←  Kapitel I
Jenny
av Sigrid Undset
Översättare: Sigrid Elmblad

Kapitel II
Kapitel III  →


[ 139 ]

II.

Jenny hade hyrt ateljé. Och hon gick där och ställde och ordnade. Om eftermiddagarna kom Kalfatrus och hjälpte henne.

»Du har blivit så hiskligt långbent, Kalfatrus — det [ 140 ]var nära på att jag hade sagt det åt dig, grabb, först då jag såg dig.»

Gossen skrattade.

Jenny frågade efter alla hans bedrifter, medan hon varit borta och Nils berättade. Han och Jakob och Bruseten — det var två nya pojkar, som kommit in i klassen i höstas — hade levat vildmarksliv i timmerkojorna i Nordmarken och deras äventyr voro över all måtta. Jenny undrade medan hon hörde på om det skulle bli stort flera Nordmarksturer med Kalfatrus och henne.

Hon strövade omkring på Bygdö om förmiddagarna — ensam i det vita solskenet. Marken låg så blek med det döda, vitgula gräset. I skogsbrynet mot norr låg gammal snö ännu under de järnsvarta granarna. Men åt sydsidan lyste lövträdens nakna grenar mot solluften och skyddade för vinden; i det gamla ljumma lövet spirade duniga blåsippsknoppar. Det var så mycken fåglalåt allaredan därute —

Helges brev läste hon om och om igen — hon bar dem på sig. Hon längtade otåligt, sjukligt efter honom — efter att se och röra vid honom och känna det säkert, att hon hade honom.


Tolv dagar hade hon varit hemma och ändå hade hon inte kommit till att gå upp till hans föräldrar. Men då han för tredje gången frågade henne, fattade hon sitt beslut. I morgon skulle det bli av.

Vädret hade slagit om under loppet av natten. Det hade blivit bitande nordanblåst — stickande solglöd och virvlande moln av damm och pappersskräp på gatan — och så plötsligt en hagelby, så våldsam att hon måste söka skydd i en portgång. De hårda vita kornen sprätte upp från stenläggningen omkring hennes låga skor och lättsinniga sommarstrumpor.

Så sken solen igen.

Grams bodde vid Welhavensgate. Jenny stannade ett [ 141 ]slag vid hörnet. Skuggan låg fuktig och iskall mellan de båda räckorna av smutsiga hus. Bara på den ena sidan föll det en solstrimma allra högst upp. Hon var glad åt att veta att Helges föräldrar bodde fyra trappor upp.

Denna gata hade varit hennes väg till skolan i fyra år. Så väl som hon kände till den. De svarta flammorna efter taksnön på fasadernas gipsornament, och de små, små mörka bodarna. Fönstren med blomkrukor i sjaskigt silkespapper och kulörta majolikakrukor och de gulnade modeplanscherna mot rutan hos sömmerskorna — skymten genom portgångarna av kolsvarta bakgårdar. Ännu låg där nog högar av smutsig snö, som gjorde luften rå inne i gårdsrummen. Och spårvagnen dånade tungt uppför backen.

Nära till i Pilestrædet låg en sådan där sotgrå hyreskasern med en mörk brunn av gårdsrum. Där hade de bott, då styvfadern dog.

Hon stod ett tag utanför den tamburdörr, som bar en mässingsplåt med G. Gram på. Hon hade hjärtklappning och försökte le åt sig själv. Alltid var hon likadan — meningslöst beklämd, då hon ställdes inför någon situation som hon inte fått liksom tänka sig in i, åratal i förväg. Herre Gud — ett par tillkommande svärföräldrar voro då inte så farligt betydelsefulla personer heller för henne. Äta upp henne kunde de nu i alla fall inte. Hon ringde på.

Hon hörde någon komma genom en lång tambur och så öppnades dörren. Det var Helges mor — hon kände igen henne efter fotografien.

»Fru Gram, är det inte? — Jag är fröken Winge.»

»Å, är det det — var så god, vill ni inte stiga in?»

Hon gick före Jenny genom en lång, trång tambur, som var belamrad med skåp och lårar och ytterplagg.

»Var så god», sade fru Gram igen och öppnade dörren till förmaket. Där var starkt solljus över tunga, mossgröna plyschmöbler; rummet var inte stort och proppfullt [ 142 ]— där var prydnadssaker och fotografier överallt och en schaggmatta i bjärta färger på golvet, plyschportiärer för dörrarna.

»Ja, här ser väl ut — jag har inte fått dammat på flera dar», pratade fru Gram på. »Vi äro nämligen aldrig i det här rummet i vardagslag, och jag är utan jungfru för tillfället. Den som jag hade måste jag köra i väg med — det var den värsta lortmaja och så bjäbbade hon emot — ja och så sa jag att hon kunde ge sig i väg, sa jag. Men att få en ann — det står inte till för livet ser ni — och likadana stycken äro de för resten var eviga en, så för den skull. Nej, hu, att vara husmor är det värsta man kan bli.

Ja, Helge har ju förberett oss på er visit, men nu hade vi sannerligen uppgivit hoppet om att ni ville göra oss den äran.»

När hon log och talade visade hon stora vita framtänder och ett svart hål på var sin sida efter de felande ögontänderna.

Jenny satt och såg på henne — Helges mor.

Hon hade tänkt sig det hela så annorlunda.

Hon hade gjort sig en bild av hans hem och hans mor, efter vad han berättat om dem. Och modern med det vackra ansiktet, som liknade Helges på fotografien hade hon tyckt synd om. Hon som inte var älskad av sin man och som älskade barnen, så att de gjort uppror och dragit sig undan denna tyranniska moderskärlek, som inte kunde tåla att de voro annat än hennes barn. I sitt hjärta hade Jenny tagit parti för denna mor. Män kunde nog inte fatta hur en kvinna måste bli, som älskade och aldrig fick någon genkärlek, annat än barnens kärlek medan de voro små. De kunde väl inte förstå, hur en sådan mor måste känna det, då barnen blevo stora och gledo ifrån henne — att hon kunde resa sig i trots och vrede mot hela det obönhörliga livet, som var sådant att en mors små barn [ 143 ]blevo stora och inte mera tyckte att hon var allt för dem så som de voro allt för henne i all evighet.

Jenny hade velat hålla av Helges mor.

Och nu kunde hon inte med henne. Hon kände en rent fysisk motvilja mot denna fru Gram, som satt där och pratade på.

Det var Helges drag liksom på fotografien. Den höga, litet smala pannan och den fint böjda näsan och de jämna, mörka ögonbrynen och den lilla munnen med de fina tunna läpparna och hakan, som var en smula spetsig.

Men det var ett uttryck kring denna mun, som om allt vad hon sade var spydigheter — ett spotskt och ondskefullt drag i ansiktets alla fina rynkor. Och de stora ögonen, som voro så sällsynt vackert formade med alldeles emaljblå vitor, voro hårda och stickande — de stora mörkbruna ögonen. De voro mycket mörkare än Helges.

Vacker måste hon ha varit — ovanligt vacker. Och ändå kände Jenny sig alldeles säker på det, som hon förut en enda gång tänkt — att det knappast varit med glatt hjärta, som Gert Gram gift sig med henne. Någon dam var hon inte heller — att döma av hennes tal och sätt. Fast det fanns nu för resten så många vackra småfröknar ur medelklassen, som blevo riktiga käringar, då de varit gifta ett slag — suttit instängda i ett hem och tragglat sig genom tillvaron med pigbekymmer och hushåll några år.

»Ja, kandidat Gram bad mig gå hit med hälsningar från honom», sade Jenny. Hon kände det plötsligt omöjligt att nämna honom som Helge.

»Ja, han var ju bara tillsammans med er på slutet — i de sista breven nämner han i alla fall aldrig om att han varit tillsammans med några andra. — För resten svärmade han visst först för en liten fröken Jahrmann efter vad jag kunde förstå.»

»Min väninna, fröken Jahrmann — ja, i början voro vi mycket tillsammans, en hel del av oss. Men nu på slu[ 144 ]tet var fröken Jahrmann så upptagen av ett större arbete.»

»Är hon inte dotter till överstelöjtnant Jahrmann på Tegneby? Då har hon väl pengar?»

»Nej. Hon studerar för det lilla som hon ärvt efter modern — hon står inte på riktigt god fot med sin far — det vill säga, han tyckte inte om att hon ville bli målarinna, och så ville hon inte ta emot något av honom.»

»Kors så dumt! — Min dotter, fru Arnesen, gift med komminister Arnesen, var här i julas, och hon känner lite till henne», sade fru Gram. »Hon menade för resten att det var av andra skäl, som överstelöjtnanten inte ville veta av henne — hon skall ju vara så vacker, men något vidare gott rykte.»

»Det är idel förtal», sade Jenny stelt.

»Ja, ni konstnärsfolk har det bra.» Fru Gram suckade. »Men jag förstår inte hur Helge har kunnat arbeta något. Jag tycker att han har aldrig skrivit om annat än att han har farit hit och dit på Campagnan med er.»

»Å—å», sade Jenny. — Det var så besynnerligt pinsamt att höra om det där nerifrån i fru Grams mun. »Kandidat Gram var mycket flitig tycker jag. Någon fridag måste man väl ta sig ibland.»

»Ja, vi husmödrar får allt reda oss utan men — vänta bara tills ni blir gift, fröken Winge. Men annars så vill ju alla människor ha fridagar. Jag har en systerdotter, som just har blivt folkskollärarinna — hon skulle ha studerat medicin, men så tålde hon det inte — hon måste sluta och gå igenom seminariet. Ja, jag tycker hon har fritt jämt, jag. Du överanstränger dig då sannerligen inte, Aagot, brukar jag säga till henne.»

Fru Gram försvann ut i tamburen. Jenny reste sig och såg på tavlorna.

Över soffan hängde ett stort Campagnalandskap. Man kunde tydligt se att Gram studerat i Köpenhamn. Det var bra och solitt tecknat, men tunt och torrt i färgen. [ 145 ]I synnerhet förgrunden med de två italienskorna i nationaldräkt och de miniatyraktigt målade plantorna omkring den kullfallna pelaren var ledsam. Modellstudien inunder av en ung flicka var bättre.

Hon måste småle — det var inte att undra på om Helge hade litet svårt att finna sig till rätta i Rom och kände sig besviken — när han hade haft all den här italienska romantiken på väggarna hemma.

Där fanns många små brunaktiga, sirligt tecknade landskap från Italien med ruiner och nationaldräkter. Men den där studien av en präst var god. Några kopior — Corregios Danaë och Guido Renis Aurora — hu då! Några andra kopior av barocktavlor, som hon knappast kände till.

Så var där ett stort ljusgrönt sommarlandskap. Gram hade försökt att måla impressionistiskt. Men det var tunt och otäckt i färgen. Det här över pianot var bättre — solglimtar över åsen, luften var riktigt bra.

Vid sidan därav hängde ett porträtt av hans hustru, Det var det bästa — det var bra, verkligen bra. Utmärkt modellerad var figuren. Och händerna. Den högröda klänningen med uppfästningarna och de genombrutna svarta halvvantarna. Det olivbleka ansiktet med de mörka ögonen under pannluggen och den höga spetsiga svarta hatten med röd vinge. Men hon stod dess värre som klistrad mot bakgrunden, som var målad i kallt gråblått.

Och det där barnporträttet: »Putte, fyra år» stod det uppe vid ramen. Nej, Herre Gud — var det Helge, den där lilla buttra klumpen i vit skjorta — å, vad han var rar!

Fru Gram kom in med en bricka, rabarbervin och småbröd. Jenny mumlade något om besvär.

»Jag har stått och sett på er mans tavlor, fru Gram.»

»Ja, jag förstår mig ju inte mycket på det, men — jag, jag tycker nu att de äro storartade. Min man påstår [ 146 ]visserligen, att det inte är något bevänt med dem, men det är nu bara, som han säger, förstås. Nej —» hon log bittert. »Min man är allt en smula bekväm av sig, ser ni. Och leva på den där målningen kunde vi ju inte, då vi blivit gifta och fått barnen, så han måste ju ta sig till med något nyttigt dessutom. Och så gitte han inte att måla längre, och då var det som han fann på att han inte hade talang. Jag tycker nu att hans bilder äro mycket vackrare än alla de här moderna sakerna — men ni är väl av en annan åsikt, fröken Winge?»

»Ja, er mans tavlor äro mycket vackra», sade Jenny. »I synnerhet porträttet av er, fru Gram. Det är alldeles utmärkt.»

»Åja, men det är då inte vidare likt — smickrat mig har Gram inte —» hon skrattade igen sitt lilla bittra, ondskefulla skratt, »det vore synd att säga. — Jag tycker nu att han målade mycket vackrare, innan han började att apa efter allt det där, som var på modet då för tiden — ni vet Thaulow och Krohg och alla de där.»

Jenny drack tyst rabarbervinet, medan fru Gram pratade.

»Ja, jag beklagar, jag skulle gärna vilja be er äta middag med oss, fröken Winge. Men jag är alldeles ensam med allting, och så ha vi inte förberett oss på gäster, förstår ni, så jag kan tyvärr inte. Men en annan gång hoppas jag.»

Jenny insåg att fru Gram gärna ville bli henne kvitt. Det var ju också rimligt, då hon inte hade någon jungfru. Hon höll väl på med middagen. Så tog hon avsked.

I trappan mötte hon Gram. Hon förstod att det måste vara han. Hon fick det intrycket av honom i förbifarten att han såg mycket ungdomlig ut och att hans ögon voro mycket blå.