Hemmet/Kapitel 32
| ← Följder |
|
Nya motgångar → |
Elise till Cecilia.
När jag sist skrev till dig, min Cecilia, var det vinter. Vinter, sträng, isande vinter låg även över mitt bröst; min levnads glädje lades i svepning, och det förekom mig, att ingen vår mer skulle komma, intet liv vara mer, och att jag aldrig mer skulle få hjärta att skriva ett glatt, ett hoppfullt ord, Och nu — nu är det vår! Lärkan sjunger åter uppståndelsesången för jorden; majsolen tränger med värmande strålar in i mitt rum och — gräset grönskar redan på min förstföddes, min älsklings grav. Och jag… Herre, som slår, Herre, som helar, dig vill jag prisa! Ty all sorg du sänder blir god, när den tages emot i tålamod. Och döljer du dig än en stund — som det synes för våra svaga blickar — så uppenbarar du dig snart, än mera god, än mera härlig än förut. »En liten tid» och vi se dig icke, och »åter en liten tid» och vi se dig åter, och vårt hjärta glädjes och dricker kraft och njulning ur bägaren, som du, Allgode, evigt fyller. Ja, allt i livet blir gott, blott livet leves i Gud.
Men i denna mörka vinterstund, då var det ofta mörkt och upproriskt inom mig. Ack, Cecilia! Jag ville ej att han skulle dö. Han var min enda son, mitt förstfödda barn. Vid hans födelse hade jag mest lidit, vid hans vagga mest sjungit, vid hans språng hade mitt hjärta först och högst sprungit av modersfröjd. Han var mitt sommarbarn, född i naturens och mitt livs, min krafts midsommarstund; och sedan — han var så livfull, så skön och god! Nej, jag ville icke att han skulle dö, ej att min sköna son skulle läggas ned i svarta mullen! Men när det kom närmare och närmare, när jag såg att det måste bli så — då var det mörkt inom mig. Men den sista natten — o, det var en underlig natt — då blev jag annorlunda. Vet du väl, Cecilia, att jag har sjungit vid min förstföddes dödssäng glatt, ju triumferande! Nu begriper jag det ej. Men denna natt — han hade mycket lidit under föregående dygn, och hans plågor hade försonat mig med hans död. De avtogo även när döden närmades, han bad mig, som förr i barnaåren, söva honom med sång. Och jag sjöng, jag kunde sjunga. Han njöt av sången, och den fick alltmera kraft. Med ett himmelskt leende sade han, i det himmelska syner tycktes skymta för hans blickar: »Ack! det är gudomligt.» Och jag sjöng allt bättre och klarare. Jag såg hans ögon förvandlas och hans andedräkt stanna och visste, att det var skilsmässans stund mellan själ och kropp, emellan mig och honom; men jag kände det icke, jag sjöng ännu; jag tyckte att sången bar hans ande och lyfte den mot himmeln: Jag var salig i denna stund, höjd, även jag, liksom han, över all jordisk smärta. Ett utrop av min man väckte mig ur min lycksaliga dröm, och jag såg min sons lik och — sedan såg jag ingenting mer.
Det var en lång, djup dvala. Mig tycktes att döden måste vara lättare. När jag återkom till besinning, kände jag ett hjärta klappa mot min tinning. Jag lyfte ögonen och mötte — min mans. Mitt huvud vilade vid hans bröst, Med de ömmaste ord återkallade han mig till livet. Mina döttrar stodo omkring mig; de gräto och kysste mina händer, mina kläder. Då grät även jag, och det blev bättre med mig. Det var nu morgon, och det dagades i rummet. Jag lade mina armar om min mans hals. »Ernst, håll av mig!» sade jag. »Jag vill bjuda till…» mer kunde jag icke säga; men han förstod mig, sade innerligt: »Tack!» och tryckte mig till sitt bröst.
Och jag bjöd till, och det gick — med Guds hjälp. Några timmar på dagen vilade jag stilla på min säng. Eva läste högt för mig — hennes röst är ljuv. Vid teet kom jag ut och försökte att vara som förr. Min man och mina döttrar understödde mig; allt var frid och kärlek.
När dagen var slut, och Ernst och jag voro ensamma i vår sängkammare, då tog mig en fruktan för natten, för sängen och den sömnlösa huvudkudden. Jag satte mig på soffan, jag bad Ernst läsa för mig; jag törstade efter skriftens tröst. Han satte sig bredvid mig, han läste, men orden, ehuru uttalade av hans manliga, fasta röst, gingo i denna stund liksom förbi mitt inre sinne. Jag förstod ingenting, och det var mörkt och tomt inom mig. I denna stund knackades sakta på dörren. Något förundrad ropade Ernst; »Kom in!» och dörren öppnades av Eva. Hon var mycket blek och syntes upprörd, men tillika fast och besluten. Hon nalkades sakta, lade sig på knä emellan oss och tog våra händer emellan sina. Jag ville resa upp henne, men Ernst avhöll mig och sade milt, ehuru allvarsamt: »Låt henne vara!»
»Min far, min mor!» sade nu Eva med darrande röst, »jag har gjort er oro! Jag har icke skickat mig rätt — — — förlåt mig! Jag har bedrövat er — jag skall icke göra det mer: ack, jag vill icke lägga ännu en sten på er börda. Sen här huru olydig jag varit! Denna ring, dessa brev har jag emot er vilja, emot mitt löfte emottagit av major R***. Nu vill jag sända dem åter. Sen här! Läsen vad jag skrivit till honom! Vår förbindelse är för alltid bruten. Förlåten att jag tagit denna stund för att sysselsätta er med mig, men jag fruktade min egen svaghet, när denna stunds kraft skulle gå över. O, mina föräldrar! Jag känner det, jag vet det, han är icke värdig att bliva er son!»
Tårar sköljde över hennes ansikte, som hon lutade ned i sin fars knä. Aldrig hade hon varit så vacker, så intagande. Ernst var mycket rörd. Han lade sina händer liksom välsignande på hennes huvud, i det han uppreste det och sade:
»När du föddes, var du länge såsom död — det var i mina armar, som du först öppnade dina ögon för dagen — då tackade jag Gud. Men högre tackar jag Honom för dig i denna stund, då jag ser i dag vår ålderdoms fröjd och välsignelse, då du förmår bekämpa ditt eget hjärta för att göra vad som är rätt. Gud välsigne, Gud löne dig!»
Hur dagarna gå! Vid en stör sorg tyckes det oss ait tiden stannar, allt tyckes stå stilla, eller välva långsamt, plågsamt om, i mörka kretsar. Men det är icke så. Timmarna, dagarna gå i oavlöslig kedja; som vågorna på havet stiga de och sjunka, den ena i den andra, och föra med sig vår levnads farkost bort — bort från glädjeöar, det är sant, men även bort från sorgeskär.
Vi ha planterat granar och popplar kring graven; ofta prydes den av friska blommor. Ingen dyster sorg dröjer vid den vänliga ynglingens grav. Henriks systrar sakna honom djupt, men stilla — Gabrielle kanske mest av alla. Om dagen synes det icke. Då är hon för det mesta glättig som förr; en liten sång, ett glatt skämt, en liten prydnad i hemmet kommer som förr att förfriska hennes föräldrars sinnen. Men om aftnarna, då var och en vilar i sin säng, då hör man henne gråta, ofta så smärtsamt — det är en kärleksdagg på broderns grav, men var morgon är ögat, som fällde den, åter klart och leende.
Vid första underrättelsen om vår förlust hastade Jacobi till oss. All för Ernst och mig i denna stund tryckande omsorg tog han ifrån oss och var för oss som den ömmaste son. Tyvärr måste han åter snart lämna oss, men anledningen därtill är en glädjande. Jacobi är på väg att bli utnämnd till pastor i T…; och denna befordran, som sätter honom i stånd till att snart gifta sig och skänker honom, jämte en hederlig bärgning, en verkningskrets, kär för hans hjärta och passande för hans gåvor, gör honom obeskrivligt lycklig.
Jag har mycket gråtit, under det jag skrivit detta, men mitt hjärta har frid. Det är sent nu, och jag skall smyga mig till min Ernst, och känner, att jag skall sova lugnt vid hans sida. God natt, min Cecilia!