I grönan skog/Kapitel 29

←  Eftertanke

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius När banden knytas

I grönan skog  →

FEMTE DELEN

Avslutning

I.
När banden knytas.

Berättelsens sista dag inföll just vid den tid i årstidernas utveckling då lantfolket går till vila bland nästan bara träd, då de sövas av det fallande regnet och nästa morgon vakna bland utslagna träd; då landskapet synes besvärat av lövverkets plötsliga tyngd och glans; då nattskärran kommer och spelar upp sin entoniga melodi för sommaren; då äppelträden ha blommat och vägarna och gräset i trädgårdarna äro strödda med fallna blomblad; då ömtåliga blommors kalkar förmörkas och tyngas ned av honungsbiens flockar, surrande högre och högre, tills surra är ett allt för milt uttryck för detta allt genomträngande ljud; och då göken, koltrasten och sparvarna, som hittills varit glada och respektfulla grannar, bli bullersamma och envisa förtrogna.

Geoffrey Days hus i Yalbury-skogen var till det yttre sig alldeles likt denna årstid, men ett ursinnigt skällande från hundarna på gårdssidan tydde på osedvanliga händelser någonstans där inne. Innanför dörren möttes man i sanning av en syn som var någonting ytterst ovanligt i den enslige skogvaktarens och tillsyningsmannens boning.

I rummet sutto och stodo i olika vresiga ställningar våra gamla bekanta, morfar James och farfar William, formannen, mr Penny, två eller tre barn, bland dem Jimmy och Charley samt tre eller fyra lantliga damer och herrar längre bortifrån, vilkas namn vi icke behöva känna. Man såg och hörde Geoffrey där han trampade fram och tillbaka i en sidobyggning och ute bland buskarna för att ett stycke i förväg se till sådana småsaker som hörde till det dagliga arbetet, så att han under dagens lopp skulle ha fria händer att göra annat. Hans skjortärmar voro uppkavlade, hans bästa nya byxor vilka han ifört sig på morgonen voro tillfälligt dolda av ett arbetsförkläde, medan viktiga förehavanden upptogo honom. Han såg då och då när han gick förbi på bikuporna för att utröna om hans hustrus bin svärmade; och till sist rullade han ned skjortärmarna och gick in och pratade med forman Dewy medan han knäppte ärmlinningarna, detta för att spara tid; därefter gick han upp i övre våningen och hämtade sin bästa väst och gick ned igen för att säga något mer, medan han knäppte den, varvid han såg stadigt in i formannens ansikte som om denne varit en kikare.

Möbleringen hade minskats på oroande vis, i det alla dublettpjäser försvunnit, däribland klockan av Thomas Wood; Ezekiel Sparrowgrass var ensam kvar att åberopa sig på i fråga om tid.

Fancy höll sig i övre våningen, där hon tog emot det ena klädesplagget eller prydnaden efter det andra och med korta, avbrutna små skratt, mera nervösa än muntra, svarade på de anmärkningar som mrs Dewy och mrs Penny tid efter annan gjorde till henne, medan de hjälpte henne med påklädningen. Mrs Day hade nämligen föreburit som skäl för att hon stängde sig inne på sitt rum hela förmiddagen att hon kände sig konstig i huvudet. Mrs Pennys huvud pryddes av nio korkskruvslockar på varje sida och en stor nackkam instucken i håret liksom en borg på en brant höjd.

Samtalet rörde sig just nu om lysningen; det hade nämligen lyst ut söndagen förut.

— Hur tyckte ni det lät? frågade Fancy försiktigt.

— Mycket bra, sade mrs Penny. Jag har aldrig hört något som lät bättre.

— Men hur?

— Å, så fint och naturligt, säg gjorde det inte, Reuben? ropade hon genom springorna i det opanelade golvet till formannen där nere.

— Vad är det om? sade formannen och såg frågande upp i taket för att få ett svar.

— Lät det inte bra då det lyste för Dick och Fancy förra söndan i kyrkan? kom det åter uppifrån med mrs Pennys röst.

— Jojomän vad det gjorde, gubbar! allrahelst första gången. Det var ett välsignat tasslande och viskande i hela församlingen, säg var det inte, granne? sade formannen till mr Penny och tog åter upp samtalets tråd för egen räkning och, med tanke på att han skulle höras till rummet ovanpå, talande högljutt till mr Penny, som satt på knappa tre fots avstånd från honom.

— Jag kan inte minnas att det någonsin varit ett sånt viskande, sade mr Penny mycket högt även han, till dem i rummet ovanpå. Och så lessna och avundsjuka flickorna såg ut, sannerligen en sån avund har jag aldrig sett.

Fancys drag skiftade i oräkneliga små rodnader och hennes hjärta klappade i oräkneliga små dallringar av tillfredsställelse. — Men, sade hon, det var kanske bara därför att det var slut på gudstjänsten?

— Visst inte, det hade ingenting med det att göra. Det var bara därför att ni är så ansedda i församlingen. Det var alldeles precis som di alla och envar hade kommit på Dick med att kyssa ihjäl er, var det. Var det inte så mrs Dewy?

— Jo just så var det.

— Så folk ska prata om allt vad man gör! utropade Fancy.

— Nåja, om ni hittar på vackra visor, kära vän, så kan ni väl inte klandra andra för att de sjunger dem.

— Du gode Gud, hur ska jag komma igenom alltsammans? sade åter den unga damen, men bara så de som voro i rummet kunde höra det. Hennes andetag voro någonting mitt emellan suckar och flämtningar, ögonen runda och lysande, ansiktet upphettat.

— Åhå, du kommer mycket gott igenom det alltihop, barn, sade mrs Dewy lugnt. Det värsta i hela ceremonien det är när de komma och hämta en; när du väl går fram till koret i kyrkan, så kommer du att känna dig hur säker som helst. Jag vet då bara att jag kände mig morsk som en soldat hela tiden, fast jag tittade ned förstås och såg blyg ut som en flicka ska göra. Kom bara ihåg det Fancy!

— Och jag gick uppför kyrkgången så lugnt och stilla som ett lamm, tillfogade mrs Penny. Se Penny är så liten till växten. Men visst var jag yr i mössan invärtes. Nå, jag tänkte som så: ska det vara, så går det väl också! Gör du på samma sätt: säg bara tyst: ska det vara, så går det väl också!

— Är det då sådan underbar kraft i de orden: ska det vara, så går det väl också? frågade Fancy.

— Underbar! Det hjälper en igenom alltihop från bröllop till begravning, om man bara säger det med övertygelse.

— Gott, sade Fancy rodnande: Ska det vara, så går det väl också!

— Den flickan är något att få för en karl! sade mrs Dewy.

— Han måtte väl komma i tid, sade bruden, upptäckande en ny anledning till oro, sedan den förra var undanröjd.

— Det vore allt skada värre om han inte kom, nu när du är så duktig, sade mrs Penny.

Morfar James som lyssnat och hört några av dessa anmärkningar, satt där nere och sade avsiktligt högt:

— Jag vet ett par bröllop, då brudgummen inte kom.

— Det vore nog inte första gången som brudgummen strejkade, sade mr Benny och torkade. sina glasögon.

— O, hör vad de säga där nere, viskade Fancy. Tyst tyst!

Hon lyssnade.

— Har det inte hänt kanske, säg Geoffrey? fortsatte morfar James obarmhärtigt, då Geoffrey kom in.

— Hänt vad för något? sade Geoffrey.

— Att brudgummen inte kommit.

— Det har allt hänt, sade skogvaktaren.

— Jojomän, jag vet då de har fått skjuta opp bröllopet för han inte kom utan var trött på flickan. Och en gång vet jag då brudgummen blev fast i en fälla, då han gick genom skogen i Oaker, och de tre månaderna hade gått innan han blev bra igen, och då var det att börja om från början med lysningen.

— Så förskräckligt! sade Fancy.

— De säger det bara med flit för att retas med dig, käraste, sade mrs Dewy.

— Det är riktigt sorgligt att tänka på så många öden stackars flickor kan råka ut för, hördes det åter därnerifrån. Ni skulle höra min svåger klockaren Wilkins tala om vad han upplevat, när han gift folk med varandra under di sista trettio åren: det ena är inte det andra likt — det är rakt så man kan bli hjärtängslig — det är så att håren kan resa sig.

— Men sådant händer då inte så ofta, eller hur? sade Fancy med lurande ängslan.

— Tja, nu vore det allt på tiden för Dick att komma, sade formannen.

— Håll inte på med mig så där, morfar James och mr Dewy och ni alla därnere! utbrast Fancy ur stånd att uthärda längre. Jag-tror jag går åt eller gör något tokigt, om ni fortsätter!

— Ni ska inte höra på de där gubbarna, miss Day, ropade Nat Callcome som skulle vara bäste man. Han hade nyss kommit, och han slungade iväg repliken genom golvspringorna, som de andra hade gjort. — Allt är gott och väl; Dick kör som en galning; han är här i rappet. Bina i kupan, som han fick av mor sin för den nya trägårn gav sig till att svärma just som han skulle iväg, och då så sa han: ”Jag vill inte bli av med en hel bisvärm; nej det vill jag inte, fast jag nog hade lust; och Fancy skulle inte vilja det på några villkor.” Så han stannade lite för att se till den och få in dem.

— Det var mig en kloker karl.

— Det var ett styvt göra vi hade igår! fortsatte mr Callcome och sänkte rösten, som om det inte längre var nödvändigt att ta personerna en trappa upp med i samtalet och valde ut ett avlägset hörn av sin bästa rena näsduk för att torka sig i ansiktet. Styvt göra!

— Tunga saker förstås, sade Geoffrey, som om han läste tvärsigenom spiselfönstret från utsiktens bottersta punkt.

— Jojo, sade Nat och såg sig om i rummet på de platser där de bortflyttade möblerna stått. Otäcka att bära på var de. Det var till att trava härsan och tvärsan i Dicks trädgård; ut och in genom dörrarna; upp och ned för trappan; ideligen runt omkring i Dicks rum, tills det bara var stumpen kvar av bena: och se Dick är så noga också. Och tänka sig såna massor av både vått och torrt som den pojken skaffat sig: det kunde räcka för Noaks ark! Jag tror aldrig jag har sett ett halvt dussin finare skinkor än dom som hänger i hans spiselvrå. Och cidern jag smakte på var minsann inte dålig den — ingen kunde ha önskat sig den bättre.

— De tänker båda två på köttet och anden. Å, de oförnöjda varelserna, sade morfar James.

— Nå, det är de kanske. ”Det paret”, säger jag, ”har då dragit ihop så mycket möbler och mat, så man skulle kunna tro att de började med ens med många munnar att mätta.” Jo det var ett svettbad vi två pojkar fick oss för att få hela den möbleringen i ordning.

— Ack om bara det vore panelat där nere, sade Fancy medan hon kläddes; vi kan ju höra vartenda ord de säger och gör.

— Hör! Vad är det, sade en liten seminarist, som också fått vara med denna förmiddag till sin stora förtjusning. Hon sprang halvvägs ned för trapporna och kikade runt staketet. Å, ni skulle, ni skulle, ni skulle bara!

— Skulle vad? sade Fancy.

— Se brudtärnorna! Nu komma de! Det är otroligt! Rent otroligt att musslin kan göra så mycket. Se bara, man känner knappt igen dem, de ser ut som sina egna stormrika systrar som ingen visste att de hade!

— Säg åt dem att komma upp till mig, säg åt dem det! ropade Fancy hänryckt; och de fyra ungmör som hedrats denna dag, nämligen miss Susan Dewy, miss Bessie Dewy, miss Vashti Sniff och miss Mercy Onmey brusade uppför trappan och vaggade fram i gången.

— Om bara Dick ville komma! var åter Fancys bekymmer.

I samma ögonblick blåste en liten slinga av klängväxterna utanför porten in genom det öppna fönstret, och en manlig stämma hördes: — Är du färdig, käraste Fancy?

— Där är han, där är han, ropade Fancy och fnittrade spasmodiskt och andades ojämnt, som om det varit för första gången hon hörde orden.

Brudtärnorna trängdes i fönstret och vände huvudena i den riktning som utvisats, en rörelse varvid åtta örhängen svängde som ett enda: inte att de sågo på Dick, därför att de särskilt önskade att få beskåda honom men med en viktig känsla av deras plikt som lydiga fullbordare av den varelses vilja vars apoteos de medverkade i: brudens.

— Han ser mycket söt ut! sade miss Vashti Sniff, en ung dam som blomstrade i créme-färg och pryddes av gula mössband,

Dick närmade sig ingången i en pinsamt ny rock av blankt kläde, gullvivsgul väst, en hatt som var lika pinsamt ny och med en extra bit polisong avrakad och håret klippt särskilt kort, det högtidliga tillfället till ära.

— Nu springer jag ner, sade Fancy och såg på sig själv i spegeln över axeln och svävade bort.

— O Dick, utropade hon, jag är så glad att du kom! Jag visste ju förstås att du skulle komma, men jag tänkte — o tänk om du inte kommit!

— Inte komma Fancy! Vått eller torrt, blåst eller snö, hit kommer jag! Vad har nu fått makt med din lilla själ? Sådant har du aldrig brukat tänka förut.

— Å mr Dick, jag hade inte hissat flagg och givit mig på nåd och onåd då! sade Fancy.

— Så skada att jag inte kan gifta mig med er alla fem, sade Dick och såg på dem runtomkring.

— Hehehe! skrattade de fyra brudtärnorna, och Fancy rörde helt privat vid Dick och slätade till honom över axlarna som för att övertyga sig om att han var där i kött och blod som hennes egendom.

— Nå, vem skulle ha kunnat tänka något sånt? sade Dick, tog av sig hatten, sjönk ned i en stol och vände sig till de äldre i sällskapet.

Dessa ordnade sina ögon och läppar så att det skulle betyda att ingen i deras mening skulle ha kunnat tänka något sådant, vad det nu var.

— Att bina skulle ge sig till att svärma just då av alla tider och årstider! fortsatte Dick och kastade en vältalig blick som ett nät över hela auditoriet. En fin svärm är det också: på tio år har jag inte sett dem svärma så fint.

— Ett gott tecken, sade mrs Penny ur sin erfarenhets djup. Ett utmärkt tecken.

— Jag är glad att allting ser så lovande ut, sade Fancy med en lättnadens suck.

— Det är jag med, sade de fyra brudtärnorna med mycken sympati.

— Ja se bin kan man inte skjuta upp, sade den disharmoniske morfar James. Gifta sig med ett fruntimmer se det kan man göra när som helst; men en bisvärm den kommer inte när man ber den.

Dick fläktade sig med sin hatt. — Jag begriper inte sade han tankspritt, vad det kunde vara som mr Maybold blev stött för — en karl som jag tycker så mycket om. Han riktigt tydde sig till mig när han först kom, och han brukade säga att han skulle vilja se mig gift och att han skulle viga mig, antingen jag blev gift med någon i hans församling eller ej. Jag gav honom en liten vink när jag tog ut lysning, men han tycktes inte ta vidare väl upp, så jag sa ingenting mer. Jag undrar hur det kom sig.

— Det undrar jag med! sade Fancy och såg ut i tomma luften med sina vackra ögon — alltför vackra och förfinade för hustrun till en forman; men kanske inte alltför snälla.

— Kommit på andra tankar som folk brukar, sade formannen. Gott, pojkar, det blir allt en hel del som kommer att se på oss i dag, när vi väl ger oss i väg.

— Kyrkan blir fullproppad, sade Geoffrey, mest kvinnfolk och så en rad pojkhuvuden i höjd med fönsterna i koret.

— Å javisst, du har ju vart med om det två gånger, sade Reuben, så du måtte väl veta besked.

— Jag skulle kunna vara med på't en gång till, sade Dick, och två gånger med förresten, eller ett dussin gånger.

— O Dick, sade Fancy förebrående.

— Nå käraste, det är ingenting — bara lite skryt. Men du är nervös så det knittrar i dag.

— Och sen när det är över, ska vi förstås marschera par om par runt i socknen.

— Javisst, sade mr Penny: par om par — varje karl med sin kvinna, skulle jag tro.

— Jag skulle aldrig stå ut med en sådan förevisning, sade Fancy och såg på Dick som för att få visshet om han kunde.

— Jag går med på allt som du och sällskapet för övrigt finner för gott, käraste! sade mr Richard Dewy hjärtligt.

— Tja, så gjorde vi när vi vart gifta, eller hur Ann? sade formannen, och så gör di allihopa, pojkar.

— Så gjorde vi med, sade Fancys far.

— Och så gjorde Penny och jag, sade mrs Penny. Jag hade på mig mina bästa träskor från Bath, minns jag, och Penny han var stött för di kom mej att se så lång ut.

— Så gjorde far och mor, sade miss Mercy Onmey.

— Och så ska jag göra om vi lever till jul, sade Nat som var kyrkmarskalk energiskt och såg i riktning mot miss Vashti Sniffs person.

— Hyggligt folk gör inte det nu för tiden, sade Fancy. Men eftersom mor gjorde det, skall jag också göra det.

— Jaha, återtog formannen, det var en Vite tisdag då jag gjorde det. Mellstockklubben gick omkring samma dag, och vi nygifta kom efter dem. Alla skulle de ha på sig något vitt till pingst på den tiden. Pojkar, jag har kvar di vita byxorna som jag hade då. Di ligger därhemma i en ask. Inte sant Ann?

— De fanns tills jag sydde om dem åt Jimmy, sade mrs Dewy.

— Och om det vore rätt, så borde vi efter den här socknen också gå runt i Övre och Nedre Mellstock och hälsa på Vineys och så ta vägen hem över heden, sade mr Penny, som åter hade fått upp spåret på samtalsämnet i fråga. Mejeristen Viney är en mycket hygglig karl, och det är också brukarn Kex, och hos dem borde vi visa oss.

— Sant nog, sade formannen, vi borde gå Mellstock runt för att göra vår sak ordentligt. Vi kommer allt att märkas, där vi vandra runt och runt, eller hur grannar?

— Det gör vi: en ståtlig syn för allt folket, sade mrs Penny.

— Hallå, sade formannen och fick med ens syn på en sällsam mänsklig varelse som stod i dörröppningen klädd i en lång blusskjorta av fyrkantigt snitt och vit som snö.

— Nej se Leaf, hur har du kommit hit?

— Jag har kommit för att få höra om jag kunde få lov att komma med på bröllopet — hehe! sade Leaf med blyg stämma.

— Nej men Leaf, sade formannen förebrående, du vet att vi inte vill ha dig med här i dag: vi har inte plats för dig, Leaf.

— Thomas Leaf, Thomas Leaf, fy skäm ut dig som är nyfiken, sade gamle William.

— Jag vet att jag fått ett klent förstånd, men jag tänkte som så att i fall jag tvättade mig och tog på mig en ren skjorta, så skulle jag kunna komma med, sade Leaf och vände sig om snopen och darrande.

— Stackars karl, sade formannen och vände sig till Geoffrey. Vi måste väl låta'n bli med? Han har inte just det yttre för sig, och han är så förskräckligt enfaldig; men han har aldrig suttit inne, och något ont gör han oss inte.

Leaf såg tacksamt på formannen som gav honom sådant beröm och därefter oroligt på Geoffrey, för att utröna vad verkan berömmet hade på hans sak.

— Å, låt'en komma, sade Geoffrey avgörande. — Leaf, välkommen ska vi väl säga; och följaktligen stannade Leaf.

Nu voro alla färdiga att lämna huset och började bilda en procession i följande ordning: Fancy och hennes far, Dick och Susan Dewy, Nat Callcome och Vashti Sniff, Ted Waywood och Mercy Onmey och Jimmy och Bessie Dewy. Dessa bildade kärnan i brudföljet, och alla voro klädda i riktiga bröllopskläder. Sedan kom formannen och mrs Dewy och sist av alla mr och mrs Penny — formannen igenkännlig på sina kolossala handskar nummer elva och tre kvart, på avstånd liknande blekta boxhandskar och icke synnerligen välsittande på hans bruna händer; detta kännetecken på hans ansenlighet hade denna dag (på Fancys särskilda önskan) för första gången i hans liv blivit satt på honom.

— Det riktigaste är att brudtärnorna går tillsammans, föreslog Fancy.

— Vad nu då. Det var alltid en ung man och en ung flicka arm i arm på min tid, sade Geoffrey förundrad.

— På min med! sade formannen.

— På vår också! sade mr och mrs Penny.

— Har då aldrig hört talas om något sånt, som att fruntimmerna skulle gå med varandra! sade gamle William, som skulle stanna hemma med morfar James och mrs Day.

— Alldeles som ni och de andra vill ha det! sade Dick som nu då han stod i begrepp att få sin rätt till Fancy bekräftad tycktes villig att avstå från alla andra rättigheter i världen med största nöje. Avgörandet lämnades åt Fancy.

— Nå, då tror jag att jag helst skulle vilja ha det som mor hade det, sade hon, och paren började skrida fram under träden, varje kavaljer med sin dam.

— Åhå, sade morfar James till farfar William då de gingo in igen, jag kan undra vad hon tänker mest på, Dick eller bröllopsståten!

— Ja se såna är di, sade farfar James. Minns profeten Jeremias ord: ”Kan en jungfru glömma sina prydnader eller en brud sin bröllopsskrud?”

Än förbi mörka lodräta furor liknande de högstammiga pelarna i en katedral; än genom en hasseldunge där gullvivor och vilda hyacinter bildade en matta; än under vida bokar med glänsande gröna löv gick deras färd fram till stora landsvägen över Yalbury Hill, som på den punkten gick direkt igenom byn i Geoffrey Days socken; och inom en kvarts timme kom Fancy underfund med att hon blivit mrs Richard Dewy, fastän hon till sin stora överraskning fann att hon alltjämt inte kände sig som någon annan än Fancy Day.

På rundfärden tillbaka förbi fält och ängar under skratt och glam, allrahelst när de kommo till stättor, upptäckte Dick en brun fläck långt borta på ett rovfält.

— Nej se det är Enock, sade han till Fancy. Jag tyckte väl jag saknade honom därhemma i morse. Hur kommer det sig att han har lämnat er?

— Han drack för mycket cider och det gick åt huvet på honom, och han sattes i stocken i Weatherbury för den skull. Far måste skaffa en annan i hans ställe för en eller ett par dagar, och sen dess har Enok inte haft något med skogarna att göra.

— Vi kunde väl be honom titta in i afton. Stocken betyder ingenting för en gångs skull, allrahelst som det är vår bröllopsdag. Brudföljet fick order att göra halt.

— Eno-o-o-o-k! ropade Dick i falsett.

— J-a-a-a-a-a! svarade Enok långt bortifrån.

— Vet du vem jag ä-ä-ä-är-?

— N-e-e-e-ej.

— Dick Dew-w-w-w-wy.

— Ja-a-a-a-så.

— Gift just nu-u-u!

— Å-å-å-hå-å!

— Här är min hustru Fa-a-a-a-ancy. (Han höll upp henne mot Enok som om hon varit en blombukett).

— Å-hå-å-å.

— Vill du komma med på bröllopet i kvä-ä-ä-ll?

— K-a-a-a-n inte.

— Va-a-a-rfö-ö-ör?

— Arbetar inte d-ä-ä-är nu.

— Det var inte snällt av Enok, sade Dick då de åter satte sig i gång.

— Han menar inte så illa, sade Geoffrey; karlen är inte i sitt esse nu; han är på sitt förmiddagshumör. När han fått i sig en kanna cider eller öl eller ett par stop mjöd, så är han inte så illa, och hans sätt är lika så gott som någons i hela kungariket.