Hemligheten i Boscombe Valley

←  Dubbelspel
Sherlock Holmes äventyr – Första samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Hemligheten i Boscombe Valley
De fem apelsinkärnorna  →
På Wikipedia finns en artikel om Mysteriet i Boscombe Valley.


[ 47 ]

Hemligheten i Boscombe Valley.

Min hustru och jag sutto en morgon vid frukostbordet, då husjungfrun kom in med ett telegram. Det var från Sherlock Holmes och lydde:

»Kan du ta dig ett par dagars ledighet? Har just blivit efterskickad från Västra England i och för tragedien vid Boscombe Valley. Skulle gärna vilja ha dig med. Luft och natur härliga. Lämnar Paddington med 11,15-tåget

»Hur gör du, min vän?» sade min hustru. »Ämnar du resa?»

»Jag vet verkligen inte. Jag har en hel mängd patienter just nu.»

»Å, Anstruther kan mycket väl sköta dem för dig. Du har sett så blek och trött ut på sista tiden; jag tror att ombyte av luft skulle göra dig gott, och du är ju alltid så intresserad av Sherlock Holmes' förehavanden.»

»Jag skulle vara bra otacksam, om jag inte det vore», svarade jag; »tänk på, vad jag med hans hjälp vunnit! Men om jag skall ge mig av, måste jag packa genast; jag har bara en halvtimme på mig.»

Min erfarenhet av fältlivet i Afghanistan har åtminstone haft det goda med sig, att det gjort mig snabb [ 48 ]och kvick i vändningarna. Jag har små behov och enkla vanor, och inom kortare tid än jag hade till mitt förfogande satt jag med min kappsäck i en droska på väg till Paddington-bangården. Sherlock Holmes gick fram och åter på platformen; hans långa, magra gestalt såg längre och magrare ut än vanligt i den tjocka grå resrocken och den lilla klädesmössan.

»Bra snällt av dig, Watson, att följa med», sade han. »Det är ofantligt mycket angenämare för mig att vid min sida ha någon, på vilken jag obetingat kan lita. De hjälpare, man finner på stället, äro antingen alldeles odugliga eller ock partiska. Om du vill belägga de bägge hörnplatserna, skall jag skaffa biljetter.»

Vi blevo ensamma i kupén. Holmes fyllde den snart med en oerhörd massa tidningar, som han haft med sig. Han läste, funderade och gjorde anteckningar, ända tills vi passerat Reading. Då rullade han plötsligt ihop sin lektyr till en jätteboll och kastade upp den i nätet.

»Har du hört något om den här affären?» sporde han.

»Inte ett ord. På sista tiden har jag ej hunnit läsa tidningarna.»

»Londonpressen har ej vidare sysselsatt sig med saken. Jag har just tittat igenom de sista nyheterna för att söka snappa upp en del detaljer. Att döma av vad jag sett, tycks det vara en av de där enkla brottmålshistorierna, som äro så svåra att reda ut.»

»Det där låter som en paradox.»

»Men är icke desto mindre ovedersägligen sant. Det sällsamma i en sak erbjuder nästan alltid en ledtråd. Ju alldagligare och banalare ett brott är, desto svårare är det att uppdaga gärningsmannen. I det här fallet har man, tycks det, emellertid grundade skäl att misstänka den mördades egen son.»

»Det är alltså ett mord?» »Ja, man antar det åtminstone. Jag skall reservera mitt domslut, tills jag fått tillfälle att personligen undersöka förhållandena. Emellertid skall jag i korthet klargöra sakens ställning för dig, i enlighet med det lilla jag har mig bekant.»

»Boscombe Valley är ett större härad ej långt från Ross i Herefordshire. Den störste jordägaren i trakten är en mr John Turner; han har samlat pengar i Australien och återvände för ett par år sedan till fäderneslandet. En av hans utgårdar, Hatherley, arrenderas av mr Charles Mc Carthy, även han nyss hemkommen från kolonierna. De bägge herrarna hade kännt varandra utomlands, så att det var helt naturligt att de, när de slogo sig ner i hemlandet, gärna ville bo så nära varandra som möjligt. Turner var efter allt att döma den rikaste av dem; Mc Carthy blev hans arrendator, men de tycktes leva på fullt jämbördig fot och råkades jämt och ständigt.

»Mc Carthy hade en son, en yngling på 18 år, och Turner en dotter av ungefär samma ålder. Båda herrarna voro änklingar. De tyckas ha undvikit att göra bekantskap med de i trakten boende engelska familjerna och förde ett mycket tillbakadraget liv; men både den äldre och den yngre Mc Carthy voro stora sportvänner och deltogo ofta i de kapplöpningar, som höllos i grannskapet. Mc Carthy hade två tjänare, en dräng och en piga; Turner hade gott om tjänstfolk och förde stort hus. Detta är allt, som jag lyckats få reda på om familjerna. Nu till fakta.»

»Den 3:dje juni, således förra måndagen, lämnade Mc Carthy vid tretiden på eftermiddagen sitt hem och gick ner till Boscombe Pool, en liten insjö, som bildas av den genom Boscombe Valley flytande floden. På morgonen hade han tillika med sin dräng varit i Ross och [ 49 ]hade sagt till karlen, att de måste skynda sig hem, enär han klockan tre hade stämt möte med en person. Från detta möte kom han ej med livet tillbaka.

Mellan Hatherley och Boscombe Pool är avståndet endast en kvarts mil[1], och två personer sågo honom när han tillryggalade det lilla vägstycket. Den ena var en gammal kvinna, vars namn jag ej känner, och den andre var William Crowder, en skogvaktare, anställd hos mr Turner. Båda dessa vittnen påstå, att mr Mc Carthy var ensam. Skogvaktaren tillägger, att han ett par minuter efter det han sett mr Mc Carthy, fick se dennes son, mr James Mc Carthy, med bössa under armen gå samma väg. Han tror sig kunna försäkra, att faderns gestalt ännu var inom synhåll och att sonen följde efter honom. Tänkte ej vidare på saken, förrän han om kvällen hörde talas om den olycka, som skett.

»Båda herrarna Mc Carthy ha också blivit sedda efter det skogvaktaren William Crowder förlorat dem ur sikte. Boscombe Pool är omgiven av tjock skog med en rand av gräs och vass närmast sjökanten. En fjorton års flicka, dotter till grindvaktaren vid herregården, gick i skogen och plockade blommor. Hon säger sig ha sett mr Mc Carthy och hans son stå i skogsbrynet, ej långt från sjön; de tycktes inbegripna i ett häftigt meningsutbyte. Hon hörde den äldre mr Mc Carthy gräla på sonen och såg denne lyfta sin hand liksom för att slå fadern. Flickan blev skrämd av deras häftighet; hon sprang hem och berättade för sin mor, att hon sett herrarna Mc Carthy stå och gräla med varandra vid Boscombe Pool och var rädd de skulle börja slåss. Knappt hade hon sagt detta, förrän unge mr Mc Carthy kom springande fram till grindstugan; han sade, att han funnit sin far död i skogen och bad grindvaktaren om hjälp. Han föreföll mycket upprörd, hade varken hatt eller bössa, och på hans högra hand och rockärm funnos färska blodfläckar. De som följde med honom, funno den äldre Mc Carthys döda kropp utsträckt på gräset vid sjökanten.

»Huvudskålen hade blivit spräckt genom upprepade slag med något tungt vapen. Skadorna voro sådana, att de mycket väl hade kunnat blivit tillfogade medels kolven på sonens bössa, som fanns liggande ej långt från den döda kroppen. Under dessa omständigheter blev den unge mannen ögonblickligen arresterad och anklagad för uppsåtligt mord; i onsdags stod han till rätta inför magistraten i Ross, som hänsköt målet till nästa lagtima ting. Sådana äro de viktigaste fakta, som kommit till kronobetjäningens och polisdomstolens kännedom.»

»Jag kan knappt tänka mig något mindre invecklat», sade jag. »Om någonsin påtagliga vittnesmål utpeka brottslingen, så är det väl i det här fallet.»

»Påtagliga vittnesmål äro ofta ej annat än bedrägligt sken och synvilla», sade Holmes tankfullt; »de tyckas emellanåt peka rakt på en sak, men om man en smula ändrar sin egen ståndpunkt, finner man, att de på ett lika tydligt sätt visa hän i en helt annan riktning. Emellertid måste man erkänna, att det ser mörkt ut för den unge mannen, som ju också möjligen gjort sig skyldig till brottet. Men det finns i trakten flera personer, bland dem miss Turner, den rike egendomsägarens dotter, vilka tro på hans oskuld och därför skickat efter Lestrade, den detektiv, du kanske kommer ihåg från det äventyr, du berättat i »En studie i rött», och lagt den unge Mc Carthys sak i hans händer. Lestrade, som ej visste, vad han skulle ta sig till, vände sig till mig, och detta är orsaken varför [ 50 ]två, medelålders herrar flyga västerut med en fart av femtio mil i timmen, i stället för att sitta hemma och i lugn och ro smälta sin frukost.»

»Jag är rädd för», sade jag, »att fakta äro så tydliga och påtagliga, att du inte kommer att få mycken heder av den här affären.»

»Det finns ingenting mer bedrägligt än ett tydligt, ovedersägligt faktum», svarade Holmes skrattande. »Vi kunna ju dessutom kanske hitta på några andra 'tydliga', 'påtagliga' fakta, vilka alldeles undgått mr Lestrades uppmärksamhet. Du känner mig alltför väl för att tro, att jag skryter, när jag säger, att jag skall antingen bestyrka eller kullkasta hans teori genom medel, som han är alldeles ur stånd att använda eller ens begripa. För att nu bara ta ett helt vanligt exempel, det första jag kan hitta på, så kan jag mycket väl se, att ditt sängkammarfönster ligger till höger i rummet, och jag kan slå vad om, att Lestrade inte skulle ha märkt något, som ligger så i öppen dag, som den saken.»

»Hur i all världen — — —?»

»Min käre vän, jag känner dig ju ganska bra; jag känner också till den militära snygghet och prydlighet, som karaktäriserar dig. Du rakar dig var morgon, och under den här årstiden antagligen vid dagsljus. Som skäggstubben blivit allt mindre och mindre väl bortskrapad, ju längre du kommit mot vänster, och nästan sitter kvar uppe vid vänstra örat, så är det klart att den sidan varit mindre väl belyst än den högra. Jag kan ju inte tro, att en man med dina vanor skulle se sitt ansikte lika belyst på båda sidor och känna sig tillfredsställd med nämnda resultat av sin rakning. Jag tar detta som ett helt trivialt exempel på observationsförmåga och konsten att dra slutledningar. De tillhöra mitt yrke, och det är ju möjligt, att de kunna vara av nytta i den undersökning, vi nu måste företaga. Det finns ett par små detaljer, som komma fram vid likbesiktningen och som äro värda en viss uppmärksamhet.»

»Och vilka äro de?»

»Det tycks, som om den unge mannen ej blivit arresterad genast, utan först efter sin återkomst till Hatherley. När chefen för lantpolisen sade, att man skulle sätta honom i fängsligt förvar, svarade han, att det ej alls förvånade honom — han hade ej förtjänat annat. Detta yttrande hade naturligtvis den verkan, att det undanröjde varje spår av tvivel, som kunde ha funnits hos domarenämnden.»

»Det var ju en bekännelse», utbrast jag.

»Nej, det var det inte, ty den åtföljdes av en högtidlig förklaring om hans oskuld.»

»Det var då åtminstone ett högst betänkligt yttrande, i synnerhet som det följde strax efter de graverande vittnesmålen.»

»Tvärtom», sade Holmes; »det är den enda ljusglimten i de mörka molnen. Hur oskyldig den unge mannen än må vara, är han väl ej en sådan idiot, att han ej insåg, hur svårt vittnesmålen komprometterade honom. Hade han tyckts förvånad över sitt fängslande eller låtsat bli ond över, att man vågat anklaga honom, skulle jag ansett detta i hög grad misstänkt, alldenstund såväl överraskning som vrede under för handen varande omständigheter varit långt ifrån naturliga, men kanske för en beräknande människa tyckts vara den bästa politiken. Det frimodiga sätt, på vilket han satte sig in i sakens ställning, betyder antingen, att han är fullkomligt oskyldig eller ock, att han äger en otrolig självbehärskning. Vad hans yttrande, att 'det endast skedde honom efter förtjänst' angår, så var det helt naturligt, om man besinnar, att han stod bredvid [ 51 ]sin fars lik och att han samma dag så till vida glömt sin sonliga plikt, att han tvistat med fadern och till och med, enligt den lilla flickans för händelsernas gång mycket viktiga utsago, lyft sin hand mot honom. Den självförebråelse och ånger, som hans yttrande lägger i dagen, tyda mer på ett rent samvete än på ett skuldmedvetet sinne.»

Jag skakade på huvudet.

»Mången har dinglat i galgen för mindre graverande bevis», sade jag.

»Ja visst; men mången har också blivit orättvist hängd.»

»Hur lyder den unge mannens egen berättelse om förloppet?»

»Ja, den är olyckligtvis ej till hans förmån, fast den innehåller ett par ganska instruktiva punkter. Du kan ju själv läsa den — den står här.»

Holmes tog fram ett nummer av en Herefordshire-tidning och visade mig den paragraf, som innehöll den unge mannens redogörelse för vad som hänt. Jag satte mig tillrätta i mitt hörn och läste med stor uppmärksamhet igenom den långa tidningsartikeln. Den lydde sålunda:

Mr James Mc Carthy, den mördades ende son, inkallades och avgav följande vittnesmål: — »Jag hade tillbrakt tre dar i Bristol och var just hemkommen på morgonen den 3:dje. Min far var ej hemma, och vår tjänarinna sade mig, att han rest över till Ross, i sällskap med John Cobb, vår stalldräng. Strax efter min återkomst hörde jag hans åkdon rulla in på gården, och när jag tittade ut genom fönstret såg jag honom hastigt stiga ur och gå bort, i vilken riktning kunde jag ej varsebliva. Jag tog min bössa och gick ut; jag gick åt Boscombe Pool till i avsikt att se efter kaningården, som ligger åt det hållet. Jag hade ej gått långt, då jag mötte skogvaktaren William Crowder; han har redan i sitt vittnesmål omtalat vårt möte, men han hade misstagit sig, när han trodde, att jag följde efter min far: jag hade ingen aning om, att denne gick före mig. När jag befann mig på ungefär hundra meters avstånd från sjön, hörde jag ropet »Cooee!», den vanliga signalen mellan min far och mig. Jag påskyndade mina steg och såg min far stående vid sjökanten. Han tycktes mycket förvånad över att se mig och frågade i ganska ovänlig ton, vad jag hade där att göra. Ett meningsutbyte följde; det övergick snart till öppet gräl och nästan till slagsmål, ty min far hade ett ytterst häftigt lynne. När jag såg, att han ej kunde styra sig längre, gick jag min väg och tänkte återvända till Hatherley. Jag hade ej hunnit mer än högst hundrafemtio meter bort, när jag bakom mig hörde ett förskräckligt skrik. Jag sprang genast tillbaka och fann min far ligga döende på marken med stora sår i huvudet. Jag kastade min bössa ifrån mig och tog honom i mina armar, men han dog nästan ögonblickligen. Under ett par minuter knäböjde jag bredvid honom och gick sedan till mr Turners grindvaktare, som bodde närmast, och bad om hjälp. När jag kom tillbaka, såg jag ingen människa i närheten, och jag har ingen aning om, hur eller varför min far blivit mördad. Han var ingen populär man, ty han hade ett kallt, frånstötande sätt, men så vitt jag vet, hade han inga fiender. Jag har intet mer att tillägga om saken.»

Rannsakningsdomaren: Sade er far något till er, innan han dog?

Den anklagade: Han mumlade ett par ord, av vilka jag endast uppfångade något om en »ratt».

[ 52 ]Domaren: Förstod ni vad han menade med det?

Den anklagade: Inte det minsta; jag trodde, att han yrade.

Domaren: Varom tvistade ni och er far?

Den anklagade: Jag vill helst inte svara på den frågan.

Domaren: Jag är rädd för, att jag måste yrka på svar.

Den anklagade: Det är verkligen omöjligt för mig att tala om det. Jag kan försäkra er, att det ej hade något att göra med den sorgliga tilldragelsen.

Domaren: Det tillkommer domstolen att avgöra. Jag behöver ju ej påminna er om, att er vägran att svara allvarligt skadar er sak under de kommande domstolsförhandlingarna.

Den anklagade: Jag håller likväl fast vid min vägran.

Domaren: Var ropet »Cooee!» en vanlig signal mellan er far och er?

Den anklagade: Ja, det var det. Domaren; Hur kom det sig, att han yttrade det, innan han blivit er varse och fast han ej visste, att ni var hemkommen från Bristol?

Den anklagade (med synbar förvirring): Det vet jag verkligen inte.

En av nämndens medlemmar: Hörde eller såg ni ingenting misstänkt, när ni, så snart ni hört er fars sista rop, vände tillbaka?

Den anklagade: Ingenting bestämt.

Domaren: Vad menar ni?

Den anklagade: När jag sprang bort för skaffa hjälp, var jag så upprörd och ängslig, att jag ej kunde tänka på något annat än min far. Men jag har ett svagt minne av, att jag, när jag rusade fram till honom, såg ett mörkt föremål ligga på marken till vänster om mig. Det tycktes vara grått till färgen och liknade en ytterrock eller en resfilt. När jag reste mig upp från min knäböjande ställning vid sidan av min döde far, såg jag mig om, men då var föremålet borta.

»Menar ni, att det försvunnit, innan ni skyndade efter hjälp?»

»Ja.»

»Kan ni bestämt säga, vad det var?

»Nej — jag hade bara ett intryck av, att det låg något på marken.»

»Hur långt borta från den döda kroppen?»

»Tolv, femton meter eller så.»

»Och hur långt från skogsbrynet?»

»Ungefär lika långt.»

»Om det försvann, så skulle detta ha skett, medan ni befann er endast några meter från detsamma?»

»Ja, men jag hade ryggen vänd åt det hållet.»

Den anklagade underkastades ej vidare förhör.

»Jag tycker», sade jag, i det jag än en gång lät blicken glida längs spalten, »att domaren var ovanligt sträng mot unge Mc Carthy. Han fäster särskilt uppmärksamheten på det faktum, att fadern ropade på sonen, innan denne kommit inom synhåll och på dennes vägran att uppge orsaken till meningsutbytet med fadern; han drar också fram berättelsen om den döende mannens sista ord. Allt detta är till den unges nackdel.»

Holmes skrattade och sträckte ut sig på den mjuka soffan.

»Både du och domaren», sade han, »ha haft besvär med att leta reda på just de detaljer, som tala till den unge mannens förmån. Ser du inte, att du ibland tycker honom ha för mycket inbillingskraft, ibland för litet — för litet, om han ej kunde vara istånd att hitta på en orsak till sitt gräl med fadern och en orsak, som [ 53 ]kunnat förvärva honom juryns sympati; för mycket, om han i sitt eget inre satt ihop något så enfaldigt, som den döendes häntydan på en 'ratt' och händelsen med den försvunna rocken. Nej, min gosse lille, jag ämnar gå ut från den synpunkten, att den unge mannen talar sanning, och vi ska snart få se, varthän denna hypotes kommer att föra oss. Men här har jag min Petrarca, och jag tänker ej yttra ett enda ord till om den här historien, förrän vi befinna oss på skådeplatsen för ogärningen. Vi äta lunch i Swindon, och jag ser, att vi äro där inom tjugu minuter.»

Klockan var nära fyra, då vi, efter att ha passerat genom den vackra Stroud-dalen och över den breda, i solen glittrande Severn, kommo fram till den lilla trevliga landsortsstaden Ross. En mager, spetsnäsig karl, som såg både nyfiken och slug ut, väntade på oss och trots läderdamaskerna, vilka han med hänsyn till sin lantliga omgivning ifört sig, kände jag utan svårighet igen mr Lestrade från Scotland Yard. Vi åkte med honom till hotell »Hereford Arms», där rum blivit beställda åt oss.

»Jag har sagt till om en vagn», sade Lestrade, under det vi friskade upp oss med en kopp té »Jag känner till er energiska natur och visste, att ni ej skulle unna er någon vila, innan ni besökt stället, där brottet blivit begånget.»

»Det var mycket snällt och omtänksamt av er», sade Holmes. »Men det beror alldeles på barometerståndet.»

Lestrade såg förvånad ut.

»Jag förstår inte riktigt, vad ni menar», sade han.

»Vad säger barometern? Den visar på 'vackert', ser jag. Ingen blåst och inte ett moln på himmelen. Jag har en hel låda cigarretter med mig, och den här soffan är bra mycket bättre än dem, man vanligen får nöja sig med på hotell. Det är föga troligt, att jag ger mig ut i kväll.»

Lestrade skrattade överseende.

»Ni har väl redan bildat er ett omdöme om saken efter det, som stått i tidningarna», sade han. »Saken är ju så klar som källvatten, och ju längre man tränger in i densamma, desto klarare blir den. Men man kan naturligtvis inte säga nej till en dam, och en som är så säker och bestämd, till på köpet. Hon hade hört talas om er och ville med all makt ha er hit, fast jag gång på gång sade henne, att ni inte skulle kunna göra något, som jag ej redan gjort. Å, Herre Gud ! Här ha vi hennes vagn utanför dörren!»

Han hade knappt slutat tala, förrän en av de vackraste unga flickor, jag i hela mitt liv sett, störtade in i rummet. Hennes strålande violblå ögon, hennes halvöppna läppar, den klara rodnaden på hennes kinder, hennes iver och otvungenhet — allt vittnade om hennes glömska av sitt eget jag.

»Å, mr Sherlock Holmes», utbrast hon och såg i tur och ordning på oss alla tre, tills hennes blick med en kvinnas snabba uppfattning stannade på min vän, »jag är så glad över, att ni är här! Jag har åkt hit bara för att säga er det. Jag vet, att James inte har gjort det, jag vet det säkert, och jag vill, att ni skall veta det, innan ni börjar ert arbete. Hys aldrig minsta tvivel om den saken! Vi ha kännt varann alltsedan vi voro små barn, och att han har fel, vet jag bättre än någon annan; men han är så ömhjärtad, att han ej ens vill skada en fluga. För dem, som verkligen känna honom, är anklagelsen fullkomligt absurd.»

»Jag hoppas, vi ska' kunna bevisa hans oskuld, miss Turner», svarade Holmes. »Ni kan vara övertygad om, att jag skall göra allt, som står i min makt.»

»Men har ni läst vittnesmålen? Har ni bildat er [ 54 ]något omdöme? Kan ni finna något smyghål, någon brist i bevisen? Tror ni själv, att han är oskyldig?»

»Jag håller det för mycket troligt.»

»Där ser ni!» sade den unga flickan, i det hon höjde huvudet och utmanande såg på Lestrade. »Där ser ni! Han ger mig hopp!»

Lestrade ryckte på axlarna.

»Jag fruktar, att min kollega haft litet för bråttom med att bilda sig ett omdöme om saken», sade han.

»Men han har rätt. 0, jag vet, att han har rätt! James har inte gjort det. Och vad tvisten med hans far angår, så ville han troligen inte säga domaren orsaken till densamma, därför att det rörde sig om mig.»

»På vad sätt?» frågade Holmes.

»Det är ju bäst tala om alltsammans. James och hans far hade många dispyter för min skull. Mr Mc Carthy var högst angelägen om, att vi skulle gifta oss med varandra, James och jag. Vi ha alltid hållit av varandra som syskon, men han är så ung och har sett så litet av världen — och — och — ja, naturligtvis tänkte han inte än på giftermål. Och därför blev det bråk och gräl, och den här sista dispyten var nog också om samma sak.»

»Och er far?» frågade Holmes. »Var han för eller emot en sådan förbindelse?»

»Åh — han ville inte höra talas om den. Det var bara mr Mc Carthy, som ivrade så mycket därför.»

En klar rodnad spred sig över det älskliga unga ansiktet, när Holmes gav henne en av sina snabba, forskande blickar.

»Jag är er mycket tacksam för denna er upplysning,», sade han. »Kan jag få träffa er far i morgon?»

»Jag är rädd för, att doktorn inte tillåter det?»

»Doktorn?»

»Ja, vet ni det inte? Stackars pappa har under flera år varit svag till hälsan, och vad som nu skett har brutit hans krafter. Han är sängliggande, och doktor Willows säger, att hans nervsystem är alldeles förstört. Mr Mc Carthy var den ende, som känt pappa, när han var i Victoria.»

»I Victoria! Det var ju intressant.

»Ja, i guldgruvorna.»

»Jaså — ja, det var ju i guldgruvorna, som mr Turner förvärvade sina pengar?»

»Ja visst.»

»Tack, miss Turner. Det, som ni nu sagt, kan bli mig till ovärderlig hjälp.»

»Vill ni komma och tala om för mig, om ni finner någon ledtråd i morgon? Ni ämnar er väl till fängelset för att tala med James? Om ni får träffa honom, mr Holmes, så var snäll och säg honom, att jag vet, att han är oskyldig.»

»Det skall jag visst göra, miss Turner.»

»Nu måste jag resa hem; pappa är mycket sjuk, och han tycker inte om, att jag stannar borta länge. Far väl, mr Holmes! Må Gud hjälpa er i det arbete ni åtagit er!»

Hon ilade ur rummet lika hastigt och impulsivt, som hon störtat in, och vi hörde strax därefter bullret av vagnshjul, som i stark fart rasslade uppför gatan.

»Jag nästan blygs på edra vägnar, Holmes», sade Lestrade efter ett par minuters tystnad. »Varför skulle ni uppväcka förhoppningar, som ju på förhand äro dömda att bli svikna? Jag är inte särdeles ömhjärtad av mig, men jag kallar ert handlingssätt grymt.»

»Jag tror mig kunna vara i stånd att få mr Mc Carthy frikänd», sade Holmes. »Har ni tillåtelse att besöka honom i fängelset?»

»Ja, ni och jag ha fått lov att slippa in.»

»Då ändrar jag mitt beslut att stanna inne i kväll. [ 55 ]Ha vi tid att resa in till Hereford och träffa honom i dag?»

»Ja, det går nog för sig.»

»Låt oss ge oss av då. Det blir kanske långtråkigt för dig, Watson, men jag skall skynda mig tillbaka, så fort jag kan.»

Jag följde dem till stationen och tog mig sedan en promenad genom den lilla staden, varefter jag återvände till hotellet, sträckte ut mig på soffan och försökte intressera mig för innehållet i en fransk roman. Förvecklingarna i boken voro emellertid så genomskinliga och intresselösa i jämförelse med den djupa hemlighet vi hoppades kunna komma på spår, att min uppmärksamhet beständigt vandrade från diktens alster till verkligheten; slutligen slängde jag boken långt bort på golvet och överlämnade mig helt och hållet åt funderingar över dagens händelser. Om man antog, att den unge mannens vittnesmål vore sant, vilket djävulens verk hade då skett mellan den stund, då han skildes från fadern och det ögonblick, då han, återkallad av dennes jämmerrop, rusade tillbaka till sjöstranden? Det måtte ha varit något fasaväckande, hjärtslitande, oerhört hemskt. Vad kunde det väl ha varit? Borde ej de tillfogade yttre skadorna kunna uppenbara något för min läkareinstinkt? Jag ringde och skickade efter det nummer av stadens tidning, där protokollet över likbesiktningen fanns intaget. Läkarens förklaring innehöll bland annat att bortersta tredjedelen av vänstra hjässbenet och vänstra hälften av bakhuvudet blivit krossade medels ett kraftigt slag av något trubbigt tillhygge. Jag mätte ut stället på mitt eget huvud. Ett sådant slag kunde tydligen endast ha blivit tilldelat bakifrån. Detta faktum talade ju i viss mån till den anklagades fördel, enär han under tvisten med fadern stått ansikte mot ansikte med denne. Men det hade ej särdeles mycket att betyda, ty den äldre mannen kunde ju ha vänt sig om, straxt innan slaget föll. Man kunde i alla händelser fästa Holmes' uppmärksamhet på saken. Så hade vi den döendes egendomliga yttrande om en ratt. Vad kunde det betyda? En ratt?! Det kunde ju ej vara sagt i yrsel; en människa, som dör av ett häftigt slag, yrar vanligen inte. Nej, troligen var det ett försök att förklara överfallet. Men vad kunde väl det ordet innebära? Jag ansträngde min hjärna till det yttersta för att finna en antaglig förklaring, men förgäves. Och den grå rocken, som unge Mc Carthy sett? Så framt den omständigheten ej vore ren inbillning, måste mördaren, när han flydde, ha tappat ett av sina klädesplagg, sin ytterrock möjligen, och måste ha varit djärv nog att vända om och hämta den under den stund sonen knäböjde vid faderns lik. Vilken vävnad av hemlighetsfullhet! Jag undrade ej alls på Lestrades åsikt, och likväl hade jag ett så stort förtroende till Sherlock Holmes utomordentliga skarpsinne, att jag ej ville uppge allt hopp, så länge varje ny detalj tycktes stärka min vän i hans tro på unge Mc Carthys oskuld.

Det var sent, när Sherlock Holmes kom hem. Han var ensam, ty Lestrade hade tagit rum nere i staden.

»Barometern står alltjämt högt», sade han, i det han slog sig ner bredvid mig. »Det vore bra, om det ej ville regna, innan vi hunnit undersöka marken på det ställe, där mordet förövats. Å andra sidan behöver man ha friska krafter, när man har sådant arbete för sig; därför ville jag inte ta itu med det, då jag var uttröttad av en lång järnvägsresa. Jag har träffat unge Mc Carthy.»

»Och vad fick du veta av honom?»

»Ingenting.»

»Kunde han inte ge dig den minsta ledtråd?»

[ 56 ]»Nej — inte den allra minsta. Jag började misstänka, att han visste, vem som gjort den hemska gärningen — ville skydda honom eller henne — men nu är jag övertygad om, att han är lika okunnig om den saken som alla andra. Han är nog inte särdeles begåvad, men ser bra ut — har, tror jag, gott hjärta och god karaktär.»

»Jag beundrar just inte hans smak», sade jag, »om det verkligen är sant, att han inte vill gifta sig med en så förtjusande ung flicka som miss Turner.»

»Åhå — det är en historia för sig. Pojken är ursinnigt kär i henne, men för två år sedan, då han inte var torr bakom öronen och innan han riktigt kände flickan — hon hade hela fem år varit borta i pension — råkade den stackars idioten i klorna på en skänkmamsell i Bristol och lät locka sig till att ingå borgerligt giftermål med henne. Ingen har en aning härom och du kan nog inse, hur svårt det måtte ha varit för honom att ständigt bli uppmanad göra en sak, som han skulle vilja ge allt i världen för att göra, men som han vet han omöjligt kan. Det var ren förtvivlan, som kom honom att lyfta händerna mot himlen, när hans far vid deras sista möte ville tvinga honom att fria till miss Turner. Men han är ej i stånd att förtjäna sitt levebröd, och hans far, som enligt allas utsago var en mycket hård man, skulle alldeles ha förskjutit honom, om han fått reda på sanningen. Det var hos den här skänkmamsellen han tillbrakte de tre dagarna i Bristol; fadern visste ej var han var. Lägg den omständigheten på minnet — den är av stor betydelse. Emellertid är det intet ont, som ej har något gott med sig. Skänkmamsellen, som av tidningarna sett, att den unge herrn råkat illa ut och riskerar bli hängd, har skrivit till honom och sagt, att hon redan i många år varit gift med en hamnarbetare och att således intet verkligt band existerar dem emellan. Jag tror, att den lilla nyheten tröstade unge Mc Carthy för allt, vad han lidit.»

»Men om han är oskyldig, vem har då gjort det?»

»Ja, det är knuten — vem? Jag skall fästa din uppmärksamhet på två särskilda detaljer. Först, att den mördade hade stämt möte med någon nere vid sjön, och att denne någon ej var hans son, ty sonen var bortrest, och fadern visste ej, när han skulle komma hem igen. Sedan, att den mördade mannen ropade sitt 'Cooee!' innan han hade en aning om, att sonen kommit tillbaka. På dessa två punkter hänger hela sakens avgörande. Men låt mig höra din åsikt om George Meredith; de mindre viktiga detaljerna kunna vänta tills i morgon.»

Det blev, som Holmes förutsagt, intet regn; morgonen grydde, klar och molnfri. Klockan nio kom Lestrade och hämtade oss, och vi togo en vagn ut till Hatherley och Boscombe Pool.

»Vi ha fått viktiga nyheter i dag», anmärkte Lestrade. »Man säger, att mr Turner där uppe på herrgården är så sjuk, att det är fara för livet.»

»Han är rätt gammal, tror jag», sade Holmes.

»Omkring sextio år; men hans kraftiga konstitution har lidit av hans vistelse i kolonierna, och hans hälsa har på sista åren lämnat mycket övrigt att önska. Den här sorgliga händelsen har djupt gripit honom. Han var gammal god vän till mr Mc Carthy och dennes välgörare, tror jag; jag har nämligen hört sägas, att mr Mc Carthy ej betalade något arrende för Hatherley.»

»Är det möjligt! Det här var ju riktigt intressant!» inföll Holmes.

»Ja visst, högst intressant. Och han har även hjälpt honom på tusen andra sätt. Man talar överallt om mr Turners stora godhet mot sin gamle vän.»

»Jaså. Men förefaller det er inte litet besynnerligt, [ 57 ]att denne mr Mc Carthy, som tycks äga föga av denna världens goda och som har mr Turner att tacka för så mycket, likväl kunde tala om sin sons giftermål med miss Turner, sin rike fars enda arvinge, och tala om saken på ett så tvärsäkert sätt som behövde sonen bara fria, för att allt skulle vara avgjort? Det är så mycket besynnerligare, som Turner var emot förslaget — hans dotter har själv talat om det. Kan ni inte dra några slutsatser av allt detta?»

»Nu ä' vi inne på kapitlet om slutledning och slutsatser», sade Lestrade och blinkade småslugt åt mig. »Jag tycker det är kinkigt nog ibland att ta i tu med fakta, mr Holmes, utan att ge sig ut på jakt efter teorier och fantasifoster.»

»Ni har rätt», svarade Holmes lugnt; »ni finner det vanligtvis svårt att ta i tu med fakta.»

»I alla händelser har jag då fått tag i ett faktum, som det tycks vara er omöjligt att inse och begripa», svarade Lestrade litet hetsigt.

»Och det skulle vara?»

»Det faktum, att mr Mc Carthy den äldre dog för sin sons, mr Mc Carthy den yngres, hand och att alla motsatta teorier äro idel månskensfantasier.»

»Månsken är i alla fall ljusare än dimma», sade Holmes skrattande. »Men om jag ej misstar mig, så ha vi Hatherley där till vänster.»

»Ta, det har vi.»

Arrendegården var ett långsträckt, rymligt tvåvåningshus med skiffertak och mossbelupna grå väggar. De nedfällda rullgardinerna och de höga skorstenarna, ur vilka ingen rök uppsteg, gåvo emellertid stället ett ödsligt utseende; det såg ut, som om tyngden av den nyss timade hemska händelsen ännu vilade över huset, Vi knackade på, och tjänstflickan visade oss på Holmes' begäran de stövlar, hennes husbonde burit den dag han mötte sitt tragiska slut, och likaledes ett par av sonens skodon, fast ej desamma, han nyttjat vid nämnda tillfälle. Sedan han omsorgsfullt mätt dem på sju eller åtta olika sätt, bad Holmes att bli förd ner på stallgården, och därifrån följde vi alla den stig, som leder till Boscombe Pool.

Sherlock Holmes var liksom förvandlad, när han »fått upp» ett sådant »slag», som detta. Den, som endast gjort bekantskap med den lugne tänkaren och logikern från Baker-Street, skulle ej ha känt igen honom. Hans anletsdrag fördystrades; ögonbrynen drogos tillsammans, så att de bildade två smala, svarta linjer, under vilka ögonen glänste skarpa, som blankt stål; han höll huvudet nedlutat, ryggen var böjd, och läpparna voro fast sammanpressade; ådrorna svällde till stora knutar på hans långa, magra hals. Hans näsborrar vidgades av jaktlust, och han var så upptagen av den sak, med vilken han var sysselsatt, att en fråga eller en anmärkning spårlöst gick honom förbi eller som svar framkallade endast en hastig, otålig fnysning. Med snabba, ljudlösa steg följde han den lilla gångstig, som genomskar ängen och över skogen förde till Boscombe Pool. Marken var fuktig och träskartad, och man såg spår efter många fötter både på stigen och på det korta gräset, som kantade densamma. Emellanåt påskyndade Holmes sina steg, emellanåt stod han alldeles stilla, och en gång gjorde han en liten sväng utåt ängen. Lestrade och jag gingo bakom honom; detektiven såg likgiltig och föraktfull ut, under det jag med stort intresse följde min väns rörelser, viss om, att även den obetydligaste av hans handlingar styrdes av tankar, riktade på ett bestämt mål.

Boscombe Pool, en liten med vass kantad, ungefär femtio meter bred insjö, är belägen på gränsen mellan arrendegården Hatherley och den rike mr Turners [ 58 ]privata parkområde. Bakom skogen på sjöns bortersta strand kan man urskilja de röda tornspirorna på den store egendomsägarens slott. På den sida av sjön, som vetter åt Hatherley, är skogen mycket tät; mellan skogsbrynet och stranden ligger en ungefär tjugo steg bred gräsmatta. Lestrade visade oss platsen, där den mördades kropp blivit funnen, och marken var så mjuk och fuktig, att man ännu mycket väl kunde se stället, där den legat. På Holmes' spända anletsdrag och gnistrande ögon kunde jag märka, att han i det nedtrampade gräset såg mycket, som undgick oss. Han sprang hit och dit lik en jakthund, som söker ett »slag», och vände sig slutligen till Lestrade med orden:

»Varför gick ni ner i sjön?»

»Jag draggade litet i den med en räfsa; jag trodde, att jag skulle finna ett vapen eller något annat, som kunde leda oss på spår. Men hur i all världen — —?»

»Å — intet prat — det har jag ingen tid med. Er inåtvända vänstra fot har ju satt märken överallt. En blind höna kan se dem, och så ett, tu, tre, försvinna de ner i vassen. Ack, hur lätt skulle det inte ha gått, om jag varit här, innan alla de nyfikna människorna lik en stor buffelhjord störtade hit och trampade ner allt! Här ser ni, var grindvaktaren och de, som voro med honom, stått — de ha utplånat alla spår flere meter kring platsen, där den döde låg. Men jag har funnit tre särskilda märken efter en och samma fot.»

Han tog fram ett stort förstoringsglas, bredde ut sin regnkappa och lade sig raklång på densamma för att kunna se tydligare; hela tiden småpratade han, mer för sig själv än med oss.

»Här ha vi unge Mc Carthys fötter. Två gånger gick han långsamt, en gång sprang han så hastigt, att tåspetsarna gjort djupa märken, under det klacken ej alls synes. Det talar gott för hans vittnesmål. Han sprang när han fick se sin far ligga på marken. Här åter ha vi faderns fotspår; han har gått fram och tillbaka många gånger. Vad ha vi här? Å, märket efter sonens bösskolv, när han stod och talade med fadern. Och det här? Åhå! Vad är det här? Tåspetsar, tåspetsar! Och tvärt avskurna till på köpet — högst ovanliga skodon! De komma, de gå, de komma igen — naturligtvis för att hämta rocken. Varifrån kommo de väl?»

Han sprang fram och åter; ibland förlorade han spåret, ibland fann han det igen; på så sätt hunno vi fram till skogsbrynet och stodo snart i skuggan av en stor bok, det största träd i grannskapet. Holmes gick bakom det ståtliga trädet och kastade sig än en gång med ett litet utrop av tillfredsställelse ner på marken. En lång stund blev han liggande, vände på en massa nedfallna blad och torra grenar, samlade ihop något, som tycktes mig vara jord eller lera, och lade det i ett kuvert samt undersökte genom förstoringsglaset ej endast marken, utan ock trädets bark, så högt upp han kunde nå. En skarpkantad liten sten låg nersjunken i mossan; han tog upp den och undersökte den på det noggrannaste, varefter han stoppade den i fickan. Sedan gick han längs en liten gångstig genom skogen och stannade ej förrän han uppnått stora landsvägen, där alla spår upphörde.

»Det här fallet är ovanligt intressant», sade han slutligen, i det han återtog sitt naturliga sätt att vara. »Jag tror, att det grå huset där till höger måste vara grindstugan; jag ska' gå in och säga ett ord till Moran; det är ju ock möjligt, att jag skriver en liten biljett. Sedan kunna vi fara hem och äta lunch. Vill ni gå i förväg till vagnen; jag skall ej dröja många sekunder.»

Tio minuter senare sutto vi i droskan på väg till [ 59 ]Ross. Holmes visade oss den sten, han hittat i skogen.

»Den intresserar er kanske, Lestrade», sade han. »Se på den — det var med den, mordet förövades.»

»Jag ser inga märken.»

»Det finns inga.»

»Hur kan ni då veta, att det var den?»

»Gräset var ännu friskt under densamma — den hade bara legat ett par dar på det ställe, där jag fann den. Jag kunde inte upptäcka någon plats, varifrån den blivit tagen. Man har inte funnit något annat vapen.»

»Och mördaren?»

»Är en storväxt karl, vänsterhänt och halt på högra benet; han nyttjar tjockbottnade jaktstövlar och grå rock, röker indiska cigarrer, använder cigarrmunstycke och bär en slö pennkniv i fickan. Det finns flere andra kännemärken, men dessa äro allt, vad vi behöva.»

Lestrade skrattade.

»Jag fruktar för, att jag trots dessa upplysningar likväl måste förhålla mig tvivlande», sade han. »Teorier äro nog goda att ha, men dem bryr sig en klok och förslagen britisk jury inte om.»

»Nous verrons», svarade Holmes lugnt. »Fortsätt ni bara att arbeta efter er metod, Lestrade; jag skall följa min. Jag har mycket att göra i eftermiddag och reser troligen tillbaka till London med kvälltåget.»

»Och lämnar saken i sticket?»

»Nej, den är avslutad.»

»Men hemligheten?»

»Är utredd.»

»Vem är då den skyldige?»

»Den herre, jag nyss beskrivit.»

»Men vem är han?»

»Det kan ju inte vara svårt att få reda på. Trakten är inte särdeles tätt befolkad.»

Lestrade ryckte på axlarna.

»Jag är en praktisk karl», sade han, »och jag kan verkligen inte åtaga mig att gå omkring i bygden ock leta efter en vänsterhänt, halt herre. Jag skulle bli en visa i hela Scotland Yard.»

»Som ni själv vill», svarade Holmes lugnt. »Jag har sökt hjälpa er på traven. Här bor ni ju? God middag! Jag skall låta höra av mig, innan jag reser.»

Sedan vi låtit Lestrade stiga av, där han bodde, fortsatte vi till hotellet, där vår lunch redan var framdukad. Holmes var tyst och tankfull; hans dystra ansiktsuttryck tydde på, att han råkat i någon klämma ock ej rätt visste, vad han skulle göra.

»Hör på, Watson», sade han, när bordet var avdukat; »gör mig den tjänsten och slå dig ner i den här länstolen, så får jag prata litet allvar med dig. Jag vet inte hur jag bör handla, och skulle sätta värde på ett gott råd. Tänd en cigarr, och låt mig framlägga saken för dig.»

»Mer än gärna.»

»Jo, ser du, i unge Mc Carthys berättelse finnas två detaljer, som genast fängslade både din och min uppmärksamhet, fast de hos mig talade till hans förmån, hos dig tvärtom. Den ena var det faktum, att hans far skulle ha ropat 'Cooee!', innan han ännu sett honom; den andra var den döendes häntydan på en ratt. Han mumlade flera ord, ser du, men sonen uppfångade inte mer än detta. Vi måste ta dessa detaljer som utgångspunkt och vilja till en början antaga, att den unge mannens vittnesmål är bokstavligen sant.»

»Vad skulle det där 'Cooee!' då betyda?»

»Det var tydligen ej menat åt sonen — han trodde ju, att denne var i Bristol. Det var en ren tillfällighet, [ 60 ]att den unge mannen var inom hörhåll. Signalen var ämnad att ådraga sig den persons uppmärksamhet, med vilken han stämt möte. Men ropet 'Cooee!' som signal härstammar från Australien och begagnas uteslutande kolonister emellan. Vi kunna således nästan med säkerhet antaga, att den man, mr Mc Carthy stämt möte med vid Boscombe Pool, var någon, som hade varit i Australien.»

»Men 'ratten' då?»

Sherlock Holmes tog ur sin ficka ett hopvikt papper som han bredde ut på bordet.

»Det här är en karta över kolonien Victoria», sade han. »Jag telegraferade till Bristol efter den i går kväll.»

Han lade sin hand över en del av kartan.

»Vad står där?» frågade han.

»Rat», sade jag.

»Och nu?» Han tog bort handen.

»Ballarat.»

»Riktigt. Det var det ordet, den döende mannen yttrade, och av vilket sonen endast uppfångade sista stavelsen. Han försökte säga mördarens namn: den och den från Ballarat.»

»Underbart!» utropade jag.

»Det är ju alldeles klart och tydligt. Och nu, ser du, har undersökningsfältet krympt betydligt ihop. Äganderätten till en grå rock är den tredje omständigheten, som, om den unge mannen talat sant, är ett starkt bevis. Vi ha nu kommit så långt, att vi fått visshet om en australier från Ballarat med en grå rock.»

»Ja visst.»

»Och därtill en, som var hemma i närheten, ty till sjön kan man komma endast över arrendegården eller över slottets ägor, och dit skulle ingen främling våga sig.»

»Naturligtvis inte.»

»Så ha vi vår expedition i morgse. Genom att undersöka marken fick jag reda på de små detaljerna angående mördarens person, och jag gav Lestrade del av mina upptäckter.»

»Men hur fick du reda på dem?»

»Du känner ju till min metod. Den är grundad på noggrannt iakttagande av småsaker.»

»Jag vet, att du kan sluta dig till en människas längd genom att mäta, hur långa steg hon tar. Stövlarnas form kan man väl se på de spår, de lämna.»

»Ja — och de här stövlarna voro ej av den vanliga sorten.»

»Men hur vet du, att karlen är halt?»

»Spåret efter hans högra fot är alltid mindre tydligt än det, den vänstra kvarlämnat. Han stöder mindre kraftigt på den förra. Varför? Jo, emedan han är halt.»

»Hur kom du underfund med, att han är vänsterhänt?»

»Du var ju själv förvånad över de egendomliga skador, dem läkaren vid likbesiktningen upptäckt. Slaget hade tilldelats bakifrån, men på huvudets vänstra sida. Hur skulle detta ha kunnat ske, om karlen ej varit vänsterhänt? Han hade stått bakom det stora trädet, så länge tvisten mellan far och son pågått — han hade till och med rökat. Jag fann en hel mängd cigarraska, och min specialkännedom om tobakssorterna satte mig i stånd att se, att han rökt en indisk cigarr. Som du vet, har jag grundligt studerat ämnet och utgivit en avhandling om de olika slags tobak, som användas i cigarr- och cigarrett-tillverkning, och om den slags aska, varje sort kvarlämnar. Sedan jag funnit askan, [ 61 ]såg jag mig omkring och hittade bland mossan den bortkastade cigarrstumpen. Det var, som jag trott, en indisk cigarr, av det slag, som fabriceras i Rotterdam.»

»Och cigarrmunstycket?»

»Jag kunde se, att han ej hållit själva cigarren i munnen — följaktligen begagnade han munstycke. Toppen var avskuren, ej avbiten, men skåran var ojämn, och så antog jag, att hans pennkniv var slö.»

»Holmes», utbrast jag, »mördaren skall ej kunna slingra sig ur det nät, du spunnit kring honom. Du har räddat en oskyldig människas liv lika visst och säkert, som om du skurit av repet, man lagt kring hans hals. Jag ser nu, varthän allt detta pekar. Den skyldige är — — —»

»Mr John Turner», anmälde uppassaren, i det han öppnade dörren till vår lilla salong och släppte in en besökande. Den man, som trädde in i rummet, hade ett egendomligt men tilltalande utseende. Hans långsamma, haltande gång och böjda rygg tydde på orkeslöshet eller ålderdomssvaghet, men hans skarpa, markerade drag och hans grova lemmar utvisade, att han var i besittning av ovanlig såväl kropps- som själsstyrka. Hans långa skägg, gråsprängda hår och stora, buskiga ögonbryn förlänade hans gestalt en viss imponerande värdighet; men hans ansikte var alldeles likblekt, och kring läppar och näsvingar syntes mörka, nästan svarta färgskiftningar. En enda blick på mannen var nog för att inse, att han led av någon kronisk, dödlig sjukdom.

»Var god och slå er ned i soffan», sade Holmes vänligt inbjudande. »Ni har väl fått min biljett?»

»Ja, grindvaktaren kom upp med den. Ni sade, att ni för att undvika skandal ville tala med mig här.»

»Jag trodde, att ett besök av mig på herregården kunde ge anledning till prat.»

»Och varför ville ni nödvändigt träffa mig?» Han såg på min vän med sådan förtvivlan i sina trötta ögon, att man kunde tro, att hans fråga redan blivit besvarad.

»Ja», sade Holmes. Han besvarade blicken, ej frågan. »Det är så. Jag vet allt om mr Mc Carthy.»

Den gamle herrn betäckte sitt ansikte med händerna.

»Gud hjälpe mig, arme syndare!» utbrast han. »Men jag skulle aldrig ha låtit något vederfaras den unge mannen. Jag ger er mitt hedersord på, att jag skulle ha bekännt allt, om han vid tinget blivit förklarad skyldig.»

»Jag är glad, att så var er avsikt», sade Holmes allvarligt.

»Jag skulle genast ha talat om allt, om jag inte tänkt först och främst på min lilla tös. Det skulle ha krossat hennes hjärta — det kommer att krossa hennes hjärta — när hon får höra, att jag blivit arresterad.»

»Kanske behöver det ej gå så långt.»

»Vad menar ni?»

»Jag är ingen officiell polisman. Det var er dotter, som skickade efter mig, och jag handlar i hennes intresse. Unge Mc Carthy måste emellertid bli frikänd.»

»Jag står på gravens rand», sade gamle Turner. »I åratal har jag lidit av sockersjuka. Läkaren säger, att det är ovisst, om jag kan leva en månad till. Men nog skulle jag hellre vilja dö under eget tak än i en fängelsecell.»

Holmes steg upp och slog sig ner vid bordet med en penna i handen och några ark papper framför sig.

»Tala om alltsammans för mig», sade han. »Jag skall anteckna de viktigaste fakta. Ni skriver ert namn under, och Watson bevittnar det. Sedan kan [ 62 ]jag, ifall mina andra försök att rädda unge Mc Carthy skulle misslyckas, visa er bekännelse. Jag lovar er att ej begagna mig av densamma, så framt det ej är absolut nödvändigt.»

»Det är så gott, att jag gör som ni säger», sade den gamle herrn. »Troligen lever jag ej, när tinget nästa gång sammanträder, så att mig kan det göra detsamma; men jag ville gärna, att Alice skulle bli förskonad från sorg och skam. Och nu skall jag söka klargöra saken för er; det skall ej ta lång tid.»

»Ni kände inte denne Mc Carthy — han var djävulen förkroppsligad, säger jag er. Mig har han nu i tjugo år pinat och plågat — han har gjort mitt liv till en börda för mig. Gud bevare er från att någonsin falla i händerna på en sådan som han! Jag skall tala om för er, hur jag råkade i hans våld.»

»Det var i början av sextiotalet och på guldfälten. Jag var bara en pojke då, hetlevrad och obändig, färdig att vara med om vad som helst; jag kom i dåligt sällskap, började dricka, hade otur med mina inmutningar, rymde till skogs — blev kort sagt vad vi här hemma kalla stråtrövare. Jag hade fem kamrater, och vi förde ett vilt, fritt liv; emellanåt förstörde vi ett nybygge, ibland plundrade vi de foror med livsförnödenheter, som voro på väg till guldgrävarlägren. Jag gick under namn av »Svarte Jack från Ballarat», och i kolonien talar man ännu om »Ballaratrövarna». En dag skickades en stor mängd guld från Ballarat till Melbourne; vi lade oss på lur för att få tag i skatten. Eskorten bestod av sex soldater; vi voro också sex, så att det var man mot man, men fyra av deras sadlar voro tomma efter vår första salva. Tre av mina kamrater dödades också, men vi andra fingo övertaget. Jag satte min pistol för tinningen på kusken, som var ingen annan, än den här Mc Carthy. Jag har mången gång önskat att jag då skjutit ner honom, men jag skonade hans liv, fast jag såg hans små elaka ögon fästade på mitt ansikte, som ville han inprägla varje drag i sitt minne. Vi lyckades föra guldet i säkerhet, blevo rika karlar och reste över till England utan att ha blivit misstänkta. Här hemma skilldes jag från mina kamrater och beslöt att slå mig till ro och bli en hederlig, rättskaffens medborgare. Jag köpte den här egendomen, som händelsevis var till salu, och använde en del av mina pengar till välgörande ändamål, i hopp att på det sättet försona forna synder. Jag gifte mig också. Min hustru dog, till min stora sorg, helt ung, men jag hade min lilla Alice kvar. Till och med då hon knappt var mer än ett spädbarn, tycktes hennes lilla hand bättre än allt annat leda mig på rätta vägen. Med ett ord: jag slog om på en ny bog och sökte på bästa sätt gottgöra det förflutna.»

»Allt gick bra, tills Mc Carthy fick mig i sina klor. Jag hade rest upp till London för att placera litet pengar, då jag en dag mötte honom på Regent-Street; han var både trasig och utsvulten.»

»Här har du oss», sade han och slog mig på axeln; »nu ska' vi nog komma överens. Vi ä' två, jag och min pojke, och du ska' få det nöjet att försörja oss. Om du inte vill — så — ja, Gamla England är ett präktigt, laglydigt land, och en poliskonstapel finns alltid inom hörhåll.»

»Nå ja — de kommo hit ned; jag kunde ej bli dem kvitt, och de ha levt fritt på min bekostnad allt sedan dess. För mig fanns ingen frid, ingen vila, ingen möjlighet att glömma — vart jag än vände mig, såg jag i min närhet hans sluga, hånfulla ansikte. Än värre blev det, sedan Alice vuxit upp; han insåg snart, att jag var mindre rädd för rättvisans tjänare [ 63 ]än för att hon skulle få reda på något om mitt förflutna. Allt vad han begärde fick han — land, pengar, hus — tills han slutligen fordrade något som jag inte kunde ge. Han ville ha Alice.»

»Hans son hade vuxit upp, ser ni, och det hade min tös också, och som han kände till, att min hälsa ej var särdeles god, tyckte han det skulle vara en lyckad kupp, om pojken med ens kunde komma i besittning av en stor jordegendom. Men jag höll emot. Jag ville inte ha hans förbannade avkomma in i min familj. Inte för det jag hade något direkt mot den unge mannen, men hans fars blod rann i hans ådror, och det var mig nog. Jag gav ej efter — Mc Carthy hotade — jag trotsade honom och bad honom göra sitt värsta. Vi skulle just mötas vid Boscombe Pool för att överlägga om saken.»

»När jag infann mig på mötesplatsen, såg jag, att han stod och talade med sin son; jag tände en cigarr och ställde mig bakom ett träd för att vänta, tills han skulle ha blivit ensam. Men under det jag lyssnade till hans ord, fick allt det onda och bittra inom mig överhand. Han ville tvinga sin son att gifta sig med min dotter utan att ta ringaste hänsyn till den unga flickans egen mening — han tycktes ej hysa mer aktning för henne, än om hon varit den värsta gatslinka. Jag blev alldeles utom mig, när jag tänkte på, att både jag själv och den jag älskade mer än allt i världen voro i den uslingens våld. Var det ej möjligt att bryta sönder fjättrarna? Jag var förtviflad — och jag var en livdömd man. Fast jag har alla mina själsförmögenheter i behåll och ännu är ganska stark och spänstig, visste jag, att min dödsdom var fälld. Men mitt eftermäle och min lilla tös? Båda kunde bli räddade, om jag bara kunde lyckas tysta den fördömde skurkens tunga. Jag gjorde det, mr Holmes. Och jag skulle göra det än en gång, om så fordrades. Jag hade varit en stor syndare, men jag har ock fått lida för mina synder. Att min lilla tös skulle bli insnärjd i samma nät som jag, var mer än jag kunde uthärda. Jag fällde honom till marken — och kände ej mer samvetskval däröver, än om jag slagit ihjäl ett giftigt skadedjur. Hans rop kom hans son att vända om, men jag hade redan uppnått skogsbrynet, fast jag sedan måste gå tillbaka och hämta min rock, som jag under flykten tappat. Detta är den sanna berättelsen, mina herrar, om vad, som tilldragit sig.»

»Det tillkommer ej oss att döma er», sade Holmes, när den gamle mannen underskrivit sin bekännelse. »Gud give, att vi aldrig må bli utsatta för en dylik frestelse!»

»Ja, det give Gud! Men vad ämnar ni nu göra?»

»Med kännedom om er svaga hälsa — ingenting. Ni är ju själv fullt medveten om, att ni snart skall svara för edra gärningar inför en högre domstol. Jag skall behålla er bekännelse, och endast framvisa den om unge Mc Carthy blir dömd. Blir han frikänd, skall er redogörelse ej läsas av något mänskligt öga, och er hemlighet skall, vare sig ni är död eller levande,troget bevaras av oss.»

»Far väl då!» sade den gamle mannen högtidligt. »Bådas er dödsbädd skall en gång bli fridfullare för er vid tanken på det lugn, ni skänkt mina sista stunder.»

Med långsamma, vacklande steg lämnade han rummet.

»Gud hjälpe oss!» utbrast Holmes efter en lång stunds tystnad. »Varför spelar Ödet sådana spratt med oss, stackars usla jordmaskar? Jag hör aldrig talas om sådana här sorgliga händelser utan att tänka [ 64 ]på Baxters ord och säga: 'Vad hade det väl utan Guds nåd blivit av Sherlock Holmes'?»

James Mc Carthy blev frikänd av domstolen, tack vare Sherlock Holmes' energiska ingripande. Gamle Turner levde ännu sju månader efter vårt sammanträffande med honom. Han är död nu, men det finns all anledning att hoppas, att Alice och hennes barndomsvän skola komma att leva lyckligt tillsammans utan aning om det svarta moln, som beskuggar deras förflutna liv.



  1. Engelsk mil, varav ung. 6 på en svensk.