Jenny/Del II/Kapitel 05
← Kapitel IV |
|
Kapitel VI → |
V.
Jenny och Helge sutto i soffan inne i hans rum. De sutto med armarna om varandra men tego stilla.
Det var en söndag i juni och Jenny hade varit ute och gått med Helge på förmiddagen och ätit middag hos Grams och druckit kaffe, och de hade suttit alla fyra i vardagsrummet och slitit sig igenom eftermiddagen tills Helge fick Jenny in på sitt rum under förevändning att hon skulle läsa igenom något som han hade skrivit.
»Uff!» sade Jenny utåt rummet.
Helge frågade inte varför hon sade uff. Han lade trött huvudet i hennes knä, och hon smekte hans hår — fortfor att stryka med handen, men sade ingenting.
»Ja, du.» Helge suckade. »Det var trevligare hos dig uppe vid Via Vantaggio — var det inte, Jenny.»
Ute i köket skramlade det med tallrikar och sprakade i en stekpanna — det feta oset trängde in i rummet. Fru Gram lagade något varmt till kvällen. Jenny gick till det öppna fönstret och såg ett ögonblick ned på den svarta, brunnsliknande gården. Alla fönsterna runt omkring utgjorde köks- och sängkammarfönster med jalusier för, och i varje hörn av gården fanns ett större snedfönster. Uff! Vad hon väl kände till detta slags matsalar, med ett enda hörnfönster ut till en gård — mörka och trista, aldrig en solstrimma — sot som rökte in då man vädrade, och matos, som bet sig fast.
Utifrån jungfrukammaren hördes gitarrspel och en stor, oskolad sopran:
»Kom till Jesus, min vän, kom till Jesus, min vän,
Om du klappar på så öppnar han dig himmelen.»
Men gitarren minde henne om Via Vantaggio och Cesca och Gunnar som brukade ligga i soffhörnet, med benen på en stol och knäppa på Cescas gitarr och gnola Cescas italienska visor. Och hon längtade plötsligt så förtvivlat efter allt det där nere.
Helge kom bort till henne.
»Vad tänker du på?»
»På Via Vantaggio».
»Ja, du — härligt hade vi det där, Jenny.»
Hon tog honom plötsligt om halsen och gömde ömt sitt huvud vid hans skuldra. I det samma som han talade hade det slagit henne att han inte var med i det som hon längtat till.
Och hon lyfte åter hans ansikte och såg in i hans bärnstensgula ögon och ville tänka på alla de solblanka dagarna på Campagnan, då han legat i gräset mellan tusenskönorna och sett upp på henne.
Hon ville skaka av sig den tunga, kväljande olustkänslan, som fick makt med henne var gång, som hon var i hans hem.
Allting var så olidligt där. Ända från första kvällen som hon blivit bjuden dit strax efter Helges officiella ankomst. Då fru Gram hade presenterat henne för sin man — att stå där och spela komedi, medan Helge stod och såg på och visste att de narrat hans mor, det hade plågat henne så förfärligt. Och så, det som var ändå värre. Hon hade blivit ensam med Gram ett ögonblick; då hade han nämnt att han varit vid hennes dörr den där eftermiddagen och att hon inte varit hemma. »Nej, jag var inte på ateljén den dagen», hade hon svarat och blivit blodröd i detsamma. Då hade han sett så besynnerligt förbluffad på henne att hon sagt — Gud vet varför det plötsligt plumsat ur henne: »Jo, jag var för resten hemma. Men jag kunde inte öppna, för det var någon hos mig.»
Gram hade smålett och sagt: »Ja, jag hörde ju mycket väl att det var någon inne på ateljén.» Och så hade hon i sin förvirring talat om att det var Helge, och att han varit de där dagarna i staden inkognito.
»Kära Jenny», hade Gram sagt och hon hade sett att han var missnöjd. »Det hade ni inte behövt dölja för mig. Jag skulle sannerligen ha lämnat er i fred. Ja ja. — Men jag kan inte neka till, att det ändå skulle ha glatt mig mycket om Helge velat hälsa på mig.»
Hon hade inte funnit något att säga härtill.
»Nej, nej. Jag skall väl ta mig i akt då, så inte Helge får veta att jag känner till det.»
Det hade nu inte alls varit hennes mening att dölja för Helge att hon talat om detta för hans far. Men nu hade hon inte kommit till att säga det, rädd för att han inte skulle tycka om det. Och hon blev utpinad och nervös av att gå bland allt detta, som den ena inte skulle veta och den andra inte skulle veta.
Hemma visste de heller inte något. Men det var på ett annat sätt. Det var det att hon inte var van att tala med sin mor om sina egna angelägenheter — aldrig hade hon funnit och aldrig hade hon heller sökt eller väntat förståelse där. Och nu hade modern denna ängslan för Ingeborg. Jenny hade fått modern till att hyra i Bundefjorden; Bodil och Nils reste ut och in till skolan och Jenny bodde på ateljén och åt ute i staden.
Men hon hade i alla fall aldrig tyckt så mycket om modern och hemmet som nu. Det var inte bara det, att modern ingenting förstod; hade hon ibland sett att Jenny varit nedstämd, hade hon ärligt försökt att hjälpa och trösta — utan att fråga. Hon skulle ha rodnat vid blotta tanken på att göra något av sina barn ett påträngande spörsmål. Men det här — Helges hem — det måste ju ha varit ett rent helvete att växa upp i. Och det var som om misstämningen därifrån kastat sin skugga över dem, även när de annars voro samman. Men hon ville övervinna det. Stackars, stackars gossen hennes!
»Helge min!» Och hon överhopade honom plötsligt med ömhetsbetygelser.
Jenny hade erbjudit fru Gram att hjälpa henne med disken efter kvällsvarden, men var gång hade hon fått till svar:
»Nej, kära — det är då inte för den skull som ni är här — det skall ni sannerligen få slippa, fröken Winge.»
Det var kanske inte så illa menat, men fru Gram smålog alltid så spydigt, när hon talade till henne. — Stackare, hon hade väl inte något annat leende längre.
Gram kom hem; han hade varit ute och gått. Jenny och Helge satte sig hos honom i rökrummet.
Fru Gram kom också in ett ögonblick:
»Du hade glömt din paraply, min vän — efter vanan. Det var sannerligen tur att du slapp undan en skur. Ja, sådana äro karlarna — man måste alltid passa på dem —» smålog hon till Jenny.
»Ja, men du är också ovanligt flink med att passa på mig», sade Gram. Hans stämma och väsen voro alltid så pinsamt hövliga då han talade till sin hustru.
»Men sitter ni här inne?» sade hon till Helge och Jenny.
»Det är underligt», sade Jenny, »men nästan i alla hem tycker jag att herrummet är det trevligaste. Det var likadant hemma, då min far levde», tillade hon hastigt. »Det är väl för att det är inrett till arbetsrum.»
»Då skulle köket vara det allra trevligaste rummet i ett hus», skrattade fru Gram. »Ja, var tror du det blir mest arbetat, Gert, här i ditt rum eller i mitt — ja köket får väl kallas för mitt arbetsrum.»
»Jag medger att det otvivelaktigt görs största nyttan i ditt arbetsrum.»
»Ja», sade fru Gram, »och nu tror jag nästan att jag tar emot ert älskvärda anbud för en stund sen. — Vill ni vara snäll och hjälpa mig lite, fröken Winge? Det blir så sent, så —»
De sutto vid kvällsvarden, då det ringde. Det var
fru Grams systerdotter, Aagot Sand. Fru Gram
föreställde Jenny Winge.
»Å, är det ni som är målarinna och som Helge har varit så mycket tillsammans med. Jag tänkte det nästan. Jag såg er nere på Stenersgatan en dag i våras. Ni gick med morbror Gert och bar på några målargrejor —»
»Det är nog misstag, Aagot lilla», avbröt fru Gram. »När skulle det ha varit då?»
»Det var dagen före bönsöndagen. Jag gick från skolan —»
»Ja, det är nog sant», sade Gram. »Fröken Winge hade tappat målarskrinet på gatan, och jag hjälpte henne att plocka upp —»
»Det är ett sådant där litet äventyr, som du inte har biktat för din hustru —», fru Gram skrattade högt. »Jag hade ingen aning om att ni två kände varandra förut.»
Gram skrattade också.
»Fröken Winge tycks inte ha känt igen mig. Det är ju inte så smickrande för mig. Hade ni verkligen ingen aning om då ni träffade mig att jag var den snälle gamle herrn, som hjälpte er?»
»Jag var inte säker», sade hon svagt. Hon satt där blodröd. »Jag trodde inte ni kände igen mig.» Hon försökte att skratta, men hon kände pinsamt tydligt hur osäker hennes stämma var och hur hennes kinder brände.
»Ja, det var ett äventyr», skrattade fru Gram. »Det var sannerligen ett lustigt sammanträffande.»
»Usch då, nu sade jag väl något galet igen?», frågade
Aagot. De sutto i vardagsrummet efter kvällsvarden.
Gram hade gått in i sitt rum och fru Gram var i köket.
»Det är då för gement att här i huset vet man inte ordet
av, innan den exploderar —. Men kära hjärtandes,
förklara då för mig — jag begriper inte —»
»Herre Gud Aagot, sköt dina egna angelägenheter!» sade Helge hetsigt.
»Ja ja, söta du, bits inte! Är moster Becka jalu på fröken Winge nu?»
»Du är då också den taktlösaste varelse, som finns till.»
»Näst efter din mor — jo tack, det har morbror Gert också sagt mig en gång. Men det är då rent befängt — svartsjuk på fröken Winge.» Hon såg nyfiket på de båda andra.
»Vill du vara så god och inte lägga dig i det som bara rör oss här i huset, Aagot», bet Helge av.
»Ja då, ja då. Jag trodde bara — nå, det är detsamma.»
»Ja, det skall Gud veta, att det är.»
Fru Gram kom in och tände lampan. Jenny såg nästan rädd på hennes slutna, hatfyllda ansikte, som hon stod där och stirrade framför sig några sekunder med hårda, gnistrande ögon. Så gav sig fru Gram till att röja undan på bordet. Hon tog upp Jennys brodersax; den hade fallit på golvet.
»Det tycks vara er specialitet att tappa. Ni skall inte var så släpphänt, lilla fröken Winge. Helge tycks inte vara så galant som sin far, efter vad det ser ut för.» Hon skrattade. »Skall jag tända hos dig nu, min vän —» hon gick in i rökrummet och stängde dörren efter sig.
Helge lyssnade uppmärksamt ett ögonblick åt det andra rummet till — modern talade lågt och häftigt därinne. Så sjönk han tillbaka igen i stolen.
»Kan du inte sluta upp med de där dumheterna en gång?» — kom Grams stämma tydligt inifrån.
»Jag går hem nu du — jag har huvudvärk.»
»Å nej, Jenny — då blir det bara scener i det oändliga, sen du har gått. — Du får vara snäll och stanna; det går inte an att du liksom rymmer nu, då blir mor bara mera irriterad —»
»Jag står inte ut», viskade hon halvgråtande.
Fru Gram gick igenom rummet. Gram kom ut till dem.
»Jenny är trött — hon går hem nu, far. Jag följer henne.»
»Vill ni redan gå? Kan ni inte sitta lite till?»
»Jag är trött — har huvudvärk», mumlade Jenny.
»Stanna lite till!» — viskade han plötsligt. »Hon» — han gjorde ett kast med huvudet — »till er säger hon ingenting. Och medan ni är här slipper vi andra några scener —»
Jenny satte sig tyst vid bordet och tog sitt broderi. Aagot virkade energiskt på en vit sjal av epidemiskt gångbart slag.
Gram gick bort till pianot. Jenny var inte musikalisk, men hon förstod att han var det, och det föll så småningom en smula ro över henne, medan han satt där och spelade små mjuka melodier — för henne, det kände hon.
»Känner ni till det här, fröken Winge?»
»Nej.»
»Inte heller Helge? Hörde ni det inte i Rom? Under min tid sjöng de det över allt där. Jag har några häften med italienska melodier i här.»
Hon gick bort och såg på dem.
»Gör det gott, att jag spelar?», viskade han.
»Ja.»
»Skall jag spela mer?»
»Ja tack!»
Han strök över hennes hand:
»Stackars liten Jenny! Men gå nu — för hon kommer.»
Fra Gram kom in med en bricka med rabarbervin och
småbröd.
»Nej, så roligt att du spelar lite för oss då, Gert. Tycker ni inte att min man spelar vackert, fröken Winge? Har han spelat för er förut?» frågade hon oskyldigt.
Jenny skakade på huvudet.
»Jag visste inte alls att herr Gram spelade —»
»Så förtjusande ni syr —» hon tog Jennys broderi och såg på det. »Jag trodde verkligen att ni konstnärinnor fann det under er värdighet att pyssla med sånt som handarbete. Ett sånt förtrollande mönster — var har ni fått fatt i det — utomlands?»
»Det är bara något, som jag själv har satt ihop.»
»Ja då så. På det sättet är det inte svårt att få vackra mönster — se Aagot, är det inte vackert? Ni är visst en riktig flink tös ni, fröken Winge —», hon klappade Jenny på handen.
Så avskyvärda händer hon har, tänkte Jenny. Små, kortfingrade med naglar, som voro mera breda än långa, liksom utåtbredda.
Helge och Jenny följde först Aagot hem till hennes
pensionat vid Sofiegate. Och så gingo de tillsammans ned över Pilestrædet i den blekblå juninatten. Efter
regnskuren strömmade det en fadd doft från kastanjeträdens
vita blomsterfacklor längs hospitalsmuren.
»Helge», sade Jenny sakta. »Du måste laga så att vi inte ska vara med dem i övermorgon.»
»Det är omöjligt, Jenny. När de har bett dig med och du har sagt ja. Det är för din skull.»
»Å, men Helge! Du kan väl begripa det blir bara otrevligt. Tänk, om vi kunde fara ut ensamma någonstans, Helge. Ha en färd för oss själva, bara vi två. Helge — som i Rom!»
»Du förstår väl att jag inte ville något hellre. Men det blir bara så tråkigt om vi inte vill vara med på deras midsommarfärd.»
»Tråkigt blir det i alla fall», sade hon ironiskt.
»Ja, men det blir mycket värre annars. Herre Gud kan du inte försöka att finna dig i det för min skull. Det är ju inte du som behöver gå mitt upp i det — leva i det där och arbeta i det.»
Han hade rätt, tänkte hon och förebrådde sig bittert, att hon inte kunde vara mera tålmodig. Ja, stackars gossen hennes, han skulle leva och arbeta i det hemmet, där hon knappast kunde härda ut ett par timmar. Och där hade han växt upp och där hade han slitit sig igenom hela sin ungdom.
»Å, Helge! Ja, jag är stygg och egoistisk.» Hon tryckte sig intill honom — trött, plågad och förödmjukad. Och hon längtade efter att han skulle kyssa henne och att de skulle trösta varandra — dem kom det ju inte vid; de hade ju varandra, någonstans långt utanför atmosfären däruppe av hat, misstro och ondska.
Jasminerna doftade ut från gamla trädgårdar, som blivit lämnade kvar nedåt gatan.
»Vi ska nog göra en sådan färd ensamma, vi två, Jenny — en annan dag», tröstade han.
»Men att ni kunde vara så idiotiska», sade han plötsligt. »Det begriper jag inte. Ni måtte väl ha kunnat tänka att mor skulle kunna få nys om det — så lätt som ingenting —»
»Hon tror naturligtvis inte den där historien, som din far dukade upp», sade Jenny försagd.
Helge fnös till.
»Jag skulle önska att han ville säga henne det precis som det är», suckade hon.
»Det kan du vara lugn för att han inte gör. Och du får naturligtvis inte låtsas om någonting. Det är det enda du kan göra. Det var idiotiskt av er.»
»Jag kunde då inte rå för det, Helge.»
»Å, jag hade berättat dig så pass mycket om förhållandena hemma. Du kunde ha sörjt för att det blivit nog med fars visit — inte alla de där besöken på ateljén — och de där mötena vid Stenersgaten —»
»Mötena? Jag såg det där motivet och visste att jag kunde göra något bra av det — det har jag också gjort.»
»Nå ja, ja då. Det är naturligtvis också mest fars skuld. Åh!» Han bröt häftigt ut: »Det sätt varpå han talar om henne — ja du hörde, vad han hade sagt till Aagot. Och nu i afton till dig. ’Hon’», han härmade fadern, »’till er säger hon ingenting’. Det är då vår mor i alla fall.»
»Jag tycker, Helge, att din far i alla fall är mycket hänsynsfullare och hövligare mot henne än hon mot honom.»
»Å, den hänsynsfullheten! — Kallar du det hänsynsfullt, det sätt varpå han sökt att vinna dig på sin sida. Hans hövlighet — du skulle veta vad jag har lidit som barn — och som vuxen med, under den. När han stod där rak och stel och såg hövlig ut och inte sade ett ord — och talade han var det så isande, så skärande kallt och hövligt. Tacka vet jag då mors skrik och ovett och raseri — Åh!»
»Gossen min!»
»Åh ja, Jenny. Det är inte bara mors fel heller. Jag kan känna med henne. Alla människor föredrar far, och det är ju naturligt — jag gör det i grunden jag med. Men just därför förstår jag att hon har blivit som hon är. Hon vill ju vara den främsta överallt, ser du. Och hon är det för ingen. Stackars mor!»
»Ja, stackars hon!» sade Jenny. Men hennes hjärta var iskallt för fru Gram.
Luften var tung av doft, löv och blomster medan de sneddade genom Studenterlunden. I sommarnattens bleka skymning tisslade och tasslade det på bänkarna inne mellan träden.
Deras ensamma steg genljödo på de ensamma affärsgatorna där de höga husen sovo med blå spegling i de stora blanka rutorna.
»Får jag gå med upp?» viskade han framför hennes port.
»Jag är trött du», sade Jenny svagt.
»Jag ville så gärna få sitta lite hos dig — tycker du inte att vi behöver att få vara lite ensamma med varandra?»
Hon sade inte mer emot, men började att gå före honom upp för de fem trapporna.
Natten låg blå över deras huvuden mot takets stora snedfönster. Jenny tände den sjuarmade staken på skrivbordet, tog en cigarrett och höll den mot ljuset.
»Vill du röka, Helge?»
»Tack!» Han tog cigarretten från hennes läppar.
»Det är på det viset», sade han plötsligt, »att det var en gång något med far och — en dam. Jag var tolv år då. Jag vet ju inte hur långt det hade gått. Men mor — nåja, det var en bedrövlig tid. Det var bara för vår skull, som de fortforo att hålla samman — det har far själv sagt en gång. Vår Herre skall veta att jag tackar honom inte för det. Mor är då i alla fall ärlig och tillstår att hon håller honom med näbbar och klor, för att hon inte vill släppa honom —»
Han slängde sig på soffan. Jenny satte sig bredvid honom och kysste hans hår och ögon. Han gled ned på knä och lade huvudet i hennes sköte.
»Minns du sista kvällen, då jag sade godnatt till dig i Rom, Jenny? Håller du lika mycket av mig ännu?»
Hon svarade ej.
»Jenny?»
»Vi har det inte gott tillsammans i dag, Helge», viskade hon, »för första gången —»
Han lyfte huvudet.
»Är du ond på mig?» sade han lågt.
»Nej. Inte ond —»
»Vad då?»
»Nej, ingenting. — Bara —»
»Bara vad?»
»I afton», hon sökte efter ord, »när vi gick hem, då sade du att vi nog skulle göra en sådan färd ensamma — en annan dag. Det är inte som det var i Rom, Helge. Nu är det du som råder och säger, vad jag skall göra och inte göra.»
»Nej, nej, Jenny —»
»Jo. Du begriper att jag vill att det skall vara så. Att du råder. Men Helge, då måste du också hjälpa mig med allt det här — svåra —»
»Tycker du inte jag har hjälpt dig i dag då?» frågade han långsamt och reste sig.
»Jo, kära då — du kunde ju inte göra något — —»
»Skall jag gå nu?» viskade han om en stund och tryckte henne intill sig.
»Du skall göra som du själv vill», sade hon sakta.
»Du vet vad jag vill. Vad vill du — helst?»
»Jag vet inte vad jag vill, Helge.» Hon brast i detsamma i gråt.
»Jenny! Å, Jenny!» Han kysste henne sakta många gånger. Men då hon blivit lugnare tog han hennes hand.
»Jag går nu, du. Sov gott, vännen min! Du skall inte vara ond på mig. Du är trött, stackars liten!»
»Säg vackert godnatt till mig!» bad hon och hängde sig om hans hals.
»Godnatt, söta, älskade Jenny min! Du är trött, stackare — så trött så. Godnatt! Godnatt!»
Så gick han. Och så grät hon igen.