Jenny/Del II/Kapitel 04
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV.
I slutet av maj hade det gått ovanligt många dagar om utan att Jenny haft brev från Helge. Hon började att bli ängslig — hade nästan bestämt sig för att telegrafera nästa dag, om hon ingenting hörde. På eftermiddagen var hon på ateljén, och så knackade det på dörren. Då hon öppnade blev hon gripen, kramad och kysst av en man, som stod ute i vindsgångens mörker.
»Helge!» Hon jublade. »Helge, Helge — får jag se på dig! Åh, men så du skrämde mig, din stygging! Åh, får jag se på dig — Helge — är det verkligen riktigt du —» Hon nappade av honom resmössan.
»Ja, det kunde väl inte gärna vara någon annan», menade han tryggt och skrattade.
»Ja, men, käre — vad vill nu det här säga, gossen min?»
»Det skall jag tala om för dig», sade han och hade inte tid till mer, utan pressade sitt ansikte mot hennes hals.
»Ja, jag ville överraska dig, förstår du.» De sutto hand i hand i soffan och pustade ut efter de första fröjdefulla kyssarna. »Och det lyckades också bra, gjorde det inte? Å, låt mig se på dig, Jenny! Vad du är vacker! Hemma tror de att jag är i Berlin nu. Jag tar in på hotell i natt och stannar inkognito i staden några dar — är det inte storartat, tycker du inte det? Det är för resten förargligt att du bor hemma, du. Annars hade vi kunnat vara tillsammans hela dagen.»
»Vet du», sade Jenny, »då du knackade trodde jag det
var din far, som kom.»
»Far?»
»Ja.» Hon blev litet förvirrad själv i detsamma, Det syntes henne plötsligt svårt att förklara sammanhanget. »Ja, ser du, din far gjorde mig sin visit en dag och sen dess har han brukat komma upp ibland om eftermiddagen till teet. Och så har vi suttit och pratat om dig.»
»Men Jenny — det har du ju inte skrivit ett ord om — du har ju inte nämnt att du har träffat far.»
»Nej, jag har inte det du. Jag ville hellre tala om det för dig. Det är nämligen så ser du, att din mor vet inte om det. Din far menade att det var bättre att inte säga något om det.»
»Inte till mig?»
»Nej. Nej, det har vi inte talat om. Han tror visst att jag har talt om det för dig. Nej, det var för att din mor inte skulle veta att vi kände varandra.» Hon satt tyst ett slag. »Jag tyckte det var så — — ja jag tyckte inte om att skriva, att jag kommit till att få en hemlighet för din mor tillsammans med honom, förstår du?»
Helge teg stilla.
»Jag tyckte ju inte riktigt om det själv», fortsatte hon. »Men han kom nu upp på visit. Och jag tycker förfärligt bra om honom, Helge — jag är riktigt förtjust i din far.»
»Ja — far kan visst vara ytterst vinnande när han vill, och det att du är målarinna till —»
»Det är för din skull, Helge, som han bryr sig om mig. Det är det.»
Helge svarade inte härpå.
»Och mor har du bara sett den där enda gången?»
»Ja — men kära, rara vännen min — är du inte hungrig? Skall jag inte göra i ordning någonting åt dig?»
»Tack skall du ha! Och vi går väl ut och äter kväll tillsammans i afton?»
Det knackade ånyo på dörren.
»Det är din far», viskade Jenny.
»Sch! Var tyst — öppna inte!»
Om en stund gick en människa tillbaka över gången. Helge gjorde en lätt grimas.
»Men kära gossen min, vad är det?»
»Å, jag vet inte — bara vi inte träffar honom, Jenny — vi vill väl inte bli störda nu inte? Inte råka någon?»
»Nej.» Och hon kysste honom på munnen och böjde ned hans huvud och kysste honom bakom båda öronen.
»Nå, men Fransiska, du, Helge!» sade Jenny plötsligt,
medan de sutto och pratade vid ett glas likör efter kaffet.
»Ja! Nå, du visste det väl på förhand; hon hade väl skrivit till dig om det?»
Jenny skakade på huvudet.
»Inte ett ord. Jag blev som fallen från skyarna, då jag fick hennes brev — hon berättade i all korthet att i morgon skulle hon gifta sig med Ahlin. Jag anade inte det minsta.»
»Inte vi heller. Ja, de voro ju mycket tillsammans. Men att de skulle gifta sig visste inte Heggen en gång förrän hon kom och bad honom vara med som vittne.»
»Har du träffat dem sen?»
»Nej. De foro till Rocca di Papa samma dag och där voro de ännu då jag reste från Rom.»
Jenny satt tankfull en stund.
»Jag trodde att hon bara tänkte på sitt arbete nu», sade hon.
»Heggen sade att hon gjort färdig den stora tavlan med porten och att den skulle vara mycket bra — och att hon höll på med några flera saker. Men så gifte hon sig ju hux flux. Jag vet inte om de alls hade varit förlovade en gång —
Än du då Jenny — du skrev att du höll på med en ny tavla?»
Jenny förde honom till stafflit.
Den stora duken föreställde en gata, som förlorade sig åt vänster med en husräcka i starkt perspektiv — kontorshus och verkstäder i grågröna och mörkt tegelröda färger. På högra sidan av gatan lågo några lumpbodar och bakom dem stodo brandmurarna av några stora byggnader mot himlen, som var kraftigt blå med bortdragande tunga regnmoln — blyaktigt gråblå och silvervita. Stark aftonsol föll över tavlan på bodarna och brandmurarna, som lyste rödgula och på ett par guldgröna, halvutslagna trädkronor in på tomten bakom bodarna intill brandmuren. Där var staffage och arbetsfolk och kärror och arbetsåkdon på gatan.
»Jag förstår mig ju inte på sådant där. Men —» Helge tryckte henne intill sig. »Är det inte bra, du? Jag tycker det är så vackert Jenny — förtjusande!»
Hon lutade huvudet mot hans skuldra.
»Medan jag gick här i staden och väntade på gossen min — jag som alltid har gått här så ensam och sorgmodig förr om våren — och jag såg lönnarna och kastanjeträden veckla ut sina klara ljusa blad mot de sotsvarta husen och de röda murarna — och den praktfulla vårhimlen, som låg över alla de svarta taken och skorstenarna och telefontrådarna — så fick jag lust att måla det — alla de här fina, ljusa vårskotten mitt i den smutsiga, svarta staden.»
»Varifrån är det?» frågade Helge.
»Från Stenersgatan. — Ja, ser du din far talade om några målningar av dig som liten, som han hade nere på kontoret, och så skulle jag gå ner och se på dem, förstår du. Och så såg jag motivet från hans kontorsfönster, och så fick jag tillstånd att stå inne på lådfabriken bredvid. Det är taget därifrån — ja jag måste ju komponera om litet förstås — förändra litet.»
»Du har väl varit ganska mycket samman med far då?» sporde Helge om en stund. »Han var väl mycket intresserad av din tavla?»
»Ja då. Han kom över till mig lite emellan och såg på — gav mig några råd, som voro goda för resten. Han vet ju en hel hop, ser du.»
»Tror du att far hade talang som målare?» frågade Helge.
»Ja, du. Det tror jag. De tavlorna som hängde hemma hos er voro ju inte så märkvärdiga. Men han har visat mig några studier, som han gömmer på kontoret. Jag tror inte att din far hade någon stor talang, men ganska fin och säregen. Bara alltför lätt påverkad från alla kanter. Men det tror jag återigen hänger ihop med hans stora förmåga att värdera och beundra det goda som han har sett andra göra. För du, han har så mycket förståelse för konst och kärlek till den —.»
»Stackars far!» sade Helge.
»Ja.» — Jenny smekte sin vän. »Det är kanske mycket mera synd om din far än du — och jag — anar.»
Så kysste de varandra och glömde att tala mer om Gert Gram.
»De vet ingenting hemma hos dig?» frågade Helge.
»Nej då», sade Jenny.
»Men i början du — då adresserade jag alla mina brev hem till din mamma — frågade hon aldrig vem det var som skrev till dig så där varenda dag?»
»Nej då. Min mamma är inte sådan.»
»Min mamma», sade Helge med plötslig häftighet. »Mor är nu absolut inte heller så taktlös, som du vill ha det till. Du är inte rättvis mot mor stackare — jag tycker att du för min skull kunde låta bli att tala om henne på det viset.»
»Men Helge!» Jenny såg upp på honom. »Jag har ju inte sagt ett ord om din mor, jag.»
»Du sade, min mor är inte sådan, sade du.»
»Nej, det gjorde jag inte. Min mor, sade jag.»
»Min mor, sade du. Att du inte tycker om henne är ju en sak för sig, fast ännu kan du inte ha skäl till det. Men du kunde ändå tänka på, att det är min mor det är tal om. Och jag håller i alla fall av henne, sådan som hon är.»
»Helge! Nej, men Helge då! —» Hon avbröt sig, ty hon kände att hon fick tårar i ögonen. Och det var så nytt för Jenny Winge att fälla tårar att hon ovillkorligt tystnade, skamsen och bestört. Men han hade redan varsnat det.
»Jenny, å Jenny, har jag gjort dig ont? Åh, Jenny min — Herre Gud! — Där ser du själv. Jag har inte väl kommit hem förrän det börjar —.» Han gav plötsligt till ett anskri och slog hotande ut i luften med sin knutna hand.
»Åh, jag hatar det, hatar det där som skall kallas mitt hem!»
»Gossen min, gossen min — du får inte — Åh, käre vännen min, ta det inte så!» Hon drog honom till sig så tätt, så tätt. »Helge! Hör mig, min älskade vän — vad har det med oss att göra då —» och hon kysste och kysste honom tills han slutade upp att gråta och skälva —.