhet? Hälsa och humör tillfredsställande? Det är oändligt viktigt för den snyltande släkten att hålla reda på sådana saker. Man påstår att gubben emellanåt ska ha raptus av en obetvinglig ilska? Är det sant det?

— Onkel är allt mycket ond ibland, vidgick Blenda tveksamt.

— Onkel? — Jaså, javisst. — Jaså han är det? Han lär ju begagna käppen inom den trängre vän- och betjäntkretsen. Nå, man får beväpna sig med tålamod. Ett och annat blånyp tar man ju gärna för [ 44 ]den goda sakens skull. — Se, mamma har fått den geniala idén att sammanföra oss med vår morbror. Hon vill visa honom, att han har ett par både intelligenta och älskvärda nevöer. Men för att inte förevisningen ska bli alltför plågsamt lång, håller hon oss försiktigt nog dolda häruppe i skogen. Och när så stunden är inne, komma lille Per och lille Roger traskande bakom mammas förkläde och sticka fram sina små huvuden och säga: Tittut, onkel. Och då säger den goda modern: Si, Roger Abraham Nebucanezar, si dina arvingar!

Ja, lilla kusin skrattar. Men det är inte så sabla roligt att gå omkring och agera fattiga släktingar. Blenda kan tro, att jag har horribla skulder! Och Per sen! Rys för oss båda, är du snäll Per. Jag har druckit så mycket varmt kaffe!

Ja, onkel Siedel må tro, att det är åt fanders med de Hylteniuska affärerna! Totalt perdu! Hennes nåd har inte kunnat skaffa sig någon ny svart sidenklänning på de sista sju åren. Och Per går ju klädd som en zigenare. Jag är den ende, som är en smula prydlig. Men så är jag ju också familjens skönhet.

Tror Blenda, att onkel är svag för ett prydligt yttre?

— Det vet jag inte.

— Ja, men det vill jag innerligen hoppas. Det är en av mina starkaste sidor. Per däremot är ju mera glänsande invärtes. Men jag har satt mig i sinnet att sticka ut brodern Per. Han har visserligen större skulder än jag, men jag har större behov. Jag är väldigt flott, må Blenda tro.

Säg mig nu på samvete! Vem tror lilla kusin, att hans Högvälborenhet kommer att hålla mest av: mig eller Per?

— Ja, inte blir det ni. Onkel vill helst prata själv.

[ 45 ]— Bravo, kusin Blenda! Där fick Roger betyg! Per skrattade tungt och skrällande, så att det ryckte till i flickan. Och patron Siedel gjorde några fula grimaser. Men Jakob instämde hjärtligt i skrattet. Ja, nog kunde Blenda svara, om hon ville. —

Omedelbart efter frukosten förklarade Jakob, att han och Blenda måste gå hem. Ska vi inte stanna i stugan då, frågade Blenda? — Nej. Men de skulle gå den vägen omkring för att stanna och ta korgen. Siedel skulle gå till skogvaktaren, hade alltså samma väg. Och herrarna Hyltenius bådo att få göra sällskap.

Jo, naturligtvis. —

Roger lade helt och hållet beslag på Blenda. Han pratade i ett, och hon skrattade. Jakob förstod icke, hur Blenda kunde stå ut med att skratta så mycket. Blev hon verkligen icke led vid det där eviga pratandet?

— Tar herr Enberg någon del i egendomarnas skötsel? frågade Per Hyltenius.

— Nej, varför skulle jag göra det? Jakobs svar lät en smula retligt. Han kunde icke förstå, vad människan menade med en så dum fråga. Och dessutom var han icke livad för att öppna något samtal med Per. Han måste höra, vad de framför gående, Roger och Blenda, sade.

— Jag tänkte — jag hade fått för mig, att herr Enberg var lantbrukare?

— Man kan väl inte vara lantbrukare, då man ingenting har att bruka, avklippte Jakob och vände sig därefter till patron Siedel:

— Ska patron i alla fall gå upp om jaktstugan, så kan ni väl stänga dörren? Korgen får vara så länge. — Det var bra. Då ta vi av här, Blenda, och gå ginvägen.

[ 46 ]Roger ville göra sällskap även till Rogershus — som en spion eller förföljd flykting ville han irra omkring i parkens gömslen. Men mot denna plans förverkligande satte Per ett milt, broderligt våld. Och sällskapen skildes åt.

Då Jakob trädde in i betjäntflygelns sal, hade klockan nyss slagit ett. Han väntade sig följaktligen skola finna virabordet besatt och modern med sin stickstrumpa i fönstersmygen. Det var sin mor han sökte.

— Varför är Johnsson ensam?

— Säg det, Jakob lilla, säg det. Johnsson knackade med portermuggen och nickade hemlighetsfullt.

— Var är mor?

— Inte vet jag. Kanske är hon hängandes i ett spjällsnöre, eller ligger hon i brunnen — —

— Va pratar han för smörja?

— Jo, jo, Jakob lille. Här har timat saker. Hans nåd har fått slag, Vickberg har hängt sig, Toni dränkt sig. Och Enbergskan ligger och grädda i sin egen bakugn. Hi, hi, hi — tvi — åårr — tvi vale.

— Är Johnsson full?

Nå, att Johnsson druckit en smula mer än vanligt kunde väl icke förnekas. Men så hade det också timat saker. —

I går afton hade Johnsson lyckligen räddat sig upp på sin kammare. Han hade nog hört, att Enbergskan snodde omkring och letade efter barnen. Men Johnsson höll före, att den oron nog skulle stillas hans hjälp förutan. Och så kröp han till kojs.

Knappt hade han fått täcket över huvudet, förrän Lovisa Enberg och Toni kommo uppramlande för trappan och in i hans kammare. Sannerligen höll inte Enbergskan på att dra täcket av honom! Johnsson var den, som sist varit tillsamman med barnen. Vart [ 47 ]hade de tagit vägen? — Ja, där gavs ingen pardon. Sanningen måste fram. Och eftersom Johnsson var något förargad, kom den tämligen burdus. Jo, nog skulle ungarna ligga i Tanningestugan i natt!

— Du skulle ha sett din mor, Jakob lille! En kunde då aldrig tro, att Enbergskan skulle bli så etter befängd. Men de säger ju, att det ska vara lite friherrligt blod i henne också.

Redan klockan tio denna morgon hade hon begärt och erhållit företräde hos hans nåd. Samtalet hade börjat under synnerligen vänskapliga former — åtminstone från hans nåds sida.

Jaså, fru Enberg kom med det där pratet om skolgång nu igen. Ja, men tyckte hon inte, att Jakob var för gammal att sättas bland småpiltarna på skolbänken. — Jo gunås, nog hade han väl blivit för gammal för en vanlig lärdomsskola. Men han kunde skickas till en lantbruksskola eller någon annanstans, där han finge lära ett yrke, varav han kunde hava sin goda och hederliga utkomst.

Längre hann icke fru Enberg. En hastig flykt blev högst nödvändig. Vickberg slog upp dörren på vid gavel, och ut kom hon, följd av en käpp och åtskilliga småsaker. Andfådd var hon, men någon egentlig skada hade hon ju icke tagit. Och underbart att säga stod hon redan en halvtimme därefter åter inför hans nåd. Och ännu underbarare: hans nåd bestod henne en formlig ursäkt!

Det vill säga, han sade:

— Fick hon en käppsläng, så får hon skylla sig själv, satans människa!

Fru Enberg neg sin vackraste nigning och förklarade, att käppslängar toge hon gärna, om hon blott finge tala lite förnuft med hans nåd. Hans nåd [ 48 ]måste väl ändå medgiva henne rätten att bestämma över sitt eget kött och blod?

Jo, det kunde han ju medgiva. Han var till och med villig gå in på, att gossens uppfostran borde fullkomnas. Men kunde icke det lämpligast ske genom att tillkalla en duktig informator från Uppsala? Eftersom den satans pastorn väl antagligen icke var stort kunnigare än pojken själv. —

Nej, nu hade då fru Enberg aldrig hört på maken! Skulle hennes långa drasut till son ha informator? Han, som egentligen borde vara ute och tjäna själv! Och skulle de ha en osnuten Uppsalastudent löpandes omkring på gården? Så att det skulle bli än mera flams!

— Det var då en satans krummelur att föra leverne! Vill hon kujonera oss, vasa? — Nå, hur va det Vickberg sa’? Va var det han föreslog?

Jo, Vickberg hade på nådig befallning framkommit med en kompromiss. Jakob borde sändas till en s. k. studentfabrik, där han med sina goda förkunskaper rätt snart torde hinna fram till examen. Därefter borde han sändas till akademien för ett år eller två. —

— för att studera humaniora, eftersom hans nåd täckes för gossens räkning föredraga en verkligt bildad uppfostran.

— Är det så, att han ska till Uppsala, så vill jag, att han ska bli präst, förklarade fru Enberg, som den oväntade framgången gjort alltför övermodig.

Men det skulle hon icke ha sagt. Hans nåd hotade att köra henne icke blott ut ur rummet — vilket han också mycket riktigt gjorde — utan även bort från gården. Även den trogne Vickberg fick sin beskärda del av vredens skålar. Men han härdade ut och lyckades slutligen förmå hans nåd att intaga sängen.

[ 49 ]Johnsson för sin del trodde, att hans nåd fått ett lindrigt slaganfall. Vickberg hade visserligen förnekat detta men var själv så upprörd, att man kunde befara en olycka. Och Toni hade bestämt gått och hängt sig. Åtminstone hade han nämnt något om hängslen. Nej, det var nog bara gamle Johnsson, som var riktigt karsk.

— Si, hans nåd är då alldeles etterilsken dessa dagar. Men om en betänker, att hennes nåd Jullan är i antågande den dag i övermorgon, så förstår en ju sammanhanget, Jakob lille — —

Jakob strövade omkring i parken, han visste icke, vad han skulle ta sig till. Gå upp och vara ovettig på hans nåd? Det kunde han ju icke, eftersom han låg i sin säng och sov. —

Nu hörde han Blenda ropa. Han måste svara, han kunde ju icke låta henne springa omkring hela dagen och ropa.

Blenda kom springande, hon såg alldeles förskräckt ut.

— Jakob du! Tant sitter och gråter. Hon bara gråter och svarar mig inte ett ord.

— Inte! — Var är hon?

— I er flygel — i sängkammaren.

Jakob rusade uppför trappan, slog upp dörren, in i salen. Han hejdade sig och gick på tå fram till sängkammardörren, som stod på glänt.

— Mor, viskade han. Han vågade icke öppna, han var rädd. — Mor, du, varför sitter du här? Han sköt upp dörren.

Hon låg — stora feta människan låg framstupa på sängen och grät. Jakob gick till henne, än var han på den ena, än på den andra sidan om sängen.

— Ä, mor du — var Inte ledsen — var inte förarglig nu, mor — ä, mor du — var allt, vad han fann [ 50 ]på att säga. Och då hon icke gav ett tecken, att hon ens hörde honom, blev han utom sig. Han satte sig på sängkanten. Och så gjorde han, som små barn bruka göra. Ett ögonblick var hans ansikte stelt och intetsägande som en mask. Därpå förvreds det i smärta, och gråten pressade sig fram.

Så måste ju fru Enberg sätta sig upp och torka sina tårar och gossens tårar. Å, han var ju så rent vild, den gossen, när han någon gång grät. Det var icke för en människa att stå ut med — åtminstone icke för hans mor.

— Välsignade pojke, välsignade pojke, vojade fru Enberg. Kan du då inte tiga!

Jo, han teg, han bet i täcket. Men kroppen skakade desto våldsammare. Det drog länge om, innan skakningarna saktade. Slutligen blev det då lugnt. —-

— Är det mig, du är ledsen på, mor?

— Ja, vem skulle det annars vara!

— Är det inte alls på hans nåd, inte?

— Jag struntar i gubbskrotten! bröt hon ut. Bara det kunde bli människa av dig, välsignade pojke!

Jakob hade ju verkligen hoppats, att han skulle fått dela skuldabördan med baronen. Nu blev han rent förtvivlad — han bar således ensam skulden? Men varför? Vad hade han gjort?

— Är det därför, att jag inte arbetar?

Fru Enberg pressade händerna hårt mot bröstet.

Jo, visst var det därför, delvis. Men det var ju också annat. Detta att han alltid drog ikring med Blenda, hela dagarna — ja, till på köpet hela nätterna också. Gick där och nojsade med henne.

— Nej, men mor då! Jag nojsar inte. Va menar du med det?

Hon visste icke, om hon borde tiga eller tala. Blodet stack och brände i hennes kinder, och ögonen [ 51 ]blevo skumma. Att sitta här och rodna och stamma inför min egen pojke! tänkte hon. Det har jag då icke förtjänt, det är icke rätt av den gode Guden. —

— Jakob — inser du då inte att det inte går an — som ni gjorde i natt — —

— Som vi gjorde i natt? Blenda låg på britsen och sov. Och jag satt på golvet och rökte, och så somna jag också förstås.

— Nu ljuger du, Jakob. Blenda har berättat —

— Va har Blenda sagt?

— Ja, inte i dag — i dag har jag inte talat med henne. Så det kan ju vara sant. Men va ni annars gör i den där gemena stugan. Att ni — Och att ni bada — —

— Men söta, snälla, rara! Att vi bada! Få vi inte det då? Få vi inte bada?

Vad skulle hon säga? Vad skulle hon säga, då den välsignade pojken icke ville förstå henne? Och tänk om hon nu sade något och sedan — Herre Gud, hon visste ju ingenting om sin gosse! Ingenting, ingenting! Det var värre, än att gå i kola mörkret och leta efter tändstickor. Och om hon sade något — sade något, som han skulle missförstå. Om hon sade något, som han aldrig tänkt på? Hon mindes själv den dag, då förlåten rämnat inför henne, slitits itu av ovarsamma händer.

Och plötsligt föll det henne in, att hon borde berätta om sig själv. Hon berättade om sin ungdom, genomlevd och genomliden på detta Rogershus, där människorna hade så liten lust och än mindre förmåga att bereda varandra lycka. Där nycken var en lidelse, lidelsen en nyck. Där nycken ensam härskade, bestämde allt, trotsade sig till allt. —

Jakob tyckte, att detta var svårt att höra. Det var ju saker, som snuddat förbi honom så många gånger, [ 52 ]saker, som Johnsson sluddrat och sladdrat om, saker, som han stänkvis förnummit ur gårdsfolkets viskningar. Jakob avskydde denna Rogershus' krönika, denna cronique scandaleuse, som hade så många pinsamma förbindelser med honom själv, med hans mor! Han kände, att lyssnade han väl en gång med öppna öron, med begär att veta, så skulle den paradisiska friden försvinna, tankarna bliva bittra. —

Han ville blunda, hålla för ögonen, be mor tiga. —

För tredje gången denna dag mottog baronen en anhållan om företräde — denna gång från Jakob. Hans nåd hade nyss — något senare än vanligt — förtärt sin filbunke, sina jordgubbar och sitt glas Johannisberger. Styrkt av sömnen och vederkvickt av vinet gav baronen nådig tillåtelse.

— Goddag, goddag, min gosse, vasa?

— Jo, jag kommer för att säga hans nåd, att det är nog bäst jag far till någon skola nu.

— Nå, så, det ha vi ju kommit överens med mor om.

— Javisst, men mor trodde möjligen, att det bara var skoj från hans nåds sida. Det vill säga, hon menade, att hon inte just litade mycket på —

— På mig? Vasa? Är han rosenrasande, krummelur?

— Nu ska inte baron bli ond, för det här är allvarliga saker Och att jag ska till skolan så snart möjligt, det är alldeles säkert, det.

Hans nåd svällde som en padda, ett tecken till vrede eller till munterhet.

— Vickberg — säg den fördömda krummeluren, att han ska till skolan, vare sig han vill eller ej. Men tala utländska, Vickberg, det tör han förstå bättre än svenska.

[ 53 ]— Då är vi ju alldeles eniga om den saken. Då var det bara en sak till, jag ville säga —

— Nå, så sjung ut!

— Ja, det gäller ju egentligen inte mig utan Blenda —

— Jaså inte honom utan Blenda? Nå?

— När jag nu kommer bort, så blir det förstås lite ensamt för Blenda till en början. Därför tycker jag, baron kunde skaffa henne en guvernant. Men det säger jag hans nåd, kom inte med någon elak gammal nucka! Utan tag en, som är ungefär jämnårig med Blenda, så att hon kan ha något nöje av henne också.

— Alldeles. Befallningen skall efterkommas.

— Jag befaller inte alls, jag säger bara, vad jag tycker. — Ja, så var det inget mer. Jag får tacka så mycket.

— Ingen orsak, min söte. — Hur länge tänker han bliva borta från Rogershus?

Svaret dröjde. Baronen kisade och blinkade åt Vickberg. Vickberg måtte väl se, hur gossen halstrades? —

Och så kom svaret helt kort:

— Det vet jag inte.

Ånyo kisade och blinkade baronen, det såg nästan ut, som tänkte han säga en lustighet.

Men plötsligt gjorde han en ful grimas, stånkade otåligt.

— Nej, hur fan ska man kunna veta det! Adjö med sig, min söte.