Herr Laurits Björnram och lilla Karin
| ← Titel och innehåll |
|
Den broderade plånboken → |
C. J. L. ALMQVIST.
Herr LAURITS BJÖRNRAM
och
LILLA KARIN.
Novelette.
”Jag spår, att ingen aborre nappar på denna krok!” utropade
Karin.
Hvarför icke, söta Karin? sade Thomas.
”Åh — Gud vet just precist hvarföre; men jag har mina säkra vissheter.”
Är det icke en bra mask på kroken?
”Du satte blott dit en fluga, om jag märkte rätt?” svarade hon med en liten förtrytelse.
Blott en fluga? Det skall jag minsjäl se efter —
”Nånå, Thomas! Var bara icke för häftig: jag ber och anhåller, att få hafva mitt metspö i fred.”
Karin sprang undan från stranden, der de stodo tillsammans och fiskade.
Men unga Thomas var icke sen att följa sin lilla metkamrat, hvilken han alltid brukade benämna sin fästmö, emedan föräldrarne, åboerne på Lummelund och Hemmingsbo, på skämt kallat dem förlofvade, allt ifrån barndomen. De försvunno snart i en tät och grönskande småskog, som låg nära insjöns strand. Straxt derefter kom Karin springandes ut ur löflunden på andra sidan, och ropade: ”det är ostädadt att fäkta och nappa så der efter metrefven!”
Se så, nu är det icke längre en fluga på kroken.
”Minsann! jag tycker icke om det här.”
Söta Karin, förlåt mig — utropade Thomas, fattade hennes hand och höll henne qvar. Jag lofvar, att nästa gång taga endast det bästa bete med mig när vi gå ned till stranden.
”Hm, Thomas!”
Kom, nu skola vi meta vidare; och du skall få se, att jag får aborrar, ropade Thomas.
”Men det förargar mig — utbrast hon, att jag ideligen får bara mört. Och det är, vet du, ingenting annat, som förargat mig hela tiden.”
Och skall du derföre vara elak mot mig? — Thomas kastade med dessa ord ånyo ut sin metref i viken. Men Karin, som beslutit att sätta sig i säkerhet, gick ett par alnar längre bort, och nedsatte sig på en kullrig sten i vattenbrynet. Hon besåg sin krok, sade intet, och kastade också ut.
Så tillbragtes en hel stund under den mest oförklarliga tystnad.
Men oaktadt den fullkomliga stillhet de iakttogo, ville det ändå icke nappa hvarken på Karins eller Thomas’ metkrok. Då kunde icke Karin till sluts bärga sig från att tala. ”Jag tror med säkerhet,” sade hon, ”att alla fiskar äro döda i dag. Det är icke värdt vi gå hit och fiska förrän i morgon.”
Åh, det lönar icke mödan att vara otålig! inföll Thomas, och vände henne ryggen.
”Är jag otålig? Det har jag väl aldrig förr hört någon menniska säga!” — I detsamma slängde Karin sin metref upp på land, och en fisk hängde sprattlande på kroken.
Men som hon i ifvern icke gick varligt till väga, kom fisken af kroken, hvilken han alldeles icke sväljt, utan som endast löst fattat tag i hans underkäk. Han hoppade och for i gräset. Än vände han upp sin mörkgröna rygg full med hvassa fenor, på hvilka Karin stack sina händer, när hon ville gripa honom. Än vände han upp sin hvita, af silfverfjäll glänsande buk: och denna var så glatt, att hennes fingrar, huru behändiga de än voro, oupphörligt halkade, utan att kunna fatta riktigt tag i flygtingen.
”Hahaha, se en kanalje!” utbrast Karin med barnslig munterhet. Thomas kom. Begge föllo på knä i gräset, för att fasttaga den sprattlande fisken, hvilken i sina hopp på stranden nalkades allt närmare och närmare till sjön.
”Tänk om han når vattnet och simmar sin väg? Uff, Thomas — skynda dig bara — grip’en! grip honom!” ropade Karin och for sjelf som en fisk i gräset.
Det kallar jag en sate — skrek Thomas. Han hade lyckats få tag om fiskens stjert, men denne halkade ur hans hand, gjorde en sats, kom lyckligen i vattnet, och simmade bort i blinken.
Unga Thomas stod der, alldeles som sjelf uppdragen ur sjön. Karin kikade utåt vattenytan, med snåla, men tillika skalkaktiga blickar. Adiö! adiö! sade hon och nickade åt böljorna.
”Seså, fästman Thomas!” fortfor hon, ”nu tycker jag det kan vara nog af fiskeri i dag. Vi se dagsklart, att det fins ingen lycka på sjön i eftermiddag.”
Ingen lycka? Det är icke värdt att stå handfallen för det. Gör du ingen lycka i dag, Karin, så har dock jag beslutit att göra det. Vi kasta ut metrefvarne ännu en gång.
Karin såg på Thomas med en slug blick: ”det är icke värdt säger jag: det är icke värdt. Jag vet nu huru det är fatt, jag vet det bestämdt!”
Huru är det fatt?
”Jag skall säga — utbrast hon — här är något hemligt, som gör, att vi ingen fisk kunna få. Jag har förstått det nu först; men jag har mina säkra vissheter.”
Så, minsann. Och det skall jag tro?
”Det? Ja, det skall du tro, Thomas, om du vill vara min fästman.”
Hvad är det för en hemlighet?
”Jo, ser du Thomas, det var i morgse min födelsedag: då blef jag femton år bestämdt. Och det är icke för intet man har sin födelsedag. Blef icke du aderton år i förra veckan, Thomas? så att du både nu lof att gifta dig hvad dag du ville, om du blott vore bonddräng, Thomas. Ja, ser du det bara? På sådana dagar skall man vara allvarsam, och icke skämta — säger mamma. Och det bör också du förstå, Thomas. Fast våra begge föräldrar gjort oss till fästman och fästmö, och alltid låtit kalla oss så från barndomen — så —”
Ja, visst!
”Så skall man icke ändå springa och gifva slängkyssar så der, på sina födelsedagar: och icke hela den veckan. Det försäkrar jag.”
Ah — hvad är det!
”Jaja, Thomas, jag vet något mycket mera, om jag ville tala om det. Men det skall jag låta bli, för du är otäck.”
Du skulle ju berätta mig, hvarföre vi ingen fisk få i dag? Det skulle ändå roa begge våra mödrar deruppe på gårdarne, om vi kunde komma hem med några dugtiga kok aborrar, såsom det ofta händt att jag gjort. Men i dag ser det ut som det skulle vara verkligen förgjordt.
”Det är så också, Thomas.”
Nå men hvarföre?
”Jojo, du. Man skall bära sig beskedligt åt, och icke flyga och fara med metrefven.”
Gudbevars. Än sen?
”Jag vet något, jag, som du icke har begrepp om.” — Karin nickade härvid med en betydelsefull och hotande blick, som hon gjorde mycket allvarsam.
Strunt! utbrast Thomas.
Men Karin lät icke detta föraktfulla uttryck verka på sig. Hon sade blott med ännu en allvarsam blick till: ”ruinerna, du!”
Ruinerna? eftersade junker Thomas med förundran.
”Och trollkarlen —”
Trollkarlen? Herr Björnram?
”Ja, just han.”
Hvad hafva vi att göra med honom?
”Nej — men han har göra med oss, Thomas.”
Hvad vill det säga, Karin lilla? Jag blir alltid skygg, när jag tänker på den der höga, mörka och besynnerliga gamla slottsbyggnaden, som har stått här i trakten sedan kung Orres tid, och som ingen borde få bebo i kung Oscars dagar, det tillstår jag. Det är en förvänd smak att lefva som eremit nu förtiden, liksom man ännu gick på fjortonhundratalet. Hvarföre skall man trolla? Mannen, som bor deruppe i de hemliga rummen, väcker icke hos någon glada tankar. Men jag vill hoppas, att han och hans ohyggliga näste icke har att göra med dig och mig.
”Men ser du, Thomas —” afbröt Karin. ”Han är en trollkarl, som du vet.”
Och han skulle hafva förjagat fisken för oss i dag, kanske?
”Jaja, hvem vet?”
Ah bah.
”Jag skall säga dig, Thomas, den der förnäma herr Björnram är väl en stygg karl, men icke destomindre går han stundom ut och spatserar i björklundarne. Han är också det gamla slottets egare, så han kan gå hvart han vill och behagar, fast jag tror ganska få sett honom med sina ögon, emedan det roar en sådan karl att göra sig osynlig; åtminstone har jag aldrig skådat honom. Någon enda gång har min mor träffat honom på de der spatserturerna, och han har talat med henne ett par ord.”
Han har väl lärt henne trolla litet?
”Nej. Men du skall icke skämta, Thomas, när jag vill tala annorlunda. Han har sagt min mor, att hon skulle se bättre efter mig, än hon gör.”
Ser hon då icke bra efter dig?
”Icke ständigt, Thomas.”
Huru mycket vill trollkarlen, att hon skall se efter dig? ”Han fordrade endast, att hon måtte hålla mig mera inne, och att jag ej skulle få gå ut så mycket med dig, Thomas. Det hade han ganska rätt uti.”
Jag är ganska bra mot dig, om jag skall säga, Karin! utbrast ynglingen med tillförsigt. Och jag vet säkert, att du har ingenting att klaga på.
”Jo, men se, du är för bra, Thomas.”
Hvad?
”Det menar trollkarlen.”
Det är en dum karl!
”Min mor har derföre också förmanat mig och sagt, att ehuru du och jag kallas förlofvade, likasom ett par ifrån barndomen, så skola vi ändå vara mera folk. Ty, du vet, att den der stora herrn, som roar sig med att bo så illa i ruinerna deruppe, är egare till hela godset och rår om både din och min fars gårdar.”
Rår om? utbrast Thomas med en vred uppsyn. Det är väl sant, att han är en rik karl, tror jag. Men min far har arrenderat Hemmingsbo af honom och har kontrakt på femtiosex år ännu; hvilket jag tänker skall komma mig rätt väl till pass efter min fars död. Och när vi betala arrendet, så har herrn i ruinerna ingenting vidare att pocka på. Hm, jag måtte säga! Och är det icke äfven detsamma med dina föräldrar, Karin? Din far har Lummelunds gård också på en ganska lång tid. Din far har lemnat sin skatt lika ordentligt, som min, det känner jag med visshet. Hvad har då trollkarlen att säga din mor om oss begge?
”Åh, han säger endast, att när han går ut ur sin ruin och spatserar och trollar litet i bygderna, så vill han hafva tyst dit han kommer. Han påstår, att han någongång blifvit störd af dig, Thomas. Du vet nog med dig, att du kan föra ett stort väsen, när det bär åt: och kanske har han också någon endaste gång blifvit störd af mig sjelf; ty jag har heller icke alltid varit så tyst och trumpen när jag måst svara på dig, och köra bort en spektakelmakare.”
Och sådant tycker icke trollkarlen om, kan jag förstå?
”Vet du hvad han påstår? Jo, han säger, att fastän dina och mina föräldrar nu äro förmögna, så skulle de ändock komma ihåg, att de från början endast varit bondfolk. De borde derföre icke låta sina barn gå som herrskap, plocka blommor för ingenting, roa sig halfva dagarna med att meta mört — och allt hvad han säger. Minsann! går jag icke med min fars bondpigor på ängen och hjelper till att räfsa hö, när det är brådtom. Fast — tröska på logen, det gör jag icke; ty min mor säger, att jag orkar icke.”
Trollkarlen ville väl, att du skulle vara helt och hållet en bondpiga sjelf, Karin?
”Jaja. Och kanske vore det nog också det klokaste,” inföll Karin. ”Jag kan en dag komma att behöfva taga tjenst,” slöt hon med en sorgsen blick i marken.
Hahaha! utropade Thomas, du skall blifva min hustru, och vi skola lefva på Hemmingsbo. Hvad mig sjelf angår, så är jag ofta närvarande vid ryktningen af min fars hästar: jag är med både på åker och äng. Fast, icke står jag och dikar, eller hugger ved, som en dräng: det gör jag icke. I höst tänker jag resa till akademien, såsom min far vill; och sedan är jag en fullkomlig herre. Nu, så länge, har jag icke läst stort mera i bok än du, Karin: och far säger, att det kostar pengar, som han nu just är något i behof af. Men snart skall han få mycket penningar och jag böcker, påstår han. Hvad kan trollkarlen hafva emot allt detta?
”Ingenting. Men emellertid tror jag, att han skall förderfva oss, om vi icke göra som han behagar. Han är bestämdt en farlig karl. Det är ingen annan än han, som förtrollat fisken för oss i dag.”
Hvad hade han för skäl att göra det i dag?
”Det vet du nog, Thomas.”
Vet jag det? Kanske för att du gick undan för mig genom lunden der? Och jag sprang efter? Var det skäl att förderfva hela metningen för det?
Karin svarade intet, men blickade ut öfver vattnet. Hennes kinder purprade sig mera än vanligt. ”Ja, sådant underligt folk gör aldrig någonting med reson,” sade hon.
Nå, men hvad gör han då för trollkonster? inföll Thomas.
”Känner du icke det?”
Nej, icke just, om jag skall vara uppriktig.
”Det var besynnerligt! Du är ju lika hemma här på trakten som jag sjelf?” utbrast Karin.
Visserligen har jag hört pratas, svarade han. Herr Björnram i Ruinerna skall ingen tjuf våga sig på; ty så fort någon, som han icke bedt stiga in genom dörren, bara så mycket som rör vid låset, får han en knuff, så att han faller öfverända.
”Och aldrig reser sig mera!”
Det har jag icke hört. Men det säger man, att trollkarlen kan gifva hvem han vill en stöt, blott han tager honom i hand eller annorstädes. Allt hvad han behagar, kan han förvandla till guld, genom att koka det ett par omgångar i sin gryta. För öfrigt är han så god vän med åskan, att denna aldrig slår ner i hans röda torn eller i någon annan del af ruinerna; men hvart han eljest vill att ljungelden skall träffa, dit går han och slår han.
”Nå, är icke detta nog?”
Jo, om det är sant. Det jag räknar för värst, är att han kan skjuta utan krut.
”Och att han låtit folk se månen så nära, att de kunnat räkna getterna, som gå och beta på bergen deruppe.”
Hvad? fins det getter i månen?
”Så talar en, som påstått att han varit hos trollkarlen.”
Vet du, Karin, alltsammans är snack. Det bästa blir, att den rika karlen har feta, goda åkrar.
”Ja; men de skola hafva varit magra som grusbackar.”
Det måtte halva varit före vår tid.
”Men det är sant, Thomas. Min mor, som är född på denna trakt, har berättat lör mig att allt hvad vi nu se i åkrar på Hemmingsbo och Lummelund, var i hennes barndom beteshagar.”
Och det har trollkarlen gjort om till så skön åker? Han måste då vara rätt gammal, när han kunde trolla redan i din mors barndomstid.
”Kanhända, att hans far gjorde det. Ty han var ock en trollkarl; och han bodde äfven deruppe i ruinkamrarne.”
Vet du, kära Karin, nu har jag ingen lust att stå på stranden med metspöet längre, utan jag tycker vi gå hem. Och den osynlige herr Björnram må vara en trollkarl, om han kan: men jag har ingenting sett af hans konster. Gif mig armen, Karin, så gå vi upp till Lummelund.
”Armen? Nej tack.”
Hur nu?
”Jag skall ju vara och blifva en bondflicka, och du en dräng, Thomas såsom mor ibland säger att det är nödvändigt? För det kan till sluts nog inträffa, att min far icke har mera penningar än din far, såsom de slå fram emellanåt. Och då duger det ej att vara herrskap.”
Nå än sen?
”Och spatsera med hvarann under armen —”
Gudbevars, kantänka! Adiö då. Vill du stanna qvar, Karin?
”Ja, jag stannar.”
Hm — jag måste säga!
”Adjös, Thomas.”
Skall jag gå ensam hem?
”Det tänker jag du kan.”
Men hvarföre dröjer du, Karin?
”Jag går ej hem utan ett kok fisk åt mor och far.”
Nå, det var makalöst! Och du har ju sett, att vi ingen fisk få i dag?
”Det är för att du varit med.”
Hvad?
”Det är ditt fel, att jag ingen fisk fått, Thomas; du har haft elaka ögon.”
Såhå. Minsann, om jag skall hindra dig!
”Adjös, Thomas!” ropade Karin, då hon såg honom i half vrede ämna aflägsna sig.
Ja, det får jag säga, att det kan gå en menniska till hjertat! utbrast han, slängde metspöet öfver axeln och skulle just gå. Likväl kunde han ej förmå sig härtill, utan att först nalkas Karin, för att taga ett bättre afsked af henne. Skola vi ej se hvarann mera i dag, sade han, så —
”Adjö, Adjö — När vi råkas i morgon eller i afton hos föräldrarne, skall du i stället få två, om det blir. Men nu får du ingen — adjös!” — hviskade hon, bortvände leende sin mun och hela anletet, och gick några steg ifrån honom nedåt sjöstranden.
Sådant förargade Thomas högeligen. Han hade sin stolthet, han också, nickade ett mörkt farväl, och aflägsnade sig. Under hans bortgång såg Karin ett par gånger förstulet efter honom; men yttrade ingenting. Hon utkastade sin metref i vågorna.
Efter några ögonblick nappade det. Hon drog hastigt upp spöet, och en stor, fet aborre låg och sprattlade i gräset för hennes fötter. Snabbt öppnade hon sin katse, och nu gick det icke som förra gången, då hon hade att göra med den motspänstiga fisken. Hon fick in aborren utan svårighet. Hon utrustade sin krok med ny mask, och kastade åter ut. Rätt som det var nappade det ånyo. Hon drog i land en ännu fetare aborre.
”Hm,” tänkte hon, ”det gör mig ändå ondt, att jag skall vara så här lycklig, just när Thomas är borta. Men det kan icke hjelpas!” slöt hon, och kastade sin metref i sjön för tredje gången. ”Det skall blifva en fägnad åt min mor,” sade hon för sig sjelf.
Under en liten stund, som aborrstimmet gick förbi grundet vid udden, hvarpå flickan stod, metade hon sålunda upp sex, åtta herrliga fiskar. Sedan hon lagt den sista stora aborren in i katsen, klappade hon i händerna, under högljudd förnöjelse öfver den fägnad, alla der hemma skulle känna vid blicken på det hon lyckats uppmeta; hon svängde sig i glädjen omkring på klacken.
Hvad varseblef hon, när hon härigenom kom att se sig tillbaka? En högväxt man i mörkröd slängkappa, med buskiga ögonbryn öfver de brinnande ögonen, svarta mustascher, så långa, att de hängde i flätor på hvar sin sida om munnen, och ett yfvigt skägg. —
Vid denna uppenbarelse blef Karin så förfärad, att hon kände sig på väg att sanslös neddigna till marken. Men i detsamma framträdde ur den närliggande lunden en ung man af högt och ädelt utseende. Han gick vänligt fram till den bäfvande flickan, fattade hennes hand, och bad henne utan omsvep följa sig.
När hon kom så långt i besinning, att hon kunde fullkomligt fatta hvad som tilldrog sig, sade hon till sig sjelf: ”en af desse måste utan tvifvel vara trollkarlen! Men hvilkendera? Eller kanske begge? Den i röda kappan ser förskräcklig ut: han griper mig, eller förvandlar mig, eller förgör mig genast, om jag icke gifver mig under den andres beskydd.”
Hon gjorde följaktligen intet stort motstånd att följa, den andre, hvilken såg ganska mensklig och nästan undfallande ut.
Han i röda kappan tillkännagaf ingen afsigt att förfölja dem. Likväl såg han bistert på de begge bortgående. Derefter nalkades han Karins fiskkatse och tog upp den från marken. Han tycktes väga dess tyngd i sina händer; hvarefter han hvisslade. En dvärg, i betjentlivré, framkom ur närmaste skogsdunge. Mannen i röda kappan gjorde ett tecken åt dvärgen och lemnade honom fiskkatsen. Tigande och lydig aflägsnade han sig dermed.
Sedan detta var fullbordadt, vände sig röda kappan åt samma håll, som Karin i sällskap med den angenäma herrn nyss anslagit. Han gick efter dem; men likväl på stort afstånd.
Karin märkte snart, att den väg, hvarpå hennes följeslagare förde henne, icke ledde hem till hennes föräldrars gård, utan, ett litet stycke på andra sidan om lunden, afvek derifrån. Vid denna elaka upptäckt skulle hon hafva velat slita sig från sin ledsagares arm. Likväl, när hon såg sig tillbaka, hade hon den förfärlige skäggmannen i spåren. Huru och hvart skulle hon fly? Och den, vid hvars sida hon gick, talade med henne på ett sätt, som ej injagade fruktan. ”Goda barn!” sade han, ”jag känner både dig och dina föräldrar, ehuru du icke känner mig. Dock har du säkert hört talas om mig. Det kan då vara tid, att du också personligen gör min bekantskap. Jag skall troget föra dig hem till ditt. Men slå nu först med mig en liten lof upp till ruinerna. Fast du är född här i trakten, tror jag ej, att du ännu någon gång gjort dessa förfallna murar och gamla torn ditt besök? Fruktan har väl afhållit dig, likasom så många andra?”
Karin svarade ingenting. Det var ännu långt qvar af dagen. Hon kunde således komma hem i tid, oaktadt hon gjorde en spatserfärd till ruinerna. För öfrigt tjenade det henne till ingenting att säga nej. Hon kunde ej annat föreställa sig, än att hon gick vid sidan af sjelfva egaren till det gamla i ruiner fallna slottet, hvartill hela godset hörde. Det var utan tvifvel unga herr Björnram, af hvilken hennes och Thomas’ fäder arrenderade gårdarne; den, om hvilken hennes mor talat, och som alla kallade en förundransvärd menniska. Det kunde också ej nekas, att han valt sig en hemsk boning, och att han bland folket förtjenade ett elakt namn, då han så sällan visade sig bland sina underhafvande, att hans egna arrendatorers barn, Karin och Thomas, ingen gång, så mycket de visste, hade sett och talat med honom.
De spatserande gingo uppåt berget och kommo in i den småskog, som omgaf ruinernas yttermurar. Den långa mannen med skägget följde dem troget i spåren och gick upp till de förfallna murarne, lika väl som de.
Om aftonen kom Karin icke hem till Lummelunds gård. Hennes föräldrar råkade i bekymmer och ångest. I mörkningen inträdde en dvärg i köket, räckte fram en katse med åtta aborrar, och sade till matmodren: här har ni fisk, fru! Jag skall helsa er från er dotter. Hon kommer efter, när tider blir. Dvärgen gick ut, aflägsnade sig och försvann från folkets ögon i Lummelunds hästhage. Ingen Karin kom på hela aftonen. Fulle af undran och förskräckelse skickade hennes föräldrar öfver till granngården, Hemmingsbo, att af Thomas’ far eller mor erhålla någon upplysning. Men här visste man ingen ting; ty Thomas hade icke heller hemkommit, sedan man sett honom i Karins sällskap gå ned till sjön att meta.
När Karin vid sidan af sin obekante följeslagare hann
högre upp ibland stenrösena, såg hon, att byggnaderna voro
långt mera förfallna, än de på långt håll förekommo. Hela
högar af stenar, nedfallna öfver hvarann, stängde ofta vägen;
och man måste göra en krok förbi dem, för att komma fram.
Långa rader af trän och småskog fyllde platsen, der fordom
murar stått. Ansenliga porthvalf tillkännagåfvo byggnadens
forntida storhet. Karin gick ej utan rysning in genom dessa
hvalfbågar, hvilka innanför sig icke längre hade något hus.
Hon såg derinne blott ännu ödsligare ruiner. Stora nässlor,
otaliga karborrar, bolmörtstånd och tistlar öfvertäckte ett fält,
besådt med kullerstenar; och när de vandrande följde en smal
gångstig, slingrande sig likt en omätlig orm mellan alla dessa
hinder, kunde de likväl ej gå fram på den, utan att som oftast
såras, brännas och stickas af de obehagliga buskarne.
Gigantiska ormbunkar i stora samlingar voro de hyggligaste växter
här mötte; och Karin var mången gång på väg till höga rop
af fruktan för ödlor och paddor, som hon såg kräla utmed
gölarne och de sedan sista regnet qvarlemnade vattenpölarne
mellan grus- och lerhögar. Hennes bröst sammandrog sig af
bäfvan och undran. Hon tyckte att vägen borde vara slut,
när de redan befunno sig bland ruinerna; men hennes
ledsagare, utan att yttra ett ord, förde henne obevekligt vidare. Och
röda kappmannen följde efter, på ett afstånd, som minskats,
sedan man kommit upp i bergen. Vid en blick bakom sig,
såg Karin till sin outsägliga förskräckelse, att han nu var
alldeles inpå dem. Hon trängde sig tätt till sin unga ledsagares sida.
Efter en stund slöt vägen vid en hög jerndörr. Den stackars flickan kunde åt alla häll intet annat upptäcka än sönderfallna murar och hvalf, men intet hus, hvartill denna port kunde leda. Hennes beherrskare stannade, och i detta ögonblick gick mannen med yfviga skägget om dem, ehuru med en vördnadsfull åtbörd, drog upp en nyckel, så ansenlig, att endast han kunde bära den, satte axet i låset, vred om tvenne tag, öppnade den höga dörren, och stod stilla vid ingången, för att, likt en kammartjenare, bjuda sitt herrskap träda in. Karin märkte nu, att hon förut alldeles misstagit sig på denna person. Man steg in, och hon hörde jerndörren gnisslande tillslutas bakom sig.
Porten ledde ej till någon gård. Karin såg sig stå i ett litet trångt, men högt rum, omgifvet af tjocka, rödsvarta väggar, och som måste befinna sig i sjelfva muren. Men hennes ledsagare stannade ej här, utan nalkades en liten dörr till venster. Han bad henne här stiga in, och ursäkta att han sjelf icke följde med.
Karin tvekade ett ögonblick. Hon skulle således i denna hemska boning skiljas vid den ende, hon åtminstone en halftimme egt till bekant? Men hvad hade hon att göra? Hon måste lyda. Hon trädde in. Den lilla dörren igenlästes efter henne.
Hon märkte sig vara i ett fullkomligt mörker, och kunde ej urskilja, om hon stod i ett stort eller litet rum, i ett fängelse, eller hvar. Hon sträckte ut armarne, för att med händerna känna sig före, innan hon började gå vidare. Hon höjde ett sakta rop af klagan och ängslan.
Knappt hade hon tillkännagifvit sin närvaro genom dessa ljud, förrän hon hörde ett öfverljudt skratt någonstädes i grannskapet. I detsamma öppnades en dörr på någon vägg midt emot henne, och tvenne flickor inträdde med ljus i händerna.
En behagligare syn kunde den stackars vackra Karin icke få. Men de anlända flickorna sade henne alldeles ingenting. De togo henne blott i handen, en på hvardera sidan, och förde henne in genom den dörr, som de sjelfva nyss öppnat. Karin fann sig nu i ett nytt rum, vackert möbleradt, gladt och hyggligt, men utan fönster. Man måste således här bruka ljus. Midt på golfvet stod ett marmorbadkar.
Utan att göra sitt främmande någon fråga, förde de henne fram till en soffa, och begynte afkläda henne. Skall jag bada? utbrast hon, och såg på sina begge artiga tjensteqvinnor. Ja! svarade den ena af dem, höfligt, nästan underdånigt; det var den äldsta, som väl kunde hafva sett sina tjugutre år.
Efter det var nödvändigt, kunde Karin så gerna hjelpa till sjelf, och efter ett ögonblick låg hon i karet. Flickorna framtogo ett par förgyllda flaskor och öste någonting i vattnet, hvarigenom en ånga af behagligaste lukt uppsteg ur vattnet.
Snart var saken gjord. Med sina hyggliga uppasserskors tillhjelp uppsteg hon åter ur det aromatiska vattnet, som doftade om hennes långa, utfallna lockar. Hon ärnade nu kläda sig. Men hvad såg hon? Hennes kläder voro borta. I stället låg för hennes ögon en drägt af finaste, skönaste tyg, tillskuren efter de förnämas sätt. Hon måste beqväma sig deruti. Färdigklädd, såg hon sig sjelf vara en dame af yppersta slag.
Kammarjungfrurna förde henne ut. Hon förmodade sig komma tillbaka till det lilla mörka rummet, hvarigenom hon först inträdt. Men tvertom. Man ledsagade henne åt ett alldeles motsatt håll. Hon såg sig, efter genomgången af en vacker sal, ute i friska luften. Men hvarest? Hon befann sig i en trädgård. Herrliga blommor doftade hvart hon vände sig; frukter prunkade på träden; buskar och gräs gladde ögat med den lifligaste och täckaste grönska.
Hvar äro då de hemska ruinerna? sade hon till sig sjelf. Befinner jag mig verkligen hos en trollkarl; och har han förvandlat den rysligaste ödemark till ett paradis, för att göra mig ett nöje?
När hon såg sig närmare om, fann hon likväl, att den vackra trädgård, hvari hon gick, icke var af alltför vidsträckt omfång. Den begränsades på alla håll af murar; och när hon betraktade murarne med uppmärksamhet, igenkände hon på dem flere af ruinernas drag. Hon insåg, att hela den sköna boningen, med trädgård, källor och park, låg innesluten inom bergsträckornas branter, de skrofliga murarne och förfallna tornen. Ingen kunde utanföre ana, att allt detta befann sig innanföre. När hon betraktade sig sjelf, fann hon sig i hög grad förändrad. Hon var klädd i siden och liknade i allt ett fruntimmer af hög rang.
Hon hade ej gått omkring här många slag, förrän hon såg en angenäm man nalkas. Hon igenkände genast följeslagaren, som fört henne upp till ruinerna. Han helsade på henne med utsökt godhet, började spatsera vid hennes sida i trädgården och förde henne slutligen till en täck grässoffa i grannskapet.
Karin! sade han med en skön stämma, det är tid, att jag säger dig hvad som ligger mig på hjertat. Jag älskar dig, och jag har länge älskat dig. Jag vet icke fullkomligt hvad du tänker om mig; men förmodligen anser du mig för ett elakt väsende: för en, som kan trolla. Tvertom, goda Karin! det är du, som har förtrollat mig. Jag erkänner väl, att jag kan något, men du förmår vida mer.
Den unga flickan såg på sin värd, men teg.
Jag vet, fortfor den förnäme herrn, att du, min goda Karin, på sätt och vis kan kallas förlofvad med en annan, denna beskedliga token Thomas, arrendatorns son. Men hvad är det för en förlofning? Hans och dina föräldrar hafva roat sig med att låta er kalla hvarann fästman och fästmö, utan att ni ens vetat betydelsen häraf. Ni har vant er på ömse sidor att gifva hvarann dessa namn, likasom man kallar personer med många andra titlar. Men jag tror icke, att tycke och kärlek hos dig ställa Thomas i en vackrare och bättre dager, än hvem som helst. Med ett ord: jag anser icke, att du älskar honom; och jag är säker på, att han icke heller älskar dig på annat sätt än som en syster, eller en god vän och barndomsbekant.
Öfver Karins kinder for en lätt rodnad; men hon fortfor oafbrutet att bibehålla tystnad.
Hvad mig sjelf beträffar, fortfor herr Laurits Björnram, så skall jag med några ord förklara dig hvem jag är. Min far var egare till hela detta gods i södra Vestergötland; det är af honom, som dina och Thomas’ föräldrar arrenderat gårdarne, hvarpå de sitta. Min far har alltid varit en egen man, känd vid sjelfva hofvet i konung Gustafs dagar. Han egde kunskaper i naturen, som öfvergå andres, och var alltså i den meningen att kalla en trollkarl. Jag har ärft flere af hans hemliga recepter, och förmår således ett och annat: det tillstår jag. Men det märkvärdigaste hos mig, är, att jag till en del funnit smak i samma lefnadssätt som min far, men icke i allt. När han för mycket långt tillbaka — det var i hans ungdom — inköpte detta gods, var det egentligen kärleken till de stora antika ruinerna, som förmådde honom till handeln. Han älskade forntidens mystiska tänkesätt, dess byggnadsformer och gestalter. Långt ifrån att iståndsätta några murar här, lät han dem förfalla ännu mera; åtminstone i allt, som låg för menniskors ögon utomkring. Men innanför omkretsen af den gamla borgens belastade omhägnad anlade han denna trädgård, som kan kallas en lustgård. Hvad som ursprungligen förmått min far, att välja denna till utseendet ensliga boning, vet jag icke. Men han sysselsatte sig mycket här med ett nöje, som torde förekomma andre ovanligt. Han roade sig med att pröfva menniskorna. Kan du inse, Karin, hvad glädje han kände deraf? På omvägar förde han ofta-personer hit, utan att de anade något; och han frestade dem på många sätt. På karlar och äldre personer ställde han invecklade spörsmål, som de borde besvara; och att beklaga var den, som icke ådagalade skarpsinne och klokhet i sina genmälen. Yngre folk och isynnerhet vackra fruntimmer bjöd han ofta hit, roade dem med sina konster, men slutade icke förr, än han genom medel, som voro en sådan trollkarl alldeles egna, pröfvat deras karakterer, deras tänkesätt, godhet, finhet, älskvärdhet —
”Hm,” utbrast Karin med oförställd uppriktighet, ”det måste hafva varit en underlig man, som ej kunde låta folk vara?”
Jag tycker så också. Hvad hade han att göra med deras sinnelag, deras godhet, klokhet eller tänkesätt? Men — han hade sina fratser, likasom alla trollkarlar. Förmodligen hade han i sin ungdom lidit svåra motgångar, som gjort honom misstänksam mot folk. Nu ville han undersöka alla han kom öfver; och till hans beröm bör jag ej förtiga, att dem han fann hålla profvet, visste han alltid att på något sätt belöna och göra ganska lyckliga.
”Minsann! det kunde vara roligt nog, när han satt i sin enslighet. Men hade han ingen hustru?”
Han hade haft. Men min mor dog tidigt; jag såg henne aldrig. Min far uppfostrade mig sjelf, och lät mig vistas än här, än på andra gårdar, såväl som i städer, der vi egde stora hus och vackra våningar.
”Jo, jag tackar, jag!” utbrast Karin med en ung flickas strålande blick, vid tanken på så mycken herrlighet och rikedom.
Nu, Karin! kommer jag ifrån min far till mig sjelf. Jag finner intet skäl för mig, att i allt föra samma lefnadssätt som min far. Hvarföre skall jag sysselsätta mig med att pröfva menniskor? Hvad har jag göra med dem?
”Det tycker jag också. Hvad är det värdt?” sade Karin med en innerlig blick, som hon jemte ett godt småleende kastade på sin värd.
Som sagdt är, vidtog den andre; jag frågar icke efter dessa undersökningar mer. Min far är bortgången. Jag rår mig alldeles sjelf. Jag älskar att vistas i den landsbygd, der jag blifvit uppfödd: jag har mycken kärlek för det forntida, hvarföre dessa gamla byggnader med sina kamrar och irrgångar äro så behagliga för mig. Men jag vill framför allt hafva en god och älskvärd maka: en af sjelfva det enkla landets döttrar: en flicka, som jag kan tycka om af själ och hjerta, af innersta håg: en flicka, vacker som en dag —
”Det är ganska rätt tänkt.”
Din goda mor, fortfor ruinernas herre, har säkert berättat dig, att hon en och annan gång sett mig på mina ensliga promenader; ty jag nekar icke, att äfven jag har tycke för enslighet, då och då; men helst ville jag dela den med en älskad vän.
”Min mor har verkligen berättat mig om några trollkonster” — inföll Karin.
Tänk ej på sådana, afbröt herr Laurits. Min far har förstått sig på att bruka åskledare, elektricitetsmachiner och några kemiska konster, hvarmed han roat sig med att förundra folk —
”Men — min — min herre här vill icke alls göra folk förundrade? Kors, hvad jag tycker om det!” utbrast Karin med en öppen och intagande uppsyn. ”Hvad är det värdt?” tillade hon fint leende, och fästade sina ögon på sin värds vackra mun, i väntan att få höra honom tala vidare.
Hvad är det värdt! sade han efter. Att göra menniskor förundrade, hvartill tjenar det? Mera är att älska dem, och af dem få älskas tillbaka — om det blott är möjligt —?
”Åh — det går nog,” utropade den femtonåriga flickan, full af tillförsigt.
Nåväl! fortfor den rika ungaherrn: jag har hyst detta hopp. Utan omsvep — under mina ensliga spatserfärder, på gångstigar och genom lundar, har jag sett dig — mången gång — då du icke blifvit mig varse. Jag har bliivit intagen i ditt enkla behag: i ditt uttryck af klokhet och en skönhet, som — får jag säga ut allt hvad jag tänker?
”Ja, bevars!”
Som till hjertat är ännu större, än till ditt anletes täcka utseende.
”Är det så säkert?”
Ah, svarade herr Laurits småleende. Du vet icke, goda, älskade Karin — — nogaf, jag älskar dig. Jag har väl blifvit varse, att du skämtat med en annan, nemligen denna Thomas, hvilken jag visserligen intet ondt vill; men som jag tycker dig vara alltför god åt.
”Är jag för god åt honom? Det är icke så visst.”
Jag har märkt, att han många gånger varit intagen i dig — skall jag säga allt? — han har förföljt dig, men du har smugit dig undan, du har flytt honom — såsom det hände icke längre sedan än i dag.
”Hvad?”
Ja, ser du; jag vet det.
”Men — i alla dar! Nånå. Hvad rådde jag för det?”
Också — fortfor den andre — känner jag, att både din mor och din far önska se dig i ett högre stånd, än deras eget. De vilja hafva dig till ett fint och ståtligt fruntimmer, såsom du förtjenar.
”Det är sant, de hafva tänkt det; men det är dumt. Jag har mången gång tyckt, att det varit enfaldigt af dem. Hvarföre skall jag just blifva så rar? Jag har flere gånger, då mina föräldrar icke vetat deraf, blandat mig i våra bondflickors arbete på åker och äng, för att lära mig blifva lika snäll som de. Ty — skall också jag säga allt?”
Ja visst. Det är just hvad du skall.
”Först och främst är det mycket roligare att göra gagn, än att gå och spatsera. För det andra” — — hon slog ned ögonen.
För det andra, min lilla Karin?
”För det andra,” sade hon och såg upp på sin medtalare med ett varmt, nästan tårfylldt ögonkast: ”kan icke jag blifva fattig? och kunna ej mina föräldrar blifva fattiga? Då menar jag det vore godt att känna sig van i något, som duger; eller hur?”
Herr Laurits såg på henne. Han sökte dölja sin rörelse.
Men, vidtog han efter en paus, om jag blir din och du blir min, behöfver du då frukta för fattigdom?
”Det är en sak för sig” — svarade hon. ”Det är ingen, som vet hvad som kan hända. Och då tänker jag, att det säkraste är det bästa.”
Vill du då icke tillåta mig, att älska dig?
Karin sade ingenting. Likväl såg hon ömt och betydelsefullt på herr Laurits. Det underligaste var, att hon med detsamma drog sig litet tillbaka på trädgårdsbänken, der hon satt.
Var uppriktig, Karin! icke kan du i sjelfva verket älska Thomas?
”Det är icke så gifvet” — sade hon med en liten nick.
Och du tror väl, att han älskar dig så utomordentligt?
”Det känner Gud bäst: men nog skulle det kunna hända.”
Det är godt: vi få väl se — sade värden och steg upp.
Han bjöd den vackra flickan armen, och de började ånyo gå upp och ned i trädgården. Karin syntes häraf mycket in-tagen. Hon var upprymd och glad öfver allt hvad hon hörde och såg.
Slutligen yttrade herr Björnram: nu, goda Karin, vill jag säga dig, att jag sändt bud hem till dina föräldrar, för att ställa dem tillfreds öfver din frånvaro. Du blir här till aftonen. Var utan all fruktan! Gå in på en stund till de begge flickorna, hvilkas bekantskap du redan gjort. De skola blifva dina kammarjungfrur och uppasserskor, om du sjelf blir min. Är du min maka, så skall du hvarje dag kunna skicka hem någon af dem med skänker af alla slag till dina föräldrar.
Vid dessa uttryck från den älskvärda mannen strålade Karins hela uppsyn af glädje.
Man trädde in. Herrn tog på en stund afsked från sin sköna gäst, med en handtryckning, som hon sakta besvarade. Karin mottogs af den ena, den yngre kammarjungfrun, som införde henne i några salar, der hon ännu icke varit.
Under det att Karin och denna goda flicka tillbringade en stund under samtal härinne, tyckte Karin sig märka röster från ett angränsande rum.
”Det är min syster” — inföll den andra.
Din syster? Är det den andra kammarjungfrun?
”Ja.”
Men hon tyckes ej vara ensam?
”Nej; hon talar vid en god vän.”
Aha? sade Karin. Men då böra vi gå undan. Det är orätt att höra hvad folk tala med hvarann.
”Lappri. De göra ingen hemlighet af sig. Det är en god gosse, en ung karl, som min syster älskar, och som älskar henne.”
Han bor här?
”I trakten.”
Liksom jag sjelf?
Kammarjungfrun såg på henne med ett stort ögonkast. ”Karin känner honom nog,” inföll hon. ”Det är närmaste grannen, unga junker Thomas, såsom hans egna föräldrar bruka kalla honom.”
Thomas! Och han är vän med din syster?
”Hvarföre icke?”
Hafva de känt hvarann länge?
”De hafva många gånger träffats ute på äng, i skog och betesmark, der unga Thomas med sina föräldrars tillåtelse helst fordrifver sin tid med att göra ingenting.”
Jag vet det nog, suckade Karin. Att han skall vara en sådan dagdrifvare!
”Så ingenting har han dock ej gjort, att han icke talat vid min syster, då hon varit i ärenden från slottet här.”
Låt oss gå bort härifrån, sade Karin med beslutsamhet. Det anstår oss icke att lyssna på hvad de tala.
Kammarjungfrun förde sin gäst in i ett sidorum, som Karin hoppades skulle vara aflägsnare från det förra. Men häruti bedrog hon sig. Kammaren låg väl litet mera åt ena sidan, men skildes blott med en tunn brädvägg från det rum, hvari Thomas och hans väninna befunno sig. Det fans till och med en liten ruta på en dörr, som bar ditinn. För rutan hängde väl en grön sidengardin. Men denna satt till hälften dragen åt sidan; och det var icke möjligt, att ej kasta sina ögon ditinn.
En fin blekhet drog sig öfver Karins kinder, när hon här såg ”junker Thomas” den ena gången efter den andra besvara den vackra flickans ömhetsbetygelser.
Hon borde icke hafva tittat genom rutan; men hon gjorde det ändå. Hon stod som fastvuxen vid sidenfransarne, och andades knappt. Hennes sällskap, kammarjungfrun, gick på hennes begäran efter ett glas vatten.
Under det att Karin således befann sig i ensamhet, måste hon höra lika mycket som se. Hon märkte, att Thomas, på allt sätt obesvärad, samtalade med sin vän om framtiden. Flickan förebrådde honom för hans onyttiga lefnad. Thomas svarade, att han ämnade blifva en förmögen karl och icke tänkte arbeta onödigtvis.
Fy, Thomas! sade Karin för sig sjelf, och kastade en bekymrad blick omkring sig i det mörka rummet, der hon stod vid rutan.
Efter ett ögonblick såg hon Thomas med öfvermodig munterhet spatsera öfver rummet, och yttra: minsjäl! den jag älskar, skall få åka med hästar och i herrskapsvagn. När vi komma till kyrkan, skola alla gapa afundsjukt på oss; och när vi sitta i kyrkan, blir jag man för, att flere skola kika på oss, än på presten.
En sådan odugling! utbrast lilla Karin åter för sig, och en tår smög sig utför hennes kinder.
I detsamma återkom kammarjungfrun och bjöd sin gäst ett glas af den mest uppfriskande tillblandning. Tillika helsade hon från Laurits Björnram, som ånyo önskade se sitt älskvärda fremmande, för att underhålla henne med ett passande tidsfördrif för aftonen, innan han lät henne färdas hem — tillade kammarjungfrun.
Karin följde gerna. Sedan de vandrat genom ett par rum, inträdde de i en skön kammare, der ruinernas herre satt vid ett pianoforte. Då han såg sin landtligt vackra gäst nalkas, steg han upp och emottog henne på det innerligaste. Kammarjungfrun aflägsnade sig.
Värden förde nu sin bekantskap till en soffa, der han bad henne sätta sig ned, medan de väntade på några frukter och förfriskningar. Emellertid fortfor han sjelf att spela och sjunga. Förtjust af att höra visor och musik, steg lilla Karin upp och gick fram till instrumentet. Sångaren utförde de mest smältande melodier. Flickan kände sig så intagen, att hon glömde all den smärta hon nyss rönt af Thomas’ uppförande. Hennes själ höjde sig i rymder af skönhet och ädelhet.
Sångaren sprang upp från sitt piano, då han märkte Karin stå utmed sin sida. Sjelf hänryckt af den känsla han fann hos henne, slöt han henne i sin famn och tryckte en varm kyss på hennes kind.
Lilla Karin drog sig undan. Något misshag märktes dock ej i hennes uppsyn.
Kammarjungfrun inträdde med kristallskålar på en bricka. Hon bjöd på det artigaste, och tillkännagaf med detsamma för sin herre, att det anbefallda snart var i ordning i salongen.
När hon ånyo utgått, sade värden: älskade Karin! vill du i mitt sällskap vara närvarande vid en förlofning, som i afton firas mellan tvenne af mina underhafvande?
Hvilka äro de? inföll Karin, och det klack till litet i bröstet på henne.
Du skall blifva vittne dertill, svarade han. Och om det på ett eller annat sätt skulle roa dig, att hellre vara närvarande osedd, så kan jag skaffa dig tillfälle dertill. Salen var ursprungligen af min far inrättad till ett rum, der han ostörd sjelf, sittande i en ”grillerad loge,” i likhet med hvad hans beundrade herre, kung Gustaf sjelf, så mycket älskade, kunde iakttaga sina gästers uppförande, då de trodde honom vara ute; och på detta sätt pröfva dem, såsom jag förut för dig omtalat vara min fars stora nöje. Har du icke lust att begifva dig ditinn?
Jo, jag vill! svarade den lilla arrendatorsdottern.
Efter en stund begaf man sig dit. Herrn i huset beledsagade sin älskarinna genom en korridor till den dörr, som ledde in i den bredvid salen belägna, med jalousier försedda lilla kammaren. Karin satte sig i den grillerade logen.
Litet derefter såg hon ett sällskap genom en annan dörr inträda i salen och närma sig till ett bord. Egendomsherren sjelf, herr Laurits Björnram, var deribland. Junker Thomas saknades icke. Vid hans sida befann sig den flicka, Karin förut varseblifvit i så förtroligt förhållande till honom.
Herrn uppmanade Thomas, att ännu en gång förklara hvad allvar han hade med sitt frieri till en af hans underhafvande. Herr Laurits ville visst, tillade han, lemna henne hela den hemgift han utfästat åt sin goda tjenarinna; men han önskade för hennes lyckas skull se sig förvissad, att hennes fästman verkligen för henne hyste den kärlek, som fordrades för ett lyckligt äktenskap.
Junker Thomas svarade, att han ingen anledning hade att betvida sin kärlek till henne. Han hade väl från sin barndom, sade han, lekt fästman med en annan flicka, om hvilken han ej kunde säga annat än godt, men hvilken blott hans föräldrar utsett till fästmö åt honom. Han tyckte om henne som sin dopvän, och nekade ej, att han ofta funnit nöje i hennes sällskap. Han hade också nog tänkt på henne till hustru; men ännu oftare slagit det ur hågen, emedan hon varit så stolt, gjort sig så förnäm, och icke —
”Jag förstår,” anmärkte egendomsherrn afbrytande.
Thomas fortfor: älven har jag gång efter annan hört, att hennes föräldrar alls inga pengar skola halva; så att jag måste tro det. Jag gör ju således allrabäst, då jag bugar mig och lemnar ifrån mig en qvinna, hvilken ständigt påminner mig om att jag bör arbeta och göra gagn. Kantänka! Nå, lika godt. Hvar och en har sin smak och går sin egen väg. Hon får väl se, hvad hon har en gång, när föräldrarne falla ifrån. Jag för min del är obeskrifligen nöjd med bytet. Kersti från Wartofta, här, har jag haft mig bekant i ett rundt års tid, och efter hon —
”Du älskar Thomas?” frågade egendomsherrn Wartofta-Kerstin.
Flickan rodnade och nedslog ögonen.
”Mina vänner! sade herr Björnram, jag håller mitt löfte. Hemmanet Korpagäll på andra sidan om Lummelund är ledigt efter sina förra åboer. Jag lemnar det i hemgift åt Kerstin, och utan arrende. Det må vara till belöning för de trogna tjenster, hon bevisat min far och mitt hus i flera år. Hon är litet äldre än du, kära Thomas; men — derpå har du väl redan tänkt?”
Det räknar jag icke på, svarade han.
”Saken är då afgjord, sade egendomsherrn. Gåfvobrefvet till Kerstins blifvande man skall jag i afton underteckna; och för att göra er glädje fullkomlig, mina goda tjenare, sänder jag bud efter Thomas’ föräldrar, att i afton bevista trolofningsfesten mellan honom och hans fästeqvinna. Vill Thomas nu beqväma sig att vara hvad hans hederlige fader började med, nemligen en man inom sitt eget stånd; så kan hans giftermål firas när som helst, utan hinder af hans ålder. Eljest måste han och Kerstin vänta i tre år ännu.”
Wartofta-Kerstin såg bekymrad på Thomas.
Junkerns blick mörknade något. Men hastigt fattade han sig och sade: må gå! jag skall lägga af att heta herre: för Kerstis och Korpagälls skull får det vara. Jag skall blifva en så hurtig danneman, som trots någon i Kullings härad: ja vars!
”Lycka till då —” sade herr Laurils Björnram, med en nådig nick på dem.
Thomas och Kerstin gjorde en djup och vördnadsfull åtbörd lör den förnäma herren, och aflägsnade sig ur den gamla riddarsalen.
Då de voro borta, trädde den höge beherrskaren in i den grillerade logen bredvid salongen.
”Hvad tänker du, Karin? hade icke Thomas rätt?” sade han, och fattade sin flickas hand.
Karin steg upp. Thomas har haft fullkomligt rätt, svarade hon, då han så ofta förebrått mig, att jag icke riktigt älskat honom. Jag önskar honom allt godt, dit han går!
”Nåväl, Karin, vet du hvad jag gör? Jag sänder i afton icke blott bud till Thomas’, utan också till dina föräldrar. Äfven de kunna ju få vara närvarande vid en förlofningsfest?
Du och jag kunna ju låta våra underhafvande, Kerstin och hennes vän, få det nöjet att förlofvas i vår närvaro och på samma gång som vi sjelfva?”
Karin sjönk i hans armar.
Under de timmar, som förflöto innan aftonen kom, förde
herr Laurits sin vackra gäst omkring i sin boning. Han ville
visa henne huru ruiner kunna se ut innantill. Han förde
henne till det röda tornet, som på afstånd gaf nejderna
rundtomkring en så dyster, förvånande, hemsk anblick. Här, sade han,
har jag de flesta minnen förvarade från min fars tid och från
äldre århundraden.
När Karin först trädde uppför trappan i denna gamla byggnad, kände hon sig darra, och hon tänkte: kan ett fängelse se värre ut?
Herr Laurits bar denna gång sjelf nycklarne till de rostiga jerndörrarne; ty han ville nu ej hafva den långa rödrockige kammartjenaren till vittne af sin promenad med den sköna flickan.
De kommo in i den nedersta tornkammaren. Endast några små gluggar, öfverst upp, inläto här ett sparsamt ljus från den yttre verlden. Herr Laurits tände en lampa. Vid det rödgula skenet af dess låga gick han ånyo till dörren, och sköt en rigel för. Karin såg sig omkring; en rysning var på väg att genomila hela hennes kropp. Likväl var kammaren i sig sjelf icke ohygglig. Väggarne betäcktes af ekpaneler, konstrikt arbetade och väl polerade. Ett svart, med mosaik inlagdt stenbord, på fötter med hieroglyfiska zirater, stod vid ena hörnet, under lampan. I hörnet gent emot befann sig en fyrstolpig säng, efter gamla tidens bruk; men icke öppen, utan tätt omhängd med rödt och grönt sidensparlakan.
”Detta rum,” sade herr Laurits, ”är nu min studerkammare. Men, om jag skall tro berättelsen från gamla tider —- och jag tviflar ej derpå — så är detta en ganska märkvärdig plats.”
Lilla Karin såg upp på sin värd, ej utan en liten häpnad öfver den blekhet, nästan högtidlighet, liksom stränghet, hvilken afspeglade sig på hans kinder.
”Ett mord har skett i detta rum” — utbrast han halfhögt, och hans ögon flammade af en oförmodad, en mörk eld.
Hu — ett mord här! utbrast Karin.
”Du skall få höra,” inföll herr Björnram; ”ty du bör lära känna din blifvande boning. På en tid — jag vet icke så noga när, men visst är det väl längesedan,” fortfor han, och blinkade hastigt — tilldrog sig, att en ung man bodde i detta slott: en man, som — nogaf: han röfvade till sig det han älskade att ega hos sig. Så hade han en dag förmått en ung flicka, den största skönhet i denna bygd, att lemna sina föräldrar och komma hem till honom på slottet, utan att någon visste deraf, Han förde henne in i detta rum. Hon kom aldrig ut härifrån. Här blef hennes graf.”
Han älskade henne då icke? utropade Karin, och såg bestört på herr Laurits.
”Jo, han älskade henne till hennes död. Men hon fick aldrig komma ut” — svarade han.
Och här blef då verkligen hennes graf? inföll lilla Karin och såg sig omkring på golfvet med naiva ögon, likasom letade hon efter någonting. Han älskade henne? ända till hennes död? och — — och hon ligger härunder begrafven?
Flickan runkade smått på sitt hufvud, under det hon gick på golfvet och ej upptäckte det hon sökte. Slutligen utbrast hon: ”och en så rik man lät ej lägga en skön grafsten öfver platsen, der hans älskade vän hvilade? han, som dock hade alla sina väggar i så dyrbart skick!”
Herr Björnram såg på henne med förundran, nästan bestörtning öfver, att hans berättelse på henne ej gjorde ett djupare intryck af fasa.
Efter några ögonblick steg Karin fram till honom, en tår glänste på hennes kind, hon tog hans hand, och sade: ”nog skulle jag kunna dö här — här inne — när min stund kommer! om jag blott har en vid min sida, som älskar mig. Men jag ville först skåda klara luften derute. Icke — — icke skall jag blifva innestängd här? nu?”
Den frågande oskuldsfulla blick, hon härvid kastade på honom, hade något så långväga, så underbart i sin färg, att herr Laurits ej kunde iakttaga sin föresatta hållning längre.
Han tryckte henne med häftighet till sitt bröst och höljde henne med kyssar. ”Skulle detta vara ett fängelse, tror du? Nej. Här har ingen röfvad flicka bott. Ingen har suckat, ingen dött här! Kan du förlåta mitt skämt?”
Hm — hviskade hon.
Utan att yttra något vidare, såg hon sig blott omkring mot väggarne, för att i lampdagern upptäcka, om verkligen intet vittne var närvarande. Då hon härom förvissat sig, tryckte hon sjelf honom ånyo till sig, och sade skalkaktigt: jag för min del tycker alls icke illa om detta rum.
”Också har jag icke talat sant för dig härom,” utbrast herr Laurits. ”Hvarken har någon härinne undergått döden, ej heller är det min studerkammare. Det var endast slottets sängkammare, jag ville visa dig.”
Aha? Nå, det är rätt. Men nog kan man också dö härinne, i fall ens sista stund kommer — och — men — här har dä således icke bott någon röfvare alls? Det var märkvärdigt!
”Kom, Karin, skola vi nu gå en trappa högre upp i tornet; ty jag vill visa dig alla dina tillhörigheter” — sade herr Björnram och nalkades en motsatt dörr.
Flickan följde honom. När han öppnat låset här, och dörren gifvit vika för tryckningen, sågo de sig vid trappan, som ledde till andra våningen i röda tornet. De gingo ditupp.
De inträdde i ett rum, till skapnaden likt det undre, men ljusare och högre. Tvenne stora fönster gåfvo en vidsträckt utsigt öfver de nedanföre liggande nejderna. Såsom tornet sjelf stod på en brant, var det ifrån fönsterkarmarne ganska djupt ned till marken.
Jag berättade icke fullt riktigt — vidtog herr Laurits — då jag nyss omtalade den röfvade flickans död der nere. Emellertid har en sådan verkligen funnits här i tornet, men händelsen tillgick på annat sätt. Den skedde icke i det rum, vi lemnat, utan i den kammare och vid det fönster, der vi nu stå. Den instängda sköna flickans fängelse var här. Röfvaren besökte henne dagligen; och hon föll ofta på knä för honom, med bön att få slippa ut. Då sade han slutligen: ja! — men ingen annan väg än denna. Han öppnade fönstret, ställde henne upp på karmen så här, som jag nu ställer dig, och hon —
”Ah — — utbrast Karin med en slug blick ifrån fönstret ned på herr Laurits — jag vet hvad hon gjorde då!”
Hvad gjorde hon?
”Skall jag säga det?”
Ja visst!
”Får jag?”
Herr Björnram kunde ej undvika att småle öfver det kloka uttryck Karins uppsyn i hast antog; och han märkte, att hon ånyo genomskådat honom.
”Jo,” sade Karin tvert, och tittade genom fönstret utför branten, likasom hon föraktat dess djup: ”den röfvade flickan, hon —”
Nå?
”Hon hoppade icke ut.”
Det var besynnerligt? Hon ville ju komma sin väg?
”Hon hoppade från fönsterkarmen — det gjorde hon — men —”
Nå, hvart?
”Det törs jag icke säga.”
Lilla Karin begaf sig med dessa ord hastigt ned från fönstret der hon stod, in i kammaren, der hennes älskares öppna armar med förtjusning emottogo henne.
Ha — sade hon, och drog efter andan — det var ett djupt hopp!
”Stackars Karin — du föll så hårdt?”
Karin nickade bifall. Det syntes, att hon började finna sig ganska hemmastadd i allt hvad hon såg och erfor. Hon hade nära återkommit till sitt ursprungliga lynne, och började behandla herr Björnram nästan med samma lätthet som Thomas.
”Ännu hafva vi en kammare högre upp,” inföll herr Laurits. Vill du följa mig dit?”
Jag? ja.
”Men det är en mycket hög och brant trappa —”
Så att man får lungsot på halfva vägen? Icke sant?
”Nå så kom, få vi se om du har mod.”
De lemnade tornkammaren med höga fönstren, och utgingo i sidofarstun, för att uppstiga i tredje våningen. Men dit ledde ingen riktig trappa, utan blott en ofantlig stege, med temligen smala pinnar.
”När du flyttat hit och blifvit min, Karin, skall jag inrätta allt detta bättre, sade ruinernas herre; jag skall låta sätta hit en ordentlig trappa. Men nu så länge —”
Nu så länge gå vi på stege, det är klart.
”Nej, Karin! jag törs icke låta dig stiga upp här. Du kunde svindla.”
Men jag har ju blifvit bjuden att få se på rummet deruppe?
”Det är sant, om du vågar gå bara.”
Men hvad är det då för ett slags rum der i höjden?
”Min far har brukat det till stjernkikeri.”
Nu förstår jag! utbrast Karin halfhögt. Det är deruppe man får se månen genom synrör, ända till den grad, att man kan märka getterna gå på bete i måndalarne. Icke sant? Det har jag hört.
”Nå, tror du det?”
Jag har väl icke derpå mina säkra vissheter: men i alla fall skulle det mycket roa mig, om jag finge stiga upp och se?
”Men du måste hålla väl i dig.”
Gå förut! gå förut!
Herr Björnram kände sig väl något tvekande, om han skulle tillåta sin älskade detta vågstycke. Men hennes oförskräckthet betog honom all fruktan. Han vandrade uppföre med den lätthet, som vanan gaf honom. Han såg henne skynda efter, så säker och viss på sin fot, som nånsin han sjelf.
När de begge kommit upp, såg hon bakefter sig med den anmärkningen: ”det var en skön stege: värre äro våra pinntrappor hemma, der jag så ofta gått med min mor och med Tho — åh, men se! — se! — häruppe var vackert. Hvilken utsigt? Kors, hvad man blickar långt!”
Ja, ser du?
”Der borta ner inunder skogen märker jag de röda taken på, Lummelunds gård. O hvad jag står högt! Der nere sitta nu min far och min mor i gröna dalen, alldeles som i en liten täck blomsterkorg: de veta icke i denna stund, att jag från höjden skådar ned på dem.”
Nej, Karin. Likasom du sjelf icke vet, att en annan i denna stund från höjden skådar ned på dig.
”Gud? det vet jag nog.”
Nå, hvad tror du då han tänker om dig i detta ögonblick?
”Hvad Gud tänker?”
Ja.
”Det törs jag icke säga” — hviskade Karin.
Säg ändå — för mig —
Karin tog en af herr Laurits’ hårlockar, förde den sakta till sin mun, kysste den, och sade: ”jo, Gud tänker, att sedan jag nu blifvit så lycklig, skall jag göra mina föräldrar glada i alla mina dar.”
Än mig då?
”Åh — det faller af sig sjelf! Det behöfver Gud icke tänka på.”
Tror du det, Karin? Men jag har den förmodan, att Gud lägger mycken vigt också på det.
”Ach ja. Det är visst rätt. Och det skall nog gå. Men, säg mig något, som jag icke vet: häruppe ser man väl flere stjernor på himmelen, än man märker dernere? Får jag lof att skåda genom detta synrör?”
Herr Björnram hjelpte sin lilla brud att genom tuben betrakta den ena konstellationen etter den andra, hvilka blefvo allt mer synliga, ju mera dagern sjönk och man nalkades mot aftonen. Karin kände sig intagen. Hennes sinne öfvergick till allt högre allvar. Han och hon tillbragte en lång stund med det sköna nöjet att beundra Gud i hans skapelser, och söka läsa några af hans alfabeter.
Tystnad och helgedom omgaf dem.
Slutligen stego de ned, lika varsamt och klokt, som de trädt upp.
”Nu, Karin, har du sett alla rummen i ditt tillkommande slott,” sade herr Laurits, när spatserfärden genom ruinkamrarne slutat.
Om aftonen voro ljusen tända i den delen af den gamla
borgen, som låg närmare vägen, och som var något mera
bekant, åtminstone tillgänglig för allmänheten. Här träffade
godsets underhafvande stundom sin herre, och fingo med honom
uppgöra hvad som skulle ske.
Denna högtidliga afton sågs den gamla riddarsalen festligt prydd. Socknens prest var bjuden, och en talrik skara af undersåtare anlände. Till och med ortens bästa spelmän och valdthornister af det indelta regimentets musik saknades icke. Arrendatorerna från Hemmingsbo och Lummelund syntes bland de öfriga.
En kall kåre gick öfver Thomas’ rygg, då han varseblef Lummelundsfolket. Huru skall jag se ut i synen, om också Karin infinner sig? tänkte han. Hon skall gifva mig blickar af förebråelse, ord fulla af grämelse: hon skall kanske dö eller svimma midt ibland förlofningsgästerna? Thomas stod försagd och likasom litet blek vid sidan af Wartofta-Kerstin. Till sin lycka märkte han aldrig Karin inträda, oaktadt riddarsalens dörr så ofta öppnades.
Sedan alla gäster blifvit församlade, tillkännagafs, att egendomsherren sjelf, herr Laurits Björnram, hade för afsigt att fira sin egen trolofningsakt, samt att han för denna högtidlighet inbjudit sitt goda folk, att bevista festen och deltaga i sin herres lycka.
”Så? tänkte Thomas, det var besynnerligt! Jag menade, det var jag och ingen annan, som hade att förlofvas här?”
Wartofta-Kerstin kastade en sträng blick på sin fästman och hviskade: var tyst och tig! det blir nog vår ordning efteråt. — Thomas makade sig beskedligt åt sidan, utan att, såsom förut, ställa sig midt framför hela det öfriga sällskapet.
Efter ett ögonblick hördes musik, och en ståtlig marche, som nalkades utanföre, antydde ankomsten af det förnäma paret. Riddarsalens stora dörrar slogos upp. Främst trädde en lång man med yfvigt skägg och utomordentliga mustascher: slottets yppersta lakej, hvilken i fordna tider skulle hafva kallats dess kastellan: en värdighet, den herrarne Björnram, far och son, af kärlek och lust för det gammalmodigt högtidliga, roade sig att upprätthålla på sin gård. Efter den rödklädda kastellanen, hvilken för tillfället bar en lång häroldsstaf, kommo flere par af slottets närmaste tjenare och underhafvande. Midt i tåget syntes den höga och vackra gestalten af herr Laurits Björnram sjelf, hvilken mången bland egendomsfolket nu för första gången såg framför sig. Vid hans sida trädde ett fruntimmer i svart siden och sammet.
Hela prakten af detta ståtliga tåg, jemte allt hvad i den gamla gyllenläderssalen syntes, var egnadt att hos de närvarande ännu mera stärka den gängse tanken, att deras mäktige herre var en sannskyldig trollkarl, ehuru af välgörande slag, såsom hans milda blick tillkännagaf. Men hvem var hans tillkommande brud? Hon måste utgöra ett ännu mäktigare troll än han sjelf, då hon kunnat rycka till sig en så stor herres själ, hjerta och ynnest?
Den inträdande unga damens skönhet upphöjdes ännu mer af den praktfulla svarta sammetsdrägten; och lockarne lågo kring hennes hals såsom på ett öfverjordiskt väsende. Hvem är hon? Hvarifrån har hon kommit? hviskade man till hvarann. Är hon en person af högsta slag, som hon säkert måste vara, så är det icke underligt, att hon tjusat vår egen herre, hvilken sjelf har en så stor smak för det förträffliga. Ser hon icke ut att kunna intaga och förblända hvilken som helst äfven af oss?
När trolofningsparet kommit i midten af salen, uppträdde det på en liten upphöjning och emottogs der af presten. Han utsade välsignande ord, och tillkännagaf saken för allt folket.
Nu uppslog bruden sina ögon, och såg sig omkring, mildt rodnande. Mor och far från Lummelunds gård trädde fram först af alla, att önska lycka och nåd från höjden. I hast märkte hvar menniska nu, att herr Laurits Björnrams fästmö var lilla Karin från Lummelund.
Folket betogs af undran, förskräckelse och glädje på en gång. Med hvad trolldom har lilla Karin kunnat bemäktiga sig den rika herrn? tillsporde enhvar sin granne. Visserligen blir hon dock för oss alla en villfarig och nådig fru? Hon skall icke glömma oss, från hvilka hon leder sitt ursprung?
Det dröjde icke länge, förrän festen fortgick från högtidlighet till muntert skick. De förlofvade satte sig på röda sammetstolar vid salens höjd. Bägare kringburos, och man drack allmänt herrskapets skål.
Derpå vardt det ånyo ett uppehåll. Presten förkunnade, att ännu skulle en förlofning ske, ty godsets herre ville icke vara ensam i glädje på denna dag.
Junker Thomas stod tyst och blek. Han kunde ej röra sig ur stället, förrän Kerstin tryckte hans hand och påminte: nu är det vi, som skola gå fram.
”Ja, svarade han, jag skall gå och dränka mig; och det skall jag göra vid samma sjöstrand, der jag stod och metade fisk i dag. Hvad fick jag då? Intet. Och hvad får jag nu? Intet. Det är lagom åt mig att dö i vågorna.”
Ah, genmälde hon hastigt och tvert, du får icke dö på annat ställe än Korpagäll. Se så, kom!
Thomas fattade mod, tog Kerstin vid handen och gick fram till presten. Så förlofvades också de.
Nu buros åter bägare omkring. Derpå börjades en glad musik, och det vardt dans.
En liten tid derefter höllos också de tvenne bröllopen. Der stod Thomas brudgum i en dannemans hederliga, men enkla drägt; och Wartofta-Kerstin visade sig klädd som en äkta danneqvinna från Korpagäll. Herr Laurits bekostade äfven detta bröllop jemte sitt eget på samma dag; och sedan all vigsel var slutad, gick han sjelf med i dansen, då kronan dansades af Kerstins hufvud. Men unga fru Björnram räckte sin Hand åt bonden på Korpagäll, bjudande honom upp till menuett efter landsbygdens sed. Thomas bugade sig och tackade vördnadsfullt. Efter dansen strök han luggen ur pannan, gick till sina föräldrar, och sade: ”Gud har gifvit mig till fru den jag tänkte få till hustru; och lofvad vare Herren, som bäst vet hvad han gör. Gud gifve nu bara ock, att jag måtte hafva bekommit en nådig hustru, likasom jag säkert vet att jag fått en nådifru.”
Så lefde herr Laurits och fru Karin på Björnramarnes gamla gård; och de voro till en föresyn, glädje och hopp för alla.
Karin bjöd ofta sina föräldrar upp på slottet till sig, och hon sade: ”den fisk, som Thomas och jag ville taga tillsammans i gröna gräset, for bort ifrån oss i sjön, och vi sågo honom aldrig mer. Gud ville det så. Den jag tänkte få till man och husbonde, har blifvit min bonde under mig; men allas vår herre och öfverman har jag bekommit till man. Så lefven nu då, min far och mor! och alla goda vänner och godsare skola lefva roligt med eder.”
Efter tre fjerdedels år, då våren åter började blomma, frågade herr Björnram sin fru, om hon önskade att han skulle bygga om slottet, nedrifva de skröpliga murarne, förnya tornen och åter upplaga allt? Vi äro begge unga, sade han; passar det, att vi lefva i dessa ruiner?
”Älskar du dem icke mer?” frågade hon.
Jag älskar att göra vår boning efter din smak, svarade herr Laurits. Säg derföre endast huru du önskar, Karin?
”När jag första gången, vid din sida, gick upp åt höjderna bland dessa murar, då anade jag icke, att kärlek, lycka och täckt behag sutto derinnanföre och väntade på mig. De hafva tagit och slutit mig i sin famn. Stackars murar!”
Du vill då, att ruinerna icke skola nedrifvas?
”Ombygg allt som behöfver förnyas för lifvets och lefnadens skull. Gör boningen skönare, friskare, gladare — fortfor hon. Låt blott det röda tornet qvarstå, till minne och ljufhet i en tid som kommer. Tror du jag nånsin glömmer, när du ville skrämma mig till döds? Den kammaren, der det skedde, vill jag hafva i behåll: det ljufva fängelset, der din djupaste och innersta kärlek till mig först utbrast i hög blomning: och jag önskar, att våra barn skola se huru den kammaren såg ut i samma skick och i sjelfva den stunden.”
Det skedde så. Det gamla slottet ombyggdes, och efter några år funnos de förfallna stenhoparne ej mer. Men ”fru Karins torn” behölls; det står ännu, och skall länge stå till hågkomst och glädje för efterkommande.
Och så slutas denna novellette, för att gifva rum för en annan.
