Historiska episoder
| ← M. J. Crusenstolpe |
|
G. H. Mellin → |
I.
SOLFJEDERN.
1744.
På Mälarens mörkblå hyende, siradt med glittrande fransar af solens guld, gungade en präktig slup, hvars långa vimpel och hvita sidenflagga, der svenska riksvapnet utsydt, blänkte i färger, skalkades med den ljumma sommarvinden och hägrade i spegeln af den klara sjön. Dånet af hurrarop från Tyska botten, der farkosten lade ut, genljöd på afstånd, men öfverröstades efter hand af jublet från kusterna, förbi hvilka slupen ilade. Oaktadt söckendag var befolkningen, som öfverallt skockade sig kring stränderna af farvattnet, der den kungliga farkosten gled fram, klädd i högtidskläder: hela orten hade för dagen inställt sitt arbete: allt smyckades till fest: alla brunno af längtan att få beskåda festens föremål, — föremålet för alla samtal, för allas nyfikenhet, för Sveriges framtida förhoppningar.
Undra ej, Läsare! öfver denna glädjeyra. Mera än ett halft århundrade hade förflutit sedan Svenska Folket sist såg någon af sina varande eller blifvande regenter fira sitt biläger. Ty när Fredrik frän Hessen, som nu höll Wasarnes spira, förmäldes med systern till Carl den Ende, anade man ingalunda att brudkronan en vacker dag skulle förvandlas i kronan öfver Sveriges rike. Nu stod på slupens däck den nyligen utkorade Thronföljarens väntade gemål, Preussens Konungadotter, Prinsessan Lovisa Ulrika, namnet och sinnebilden af sin på slupen sönderbrustna solfjeder.
En allmän glädje uppstod öfver den nya omvexling invignings-akten skulle bereda hofvets tidsfördrif. En allmän hjertklappning af oro bemäktigade sig hofkretsen, än af hopp att vinna den höga utmärkelsen; än af fruktan alt varda förbigången och blottställd för de belyckligades triumferande hån. Lovisa Ulrica, som känt ett hemligt nöje af denna spänning, lät den omsider upphöra, då hon till medlemmar af sin Orden utnämnde: Öfverhofmästarinnan Grefvinnan Strömfelt, född Wrangel, enka efter Riks-Rådet Grefve Strömfelt, som efterlemnat ett aktadt namn både på Carl XII:s slagfält och i Fredrik I:s rådkammare, — Grefvinnan Tessin, född Sparre, perlan nu i den svenska Konungaborgens umgängen, och som förut varit det i flera utländska hof, hos hvilka hennes man, beklädd med lysande uppdrag, utfört svåra och vigtiga värf; — Hoffröknarna Sjöblad, Liewen, sedermera gift med den ryktbare Öfver-Intendenten Baron Hårleman, — Ulrika Strömfelt, som fick till make Stockholms makalöse Öfver-Ståthållare, Riks-Rådet Baron Carl Sparre, — Agneta Strömfelt, den oförgätlige Landshöfdingens i Malmöhus-län, Baron Adlerfeldts hustru, — Grisheim, Taube, slutligen gift med en af Rikets Herrar Grefve Pontus DelaGardie, — Sparre, vid Bourbonernas bof, dit hon åtföljde sina nära anförvandter Grefve och Grefvinnan Tessin känd och firad under den smickrande benämningen: ”la charmante rose” och moder sedermera, i sitt äktenskap med En af Rikets Herrar Grefve Carl v. Fersen, åt tvenne af de tre behagens döttrar, Augusta och Ulla, dem Kellgren besjungit i skaldestycket ”Gratiernes döpelse” — och slutligen vännen från hemlandet, Fröken von Knesbeck. Vid instiftelsen utnämnde Lovisa Ulrica blott en enda riddare af det andra könet, och denne var, som läsaren lätt torde föreställa sig, Riks-Rådet Grefve Tessin.
Ordenstecknet tydde helt och hållet på den händelse, som föranledt upptåget. Det bars på venstra bröstet i citrongult land, och bestod i en himmelsblå emaljerad glob, derpå ett förgyldt skepp, hvaröfver nordstjernan strålade. Globen hvilade på pinnarne af en utspänd solfjeder, genomdragna med ett hvitt band, hvarest med svarta bokstäfver stod skrifvet, på ena sidan: ”La liaison fait ma valour;” och på den andra: ”La division me perd” öfver Ordensstjernan syntes Lovisa Ulricas namnchiffer, prydt med furstlig krona.
Det fanns den tiden icke i Sverige någon af staten erkänd Orden. Kronprinsessans gjorde just derföre så mycket större uppseende, hvilket stegrades i mohn som hennes inflytande på sin gemål blef oinskränkt och i ögonen springande. Man ansåg ordenstecknets valspråk för en partifana, och tog illa vid sig deröfver, att blott Hattarnas hufvudman, Tessin, blifvit hedrad med utmärkelsen, eller, som man fastmera förmodade: invigd i förtroenderna. Missbelåtenheten med detta förhållande uttalade sig högt samt nådde till och med utländningens öron.
Lovisa Ulrica, som hvarken ville öfvergifva sin stiftelse eller sina syften, sökte lugna misstankarne dermed, att hon till riddare af sin orden utnämnde äfven en Mössa. Hennes val föll på Riks-Rådet Baron Cedercreutz, vid hans återkomst från beskickningen till Ryssland, emedan hon ansåg honom för den fogligaste bland pelarne för sitt parti. Detta var den tiden avigt sinnadt mot det unga hofvet; men hade kanske just derföre gamle kungens öra.
Arffursten Gustaf (III) föddes: nytt jubel i palats och hyddor; nya fester vid hofvet; nya medlemmar af den höga modrens orden. Denna gången träffade utmärkelsen Riks-Rådinnorna Dücher, Lagerberg och Posse. Kung Fredrik, som ännu icke hade några ordnar att öfva nåd med, rynkade ögonbrynen åt Kronprinsessans utdelningar af stjernor. För att ställa honom till freds fästade hon en sådan på Riks-Rådet Eduard Taubes bröst: fadren till Konungens begråtna förklarade älskarinna, Riks-Grefvinnan. Detta blef sista gången Solfjeders-Orden förunnades. Korrt derefter inrättades stats-ordnar äfven i Sverige. Adolf Fredriks högdragna gemål ville undvika förödmjukelsen att finna sina utnämningar mindre eftersträfvade än Konungens, och inställde dem derföre en gång för alla. I afsigt sannolikt att trösta henne, föranstaltade Tessin, som både i Sekreta-Utskottet och i Rådkammaren genomdrifvit förordnandet om statens Riddare-Ordnar, att Svärds-Ordensbandet fick lika färg med det, i hvilket Lovisa Ulricas Solfjedersorden burits.
II.
GUSTAF III och FÄLT-VÄBELN.
1786.
Praktstycket Gustaf Wasa inöfvades under Konungen-författarens egen tillsyn och ledning. Ingen oregelbundenhet i spel, klädsel, eller skådeplatsens anordning undföll hans skarpa, öfvade blick, och i den sofrande degeln af hans säkra smak sammangötos de spridda dragen från Gustaf den Förstes bragdrika, kärnfulla, något råa tidehvarf, med förfiningen, glittret och glädjen af den Tredjes.
Arm i arm med sin förklarade gunstling spatserade Konungen fram och tillbaka på theatern, under en mellanakt. Blixtsnabbt stötte hans rörliga inbillningsgåfva mot någon oangenäm tanka; ty hans panna mulnade hastigt; han tvärstadnade och yttrade, så högt att de kringstående förnummo hvarje ord:
”Jag vet att en hånskrift mot skådespelen är i omlopp: har du sett den, Armfelt?”
”Nej, Ers Maj:t,” blef svaret.
Några steg bakom stodo manskap och underbefäl af Gardet, som skulle biträda vid styckets uppförande. En Fältväbel närmade sig, vördnadsfullt och frimodigt, samt hviskade till Baron Armfelt: ”jag minns hånskriften helt och hållet och skulle, om det befalles, kunna till och med teckna upp den.”
”Hvad säger han?” sporde konungen lifligt.
Armfelt anförde ordalagen.
De Brandenburgska ögonen mätte, forskande, Fältväbeln från hjessan till fotabjellet. Hans raka, smärta, rasliga skepnad, hans klara själfulla blick, hans otvungna men tillbörliga hållning, hans öppna sätt behagade Gustaf. Ingenting gjorde på honom starkare intryck än ädel dristighet. Förenades den med fördelaktigt utseende, qvickhet och belefvenhet, så hade man sin lycka i egna händer medan denna spira blänkte i norden. ”Foi de gentilhomme! alldeles icke illa! — utbrast konungen, efter slutad mönstring; vändande hufvudet från Fältväbeln till Armfelt, som med en jakande åtbörd gaf sin hyllning åt beskyddarens omdöme — följ mig!”
Gustaf vinkade åt Fältväbeln, nickade åt Armfelt och så gingo alla tre lilla trappan från theatern till konungens enskilta rum i Operahuset.
När de kommit in i röda kabinettet, kastade Gustaf sig vårdslöst på divanen; Armfelt satte sig, opåminnt, vid hans sida, och Fältväbeln, stående midt framför dem, fick befallning att börja. Han upprepade nu ur minnet: ”Svar på Götheborgska Vitterhets-Sällskapets prisfråga: hvad verkan göra skådespel på folkets seder?”
Lekande med berlockerna i sina uhr, afhörde konungen, med slukande uppmärksamhet, hvarje ord, som flöt öfver Fältväbelns läppar. När denne slutat, frågade Gustaf, temligen hvasst och med lågande ögon:
”Hvad tycker du om det der.”
”Fältväbeln: ”Jag förstår ej att bedöma det, Ers Majestät.
Konungen (bittert:) ”Du är försigtig, märker jag; men det som smakar stadnar qvar i minnet.”
Fältväbeln: ”Jag har nyligen afskrifvit tre exemplar af prisskriften, derföre har jag ej kunnat undgå att komma ihåg innehållet.” Konungen (med mildare röst:) ”Hvad heter du?”
Fältväbeln gaf tillkänna sitt namn.
Konungen: ”Huru gammal är du?”
Fältväbeln: ”19 år, Ers Maj:t.”
Konungen: ”När kom du i tjenst?”
Fältväbeln: ”1777 blef jag, på mitt elfte år gammal, frivillig vid Östgötha hästfolk, och tjenstgjorde för nummer under mötet.”
Konungen (skämtsamt): ”Hur gick tjensten då?”
Fältväbeln (i samma ton): ”Bakfram, Ers Maj:t, ty hästen var gammal och öfvad.”
Gustat och Armfelt vexlade blickar; begge skrattade.
Konungen: ”Fortfar!”
Fältväbeln: ”Samma år blef jag Sergeant utan lön, vid Lifdragonerne i Finland; men fortsatte mina studier och började först göra tjenst vid stora lägret på Parolamalm 1783.”
Konungen (lifligt): ”Der jag bröt af min arm!”
Fältväbeln: ”Jag var den högst olyckliga händelsen helt nära.”
Konungen: ”Hvarföre har du begifvit dig från Finland och hit?”
Fältväbeln: ”Jag hade inga medel att ackordera till indelning, derföre tog jag afsked förlidet år och gick i Holländsk tjenst; men freden kom emellan, och jag sökte mig då in vid detta regemente, der jag nu är anställd.”
Konungen: ”Mvilken är din kompagnichef?”
Fältväbeln: ”Kapten L. G. Tersmeden.”
Konungen (skalkaktigt): ”Man är ju sträng?”
Fältväbeln: ”Ja, Ers Maj:t, och det visste jag innan jag sökte min plats. Han är en duglig officer.”
Konungen (med allvar): ”Aha! . . . . I din tanka äro således icke alla officerare duglige?”
Fältväbeln (efter något besinnande): ”Jo—o . . . . naturligtvis; eljest utnämnde Ers Maj:t dem väl icke till officerare.”
Konungen (storskrattar): Ha! ha! ha! (sedan han hviskat några ord till Armfelt, som likaledes hviskade svaret). ”Vill du ej träda in på den theatraliska banan, der dina vilkor kunde bli bättre?”
Fältväbeln: ”Dertill anser jag mig icke skicklig, Ers Maj:t. Jag kunde bli utskrattad, när åskådarne i stället bordt gråta.”
Konungen: ”Men jag tror att du skulle lyckas . . . . Mvad har du i lön?”
Fältväbeln: ”2 R:dr 19 sk. 2 rst, samt vid pass 24 sk. spanmålspenningar i månaden.
Konungen: Det är visserligen litet; men du har ju också uniform?
Fältväbeln: ”Åh ja, Ers Maj:t, på tre år och syrtut på sex; men det är otillräckligt i sträng tjenstgöring, dag och natt, helst man icke får visa sig trasig.”
Konungen: ”Nå, gå då in vid theatern, så får du så mycket mer.”
Fältväbeln: ”Om nåd ers Maj:t! Flere bland theaterpersonalen gästa ofta hos oss på högvakten för skuld.”
Konungen: ”Ja, chorsångare och skådespelare af mindre grad.”
Fältväbeln: ”Ännu en gång nödgas jag underdånigst bönfalla bos Ers Maj:t om nåd; men Fernstedt hör väl icke till de sämre, efter han dublerar sjelfve Karsten.”
Konungen (hastigt): ”Om den menniskan hade en tunna guld årligen, vore han ändå häktad för skuld, eller försummelse. Fernstedt är intet exempel att åberopa.”
Fältväbeln (efter en suck): ”Jag vet allt för väl, att jag är dömd till korsgeväret för all min tid; men verlden är vid, som ordspråket säger.”
Konungen (stolt, med rynkade ögonbryn); ”Förmätne yngling! hvad skall det heta? . . . . Vet ni icke att skicklighet befordrar?”
Fältväbeln (utan att förlora fattningen): ”Jag får aller-underdånigst nämna, att jag har många skickliga kamrater, som grånat vid korssgeväret.”
Konungen (mildare): ”Sådant kan ju hända bland 90; men flere hafva gått från Gardet, befordrade i landtarméen.
Fältväbeln: ”Ja, adelsmän, Ers Maj:t.”
Konungen reste sig upp från divanen, klappade med ena handen Fältväbeln på axeln, och tog med den andra några dukater ur västfickan, dem han lemnade honom under yttrande:
”Gif dig tillfreds, min gosse! mycket kan ändras i denna verlden . . . . . . Här har du till skrifmaterialer. Skrif ett exemplar af det der otyget, du nyss upprepade, och gif det sedan till Baron Armfelt. Farväl!
1790.
Svenska skärgårdsflottan låg för ankar i Finska Viken, der vår Fältväbel var stationerad på galèren Ekeblad. Den 9 Maj fick han befallning från Sekundchefen för gardet. Öftersten Friherre Bror Cederström, hvilken hos Konungen tjenstgjorde som General-Adjutant, att inställa sig hos honom på Hans Maj:ts fartyg Amphion. Ditkommen och införd i salongen frågade honom
Cederström: ”Vill ni landstiga med en liten trupp vid landsvägen mellan Fredrikshamn och Wiborg, för att bemäktiga er en resande betydande person, ett ilbud, som Hans Maj:t är angelägen att få i sitt vald?
Fältväbeln: ”Jag går hvart hans Maj:t befaller, nu som förr, Herr Baron!”
Cederström: ”Här är nu icke fråga om befallning, utan det är en frivillig handling, som man tilltror er kunna uträtta, och jag är öfvertygad att ni får manskap, som utan missnöje följer er; ty jag känner ert inflytande på soldaten.”
Fältväbeln: Jag är beredd, blott jag får skriftlig befallning, på det att jag icke må anses för en stråtröfvare, om jag blir öfvermannad.
Cederström: ”Det skall ni få. Huru många man tror ni er behöfva?”
Fältväbeln: ”Högst åtta, Herr Baron! Kan jag få en karta till rättesnöre?”
Cederström: ”Här finns blott en, och den kan icke undvaras.”
Fältväbeln: ”Tillåter Herr Baron mig att se den?”
Cederström (sedan han framtagit kartan och Fältväbeln aftecknat något i sin plånbok): ”Ni får med er en Klockare till vägvisare; han är hemma i orten; men ni skall taga yxor med er och bleka i träden, så att ni må hitta tillbaka till kanonjollen, som förer er till stranden och blir qvarliggande tre dagar. Kommer ni icke igen senast morgonen af den fjerde, så anses ni förlorad. Proviant för er och manskap får ni här.”
Fältväbeln: ”Förlåt, Herr Baron! att bleka går långsamt och gör buller. Jag är skogsvand skytt och har icke råkat vilse de föregående åren, jag varit anställd som regementets jägare och varit i handgemäng med Ryssen.”
Konungen, hvars sängkammardörr stod på glänt, så att han kunnat höra samtalet, steg nu upp från sitt skrifbord, stack ut hufvudet genom dörren och yttrade halfhögt: ”Cederström! låt honom göra som han vill; jag känner honom.” Och så satte Gustaf sig ånyo ned att skrifva.
Cederström (sedan Konungen dragit sig tillbaka i sängkammaren): ”Nå skynda då till galèren, välj ut ert manskap och låt dem medtaga pelsar, efter J kommen att ligga i skogen. Vänd sedan snart tillbaka, så skall ni få skriftliga befallningar.”
Fältväbeln: ”Jag anhåller ödmjukast, att i dem namnet må bli utsatt på Prinsen, som jag skall bemäktiga mig.”
I detta ögonblick slog konungen upp på vid gafvel dörren från sängkammaren till salongen, dit han kom inspringande, med pennan i handen, samt utbrast häftigt, med snäsande ton, rynkad panna och gnistrande ögon:
”Hvad skall det heta, min gunstige herre? Hvilken Prins är det ni understår er att tala om?”
Fältväbeln (frimodigt): ”Prinsen af Nassau, Ers Maj:t!”
Konungen (brydd): ”Huru vet ni det?”
Fältväbeln (småslugt): ”Jo, Ers Maj:t, en Underofficer vet också något ibland, och om jag icke visste att denne Prins är stadd på resan för att bära vapen mot min Konung och mitt fädernesland, hade jag aller-under-dånigst undanbedt mig en förrättning, som eljest fått all likhet med det försåt, hvilket lades för Major Sinclaire, då han mördades af Ryssen . . . . . .; och till sådant värf duger icke jag.”
Konungen (läggande sin hand på Fältväbelns axel, mildt småleende): ”Du har rätt, min raska gosse! Jag älskar sådana tänkesätt . . . . Gör nu ditt bästa; men tig för soldaten. Farväl! . . . .” (I begrepp att träda in genom dörren till sängkammaren, vänder Gustaf sig om och yttrar): ”Men huru är nu din plan?”
Fältväbeln: ”Någon plan, Ers Maj:t, har jag ännu ej hunnit fatta, och sällan till och med har jag kunnat följa förut uppgjorda planer, när jag så der på egen hand haft att göra med Ryssen, under mina vandringar i skogarna och emot deras fältvakter; utan jag har rättat mig efter omständigheterna. Nu tror jag mig likväl böra låta fyra skarpskyttar behålla sina gevär; mig och de öfrige väpnar jag med pistoler. Två af skarpskyttarne förständigar jag att skjuta ner hästarna för Prinsens vagn, när jag lagt mig i bakhåll vid vägen. Sedan får jag väl se hvad som är att göra, för att kunna taga honom till fånga och föra honom till Ers Maj:t.”
Konungen (svänger sig på klacken): ”Rätt bra! . . . . Men hvar får du pistoler?”
Fältväbeln: ”På galèren, Ers Maj:t, finnas sådana tillräckligt.”
Konungen: ”Det är sannt. Nå godt! Du har min nåd.”
Och Konungen framräckte, vänligt nickande, sin hand, den Fältväbeln, hänryckt, kysste. Sedan konungen stängt igen dörren efter sig till sängkammaren, tog Fältväbeln afsked af sin Öfterste, kastade sig i en båt och rodde till galèren.
Här samlade han soldaterne kring sig och talade till dem i dessa ordalag:
”Kamrater! jag behöfver åtta man att följa mig i land, genast och frivilligt, förstå’n J; ty det gäller äfventyr, som kan bli bra hett på köpet. Hvilka bland eder gå in på att följa med mig?”
”Jag! jag!” ropade soldaterne nästan mangrant och stego upp vid tofterna, icke blott de, som tillhörde det kompagni, vid hvilket vår Fältväbel var anställd, utan äfven andre, så att han kunde välja bland omtrent 200 man. Han utsåg 7 handfasta karlar, af godt bepröfvadt uppförande, och en skräflare, emedan han var serdeles hemmastadd med Ryska språket. Till honom hade dock Fältväbeln föga förtroende; ty han visste af erfarenhet, att storskrytare och kroghjeltar merändels äro fege stackare i farans stund. Från Amphion erhöll han Kanonjolle, vägvisare samt kostlig och ymnig matsäck. Och nu begaf han sig åstad, två mil sjöväg, till den strand, der han skulle landstiga.
Klockaren, tankfull och svårmodig, syntes föga belåten med sitt uppdrag. Ju djupare Fältväbeln inlät sig med honom i samtal, desto mera blef han öfvertygad, att vägvisaren ej var skapad för den förrädiska roll, han nu skulle utföra. Med sin vanliga uppriktighet sade han honom detta helt öppet och lemnade derföre Klockaren vid landstigningen qvar på kanonjollen, med tillsägelse åt den som der förde befälet, att icke släppa honom i land.
Sedan Fältväbeln landstigit, tillika med sina åtta man, vandrade de flera timmar, innan de i skogssnåret hittade rätt på landsvägen. De följde den en stund, vester ut, till dess de träffade en liten bäck, som genomskar vägen. Här fattades posto, och med tillhjelp af unga granar, som rothöggos och nedsattes i marken, bildades ett bakhåll, fem steg från vägen, öfver hvilken dessutom lades tvänne stockar, som brötos ur den öfver bäcken befintliga bron.
I detta bakhåll lurade Svenskarne på det väntade rofvet. Det dröjde länge innan de blefvo varse någon mensklig varelse. Omkring dem herrskade lugn och tystnad; men i Fältväbelns inre rasade en storm af stridiga känslor, och för hans upprörda inbillning sväfvade ömsom tjusare-konungen, med sina lockande löften om gunst och utmärkelser, — ömsom Malcolm Sinclaire, varnande för straff och hotande med vanrykte. Fältväbelns mulna blick undföll icke soldaternes uppmärksamhet; men de trodde orsaken vara otålighet öfver dröjsmålet; och de delade den af själ och hjerta.
Ändtligen hördes på något afstånd slag af hästhofvar, som närmade sig mer och mer.
”Pass upp, gossar; nu gäller det! — förmanade Fält- väbeln, halfhögt, de sina — försigtighet, påpasslighet, köld och mod vare vår lösen!”
Svenskarnes väntan blef gäckad; det var tvänne Kossacker, som kommo ridande i sporrstreck från Fredrikshamnssidan. De hejdade något litet sin fart vid de öfver vägen kastade brostockarna; men utbristande i svordomen: ”Ecka jebjonamat!” sprängde de öfver och fortsatte, utan vidare undersökning, sin ridt.
Fältväbeln lät det ske obehindradt, oaktadt det för honom varit lätt att taga Kossackerne till fånga eller af daga; men under handgemänget hade Prinsen kunnat anlända och af stridsbullret funnit en väckelse att vara på sin vakt.
Kort derefter framtågade en bataljon Skoppska Grenadierer.
”Hållen eder tysta, kamrater! — varnade Fältväbeln — Här duger ej försöka att slåss; vi äro blott nie och fienderna flere hundrade.”
Bataljonens timmermän lade i hast brostockarna i ordning, och tågade fram, utan att någon bland Ryssarne föll på den tanken att efterspana orsaken till brons upprifvande.
”Denna gången sluppo vi undan faran för godt köp” — yttrade Fältväbeln glädtigt till sina följeslagare, sedan de förlorat den siste af fiendens eftertrupp ur sigte — Det tycks vara ett förebud, som lofvar oss framgång.”
Det dröjde ej länge innan vägen på afstånd ånyo hvimlade af krigsfolk.
”Död och förbannelse! Allt är förfeladt!” — mumlade Fältväbeln vid sig sjelf, när truppen kom så nära, att man kunde urskilja anletsdragen. — Det är ju Prinsen af Nassau till fots i egen person, som går der bredvid Cbefen för regementet, med hvilken han så förtroligt samtalar.”
Så förhöll det sig ock i sjelfva verket, och det var Newskys regemente, som tågade fram.
Emedlertid skred ena bataljonen obekymrad förbi, utan att upptäcka bakhållet. Ryssarne hade ej sidopatruller, fastän deras fiende låg dem så nära på sjön och utan svårighet kunde landstiga. Men då trossen och krigsförnödenheterne skulle färdas öfver den illa lagade bron, brast axeln på en kärra. Medan en ny axel skulle insättas ställde eftertruppen gevären från sig, och manskapet gick på sidorna af vägen. En rysk soldat förirrade sig bland buskarna, upptäckte bakhållet och gjorde larm.
”Försöken att fly, kamrater! — ropade Fältväbeln till de sina — Det är nu icke att krusa med.”
Och de begåfvo sig hals öfver hufvud på flykten.
Det hade snögloppat på morgonstunden. Ryssarne hade derföre låsbetäckare på sina gevär. Det dröjde således innan de kunde skjuta. Slutligen aflossade de på vinst och förlust några skott, men sköto bom.
Fältväbeln, som förmodade att fienden skulle undersöka hvarest Svenskarne landstigit, drog, för att missleda honom, sig långt vester från stället der Kanonjollen låg. Vid en hafsvik, nära en by, påträffades en gammal båt, i hvilken fanns blott en åra. Fältväbeln och sex man stego i båten; två hade skiljt sig från honom under flykten. Med den qvarblifna åran samt en gevärskolf kafvade man sig nu utom skotthåll och låg sedan en god stund stilla, for att invänta de begge borttappade soldaterne; men då desse icke hördes af, fortsattes den obeqväma rodden till en holme, der en not var utspänd. Af noten togs tågen; den enda ahl, som växte vid stranden, nedhöggs och blef mast; fyra af manskapets pelsar häftades samman till segel; åran begagnades till styre. Så utrustade gingo flyktingarne till sjös, för att komma till kanonjollen eller flottan. Det var dock föga sannolikt att de med lifvet skulle hinna dit. Half storm, stark sjögång, nästan motvind, hvarföre mångfaldiga vändningar måste göras, då vattnet rusade in i båten, som dessutom var läck, så att två man, hvilka skiftesvis aflöste hvarandra, oupphörligt voro sysselsatte att ösa vatten med hattarna: det var mödor, som uttömde deras yttersta krafter, medan döden hvarje ögonblick sväfvade öfver deras hufvuden och vågen öppnade sina afgrunder för att begrafva deras lik. Efter tvänne dygns seglats, under oafbrutna ansträngningar och öfverhängande lifsfara, fingo de ändtligen jollen i sigte. ”Vi äro räddade!” utbrast Fältväbeln. Det var också hög tid, om eljest räddning skulle bli möjlig; ty redan tröttnade deras öfverdrifvet tillitade krafter och förtviflans likgiltighet började innästla sig i deras håg. Kanonjollen lade ut emot dem så fort den hann: man anade der, hvilka desse sällsamme seglare voro; ty de två man, som vid flykten från bakhållet vid landsvägen, skiljt sig från de öfriga, hade, medan desse kämpade mot böljor och vindar, sökt sig fram en annan väg till jollen, och underrättat sina landsmän der om förloppet. Genomblötte, uttröttade och utvakade gingo flyktingarne ombord på den säkrare och beqvämligare farkosten. Hvila var nu deras första behof; sömn blef deras första förrättning. De insomnade så tungt, att de ej vaknade förr, än vid tillropet från Amphion, dit jollen under tiden styrde kosan. Konungen sjelf stod på däck och afbidade otåligt underrättelse om utgången af det uppdrag, som blifvit Fältväbeln anförtrodt. Stillatigande, allvarsam och med spänd uppmärksamhet afhörde Gustaf hans herättelse, yttrade, sedan han slutat, icke något enda ord, förafskedade honom med en hastig böjning på hufvudet, lika litet utmärkande nåd som ogunst, och skyndade från däcket ned i salongen.
Fältväbeln, som bespetsat sig på och ansåg sig berättigad till ett helt annat bemötande, gick misslynt tillbaka i kanonjollen, som nu förde honom och manskapet åter till galèren Ekeblad.
De hade knappt hunnit der sätta foten på däck, då befallning ankom från Baron Cederström, att två¨ gardister, som varit med vid ströftåget, skulle i ögonblicket inställa sig på Amphion. Det skedde. De utvalde gjorde lika stora ögon som de qvarlemnade. Fältväbeln blef mer och mer mörk i hågen.
På Amphion släpptes gardisterne in en i sender uti salongen, der Konungen personligen förhörde dem, hvardera särskildt, rörande förloppet vid landstigningen, bakhållet och flykten; och sedan han från de största till de minsta omständigheter jemfört soldaternes berättelser med Fältväbelns, fingo de befallning att återvända till galèren.
Nygirigt sporde Fältväbeln sina förra olyckskamrater hvad de haft att göra och huru de blifvit bemötte på konungens yackt; och sedan de begge soldaterne redogjort för alltsammans, yttrade han halfhögt: ”Således misstroende till på köpet! Det är då den tack och vedergällning man har, för det man af fri vilja sätter lif och ära på spel.”
Följande morgonen fick Fältväbeln befallning att, tillika med det manskap, som vid landstigningen stått under hans befäl, ånyo infinna sig på Amphion, paradklädde. De blefvo der uppställde på däcket och fingo tillsägelse att vänta. Under tiden visades dem utmärkt höflighet af alla på den Kungliga farkosten; Officerarne slogo en ring kring dem och läto dem förtälja sitt äfventyr, af hvilket Fältväbeln endast förteg namnet på Prinsen, som varit ströftågets hemliga föremål.
Efter en stund uppträdde Gustaf sjelf på däcket, uppvaktad af sin stab. Han höll till den lilla kommenderingen från galèren ett smickrande tal; berömde krigshärens tukt, nit och mod i allmänhet, sedan det jemförelsevis ringa antalet illvilliga orostiftare blifvit afsöndradt och hemskickadt; och slösade de utsöktaste loford på dem särskildt, som nyss, i ett vigtigt och frivilligt uppdrag, uthärdat oerhörda mödor och stundliga lifsfaror. Nu vinkade han Fältväbeln fram till sig och räckte honom med egen hand skådepenningen ”för tapperhet i fält”, hvilken Adjutanten af Flygeln Baron Hamilton genast, på Konungens befallning, fästade i ett blått vattradt band, på Fältväbelns bröst, medan andre Adjutanter tilldelade lika beskaffade utmärkelser åt de åtta soldaterne.
I detsamma hviskade Gustaf till Fältväbeln: ”jag vet att du är misslynt, för det att jag anställt förhör med ett par af ditt manskap och sålunda kontrollerat dina uppgifter. Så ofta som jag blifvit bedragen, bör det ej förundra dig att jag är misstänksam. Var nu vid godt mod; jag är nöjd med dig.”
Med hög röst tillade Konungen: ”Du har min nåd och skall icke bli glömd, var viss derpå. Farväl nu, tappre bussar!”
Och med en nådig åtbörd förafskedade han den lilla truppen, som, hänryckt, svarade med ett skallande: ”Gud bevare Konungen! Lefve Gustaf! hurra!”
Konungalöftet till Fältväbeln föll icke ur Gustafs minne och hölls i helgd äfven af hans närmaste efterträdare. Innan kort blef Officersfullmakt utfärdad för den käcke och frimodige ynglingen. Han lefver ännu (1843), grånad under vapen, med Majorstecknet på sin axelprydnad och Svärdsorden på sitt bröst, bredvid belöningspenningen i silfver, som der fästades af tjusare-konungen, hvars dyrkade bild den 80-årige Krigaren förvarar djupt ristad i sitt tacksamma hjerta.
III.
ETT BLAD UR MIN DAGBOK.
1813.
Augustisolen den 3:dje på morgonen hade knappt hunnit sprida sina glödande flammor öfver himlabrynet i öster, då vid Ramlösa allt hvad lif och anda hade befanns i verksamhet, icke för att uppfriska sig med det ur klippväggen framspringande helsovattnet, utan för att åkande, ridande eller gående, ila till Helsingborg. Trängseln var utomordentlig på vägen dit, och gatorna i den lilla trefliga staden kunde knappt rymma de otaliga skarorna. Alla fartygen på svenska redden flaggade. Gent öfver det spegelblanka Sundet hvimlade det af menniskor på Selands vackra kust och på bryggan vid Helsingöhr. Den ovanliga rörelsen på svenska sidan hade väckt uppmärksamhet och oro hos danskarne; ty en olycklig broderstvist söndrade den tiden Skandinaviens folk, och den förkolnande syskonkärlekens gnistor glimmade blott svagt under askan af de styrandes politiska funder.
I Helsingborg såg man denna morgonstund, blandade om hvarandra, krachaner och trasor, utsökta fruntimmersdrägter och klumpiga trädskor, — blandade, utan att draga sig undan för hvarandra, Man gissade, man väntade, man undrade, man frågade, allt högt, man stötte på hvarandra, så snart någon mensklig varelse skönjdes på trappan af ett hus, som utgjorde medelpunkten för allas uppmärksamhet.
Ändtligen öppnades en port och tre personer utträdde. Liksom medelst ett trollslag blottades i ögonblicket, frivilligt, alla karlars hufvuden. Excellencen Grefve Fabian Fersen och Generalen Grefve Strömfelt höllo sina hattar öfver de på rockarna insydda stora ordenstecknen, för att dölja sin rang.
Den ena af de personer, som visade sig på trappan, bar uniform och ordensband, hade framstående anletsdrag: näsa af en örn, ögon af en falk, till färgen mörkbruna, starka svarta ögonbryn och krusigt hår.
”Det är han!” hviskades halfhögt ur hopen, och tusen blickar fästades, forskande, på mannen med det söderländska utseendet. ”Nej, del är icke han” invändes dock genast; och på en gång vände sig alla ögon åt den andra personen, med sydliga, ehuru mindre starka drag. ”Icke han heller!” anmärktes straxt derefter. Åh, kors! då måste det vare den tredje; ty nu finnas ej flere att välja på.”
Och denne var det . . . . .
Hvem?
Den fordna Franska Republikanska Rhenarmèens frejdstore General en chef, Segraren vid Hohenlinden.
Ett mera nordiskt utseende har knappt vår tids svenskar, om man kanske undantager den mörka hyn, hvilken dock mot slutet af varma somrar ej är sällsynt att träffa äfven bland oss. En i form, höjd och bredd ganska vanlig panna, föga vittnande om snillets eld, men destomer om en bergfast jernviljas beslutsamhet; små dunkelblå ögon; en ganska stor näsa, med en knappt märklig böjning; en mun, fattig på uttryck, om man så vill, men desto rikare på vackra jemna tänder, af en bländande hvithet; kal hjessa, omgifven af en tunn krans grånadt hår; yfvigt grått kindskägg: men rakad öfverläpp; solbrända händer och ansigte; stark kroppsbyggnad; breda axlar; längden något öfver medelmåttan; lutande ställning, stora knäskålar och ganska krokiga knän, då han går: se der Hjeltens trogna bild, hvarken smickrad eller vanställd.
Med iakttagande af anständighet och snygghet kan ingens klädsel vara enklare, än General Moreaus den 3 Augusti 1813. Grön frack, med släta förgyllda knappar, hvit väst, ljusa casimirspantalonger, stöflar, rund, något luggsliten hatt, guldur, med vidhängande svart sidenband och nyckel af stål: deruti bestod alltsammans.
Man letade förgäfves efter något spår till ordenstecken på hjeltens från Republikens tider fria bröst.
Moreau’s sätt att vara passade fullkomligt till hans anspråkslösa drägt: ingenting utmärkt, hvarken frånstötande eller intagande. Allvarsamt, höfligt, men kallt, besvarade han allas helsningar, allas vördnadsbetygelser och syntes föga bekymra sig om att folkskaran fanns der blott för hans skull. Så vidt man kan dömma af den stund, jag hade tillfälle se honom i dag, måste hans väsende vara särdeles lugnt och allvarligt; ty för leende tycktes hans läppar ej danade.
Han gick ned på Helsingborgs brygga, lät gifva sig en tub och beskådade genom den länge danska kusten, medan han gjorde en och annan strategisk anmärkning, for den händelse att Sundet blefve krigets skådeplats.
När Generalen vände tillbaka att sätta sig i resvagnen, begärdes företräde af en korporal vid den fördelning af konungens eget värfvade regemente, som var anställd till hedersvakt hos Moreau, och som för honom gick i gevär. Korporalen, som hette Rinaldi, hade tillförene tjent under Moreaus befäl; och denne lofvade nu att draga försorg om hans framtid.
Hjelten kom från Amerika, hade tagit vägen öfver Götheborg och var stadd på resan till de förbundna härarne i Tyskland. Sveriges utkorade Kronprins, frihetens Riddare, han också, innan verldshändelserna kastat honom på öfversta trappsteget till en thron, hade skrifvit till Republikens fordne öfverbefälhafvare vid Rhen: ”Er ankomst hit till Tyskland anser jag lika fördelaktig, som en förstärkning af 100,000 man.” — Det var mot Frankrike Moreau och Bernadotte nu förenade sina segervanda svärd! . . . . .
IV.
UTAN KRONA.
1829.
I Leipzig: bebodde Öfverste Gustafsson ett numreradt rum på värdshuset ”Die goldene Säule.” Han spisade i källarsalen ensam vid ett litet bord, dit han sjelf bar ett glas och en butelj dricka. Hans middagsmåltid bestod blott i två rätter mat, tillika med aptitsupen och en liten smörgås. Vin förtärde han aldrig, mer än en gång då han var bjuden på en familjfest hos värden, i anledning af dennes hustrus tillfrisknande efter en barnsäng. Vid detta tillfälle föreslog f. d. Konungen tvänne skålar: en för modren; den andra för barnet. En gång lemnade han ned till värdfolket sin svarta halsduk, med begäran: ”att en bit måtte bli tagen inuti, för att laga ett söndrigt ställe utanpå, som mer föll i ögonen.” Sjelf borstade han sina kläder och stöflor. Han sysselsatte sig mycket med att skrifva, tog aldrig emot besök och gjorde ej eller några, oftare än när han uppbar sina qvartaler; då drack han thé hos bankieren. F. d. Konungen hade sålt sina juveler och utsatt beloppet mot 3,000 riksdaler Sachsiskt kurant i lifstidsränta, af hvilken han knappt lefde upp mer än tiondedelen. Svenskar blefvo hos honom aldrig emottagne: en som gjort försök att vinna inträde, visade han på dörren, hvilket förfarande kan förklaras, dels af farhåga för det efterträdande regenthusets kunskapare, som äfven plägade förkläda sig i deltagandets larf, och dels af harm öfver den 13:de Mars och dess följder. En annan Svensk hade velat lemnat värden en börs med guldmynt och en vexel för f. d. Konungens behof; men värden, kännande de Gustavianska föresatsernas oböjlighet, afslog anbudet. En dag under måltiden i källarsalen, der Öfverste Gustafsson brukade språka med dem som sutto vid andra bord, talades om det just då pågående kriget mellan Ryssland och Turkiet. F. d. Konungen spådde olyckor åt Profetens folk, äfven derföre, att Mahmud låtit raka bort Museimännens skägg, dem af Försynen gifvet till en prydnad. Härvid yttrade någon, med tonvigt, att om skägget befordrade framgång, borde en viss John Hall i Sverige göra stor lycka, emedan han i många år låtit sitt vexa. Fastän detta sades på tyska, blef f. d. Konungen ganska uppmärksam, fixerade skarpt den som talat, kände igen honom, vinkade honom till sig, frågade efter Hall, efter hans svåger Excellencen Grefve Claës Wachtmeister, efter svenskens ”vackra” syster och efter hans fader, som fått fullmakten på sitt embete af f. d. Konungen. Samtalet, som nu blef lifligt, förflyttades från det lilla bordet, der svensken blef slående medan f. d. Konungen satt, till en fönsterfördjupning. Hans sista reflexion gällde Grefve Rosenblad, hvars nit och verksamhet f. d. Konungen berömde, med tillägg: att ”den mannen vore brukbar för alla Regeringar.”
Öfverste Gustafsson var vid detta tillfälle klädd i blå bonjour och nankinsbyxor samt har långa röda mustacher. Intet ordenstecken syntes på hans rock. Han var i Leipzig särdeles afhållen för sitt fromma uppförande.
Ett offer för sitt okufliga hat till Napoleon, så länge Europa darrade för hans värja, försonades Öfverste Gustafsson af hans motgångar och blef hans vän efter slaget vid Leipzig. Med den ridderlighet, som låg i f. d. Konungens lynne, gaf han sjelf sin fordne fiende dessa förändrade tänkesätt tillkänna; förklarade honom vara den monark, öfver hvars uppförande Gustaf Adolf hade minst orsak att beklaga sig; begärde en fristad i Frankrike, — och erböd sig att blifva Napoleons Adjutant. Kejsaren svarade med försäkringar om högaktning, erkänsla och välönskningar, samt med ett afslag i smickrande ordalag. Napoleon har för efterverlden yppat bevekelsegrunden till detta afslag. Han ansåg nemligen, för sin egen äras skull, sig ej kunna erbjuda exkonungen af Sverige gästvänlighet med mindre, än att återställa den spira, Napoleon låtit rycka ur hans händer, och till ett sådant företag: var tiden mera oåterkalleligen förbi för dem begge.
Tvänne år senare befann exKejsaren sig i nära nog samma belägenhet, och tillitade samma utväg som Öfverste Gustafsson: den, att förtro sig åt sin mäktigaste fiendes högsinthet. Englands svar blef St. Helena.
ödet hade ställt dessa begge ex-monarker emot hvarandra i lifvet först, och på samma olyckslinea sedan, för att visa sin allmakt öfver de mäktige på jorden. Huru stor, huru firad som helst: när motgångens timma slår, — farväl med samtidens egennyttiga hyllning! Statskonsten erkänner endast välden, som stå upprätt, och låtsar ej märka Furstar, ehvad de lysa af anor från Oden, eller af bedrifter, odödliga som hans, så snart desse Furstar råkat blifva — utan krona.
