Irland och irländarna/Femte kapitlet
| ← Fjärde kapitlet |
|
Sjätte kapitlet → |
FEMTE KAPITLET
NÅGRA MÄRKLIGA PERSONLIGHETER
I det föregående har jag omnämnt några av den irländska nationens mest lysande namn. Jag vill här erinra om krigshjältarna Nelson, Wellington, Kitchener; den blide skalden Thomas Moore; den store satirikern och häcklaren Jonathan Swift; folkledarna Henry Grattan, Daniel O’Connell, Charles Stewart Parnell, John Redmond; den världsberömde fysikern Lord Kelvin; författarna Oscar O’Flaherty Wilde, W. B. Yeats, Bernhard Shaw, m. fl. Ofta hava Arthur Griffith och Michael Collins framskymtat som politiska förgrundsfigurer, och jag vill försöka att i korthet sammanfatta dessa båda folkhjältars levnadsöden.
Arthur Griffith föddes i Dublin 1872 och arbetade under ungdomsåren först som typograf, sedan som gruvarbetare i Transvaal. År 1899 uppenbarade han sig åter i Dublin, fattig och oansenlig, och grep sig genast an med den stora uppgift som mognat under självstudier och meditationer: Irlands pånyttfödelse och frigörelse. Han började utgiva en liten tidning, United Irishman, där han själv var författare och sättare av varje ord. Han klarlade redan från första stund det program, som han med oböjlig envishet följde dag efter dag under tjugo år, och som kan återgivas i följande teser:
»Irland är en stor nation, värdig att leva sitt eget liv.
Irlands folk bör handla som om England aldrig existerat; de skola upphöra att begära understöd av Englands parlament; de skola återuppbygga den gaeliska kulturen, lära sig fädernas språk, utveckla sitt lands materiella resurser.
Irland skall kämpa för sitt oberoende, icke med våldets medel utan genom passivt motstånd.
England skall ställas inför ett av de tre alternativen:
- att utrota hela den irländska nationen,
- att besätta hela Irland med trupper,
- att utrymma hela Irland.»
I detta program ligger, som envar torde finna, den taktik som längre fram följts av Sinn Fein.
Under många år blev Griffith utskrattad, men småningom blev han respekterad och till sist vördad.
År 1905 grundade han den ryktbara föreningen Sinn Fein och följande år, sedan United Irishman blivit konfiskerad, en ny tidning med samma namn, vilken snart fick dela den förras öde. Omedelbart följde Scissors and Paste (sax och gummi), vilken endast innehöll valda urklipp från engelska tidningar och väckte en munterhet som föreföll myndigheterna opassande; sedermera Irish Nationality och slutligen Ireland. Namnen växlade men programmet förblev oföränderligen detsamma.
Efter påskupproret 1916, då belägringstillstånd infördes och Sinn Fein stämplades som en landsförrädisk organisation, blev Griffith häktad och deporterad, men i december samma år blev han delaktig av den allmänna amnestien och fick tillåtelse att återvända.
År 1918 blev han åter häktad och inspärrad under 10 månader.
Även år 1921 fick han tillbringa några månader i fängelse, varifrån han frigavs för att å Sinn Feins vägnar deltaga i fredsförhandlingar med Lloyd George; och den 6 december s. å. underskrev han den traktat, som gav Irland det oberoende för vilket han under hela sitt liv kämpat. Han blev nu vald till Fristatens president och måste i denna egenskap bekriga gamla vänner och vapenbröder. Sorgen häröver i förening med överansträngning lade honom redan efter några månader i graven.
Fattigt var Arthur Griffiths föräldrahem, fattigare hans eget. Hans sista levnadsår var sannolikt det första då han ej behövde svälta. Han levde och dog för sitt älskade fosterland och skall i historiens hävder stå som en av dess största söner.
En helt annan typ var Michael Collins, den unge, vackre, glade, oförvägne »Mick», hjälten i hundratals spännande äventyr.
Han föddes 1890 i ett fattigt bondehem i grevskapet Cork och begav sig vid 15 års ålder till London, där han under 10 år var anställd i en bank. År 1915, då förhållandena på Irland började varsla om stundande frihetsrörelser, drev honom hans fighting spirit tillbaka till Dublin, där han ingick i Sinn Fein samt i Irish Republican Brotherhood, det mest extrema av de många revalutionära sällskapen. Påföljande år deltog han i påskupproret och fick som straffånge återvända till London, varifrån han frigavs vid den allmänna amnestien 1917. År 1918 blev han vald till M. P. men vägrade liksom övriga sinnfeinare att där intaga sin plats. Då Dail Eireann konstituerades, blev han finansminister och längre fram chef för den republikanska arméns Headquarters.
Det dröjde ej länge innan Michael Collins verksamhet blev föremål för polisens speciella uppmärksamhet och han måste gå »on the run».
Vad innebär denna kända term? Jo, att vara fågelfri med ett pris på sitt huvud, jagad som ett vilt djur, ständigt utsatt för faran att bliva förrådd, upptäckt, överrumplad; att aldrig kunna sova två nätter under samma tak, och då endast med ett öga, påklädd, färdig till flykt genom ett fönster eller upp på en vind, nedför en takränna, över en mur, ut i mörka natten med förföljarna i hälarna; eller att i ur och skur få söka sin tillflykt i en lada, eller en gammal ruin, i en torvgrop eller i mörka skogen. Den som kan stå ut med ett sådant liv under månader eller till och med år måste hava en hälsa av järn och framför allt en glödande patriotism. Så levde under dessa oroliga år hundraden och tusenden av Irlands tappraste söner, representanter för de mest olikartade samhällslager, bönder, arbetare, borgare, ättlingar av Irlands förnämsta »clans». Men ingen passade dessa äventyr bättre än Michael Collins; ingen förstod bättre än han att göra sig osynlig, att draga polis och militär vid näsan. Hans bravader gingo på ryktets vingar över hela Irland, man jublade över varje lyckad flykt och gapskrattade åt varje befängd anekdot. Se här några exempel, hämtade ur Simone Térys panegyriska skildringar.
En dag blev han igenkänd av en polisinspektor som genast gick honom inpå livet. Mick brast ut i gapskratt. »Så där ja, skall man nu åter taga mig för Michael Collins! Det är tredje gången inom ett par veckor! Det här är ju för galet! Ha, ha ha! Adjö, adjö!»
En annan gång, då han åt middag på ett värdshus, slogo sig ett par officerare ned vid hans bord. Mick var en trevlig bordsgranne och roade sällskapet med muntra historier. Om en stund steg han upp, påtog sin överrock, tackade för angenämt sällskap och bad att få presentera sig. De bestörta officerarna grepo efter sina revolvrar, men de voro försvunna och Mick med dem.
En tredje gång hade polisen omringat hela det kvarter, vari han för tillfället uppehöll sig, och undersökte noga hus efter hus. Under tiden promenerade en stilig sjuksköterska lugnt och värdigt ut genom en port, vördnadsfullt hälsad av soldaterna. Det var den vackre Mick!
Såsom ledare av den republikanska arméns operationer var Michael Collins oöverträfflig. Han blev de engelska truppernas ständiga plågoande, han var överallt och ingenstädes; den ena dagen stoppades fientliga bilar av nedfällda träd och beskötos från bakhåll, nästa dag måste black-and-tans hals över huvud fly från en antänd kasern, den tredje dagen, eller rättare natten, blev en polispatrull beskjuten vid passerande av en mörk gata i Dublin o. s. v. Och under allt detta utvecklade han en »arbetsglädje», en tjuvpojksaktig munterhet som gjorde honom till folkets avgud. De engelska officerarna bragtes hart när till förtvivlan. Förgäves satte de höga pris på hans huvud: ingen skurk var nog usel att vilja förråda Mick.
I juni 1921, då Lloyd George såg sig nödsakad att inleda fredsförhandlingar med Dail Eireann, visade sig Michael Collins vara icke blott en krigare utan en statsman av mindre vanliga mått. I oktober finna vi honom och Arthur Griffith som Dail Eireanns representanter vid förhandlingarna i Downing Street, varvid det säges att Lloyd George blev så imponerad av Michael Collins att han i den avskydde ledaren av »the murder gangs» fann »the bravest representative of a valiant race». Och den 6 december underskrev Collins med fast hand den traktat vari han läste sin egen dödsdom.
Sedan kom Michael Collins svåraste år, då han med sorg i hjärtat måste såsom Fristatens krigsminister bekämpa gamla personliga vänner, i vilka han alltjämt såg patrioter som gåvo sina liv för Irlands heliga sak. Själv trotsade han döden med en oförvägenhet som gränsade till självmordsförsök. Medan hans kolleger under månader höllo sig instängda i regeringsbyggnaden åkte krigsministern i öppen bil genom Dublins gator, där döden lurade i varje hörn.
Den 22 augusti 1922, endast några dagar sedan han burit Arthur Griffiths kista till graven, slog Michael Collins ödestimma. Helt nära sitt fädernehem blev han beskjuten från ett bakhåll, och en kula genom huvudet ändade hans hjältebana.
Michael Collins var, liksom irländare i allmänhet, en framstående idrottsman, en verklig atlet. Hans favoritsport var »hurling», ett gammalt gaeliskt bollspel som mer än de flesta andra kräver styrka, vighet och snabbhet i uppfattningen. Därjämte var han beläst och kunnig, god författare och utmärkt talare. Ännu så sent som i augusti 1922, helt kort före sin död, lade han sista handen vid sitt mest betydande arbete »The Path to Freedom», en verkligt intressant bok, som ger en klar och redig framställning av traktatens och konstitutionens innebörd och betydelse.
Arthur Griffith och Michael Collins hava gemensamt skrivit det första bladet i den irländska fristatens historia. Vid en minnesfest två år efter de båda vännernas bortgång betecknade presidenten Cosgrave Michael Collins såsom »en imponerande historisk gestalt, vars livsverk knappast kan överskådas».
JAMES CONNOLLY,
som med livet fick plikta för sitt deltagande i påskupproret 1916, var en helgjuten och i viss grad sympatisk personlighet. Han var från början socialist, grundade the Irish Socialist Republican Party och begav sig sedan till U. S. A., där han bittert kände kontrasten mellan de amerikanska och de irländska arbetarnas levnadsförhållanden. År 1910 återvände han till Dublin, där han med liv och själ arbetade för proletariatets intressen. Under strejkåren 1912—1913 var han Larkins högra hand och i själva verket rörelsens spiritus motor. År 1915 grundade han en tidning, the Workers Republic, som predikade ren kommunism och sedermera blev Sovjets irländska organ. Han var en svuren fiende till kapitalet, det irländska såväl som det engelska, och över huvud taget mera internationalist än patriot, varför han i början endast var en ointresserad åskådare av Sinn Feinarnas förberedelser. Men år 1915, då han ej längre kunde tygla sin stridslust, slöt han sig med sin Citizen Army, c:a 100 man, till Eoin Mac’Neills Irish Volunteers, och vid påskupproret trädde han fram som undertecknare av den famösa proklamationen och befälhavare för den rebellgrupp som besatte Post Office. Efter ett par dagar blev han svårt sårad men lät liksom Karl XII bära sig på en bår, eldande sina män i det sista. I likhet med de övriga ledarna blev han arkebuserad, varvid han i halvt döende tillstånd bars till avrättsplatsen och placerades sittande på en stol.
James Connolly var en självbildad man med stor intelligens och okuvlig energi, som i tal och skrift visade en enastående förmåga att bilda skola. Hans lilla välskrivna broschyr »The New Evangile» andas ett våldsamt hat till den nuvarande samhällsordningen, som han vill ersätta med en kommunistisk arbetarerepublik. Från »tjuvsamhällets» synpunkt var han förvisso en mycket farlig man.
En mera komplicerad natur var Sir Roger Casement. Född i Ulster 1864 var han år 1912 pensionerad generalkonsul och hade fått Sir-titeln som erkännande av stora meriter i imperiets tjänst. År 1913 deltog han i bildande av the Irish Volunteers, och efter världskrigets utbrott reste han över Norge till Tyskland, där han offentliggjorde en uppseendeväckande anklagelse mot engelska ministern i Norge, som beskylldes för försök att fängsla eller på annat sätt oskadliggöra honom. I Tyskland inledde han förhandlingar med regeringen och försökte, ehuru med ringa framgång, förmå irländska krigsfångar att bilda »den irländska brigaden», som vid lägligt tillfälle skulle landsättas på Irland och där bjuda engelsmännen spetsen. Den 21 april 1916 landsteg han på Kerrys kust från en tysk undervattensbåt, åtföljd av ett med vapen och ammunition lastat, under norsk flagg gående fartyg, som emellertid uppbringades av en engelsk örlogsman och tvangs att medfölja till Queenstown, där det sänktes av sin egen besättning. Casement lyckades avsända ett telegram till professor Eoin Mac’Neill, som med anledning därav kontramanderade volontärernas planerade »manöver» (s. 122). Hans plan var att fly till Dublin, men en till hans möte utsänd bil förolyckades utför en vägbrant, och redan följande dag blev han häktad, förd till London, anklagad för högförräderi och dömd att hängas, vilken dom gick i verkställighet den 3 augusti.
Om Roger Casements personlighet råda skilda meningar. Hans vänner framställa honom som en ädel, svärmisk och poetisk natur, som gav sitt liv för Irlands heliga sak, vedersakarna se endast förrädaren som under brinnande krig inledde förhandlingar med imperiets fiender och därför fick lida sitt rättvisa straff.
En icke mindre egendomlig personlighet var Erskine Childers. Han var född i London, men hans moder var irländska och han betraktade Irland som sitt rätta fosterland. Under världskriget tjänstgjorde han med utmärkelse som flygofficer. Efter fredsslutet återvände han till Irland och sällade sig till Dail Eireann, där han under Desmond Fitzgeralds fängelsetid vikarierade som minister. Vid fredsförhandlingarna var han en avgjord motståndare till traktaten och anses hava utövat ett starkt inflytande på De Valera. Under inbördeskriget spelade han en viktig roll och gjorde en och annan våghalsig kupp, bl. a. avskärandet av kabeln mellan Valencia Island och Amerika, varigenom han hoppades framtvinga Englands ingripande och de båda stridande Irländska partiernas hopsvetsning. Efter många äventyr blev han tillfångatagen i Glendalough och ställd inför krigsrätt, varvid han såsom engelsk medborgare fordrade att bliva dömd av engelsk domstol. Saken var tvistig, men man lyckades finna en juridiskt oanfäktbar anledning till hans fällande: han befanns vid häktningen innehava en liten automatpistol, vilket vid dödsstraff var förbjudet. Med stor själsstyrka trädde han inför exekutionsplutonen.
Såsom konungens representant i Northern Ireland fungerar guvernören, hertigen av Abercorn°[1], som är högt uppskattad i the Six Counties men under nuvarande ovissa förhållanden måste hava en svår och ömtålig ställning. Han tillhör den gamla förnäma skotska släkten Hamilton, som via Irland sökt sig över till Sverige (s. 188), och räknar släktskap med våra »Hamiltänger», vilka han väl känner från besök i Sverige. Denna gamla »clan» är en livskraftig släkt, om vilken Hugo Hamilton med berättigad stolthet skriver i Min Farfars Journal:
»En släkt, inom vilken under generationer så väl utseende som karaktär på ett egendomligt sätt gått från det ena ledet till det andra, en släkt med ytterst stark släktkänsla och vars över hela världen spridda medlemmar ännu i den dag som är gärna vilja betrakta sig som en ’clan’ för sig.»
Den högt ärade författaren skulle hava kunnat tillägga att the old fighting spirit icke alldeles saknas inom den svenska grenen. Och hans egna karakteriska anletsdrag, liksom det vidstående porträttet, giva ett kraftigt bevis för riktigheten av det gängse epitetet le beau Hamilton.
En av världens mest uppriktiga och mest orädda män är förvisso Lord Edward Carson. Han är född 1854 i Dublin men har under större delen av sitt liv varit bosatt i Ulster, i vars politiska liv han tagit en aktiv del. Med stor kraft och bestämdhet har han kämpat mot Home Rule lagen i dess ursprungliga skick, med ett för hela Irland gemensamt parlament i Dublin. Han förutsade från början att detta skulle leda till de protestanstiska anglosaxarnas förtryck under den katolska majoritetens ok; och då icke desto mindre Mr Asquith satte lagens genomdrivande på sitt program, höll Carson den 23 september 1911 inför hundra tusen medborgare ett ljungande tal, vari han protesterade mot det »nedriga förräderi mot lojala irländska medborgare», som skulle begås genom att ställa dem under ett parlament i Dublin. Några dagar därefter beslöts vid en konferens i Belfast, att, om Home Rule skulle upphöjas till lag, konstituera en provisorisk regering för Ulster. Den 5 januari 1912 förklarade Carson sig vara en rebell i så måtto, att han ämnade försvara Ulsters union med England. Den 28 september, »Ulsterdagen», underskrevs av nära en halv miljon människor det beryktade »Covenant» som förklarade Home Rule lagens genomdrivande vara en krigsförklaring mot Ulster.
Under 1913 organiserades under Carsons ledning
the Ulster Volunteers, en frivillig armékår som
räknade omkring 100,000 medlemmar.
År 1914, då Mr Asquith inför parlamentet framlade sitt modifierade förslag, enligt vilket Ulsters sex protestantiska grevskap skulle tillåtas att under sex år kvarstå i union med England, förklarade Carson detta innebära »en dödsdom med sex års anstånd med avrättningen» (s. 48), varefter han avlägsnade sig från debatten och ofördröjligen reste hem för att organisera motståndet. Vapen och ammunition inköptes från Hamburg och avlastades ostentativt i Larne.
Med världskrigets utbrott ändrades situationen och Sir Edward Carson visade sig även då som en kraftkarl, ehuru från en annan sida, i det han varmt vädjade till Ulsters patriotism och hävdade dess oavvisliga plikt att draga svärdet mot imperiets fiender. Home Rulefrågan skrinlades till krigets slut och Carson ingick i regeringen, först såsom Attorney-General, sedan som sjöminister.
År 1920, då Home Rule förslaget åter framlades, ehuru i en modifierad form, med ett särskilt nordirländskt parlament, gav Carson därtill sitt bifall, dock utan entusiasm. Påföljande år avsade han sig såväl ledamotskapet i detta nya parlament som ledarskapet för Ulstermännen i det brittiska parlamentet, varefter han utnämndes till Lord of Appeal.
Därmed är dock icke Lord Carsons politiska livsverk avslutat, ty i Englands överhus har hans mäktiga stämma mer än en gång sagt regering och parlament beska sanningar. Så t. ex., då Lloyd George framlade sitt förslag till traktat med Dail Eireann, yttrade sig Carson sålunda:
»Dessa villkor har Ni tvingats att godkänna med revolvern riktad mot Eder panna, emedan Ni blivit slagen av Sinn Feins armé. Tillåt mig säga Eder, att Ni härmed inför det brittiska imperiet, inför Indien, Egypten, ja inför hela världen måst göra den pinsamma bekännelsen att Ni saknar pengar, män och medel till att återställa lag och ordning i ett land på några mils avstånd från Englands kust.»
Huruvida Lord Carsons kraftpolitik alltid varit till nytta för Irland undandrager sig mitt bedömande. Han är en mycket omstridd man; i Belfast är han the Grand Old Man, i Dublin kallas han the Grand Lama. Men rent mänskligt sett gör han det välgörande intrycket av en man som vågar sjunga ut sin ärliga mening och är redo att offra liv, ära och gods för vad han anser vara det rätta. I vår tid är det ont om sådana kraftkarlar.
Då Lord Edward Carson år 1921 avgick från ledarskapet för Ulsters unionister utsåg han till sin efterträdare Sir James Craig, som visat sig vara lika principfast som sin företrädare. Han manifesterade visserligen från början en allvarlig önskan att få till stånd en fredlig överenskommelse med Södra Irland och antog Lloyd Georges inbjudan till en konferens i denna fråga, varvid emellertid premierministern säges hava yttrat att en klippa vore lika lätt att rubba som Sir James Craig. När sedan Lloyd George inledde de förhandlingar med Dail Eireann som ledde till traktaten av 1921, förklarade Craig att Norra Irlands parlament kategoriskt vägrade att diskutera varje mot regeringsakten av 1920 stridande program, en förklaring som upprepades vid förhandlingar med Michael Collins.
Den 25 maj 1922, sedan traktaten ratificerats, gjorde han vid ett möte i Liverpool följande temperamentsfulla uttalande:
«Regeringen har vägrat att lyssna till sakskäl men inför revolvermynningens hot ingått ett avtal som den i själ och hjärta måste inse vara en feg och förrädisk underkastelse.»
Under de därpå följande åren gjordes från regeringens sida det ena misslyckade försöket efter det andra att förmå Sir James Craig att acceptera traktatens bestämmelse om att gränslinjen mellan Norra och Södra Irland skulle bestämmas av en regeringskommission, vari Norra Irland skulle utse en representant. Slutet blev att det brittiska parlamentet erhöll befogenhet att utse denna representant. Kort därefter, den 7 oktober 1924, höll Sir James Craig i Belfasts parlament ett stort tal och yttrade följande ord, där vi igenkänna tonerna från 1914: »Om gränsregleringen går emot Ulsters intressen är jag villig ställa mig till folkets disposition, icke som premiärminister utan som dess ledare, för att försvara varje område som orättvist berövas oss.»
Lloyd Georges liknelse är odisputabelt träffande.
Norra Irlands finansminister, Mr H. M. Pollock°, är likaledes en principfast man, som förklarar sig vara fullt och fast övertygad att det brittiska parlamentet skall respektera the Government Act av 1920, enligt vilken Northern Ireland utgöres av Six Counties med eget parlament.
M:lle Simone Téry offentliggör i sin spirituellt skrivna bok »En Irlande» en interview med Mr Pollock den 6 september 1921, alltså under den mest orosfyllda tiden. Redogörelsen är mycket detaljerad och man finner att hon ej varit särdeles nådig mot Mr Pollock, som tydligen ej heller lagt sig vinn om hennes bevågenhet. Hon ger i osminkade ordalag uttryck åt sin förvåning över att Norra Irland avböjt förhandlingar om sammanslagning med Fristaten och sin missbelåtenhet med Mr Pollocks snäva svar på hennes frågor, men slutar triumferande: »Det är dock Ni, Mr Pollock, som skrivit detta kapitel i min bok!»
Då jag slutat
läsningen av M:lle Térys temperamentsfulla
uttalanden greps jag av den djupaste medkänsla för Mr
Pollock. Jag ser honom för mig, tyngd av
arbete och ansvar, just under de mest kritiska
dagarna lyckliggjord med en timslång
konversation med en livlig fransyska, rättrogen katolik och
jakobin, svärmisk beundrarinna av den sköna,
starka »Mick», som ej gör det svagaste försök att
behärska sin indignation över att denna lilla allvarliga,
gråskäggiga herre ej genast kan dela hennes
förtjusning. Jag ser och hör hur hon oavlåtligt
bombarderar honom med frågor, var och en
innebärande ett »j’accuse», och hur den stackars Mr
Pollocks fysiska och psykiska krafter småningom giva
vika, hur hans blick mattas, hur han sjunker allt
djupare ned i sin stol. Och när den indignerade
damen med blixtrande ögon utslungar den
fruktansvärda frågan: »Vet Ni att halva Irlands befolkning saknar skodon?» — något som finansministern i the
Six Counties väl knappast kan hjälpa — då inser
han det fullkomligt hopplösa i situationen och
svarar med slocknande stämma de oerhört cyniska
orden: »Dom tycker väl det är trevligt att gå barfota.»
Om den lilla damen kunnat lägga band på sin indignation skulle hon nog hava upptäckt en och annan humoristisk glimt i Mr Pollocks bistra öga.
Konungens representant i den irländska fristaten,
Hans Exc. Timothy Michael Healy,° jurist och
politisk författare, är född 1855 och räknas som
fristatens grand old man. Han har under decennier
med liv och lust deltagit i det politiska livets strider
och av alla partier varit högt uppskattad för sin
genialitet, kvickhet och common sense.
Generalguvernörens palats, Viceregal Lodge, har en utomordentligt vacker och förnämlig belägenhet i Phoenix Park och är till stor idel inrett med hans egna möbler och samlingar, vilka vittna om hög kultur och förfinad smak. Han har två gånger besökt Sverige och gladde mig med sympatiska uttalanden om vårt land och folk. Vad som särskilt väckt hans beundran var den storsinthet som präglade uppgörelsen med Norge 1905. »Den fredliga skilsmässan mellan Sverige och Norge skall i historien framstå som en av humanitetens vackraste segrar.»
Hans Exc. erinrade vidare om att den Bernadottska dynastiens stammoder, Desirée Clary, tillhörde en irländsk släkt samt att hon gav sin förstfödde det gamla irländska namnet Oscar.
Mr William Cosgrave,° Dublinparlamentets
president, gjorde sin politiska debut såsom deltagare i
påskupproret 1916, dömdes till livstids straffarbete,
benådades 1917, ingick 1921 i den provisoriska
regeringen och efterträdde 1922 Arthur Griffith som
president och Michael Collins som finansminister.
Hans uppgift har allt från början varit
utomordentligt svår, men den allmänna meningen är att han
städse visat prov på lojalitet, god vilja, moderation
och statsmannaegenskaper i övrigt. Därtill har han
vunnit popularitet genom kvickhet, slagfärdighet
och en aldrig sinande munterhet samt — jag höll på
att säga naturligtvis — genom sin vältalighet. De
minnestal, som han vid skilda tillfällen hållit över
bortgångna patrioter, äro verkliga mästerprov. I
den ömtåliga gränsfrågan har han i likhet med Sir James Craig visat en oböjlig fasthet men i olikhet
med honom fört ett moderat språk; han har tillämpat
devisen leniter in modo, fortiter in re. Sedan den i
traktaten av 1921 föreskrivna
gränsregleringskommissionen nu äntligen blivit tillsatt har han nått sitt
första mål, och då resultatet en gång föreligger
komma hans statsmannaegenskaper att ställas på
sitt måhända svåraste prov.
Mr Kevin O’Higgins,° Minister for Home Affairs, anses vara parlamentets skickligaste debattör. Före sitt inträde i regeringen var han advokat, varom hans anföranden stundom bära vittne.
Att traktatförslaget kunde genomdrivas i Dail Eireann var till stor del Kevin O’Higgins förtjänst. Då de republikanskt sinnade elementen reagerade mot den brittiska konungens överhöghet lugnade han dem med att »konungen är endast en fiktion, en imponerande symbol, som har mindre verklig makt än den enklaste M. P. I Irland är hans betydelse ännu mindre än i England, ty våra ministrar utses ej av honom utan av Dail Eireann. Konstitutionen är i själva verket republikansk.» Argumenten äro onekligen väl funna.
Under inbördeskriget anklagades mr O’Higgins en gång i Dail Eireann för mot fångna upprorsmän begångna »atrocities». »Icke lönar det sig att tala om atrocities i den här församlingen», förklarade ministern under kammarens munterhet. »Vi ha själva suttit i fängelse och då ställde vi alltid om att man skrev i tidningarna om atrocities.»
I gränsfrågan hava Fristatens intressen med mycken kraft hävdats av Kevin O’Higgins, och någon gång har han drivit argumenteringen längre än presidenten Cosgrave. Jag dristade mig att fråga honom om ej Norra Irland har samma rätt att stödja sig på regeringsakten av 1920 som Fristaten på traktaten av 1921, men denna synpunkt blev skoningslöst kasserad. »Regeringsakten är endast ett medgivande, som när som helst kan återkallas, då däremot traktaten är en internationell handling, som står under Nationernas Förbunds kontroll och där icke en rad får ändras utan irländska folkets samtycke.»
»Man talar om Northern Ireland eller om Ulster såsom en från Irland frigjord statsbildning.
Ingendera definitionen är riktig. Donegal, Irlands
nordligaste grevskap, har slutit sig till Fristaten, och
Ulster har nio grevskap, av vilka tre redan ingå i
Fristaten och två andra önska komma dit. Den rätta
termen vore North-East Ireland, ett till sin
omfattning ännu icke bestämt område, som förklarat sig
vilja stå under Storbritanniens jurisdiktion men nu
vill frånkänna Storbritannien att utöva denna
jurisdiktion genom att modifiera regeringsakten av 1920.»
Mr O’Higgins hade vänligheten att till mig överlämna the Courts for Justice Act, en under hans överinseende utarbetad sammanfattning av den irländska lagstiftningens bärande principer, jämte ett stort antal speciallagar. I företalet nämnes att regeringen gjort »a clean sweep» av det brittiska rättssystemet och infört ett fullständigt nytt system, samt att »förutvarande domare få betrakta sig som om de tagit avsked», dock med möjlighet att inträda under den nya regimen. Det hela innebär en formlig revolution inom rättsskipningens område, genomförd med den raskhet och oräddhet som karakteriserar den nya regimen i allmänhet.
Utrikesministern, Mr Desmond Fitzgerald,° en ättling av den berömda normandiska släkt som på 1200-talet inflyttade i Irland, är en helt ung man, över vars livsgärning vilar ett romantiskt skimmer. Skald och dramaturg, högt kultiverad, har han med hänförelse deltagit i frihetskampen, varvid han visat prov på en oförvägenhet, en självuppoffring och ett
gosselynne som ställt honom bland Michael Collins jämlikar. Han deltog i påskupproret 1916 och lyckades undgå polisens efterspaningar, men då det kom till hans kännedom att en orättvist anklagad man skulle kunna räddas genom hans vittnesmål, gick han helt lugnt hem och lät arrestera sig. Under åren 1918—1922 tillhörde han den republikanska regeringen, med undantag för en ny fängelseperiod, varunder Erskine Childers var förordnad till hans vikarie. Under hans anspråkslösa, godmodiga yta framskymta en klar intelligens och ett målmedvetet allvar, måhända även ett stänk av vemod.
Kontakten mellan Irland och Storbritannien uppehålles av the High Commissioner i London, Mr James Mac’Neill°. Vid mitt besök uttalade han sitt oförbehållsamma erkännande av den lojalitet och goda vilja som han funnit råda såväl hos regeringen som hos befolkningen; men därjämte framhöll han med styrka nödvändigheten av gränsfrågans snara lösning. »Vi äro fullt och fast övertygade att imperiet skall fullgöra sina i traktaten av 1921 åtagna förpliktelser, men vi ha fått vänta länge nog därpå.»
Den 3 oktober höll Mr Mac’Neill inför engelska pressmän ett mycket uppmärksammat tal, där han framlade Fristatens syn på traktatens innebörd, och kort därefter hade han glädjen att bevittna gränsregleringskommissionens konstituerande.
Undervisningsministern, Mr Eoin Mac’Neill,° f. d. professor vid National University, är en märklig personlighet. Den som första gången ser denna blida, anspråkslösa typ för en lärd — och jag höll på att säga följaktligen opraktisk — professor, har svårt att tänka sig honom som konspiratör och
folkledare. Men den roll han spelat i Irlands frigörelse kan knappast överskattas.
Vi möta först hans namn i samband med en fredlig bragd, då han år 1893 i förening med Sir Douglas Hyde stiftade the Gaelic League, som varit av utomordentligt stor betydelse för den irländska nationens pånyttfödelse. Tjugo år därefter finna vi honom som ledare av the National Volunteers, vars program var ganska oskyldigt, och nästa år — i september 1914 — i spetsen för en ny fraktion, the Irish Volunteers, vars mål var att försvara Irland men icke England och som därför stämplade frivilligt deltagande i världskriget som ett förräderi mot den irländska nationen. Såsom denna organisations ledare ådagalade han till en början mycken moderation, och det var på hans avslagsröst som ett år 1915 planerat uppror avstyrdes.
År 1916 hade Eoin Mac’Neills betänkligheter mot en väpnad resning övervunnits, och den 22 april utfärdade han ett upprop, vari tillkännagavs att under påsken skulle hållas »en mycket intressant serie av manövrar» i Dublin, samt att »samma program borde följas i andra landsändar». Varje volontär förstod dessa oskyldiga ords allvarliga innebörd. Men redan samma dag mottog han från Sir Roger Casement det ominösa telegram vari han underrättades om den tyska vapenimportens misslyckande (s. 54), vilket hade till följd att han omedelbart — ehuru för sent — kontramanderade »manövrarna». Efter upprorets undertryckande blev han dömd till livstids straffarbete men benådad 1917. År 1920 blev han ånyo inspärrad och i juli 1921 frigiven för deltagande i de förestående fredsförhandlingarna. I oktober 1924 inträdde han som Fristatens representant i gränsregleringskommissionen.
Mr Mac’Neill åtnjuter stor aktning för sin lärdom och sina gedigna egenskaper i övrigt och räknas som en av den gaeliska kulturens förnämsta kännare och befrämjare.
Jordbruksministern, Mr Patrick Hogan,° är regeringens »charming boy», som med sitt öppna, vänliga anlete verkar mera student än minister. Men han är en fullödig exponent för irländsk vältalighet
och har mången gång hänfört sina åhörare genom av värme och patriotism burna anföranden.
Mr Hogan har fått sig förelagd en mycket ansvarsfull uppgift, den irländska agrikulturens höjande. Problemet är svårlöst, ty dels är statskassan hårt ansträngd, dels äro stora delar av landet på grund av klimatiska förhållanden icke ägnade för ett intensivt jordbruk. Irland kan icke föda på långt när samma folkmängd som motsvarande areal i Sverige, och då emigrationen numera är begränsad genom »ransonering» i U. S. A., blir måhända folkmängdens väntade tillväxt en källa till både glädje och oro.
En med ovanlig energi
begåvad man är
arbetsministern Mr
McGilligan,° som insatt hela sin
kraft på genomförandet
av det väldiga
»Shannon-projektet». Regeringen
har låtit den kända tyska
firman Siemens-Schuckert utarbeta ett förslag till
utbyggnad av Shannons vattenfall, varifrån ljus och
kraft skola distribueras över hela landet. Förslaget
har godkänts av Dail Eireann och torde inom den
närmaste framtiden bliva realiserat.
Om Mr J. J. Walsh,° Minister for Post and Telegraph, vanligen titulerad Postmaster General, upplyser »Who is Who» att han började sin bana som posttjänsteman i Cork, där han år 1912 stiftade en »rifle club»; presiderade 1913 vid ett möte, där Roger Casement uppträdde som talare och där presidenten blev misshandlad; var en av ledarna i Irish Volunteers till 1914, då han blev deporterad; deltog i påskupproret 1916, dömdes till döden, vilket lindrades till straffarbete; benådad vid den allmänna
amnestien 1917; kort därefter åter arresterad, genomgick hungerstrejk och tvångsmatning, frigiven, åter arresterad, dömd till 3 års fängelse, rymde över muren; »on the run» till 1921; arresterad, ställde till uppror i fängelset, vägrade att bära fångkläder och åtlyda fängelselagarna, bestraffades med 6 månaders vistelse i ensam cell.
M:lle Simone Téry kompletterar meritlistan med att han »gjort 25 fängelser» och åtnjuter den obestridda äran att vara Irlands champion i denna sport, samt att han ser ut som en bandit men är den mildaste bland dödliga.
I sanning en ovanlig karriär för en generalpostdirektör.
Jag har sällan blivit mera förvånad än då jag trädde in i Mr Walsh’s mottagningsrum. Jag hade väntat att få se en i förtid åldrad man, nedböjd under det mångåriga fängelsestraffets tyngd, med dystra anletsdrag, präglade av den mildhet som vinnes i lidandets och prövningarnas hårda skola. Och mot mig kom en högrest gestalt, spänstig som en stålfjäder, livlig som en yngling, med blåsvart hår, örnblick och malmstämma. Vi kommo snart in på idrottens helgade område, som tyvärr för mig är terra incognita men där Mr Walsh rör sig som fisken i vattnet. Han är nämligen en av de drivande krafterna i the Gaelic Athletic Association, som i likhet med the Gaelic League satt som sitt mål fosterlandskärlekens höjande genom återupplivande av gaelisk kultur, och som följaktligen söker hos ungdomen inplanta kärlek till irernas gamla spel och idrottsövningar. Särskilt intresserar sig Mr Walsh för »hurling», Michael Collins favoritspel. Han presenterade mig ett vidlyftigt program för the Tailteann Games, som under hans presidium skulle hållas några veckor senare till firande av den sköna, visa och idrottsälskande drottning Tailtes minne, och ålade mig strängeligen att genast efter hemkomsten skriva några tidningsartiklar om denna nationella fest. Ack, han kunde ej hava valt ett mera inkompetent språkrör än en gammal professor, som för mer än 40 år sedan upphört med sin enda idrott, skridskoåkning. Jag erkänner ödmjukt att jag svikit hans förtroende men sätter min förtröstan till hans berömda mildhet.
»Idrotten är», förklarade Mr Walsh, »en brygga till samförstånd mellan nationer och fraktioner. Våra gamla gaeliska spel omfattas med hänförelse av irländare och f. d. irländare, katoliker och protestanter, Munstermän och Ulstermän.»
Riktigheten av detta uttalande har bekräftats av den festivitas som präglade de under två veckor pågående, utomordentligt lyckade tävlingarna. På talrika fotografier från dessa minnesvärda dagar får man se presidentens spänstiga gestalt och glädjestrålande anlete, och bland åskådarna igenkännas svenska ministern i London, Baron Palmstierna, samt Persiens representant i Nationernas Förbund, Prins Mirza Riza Khan från Monaco.
Irlands enfant terrible är Eamon de Valera, som i själva verket icke är ren irländare, då fadern är spanjor och han själv född i New York.
Före 1916 var han en ivrig Sinnfeinare men förde i övrigt en obemärkt tillvaro som matematiklärare. Under påskupproret kommenderade han en avdelning rebeller, vilka ej gåvo sig förr än dagen efter ledarnas kapitulation. Krigsrätten dömde honom till döden, och han skulle sannolikt hava blivit arkebuserad, om ej de redan verkställda avrättningarna väckt en så stark förbittring att myndigheterna funno sig föranlåtna att mildra domen till livstids straffarbete.
Efter amnestien 1917 återvände De Valera till Dublin, där han blev en av frihetsrörelsens figurer. Folkstämningen var nu en helt annan än före upproret, ock De Valeras av patriotism och hänförelse präglade brandtal mottogos över hela landet av folkets jubel. Han valdes med överväldigande majoritet till M. P. för grevskapet Clare, och då Sinn Fein år 1918 proklamerade den irländska republiken blev han dess president, varjämte han utsågs till en av de tre representanter för republiken vilka, ehuru förgäves, begärde tillträde till fredskonferensen i Paris. Snart blev han emellertid åter häktad, men i februari 1919 lyckades han — såsom det påstås med Michael Collins hjälp — fly ur fängelset och begav sig till Amerika, där han under nära två år drev en intensiv propaganda och lyckades vinna pekuniärt understöd.
I juli 1921 finna vi honom som fredsunderhandlare
i London, där han gjorde anspråk på att bliva
erkänd som den irländska republikens president. Då
förhandlingarna i oktober återupptogos stannade
han hemma med den motivering, att republikens
överhuvud ej lämpligen borde deltaga i en
ministerkonferens. När traktatförslaget förelåg till
diskussion i Dail Eireann var han en häftig opponent och
utkämpade skarpa strider med sina gamla vänner Griffith och Collins. Den 6 januari 1922 blev
traktaten antagen, och tre dagar därefter avgick De
Valera som president.
Nu började De Valera på nytt agitera över land och rike. »För att nå vår frihet måste vi vada genom regeringstruppernas och måhända även regeringsmedlemmarnas blod», var hans fältrop. Även i Dail Eireann förde han ett hotande språk, varvid presidenten Griffith förklarade att han ej lät skrämma sig av en »gunman». När inbördeskriget utbröt ställde han sig i spetsen för den södra republikanska armén och måste göras ansvarig för de orgier av förstörelseverk som där gingo ut över land och folk. Den 27 april 1923, då han insåg situationens hopplöshet, avblåste han striden och höll sig sedan »on the run» till den 15 augusti, då han blev arresterad under ett tal vid ett folkmöte i Ennis.
Den 16 juli 1924 blev De Valera utsläppt ur fängelset, och den 15 augusti fortsatte han i Ennis sitt anförande precis på den punkt där han föregående år blivit avbruten.
Sedan dess har han oavlåtligt fortsatt sin agitation. Senast i oktober 1924 blev han två gånger — med en dags mellanrum — arresterad i Ulster och förd över gränsen samt sedan dömd till en månads fängelse.
Till komplettering av De Valeras meritförteckning må omnämnas, att han är Fristatens universitetskansler och M. P. såväl i Fristaten som i Norra Irland.
Under mer än 10 år har denne egendomlige man kämpat för sitt ideal, »an independent Irish
Republic». Om hans rika begåvning råda inga meningsskiljaktigheter, icke heller om hans ärliga uppsåt. Vad som däremot kan förebrås honom är bristande sinne för proportioner, ett betänkligt fel hos en matematiker. Det som drev honom att vägra sitt samtycke till traktaten och därmed tända broderkrigets fackla var egentligen en skiljaktighet i avseende å formuleringen av den ed, som förestavades det irländska parlamentets medlemmar. Förslagets ordalydelse var:
»Jag — — — svär att vara trogen Hans Maj:t Georg V, hans arvingar och efterträdare» — — —
men De Valera hade velat hava följande modifierade form:
»Jag — — — svär att erkänna Konungens överhöghet» — — —.
Mellan dessa båda formulär råder, för att citera Simone Térys liknelse, ej större skillnad än mellan »un blanc bonnet» och »un bonnet blanc». Men för De Valera var detta ett tillräckligt motiv för ett broderkrig som kostat Irland många av dess bästa söner, för att icke tala om hundratals miljoner i allmän och enskild egendom. M:lle Téry är nog elak att kalla De Valera en »Don Quichotte», och mången finner även denna liknelse träffande.
De Valera är således en mycket omstridd personlighet. Men hans historia är ännu icke skriven. Om i en framtid hans ideal förverkligas, om Irland som en fullt självständig republik glider bort från det brittiska imperiet, då skall måhända Eamon De Valera nämnas med samma vördnad som Arthur Griffith och Michael Collins.
En med fighting spirit rikt begåvad dam är grevinnan Constance de Markievicz,° dotter till William Gore-Booth, Fifth Baronet of Lissadell. I sin första ungdom var hon känd som en utmärkt ryttarinna, en prydnad för den högsta societeten, presenterad vid Drottning Victorias hov. Sedan slog hon sig ned som målarinna i Paris, där hon ingick äktenskap med den polske greven Casimir De Markievicz. Redan tidigt hade hennes hjärta börjat klappa för de små och förtryckta, och hennes utveckling följde den bana som en känd svensk politiker karakteriserat genom devisen: Ett steg till vänster kan man alltid försvara.
År 1910 bildade hon en scoutförening, »en plantskola för unga rebeller», och under strejkåren 1912—1913 framträdde hon som en entusiastisk anhängare av James Conolly. År 1916, kort före upproret, gjorde polisen en raid i hennes hem och lade beslag på vapen, ammunition och förbjuden litteratur. Annandag Påsk marscherade hon, iklädd grön uniform, i spetsen för en skara volontärer in i Stephens Park och besatte the Royal College of Surgeons, där hon kämpade som en lejoninna till upprorets sista dag, då hon på order från rebellernas högkvarter nödgades kapitulera. I spetsen för sin tappra skara trädde hon fram till den engelska officeren, kysste sin revolver och gav sig fången. Krigsrätten dömde henne till döden, vilket mildrades till livstids straffarbete, men redan vid julen samma år blev hon benådad och återvände till Dublin, där hon med oförminskad energi fullföljde sina revolutionära mål. Längre fram tillhörde hon Dail Eireann i egenskap av arbetsminister och deltog vid De Valeras sida med liv och lust först i befrielsekriget och sedan i inbördeskriget, varunder hon upprepade gånger varit häktad och inspärrad. »Jag har tillbragt tre år i fängelse», förklarade grevinnan med en viss stolthet.
Grevinnan de Markievicz’ ideal, som hon klarlagt i en liten broschyr med titeln »What Irish Republicans stand for», och för vilket hon kämpar med brinnande tro och okuvlig energi, är en fullt oavhängig irländsk republik, byggd på gaelisk kultur. Och hennes ideal bland människor var James Connolly, »my friend, my Prophet».
I augusti 1924 utkom en mycket märklig bok, som ger en intressant inblick i en revolutionshjältes upplevelser och själsliv. Den är författad av Dan Breen, nuvarande debuterad for Tipperary, som synes hava varit den som först tände gerillakrigets fackla. Vid världskrigets utbrott var han en 20-årig järnvägstjänsteman, som i förening med några liksinnade ungdomar lönligen börjat träna sig som soldat och samla vapen och ammunition i hopp att en dag få slå ett slag för Irlands frihet. Efter påskupproret 1916, då ledarnas hårda bestraffning satt Irland i brand, ökades den lilla beslutsamma skaran och en primitiv ammunitionsfabrik inrättades, vilken en dag gick upp i rök. År 1917 djärvdes Dan Breen och hans vänner uppträda öppet i gröna uniformer, och sedan var det slut med friheten: för att undgå arrestering måste de begiva sig »on the run».
I januari 1919 ansågo vännerna tiden vara inne för aktion. Ett bakhåll anordnades efter alla konstens regler vid en landsväg, där en av polis bevakad ammunitionsfora väntades passera. Poliserna nedskötos och vagnarna plundrades. Efter den dagen blev ett högt pris satt på Dan Breens ostyriga huvud.
Nu följde en lång rad
av spännande äventyr,
beskrivna koncist och
lättfattligt, utan skryt
och utan sentimentalitet.
Dan Breen och hans
kamrater voro ynglingar om
20-25 år, av
beskrivningar och porträtt att
döma alldeles ovanligt
hyggliga och ädla män,
vilka i Irlands frigörelse
sågo ett högt och ädelt mål, för vilket de ville kämpa
och dö. Man kan ej annat än skänka sin beundran åt
den trofasta vänskap som förenade dessa unga
idealister och som mer än en gång förde dem in i de mest
våghalsiga äventyr. Många poliskonstaplar och
black-and-tans föllo för Dan Breens aldrig felande
mauserpistol och själv blev han, för att citera bokens
anmälare, formligen späckad med kulor.
Boken sprider ljus över åtskilliga omständigheter om vilka stridiga uppgifter förut lämnats. Först och främst vill författaren hävda att I. R. A. (The Irish Republican Army) från början varit en rent
privat kår av beslutsamma extremister, vilka ej på minsta sätt stodo under Dail Eireanns kommando utan tvärt om — före 1920 — sågos med oblida ögon såväl av »the Headquarters» som av den civila befolkningen, emedan deras operationer framkallade grymma repressalier från myndigheternas sida. Vidare förklarar författaren bestämt, att i varje särskilt fall då en privatperson anträffades skjuten med den ominösa papperslappen »executed as spy» på bröstet, hade bestraffningen varit motiverad och rättvis. Med särskilt välbehag omnämner han »den blodiga söndagen» den 21 november 1920, då fjorton engelska officerare expedierades i sina sängar. »Denna operation var en av de mest lyckade.»
Av stort intresse är redogörelsen för det attentat som den 19 december 1919 förövades mot generalguvernören Lord French. Författaren skriver trohjärtat och okonstlat:
»Under hösten hade jag och mina kamrater långa och allvarliga överläggningar rörande vårt program. Vi hade alla den känslan att det ej längre var nog att skjuta poliskonstaplar och soldater, vilka endast voro anspråkslösa verktyg åt högt stående funktionärer. Deras död betydde ej så mycket, ty England kunde ständigt göra nya offer. Varför skulle vi ej kunna rikta en stöt mot regeringens högsta spetsar? Det skulle öka världens intresse för Irlands sak, sprida skräck i engelska statsmäns hjärtan och omöjliggöra brittiskt övervälde. England kan reda sig med förlusten av några polismän men ej utan en lordlöjtnant.
Resultatet av våra diskussioner blev att vi beslöto göra en attack på Lord French. Tappra och pålitliga män, för vilka vi framlade våra planer, gåvo villigt sitt samtycke.»
Planen visade sig emellertid svår att bringa till verkställighet. »We suffered many bitter disappointments.» Tolv försök misslyckades — i det första deltog Michael Collins. Än passerade Lord French helt andra gator än de sammansvurna beräknat, än blevo de observerade och funno för gott att försvinna o. s. v. Men slutligen kom den stora dagen, då Lord French återvände till Dublin från en utflykt till sitt fädernegods i Roscommon, och ett bakhåll arrangerades i omedelbar närhet av Phoenix Park.
Men varför, må man väl fråga, försökte vi ej skjuta Lord French medan han uppehöll sig i Roscommon? Svaret är enkelt nog: Vi ville angripa honom vid hans egen port. Varför just där? Emedan vi hade klart för oss vilken effekt detta skulle åstadkomma. Mot den gamle soldaten hyste vi intet personligt agg, men han stod i spetsen för ett utländskt regemente som höll vårt land i slaveri, och vi visste att hans död skulle väcka hela världens intresse för vår frihetskamp. Phoenix Park är lika känd som Hyde Park. Tänk på den sensation, som skulle uppstå om brittiska regeringens representant i Irland, en fältmarskalk i brittiska armén, blev skjuten till döds vid porten till Phoenix Park, i själva huvudstaden i det rike som han var satt att styra, ett stenkast från den engelska garnisonen, på en plats som inom fem minuter kunde fyllas med 20,000 soldater. Vår risk var större, men den moraliska effekten var värd sitt pris.»
Försöket misslyckades emellertid, ty Lord French, som vanligen brukade åka efter en soldatbil, åkte denna gång i den första bilen. Den andra bilen blev beskjuten och chauffören sårad, men ingen dödad. Däremot fick Dan Breen en kula i benet och hans vän Martin Savage föll dödsskjuten i hans armar. Dagen därpå fick han se i tidningarna att Lord French undkommit osårad. »Nyheten förvärrade mitt sår. Jag har aldrig tyckt om ett halvgjort job.»
Efter vapenstilleståndets inträdande i juli 1922 kunde Dan Breen ostraffat visa sig i Tipperary, varifrån han under fem år varit bannlyst. Vid inbördeskrigets utbrott sällade han sig till De Valera, emedan han ej ansåg traktaten skänka Irland det fulla oberoende för vilket han kämpat. »Jag ämnar ej här skriva inbördeskrigets historia», säger författaren, och vi respektera hans motiv.
Några veckor sedan De Valera utfärdat sin order om vapnens nedläggande blev Dan Breen i en torvgrop överraskad av Fristatens trupper och måste giva sig fången. I fängelset genomgick han 12 dagars hungerstrejk och 6 dagars törststrejk, varpå han blev frigiven och kunde intaga sin plats i Dail Eireann, där han under fängelsetiden blivit invald såsom representant för grevskapet Tipperary.
En av Irlands största andar är Nobelpristagaren
William Butler Yeats.° Han var en av dem
som först lärde sig uppskatta Arthur Griffiths
värde och lämnade bidrag till hans publikationer. »The
gaelic revival» har i honom haft en varm förkämpe,
och den irländska teatern i Dublin är hans verk.
Hans själsliv är keltens; han drömmer sig in i forna
tiders mysticism och ger mäktiga uttryck för den
gaeliska kulturens skönhet. Även i de politiska striderna har han tagit del, men med andens vapen, i det han eggat sina landsmäns patriotism genom att framhålla gaelisk idealism såsom kontrast till anglosaxisk materialism.
Åtskilliga av Yeats lyriska och dramatiska skapelser äro kända av den svenska allmänheten. Såsom ett av de yppersta räknas »Countess Cathleen», vari man läser en profetia att patriotism och offervillighet en gång skola besegra de främmande onda makter som förgifta den irländska folksjälen.
Sir Horace Plunkett, kooperationsidéns fader (s. 168), har blivit kallad en ny Patrick, och om han vore katolik skulle han måhända anses värdig äretiteln St. Patrick. Men han är protestant och har djärvts uttala en amper kritik av de irländska katolikernas bristande ekonomiska sinne.
»Katolicismen har icke-ekonomiska för att icke säga anti-ekonomiska tendenser, vilka framträda särskilt hos en befolkning, vars uppfostran blivit försummad. De dyrbara ecklesiastika byggnaderna stå icke i rätt proportion till landets resurser.»
Orädda sanningsord äro sällan välkomna, och Sir
Horace fick länge skörda otack för sina strävanden att förbättra den lantbrukande befolkningens levnadsvillkor genom det av honom stiftade Irish Agricultural Organisation Society. Småningom har dock kooperationsidén slagit igenom, och i sin ålders höst åtnjuter han välförtjänt vördnad och tacksamhet.
Under åren 1892—1900 var Sir Horace M. P., där han tillhörde unionistpartiet och genomdrev inrättandet av ett irländskt jordbruksdepartement, vars förste chef han var under 8 år. År 1919 ingick han i the Irish Centre Party, som pläderade för Irlands union med Storbritannien med samma ställning som Canada och övriga »dominions», och det är denna rörelse som slutligen resulterat i traktaten av 1921.
Den man, som vid Sir Horace Plunketts sida verksammast bidragit till kooperationsidéns genomförande, är den lärde jesuitfadern T. A. Finlay.° Dessa båda män hava lyckats att för ett gemensamt mål sammanföra representanter för alla partier och fraktioner, katoliker och protestanter, nationalister och unionister, sydirländare och nordirländare. Father Finlays måhända största förtjänst är det
uppfostrande inflytande han utövat på det katolska prästerskapet, varigenom han lyckats jäva den mot dem av Sir Horace Plunkett riktade anklagelsen för bristande ekonomiskt sinne. I en välskriven broschyr, »The Story of an Irish Industry», har han såsom ett exempel skildrat utvecklingen inom Foxfords kommun, som för trettio år sedan var en av Irlands fattigaste bygder, men där med hans bistånd en energisk nunna lyckats väcka befolkningen ur dess slöhet och få till stånd en industri som föder välmående och lyckliga människor. Father Finlay framhöll med stolthet den irländska ungdomens rent fenomenala intelligens och läraktighet, egenskaper, vilka under gångna sorgliga tider ej kommit till sin rätt men under fred och oberoende skola skapa en rik och lycklig nation.
Sir Douglas Hyde, professor vid University College, språkforskare, skald, dramaturg, är i likhet med Sir Horace Plunkett protestant och har liksom han lyckats att genom sin mäktiga personlighet förena skilda religiösa och politiska partier i ett gemensamt patriotiskt intresse. Under decennier har han kämpat för Irlands frigörelse från Englands andliga inflytande. I sitt stora verk, »The Removal
of Irish Literature», har han ägnat ett kapitel åt »the Necessity for De-Anglicising Ireland». Med detta mål för ögonen stiftade han år 1893, i förening med Eoin Mac’ Neill, the Gaelic League, (s. 165), som givit mäktiga impulser även åt Irlands politiska frigörelse. »Genom att återvinna sitt gamla språk skall Irland återvinna sin själ. Liksom nationen skapat språket, skall språket omskapa nationen.» Dessa högstämda ord skola outplånligt inristas i Irlands kulturhistoria.
År 1915, då politiken alltmer började profanera the Gaelic Leagues ideella program, nedlade Sir Douglas sitt presidentskap.
Sir John Purser Griffith,° född 1848, är de irländska ingenjörernas grand old man. Han har ägnat många år åt Dublins hamnbyggnader och såsom konsulterande ingenjör handlagt ett stort antal viktiga tekniska och ekonomiska frågor. Såsom ordförande i the Irish Peat Enquiry Committee och the Sub-Committee on Water Power Resources har han ingående studerat Irlands nationaltillgångar, och under föregående år blev han tillkallad som expert för det s. k. Severnprojektet, som avser att
utnyttja tidvattnets variationer för alstring av elektrisk kraft, ett av vår tids mest intressanta och mest svårlösta problem. Sir John är född Walesare men har ohjälpligt kommit under the spell of Ireland! och fått det välbekanta betyget hibernicis ipsis hiberniores. Han äger och bebor Rathmines Castle, en slottsliknande villa med vidsträckt park och trädgård, som bildar ett av de mest tilltalande inslagen i Dublins stadsbild.
Mr Pierce F. Purcell,° professor i Civil Engineering vid University College och president i the Institution of Civil Engineers, är en auktoritet på torvteknikens område och har i talrika diskussioner och publikationer framlagt resultaten av sina vetenskapliga och praktiska undersökningar av denna för Irland så betydelsefulla naturtillgång. Därjämte har han ägnat sitt intresse åt svenska förhållanden och studerat Ekenbergs och De Lavals torvkolningsmetoder samt statens och enskildas torvpulveranläggningar. Senast vid the World Power Conference i London framlade han en mycket uppmärksammad avhandling med titeln »the Winning and Utilization
of Peat», vari han kommer till det nedslående resultatet att alla hittills kända metoder för torvens förädling, huru intressanta de än kunna vara från teknisk-vetenskaplig synpunkt, endast under mycket gynnsamma förhållanden kunna giva ekonomisk vinst, samt att man åtminstone för den närmaste framtiden synes böra inskränka sig till den äldsta och mest primitiva metoden, direkt eldning med lufttorkad stycketorv.
»Se där en äkta milesian, en veritabel Grand av Spanien», var min första reflektion då jag inträdde hos Mr Laurence Kettle,° chef för Dublins Electricity Departement. Hår, skägg och ögon svartare än kol, en näsa vars djärva konfiguration ej kommer till sin rätt på porträttet — måste ej sådana attribut tyda på förfädernas sydländska ursprung?
Men, som det heter i Frihetsbröderna,
»Mången, mången finns som man tar för spanjor,
Men som dock ej är ett tecken spanjor»,
och Mr Kettle tog mig genast ur min villfarelse genom att tala om att hans familj härstammar
från — Island. Rättvisligen borde han ju då vara mera vit än svart. Nu har emellertid historien lärt oss att de första inbyggarna på Island voro irländska munkar, alltså f. d. milesianer, och Mr Kettle har tydligen låtit sig återbördas till sitt rätta fosterland.
Mr Kettle tog en verksam del i »the Irish Volunteers» organisation men drog sig tillbaka då han tyckte sig finna att tendenserna gingo i väl offensiv riktning. »Avfallet» hade till följd att vid påskupproret 1916 insurgenterna försäkrade sig om hans person och läto honom tillbringa sina påskferier i en källare.
Mr Kettles namn har en god klang i Irland. Hans fader var en auktoritet inom agrikulturens område, och hans broder T. M. Kettle, som gav sitt liv som frivillig vid franska fronten, var en framstående historiker och nationalekonom, professor vid Dublins universitet. Själv är han en auktoritet inom sitt verksamhetsområde, och hans inlägg i tekniska och ekonomiska diskussioner präglas av orädd självständighet och oförvanskad fighting spirit. Last but not least är han, till och med efter irländsk måttstock, en ovanligt älskvärd, sympatisk och hjälpsam människa, varpå jag och de mina kunna anföra talrika exempel.
- ↑ Tecknet ° antyder att författaren gjort vederbörandes personliga bekantskap.