Irland och irländarna/Sjätte kapitlet
| ← Femte kapitlet |
|
Sjunde kapitlet → |
SJÄTTE KAPITLET[1]
ANDLIG OCH MATERIELL KULTUR
RELIGIONSFRÅGAN.
Irland är ett övervägande katolskt land — antalet katoliker uppgår till icke mindre än 75 %, fördelade på de särskilda grevskapen enligt vidstående karta. Religiös frihet råder sedan 1869, då den protestantiska statskyrkan upphävdes. Reformen mötte en våldsam opposition hos Ulsters protestanter, vilka förklarade att de skulle »sparka Drottning Victorias krona i Boyne», ett hot som de förståndigt nog icke sökte fullfölja.
Mellan katoliker och protestanter råder tyvärr icke det bästa förhållande, vilket får sin förklaring i religionskrigens sorgliga historia. Intoleransen synes vara störst i Ulster, som redan Thackeray betecknat som ett »priest-ridden country». Att protestantismen mötts av ett så starkt motstånd i södra Irland beror utan tvivel på att den påtvingats befolkningen av de hatade engelska inkräktarna. Om den blivit predikad av en irländsk apostel, en ny Patrick, skulle ett annat resultat hava uppnåtts.
SPRÅKFRÅGAN.
Gaeliskan, irländarens urgamla språk, blev under ofrihetens dagar alltmer undanträngd av engelskan. Omstående karta angiver för varje särskilt grevskap det procentuella antalet gaelisktalande invånare enligt 1911 års census. Det är huvudsakligen i »vilda
västern», Connaught och Donegal, som det gamla språket bibehållits, och tusentals människor förstå ej engelska. I dessa landsändar finnas också det största antalet analfabeter, och folkbildningen står i allmänhet på en låg nivå.
En betydelsefull folkrörelse startades år 1893, då Sir Douglas Hyde och Professor Eoin Mac Neill, Fristatens nuvarande undervisningsminister, bildade the Gaelic League, vars mål var den irländska nationalitetens och kulturens återuppbyggande. Den äldre litteraturens skatter, dess sägner och folkvisor, räddades pietetsfullt från glömskan, och en ny gaelisk litteraturperiod inleddes av Irlands största andar, W. B. Yeats m. fl. Gaeliskan är numera ett obligatoriskt läroämne i Fristatens skolor, och offentliga handlingar tryckas på båda språken.
Såsom ett medel att återuppväcka nationalkänslan har denna rörelse fortfarande ett mycket stort värde, men det må ifrågasättas huruvida det varit klokt att göra skolundervisningen i gaeliska obligatorisk. Irländaren har ett livligt ingenium och en underbar lätthet att lära, men allt tvång är honom förhatligt, och redan hava protester framförts mot skolans belastande med ett nytt läroämne, som har ringa praktiskt värde.
ALKOHOLFRÅGAN.
Under olyckans dagar sökte irländaren gärna sin tröst i bägaren, och ännu för hundra år sedan florerade dryckenskapen i slott och koja. Men år 1838, samtidigt med Per Wieselgren i Sverige, framträdde Irlands största nykterhetsapostel Father Mathew, som förstod att behandla irländarna så som de aldrig förr blivit behandlade, med kärlek i stället för stränghet. Under ett par decennier drev han en nykterhetspropaganda vars resultat kan betecknas såsom fullkomligt enastående. Hans verk fortsattes sedermera icke utan framgång av Sinn Fein, vars program i mångt och mycket präglades av goda intentioner, och i närvarande stund ger nykterhetstillståndet ej anledning till allvarliga anmärkningar. Lagstiftningen är huvudsakligen inriktad på att hindra nattsuperi och hembränning. I Ulster förekommer »mattvång» om söndagen, men den dagen går »a special wiskytrain» fram och tillbaka mellan Belfast och Dublin, och full harmoni råder mellan Nord och Syd. Myndigheterna hålla strängt efter hembrännare, men ofta vaknar Paddys figthing spirit, och ordentliga drabbningar utkämpas, varvid polisen ej alltid drager det längsta strået.
Att införa spritförbud i detta frihetsälskande land vore ett mycket oklokt experiment. Irländaren har förvärvat en enastående färdighet i att trotsa dåliga lagar och brukar reagera ganska hårdhänt mot varje slag av spioneri. En »snusare» av den finska typen, som i förbudsfanatikerns ögon är »en i alldeles särskilt hög grad respektabel medborgare», skulle snart finna Irlands klimat i alldeles särskilt hög grad ohälsosamt.
EMIGRATIONEN.
Allt sedan hungeråren 1845—1846 har en ständig ström av emigranter gått till det stora landet i väster, dit keltens håg alltid stått. Emigrationen ligger irländaren så att säga i blodet. En del fly den tröstlösa fattigdomen, andra hava lockats av den frihet som ej varit dem beskärd i hemlandet. Nästan varje yngling eller ungmö har vänner och anförvanter i Amerika och kan räkna på deras bona officia. Vem kan då förtänka Pat att han gärna utbyter sina trasor mot poliskonstapelns respektingivande skrud eller Sal att hon lämnar sitt glädjelösa hem för att såsom miss Burke få eget vackert rum med hög lön, riklig kost och lediga aftnar i Pats angenäma sällskap? Och när den prydliga och välklädda miss Burke kommer hem på besök hos sin av tungt arbete nedböjda moder, sina trasiga, smutsiga och halvsvultna syskon, då fylles hennes hjärta av sorg och grämelse, och hon vänder åter med syster Peg under sina vingars skugga.
Efter världskriget har emigrantströmmen börjat sina, huvudsakligen beroende på den »ransonering» av immigranter som numera äger rum i U. S. A. Detta faktum borde ju vara enbart glädjande, men pessimister finnas som befara att Irlands jordbruk och industri ännu ej kunna föda en alltför hastigt växande befolkning och att arbetslöshetsfrågan snart kommer att bliva en ny anledning till bekymmer.
DEN KOOPERATIVA RÖRELSEN.
Den irländska farmaren, lämnad åt sig själv, har mycket ringa förmåga att ordna sin ekonomi och låter lätt lura sig av smarta »middlemen», vilka uppköpa hans kreatur och gårdsprodukter och i utbyte lämna socker och andra livsförnödenheter. Ett högt utvecklat kreditsystem och växelrytteri bidraga ytterligare till att undergräva hans ekonomi. Han är konservativ och efterbliven i avseende å livsmedelsindustriens utveckling, fullkomligt oförstående för den moderna hygienens anspråk, och han hyser ett suveränt förakt för allt vad baciller heter. Han levererar smutsiga och illa inpackade ägg och ett smör som dag för dag varierar i avseende å färg och sälta.
För att råda bot för dessa missförhållanden stiftade Sir Horace Plunkett år 1894 Irish Agricultural Organisation, som fick en systerförening i United Irishwomen med Mrs Elllice Pilkington som ledande kraft.
Sir Horace Plunketts strävanden vunno redan från början stora sympatier, men han blev i någon mån handikapad av två i irländarens ögon betänkliga karaktärsfel: han var unionist och protestant. Lyckligtvis framträdde vid hans sida en man, som hade större förutsättningar att nå de breda lagren, nämligen Father T. A. Finlay, en av den katolska kyrkans mest framstående och ansedda representanter. Efter de oroliga åren 1919—1923 har kooperationsrörelsen tagit ökad fart och lämnat glädjande resultat. De vitt spridda lokalföreningarna hava i stor utsträckning undanträngt de allt annat än respektabla mellanhänderna; farmaren har fått lära sig ordning och renlighet, hans smör omhändertages av andelsmejeriet, hans ägg packas efter alla konstens regler; han får bra betalt och får billiga lån, hans ekonomiska ställning har förbättrats och hans hem bjuder honom en komfort varom hans förfäder aldrig kunnat drömma.
Icke desto mindre kan i Dublin danskt smör köpas billigare än irländskt! Förklaringen ligger till största delen i kommunikationssystemets bristfälliga ordnande. Irlands järnvägar äro förträffliga men frakter och personavgifter oresonligt dyra. Att ordna denna fråga är en av den nya regimens viktigaste uppgifter.
ÅKERBRUK OCH INDUSTRI.
Irland har världens bästa betesmarker men ingalunda dess bästa åkrar. Den ihållande nederbörden är mycket ogynnsam för sädeskulturen. Om den gröna ön blir isolerad från yttervärlden har befolkningen ej livsmedel för en månad.
Vad som ytterligare försvagar modernäringen är brist på kapital. Irland är ännu ett fattigt land; regeringen förmår icke anskaffa de hundratals miljoner som ett intensivt jordbruk skulle kräva, och farmaren har ej råd att köpa kraftfoder åt sina kreatur. En fet ko är lika sällsynt som en fet människa. När kon blir 2—3 år gammal säljes hon till en engelsk uppköpare, som har bättre förutsättningar att kunna förvandla magra nöt till feta.
Belfast är den irländska industriens högsäte. Där sträcktes kölarna till Olympic och Titanic, där florerar en linneindustri som gjort Irland världsberömt. Södra Irland är i stort sett ett jordbrukande land, men Dublin kan skryta med Guiness’ bryggeri, the biggest in the world.
Liksom varje annat land har Irland sin arbetarefråga. Lantarbetarefrågan är jämförelsevis lätt att ordna, ty jorden kommer mer och mer i händerna på självägande småbrukare, vilka äro kapitalister på samma gång som arbetare. Men städerna hotas alltjämt av konflikter mellan kapital och arbete. År 1913 organiserade James Larkin och James Conolly (s. 52) en strejk, som under månader lamslog Dublins ekonomiska liv, och i augusti 1924 framförde samma Larkin till Dublins proletärer det glädjande budskapet att han av Tredje Internationalen i Moskva blivit utsedd till en av de 25 utvalda som efter världsrevolutionens lyckliga genomförande skola regera över Europas folk, samt att ryska luftskepp endast avvakta signalen för att ila till de förtryckta irländska kamraternas hjälp. Oroligheter kunna utan tvivel befaras, åtminstone så länge depressionen varar, men för ett bolsjevikvälde hyser man ej oro i Irland.
TORVMOSSAR OCH VATTENFALL
Irlands torvmossar upptaga icke mindre än 14 % av öns areal. I och för sig imponerar icke siffran så mycket på en svensk, som vet att våra mossar i regel äro nästan värdelösa på grund av otillräckligt djup och utsträckning. Men de irländska mossarna äro av en vida bättre beskaffenhet, med ofantliga arealer och djup, uppgående ända till 3—4 meter. I ett så skogfattigt land som Irland representerar bränntorven en nationaltillgång som måhända får ett högre framtidsvärde än Englands kol.
Irland har talrika floder med riklig vattentillgång, men det oaktat är dess vattenkraft av relativt ringa betydelse. Höga vattenfall förekomma endast i flodernas övre lopp, där vattentillgången är mycket variabel, och inom the Great Central Plain äro höjdskillnaderna obetydliga. De värdefullaste kraftkällorna ligga i den vattenrika Shannons nedre lopp, mellan Lough Derg och Limerick (s. 195) samt i den jämförelsevis obetydliga floden Liffey, som ej långt från Dublin har ett högt fall, där genom uppdämning kan bildas en reservoar av tillräcklig storlek att utjämna avrinningens variationer.
När Shannonprojektet blivit realiserat och elektrisk ström spridd över landet kommer förvisso industrien i ett gynnsammare läge. För min ringa del vågar jag uttala den förhoppningen att först och främst modernäringen må komma i åtnjutande av elektrifieringens välsignelse. Man brukar säga i Skåne, att ingen ko med självaktning bör sakna sin glödlampa. Detta må nu vara en lindrig överdrift, ett faktum är att denna provins, liksom i övrigt Sveriges landsbygd, är elektrifierad i en grad som stundom gränsar till överdåd. Belysning betyder upplysning, trevnad och hemkänsla, och den lilla flyttbara motorn skapar förutsättningar för den ädlaste av alla industrier, hemslöjden. Här föreligger ett nytt betydelsefullt verksamhetsfält, som säkerligen kommer att bliva föremål för Sir Horace Plunketts, Father Finlays och Mrs Pilkingtons sakkunniga intresse.
Till Irlands industrialisering i stor skala räcker ej vattenkraften, och väl är det. Sedan Norges hundratusentals vilda hästar blivit tämda i industriens tjänst har landet blivit vad man kallar överindustrialiserat och fått ett ständigt bekymmer i sin arbetarefråga. Irland, som redan förut har mer än nog av brännbara ämnen, bör koncentrera sina strävanden på att stärka jordbruksnäringen, statskroppens ryggrad.
THE ISLAND OF RUINS
Irlands forntida byggnadskonst har ej efterlämnat många minnesmärken som motstått tidens tand och människornas ondska. Man kan ej resa en timme på järnväg eller landsväg utan att se ruiner av slott, kloster och kyrkor. Intressanta undantag äro de runda tornen, varav ganska många återstå i orubbat yttre skick. Konsthistorien har ej lyckats fullt klargöra dessa tornbyggnaders ålder och ändamål, men den omständigheten att de vanligen äro placerade i närheten av klosterruiner låter förmoda att de blivit uppförda av munkar och tjänat såväl ecklesiastika som krigiska ändamål. Ty de fromma fäderna förstodo ej endast att fingra på radband och krucifix utan även att med svärd i hand försvara kyrkans helgade egendom. Ett högt torn av cirkulär form med ingångsporten några meter över marken bildade en idealisk utsiktspunkt, varifrån stormklockan kunde ringa ut över bygden varning mot en annalkande fara, och en fästning från vilken angriparna kunde slås tillbaka med blodiga pannor. Över 100 sådana torn eller tornruiner finnas i landet, och under de sjunde och åttonde seklen, då Irland var the Island of Saints and Scholars, spreds denna byggnadskonst till södra Europa. I Ravenna finnas ännu kvar sådana torn, som anses vara byggda av irländska munkar.
Det sorgligaste intrycket framkallas dock icke av dessa minnen från en förgången storhetstid utan av dem som bära broderkrigens prägel. I varje stad eller by får man se nakna murar av hus, som blivit sönderskjutna eller nedbrända av engelsk militär, black-and-tans, irregulars eller kanske till och med av Fristatens trupper.
- ↑ Detta kapitel är ännu mera fragmentariskt än de övriga. Där saknas bl. a. redogörelser för statsförvaltning, lagstiftning, undervisningsväsende, kommunikationer m. m., vilka jag på grund av bristande tid och otillräckligt material nödgats utelämna.