Jenny/Del II/Kapitel 06

←  Kapitel V

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel VI

Kapitel VII  →

VI.

»Det var egentligen det här, som jag ville att du skulle se», sade Gert Gram och reste sig. Han hade legat på knä och rotat i kassaskåpets nedersta fack.

Jenny sköt åt sidan de gamla skissböckerna och makade den elektriska bordslampan närmare sig. Han torkade dammet av en stor portfölj och lade den framför henne.

»Det är många år sen, kan du tro, som jag har visat det här åt någon — eller ens sett på det själv. Men jag har länge önskat att du skulle göra det. Ända från den första gången, då jag var uppe på din ateljé. Den dagen då du var här nere för att se på bilderna av Helge som liten tänkte jag att jag skulle fråga om du ville se det. Och sedan också den tiden, då du arbetade här bredvid.

»Ja, det är underligt, Jenny. När jag kommer att tänka på det medan jag sitter här om dagarna i mitt vardagsslit —» han såg sig omkring i det lilla trånga kontoret. »Här har jag jordat alla mina ungdomsdrömmar. Därborta i skåpet ligger de som lik i sin sarkofag, och här går jag själv — en död och glömd konstnär —.»

Jenny teg. Gram nyttjade ibland uttryck, som föreföllo henne så sentimentala. Fast hon visste att den känsla som de gåvo uttryck åt var bittert sann. Och i en plötslig impuls strök hon honom lätt över det gråa håret.

Gram böjde huvudet litet som om han velat förlänga den flyktiga ömhetsbetygelsen. Så — utan att se på henne knöt han upp banden till portföljen. Då skalv hans hand litet.

Hon kände med häpnad att hennes egna händer darrade, då hon tog emot det första bladet. Och hennes hjärta var så underligt ängsligt beklämt. Det var som om hon anat att det skulle ske en olycka: hon kände sig plötsligt rädd vid tanken att ingen borde få veta om detta besök, att hon inte tordes tala om det för Helge. Och hon blev förstämd bara hon erinrade sig sin fästman — hon hade för längesedan med flit slutat upp att grubbla över vad hon egentligen kände för honom. Och hon ville inte ge rum åt den aning, som i denna sekund vaknade hos henne — inte låta sig oroas ännu mer vid att undersöka vad Gert Gram egentligen kände för henne.

Så vände hon bladen i portföljen med hans ungdomsdrömmar, och det var så obeskrivligt vemodigt.

Han hade berättat henne om detta verk, teckningarna till Landstads folkvisor, så ofta då de varit på tumanhand. Och hon hade förstått att det var för detta enda arbetes skull, som han trott att han var född till konstnär. Han hade själv kallat de tavlor som hängde där hemma, en flitig och samvetsgrann elevs dilettantarbete. Men detta — det var hans eget.

De togo sig bra nog ut vid första ögonkastet, dessa stora ark med sin rika infattning av romanskt bladverk och textens sirliga munkbokstäver. Färgverkan var ren och fin överallt — delvis riktigt utsökt. Men de infällda vinjetterna och friserna med figurer, så omsorgsfulla och riktiga de voro i sin miniatyrartade teckning — de verkade livlösa och stillösa. Några voro helt naturalistiska, andra lågo så nära till den italienska medeltidskonsten att Jenny kände igen enstaka bebådelseänglar och madonnor under riddarnas och jungfrurnas mantlar. Ja, själva färgsammansättningen av bladen till Hukabalvisan med det gyllene och rödvioletta, hon kände igen det från en bestämd mässbok i San Marcobiblioteket. Och hur underligt visornas grovhuggna, fastformade vers stod där, präntad med klosterlatinets sirliga typer. I några av de stora helsidesteckningarna var formen och kompositionen i barock, tagna direkt efter romerska altartavlor. — Genklang av allt vad hon sett och levat sig in i och älskat, det var Gert Grams ungdomsmelodi — ingen ton som var hans egen kunde hon finna, men eko av många toner — det var bara det att detta eko återgav allt med en egen vek, melankolisk klang.

»Du tycker inte riktigt om det», sade han och smålog litet. »Nej, jag ser att du inte gör det.»

»Jo, det gör jag. Det är så mycket vackert och fint i det. Du vet —» hon sökte litet efter orden — »det verkar lite främmande på oss, som har sett samma ämnen behandlade på annat sätt — och så bra att vi inte kan tänka oss det annorlunda.»

Han satt mitt emot henne, med hakan stödd i handen. Efter ett litet tag såg han upp och det skar henne i hjärtat att möta hans blick.

»Jag hade dem för resten själv i minnet som bättre», sade han och försökte att småle. »Som jag sagt dig har jag inte haft den här portföljen framme på många år.»

»Jag har aldrig riktigt förstått», sade hon om en stund avledande, »att du har känt dig så tilltalad av den där — senrenässansen och barocken.»

»Det vore inte rimligt, lilla Jenny, att du skulle kunna förstå det.» Han såg in i hennes ansikte med ett underligt sjukt leende: »Ser du — det var ju nog en tid, som jag trodde på min egen begåvning på sätt och vis. Men aldrig så obetingat att där inte fanns ett visst litet aggande tvivel kvar. Inte på att jag inte hade förmåga att hinna fram till att ge uttryck åt vad jag ville — men jag tvivlade just på vad det var som jag egentligen ville uttrycka. Jag såg ju att den romantiska konsten blommat slut och höll på att vissna — det var förfall och brist på sanning nästan över hela linjen — och så var det just romantiken, som hade hela mitt hjärta. Inte bara inom konsten. — Jag längtade efter romantikens söndagsbönder och hade levat länge nog på landet som pojke för att veta att de inte existerade. Och då jag reste ut var det romantikens Italien som var målet. Jag vet väl att du och din tid söker skönhet i det som är, sinnligt och verkligt. Jag fann bara skönheten i den omskapning av verkligheten, som andra redan företagit. — Du vet, åttiotalet kom med sin nya trosbekännelse — jag försökte att bekänna den med mina läppar, men mitt hjärta gjorde uppror —»

»Ja, men Gert —» Jenny rätade upp sig. »Verkligheten är ju inte något exakt begrepp. Den visar sig ju så olika för var och en som ser den. There's beauty in everything, sade en engelsk målare till mig en gång, only your eyes see it or see it not, little girls.»

»Ja, men Jenny — jag hade inte förmågan till att se verkligheten — jag kunde bara fatta avspeglingen av den i andras drömmar. Det felades mig fullkomligt förmågan att extrahera min skönhet ut ur realiteternas mångfald.

Och jag kände min egen vanmakt. Och då jag kom dit ned så grep barocken mig in i hjärteroten. Förstår du inte den djupa vanmakten och själavåndan under vanmakten, frasen? Intet personligt nytt att fylla formen med. — Bara tekniken som drives vidare — den susande flykten i draperingen, de halsbrytande djärva förkortningarna, de våldsamma effekterna av ljus och skugga — den utstuderade kompositionen och tomheten som skall döljas under exstasen — förvridna ansikten, förvridna lemmar, dårar, vilkas enda äkta lidelse är rädslan för deras eget, sugande tvivel, som de vill döva i sjuk exaltation, ofruktsamhetens förtvivlan, epigonernas verk, som vill blända, mest sig själva.»

Jenny nickade.

»Ja, men Gert, det är nu i alla fall din subjektiva åsikt. Jag är nu inte säker på att de målare, som du talar om, inte voro så tvärsäkra och belåtna med sig själva som helst.»

Han slog om och brast ut i skratt.

»Kanhända. Kanske att det har blivit min käpphäst därför att som du säger jag för en gångs skull har en subjektiv åsikt.»

»Men det där porträttet, som du har målat av din hustru i rött — det är ju helt impressionistiskt — och det är utmärkt. Ju mer jag ser på det, ju bättre tycker jag det är.»

»Åja. Men det är ju ett enstaka tillfälle.» Han teg litet. »Då jag målade det var hon hela livet för mig. Jag var ändock så förälskad i henne — och jag hatade henne redan gränslöst.»

»Var det hennes skuld», frågade Jenny sakta, »att du upphörde att måla?»

»Nej, Jenny, allt som drabbar oss av olyckor är vårt eget fel. Jag vet att du inte är vad man kallar troende. Inte jag heller för den skull. Men jag tror — på Gud, kan man säga om man så vill, eller på en själisk potens, eller vad du vill, som straffar rättfärdigt.

Hon var kassörska i en butik borta på Storgaten. Jag såg henne tillfälligtvis. Hon var vidunderligt skön; det kan du kanske se ännu. Nå ja, jag passade på henne en kväll då hon gick från affären — tilltalade henne. Stiftade bekantskap. Jag förförde henne», sade han lågt och hårt.

»Och så gifte du dig med henne. För att hon skulle få barn. Det har jag tänkt mig och sen har hon pinat och plågat dig i tjugusju år till — tack. Vet du vad, det är en tämligen hårdhänt rättfärdighet, som du tror på.»

Han smålog trött.

»Jag är nu inte så gammalmodig, Jenny, som du visst tror. Jag ser inte någon synd i det att två unga människor som älskar varandra och känner att de hör samman ger sig åt varandra vare sig under laglig eller olaglig form. Men jag förförde verkligen Rebecka. Hon var oskyldig, då jag mötte henne — inte bara rent fysiskt, menar jag. Jag såg hurudan hon var — hon anade det inte själv. Jag förstod hur lidelsefull, svartsjuk och tyrannisk hon kulle bli i sin kärlek — men jag gav tusan i det — det smickrade mig att det var mig denna vilda lidelse gällde — att jag ägde denna vackra flicka så helt. Och det var givetvis inte min tanke att tillhöra bara henne, som jag visste att hon skulle komma att fordra. — Ja, inte så att jag tänkte på att överge henne. Men jag menade att jag nog skulle förstå att hävda mig själv och hålla utanför vårt förhållande det som jag inte ville ge henne — mina intressen, mitt arbete — mitt egentligaste liv, fast jag visste, att hon skulle försöka att ta alltsammans. Det var ju idiotiskt av mig — jag visste att jag var svag och hon stark och hänsynslös. Men jag beräknade att hennes större lidelse skulle ge mig, som i vissa punkter var förhållandevis kall, ett övertag.

Och jag såg att utom sin stora förmåga att älska ägde hon inte mycket. Hon var fåfäng och obildad och avundsjuk och simpel. Vi hade inte någon själisk gemenskap — men jag saknade det inte. Jag ville ju bara äga hennes sköna kropp och njuta hennes förtärande lidelse —»

Han reste sig och gick fram till Jenny. Och han grep hennes händer och tryckte dem för ett ögonblick mot sina ögon.

»Kunde jag vänta mig att ett äktenskap med henne skulle bli annat än elände. — Jag måste skörda vad jag sått. Jag måste alltså gifta mig med henne. Det var en förfärlig tid. — För då hon kom upp på min ateljé var hon vild och galen av lusta — hånade alla gamla tanters fördomar. Hon var stolt över att vara älskarinna, övermodig — det fanns inte något annat liv än detta fria kärleksliv. — Men när det sen blev galet ställt med henne, ja, då blev det en annan låt. Jag fick höra om hennes hederliga familj i Fredrikshald och hennes ofläckade dygd och goda rykte och jag var en skurk och en usling om jag inte gifte mig med henne ögonblickligen, och så och så många män hade velat ha henne både på det ena och andra sättet och hon hade varken velat förlova eller låta förföra sig. — Och jag hade ingenting att gifta mig på. Jag hade bara tagit studenten, med ganska klena betyg — och för övrigt hade jag ingenting lärt utom målningen. — Det gick månader om. Jag måste gå till min gamla far. Så blev vi gifta och två månader senare kom Helge.

Min familj hjälpte mig på traven med det här. Jag hade ju hyst några drömmar en gång i tiden om ett stort konstförlag — mina folkviseblad — men jag fick nog med att skaffa föda åt mig och de mina. Ja, jag har fått ackord en gång, det vet du kanske. Det var 90. Ja, hon tog ärligt sin del av slitet och försakelserna och fattigdomen — hade gärna svält för mig och barnen. Men med det som jag kände för henne var det nästan värre att nödgas erkänna att hon slet och led och offrade sig för mig.

Jag måste ju offra allt vad jag satte högt — tum för tum tvang hon mig att uppge allt som stod utanför henne. Min far och hon voro dödsfiender från första stund. Det vill säga, han beundrade ju inte svärdottern, och det tålte inte hennes fåfänga. Så måste det då skapas split emellan oss. Far var en ämbetsman av den gamla skolan — lite trång kanske — lite stel och torr — men så fin och nobel och rättänkande och så varm och vek och god i grund och botten. Vi hade alltid varit så mycket för varandra — åja, Jenny, du skulle ha hållit av honom — men det fick jag naturligtvis inte.

Så var det målningen. Jag såg, att jag inte hade den begåvningen, som jag trott mig ha en gång. Och jag orkade inte att försöka och försöka, när jag inte trodde på mig själv — trött och utmattad som jag var av detta samliv, som mer och mer blev en karikatyr. Hon förebrådde mig det — men i hemlighet triumferade hon.

Så var det barnen. Hon blev svartsjuk, då hon såg att jag fäste mig vid dem och att de fäste sig vid mig. Inte ville hon dela mig med barnen och inte ville hon dela barnen med mig —

Hennes svartsjuka har ju blivit rent till en galenskap med åren. Ja, du ser ju själv —»

Jenny såg upp på honom.

»Hon tål knappast att jag är i samma rum som du — inte en gång när Helge är närvarande —»

Hon satt tyst ett ögonblick. Så gick hon bort till honom och lade sin händer på hans skuldror.

»Jag förstår inte — nej jag förstår det inte», viskade hon, »att du står ut med ett sådant liv —»

Gert Gram böjde sig fram och lade sitt huvud mot hennes axel.

»Jag förstår det inte själv, Jenny —»

Och då han i nästa ögonblick lyfte sitt ansikte och deras blickar möttes, lade hon sin hand om hans hals och överväldigad av en förtvivlad öm medlidsamhet kysste hon hans panna och kind.

Hon blev förskräckt själv efteråt — medan hon såg ned i hans ansikte så som det vilade mot hennes skuldra med slutna ögon. Men så drog han sig sakta ifrån henne och reste sig.

»Tack, Jenny liten!»

Gram lade teckningarna tillbaka i portföljen och ordnade bordet.

»Ja, Jenny — jag vill hoppas att du måtte bli riktigt lycklig. Du är så ung och ljus, du, och så käck och energisk och begåvad. Kära barnet mitt — du är det som jag ville ha varit. Men jag var det aldrig. — Han talade lågt, med själsfrånvarande röst.

»Jag tänker mig», sade han kort därpå lugnt, »att så länge ett förhållande är nytt och — man inte har levat sig samman — kan det vara så mycket som är vanskligt. Jag skulle önska att ni inte kom att bo här i staden. Ni skulle vara ensamma — långt borta från anhöriga och allt sådant — den första tiden.»

»Helge söker ju den där befattningen i Bergen, som du vet.» Och återigen kom den där ofattbara förtvivlan och ångesten över henne, då hon tänkte på honom.

»Talar du aldrig med din mor om det här, Jenny? Varför gör du inte det? Håller du inte av din mor?»

»Jo visst håller jag av mamma.»

»Jag tycker det skulle vara bra för dig att rådgöra med henne — tala med din mamma.»

»Det tjänar ingenting till att rådgöra med andra. Jag tycker inte om att tala med någon om sådant», sade hon avvisande.

»Nej, nej. Du är —» Han hade stått till hälften vänd mot fönstret. Och nu ryckte han plötsligt till och viskade lågt och upprört till henne:

»Jenny — hon går där nere».

»Vem?»

»Hon — Rebecka —»

Jenny reste sig. Hon kände det, som om hon velat skrika — av förbittring och vämjelse. Och hon började att skälva — varenda fiber i henne krympte samman, ville värja sig — hon ville inte in i detta, allt detta stygga motbjudande — misstankar, kiv, hatfyllda ord, trätor, scener, vad visste hon allt — Nej, hon ville inte in i det.

»Jenny — du darrar ju, barnet mitt — du skall inte vara rädd — dig skall hon inte få göra något.»

»Jag är långt ifrån rädd». Hon blev kall och hård med ens. »Jag har varit här och hämtat dig — vi har sett lite på dina portföljer — och nu går jag hem till dig till te.»

»Det är ju inte säkert att hon har sett något».

»Det är vid Gud inte något som vi behöver dölja. Vet hon inte att jag har varit här så skall hon få veta det. Jag följer med dig hem — hör du det, vi måste det, både för din skull och för min.»

Gram såg litet på henne.

»Ja — så tar vi det på oss då».

Då de kommo ned på gatan var fru Gram gången.

»Vi får ta spårvagnen, Gert, det är sent.» Hon gick några steg. Så sade hon häftigt: »För Helges skull också, måste vi — det går inte an för hans skull heller med det här hemlighetsmakeriet oss emellan —.»

Fru Gram öppnade själv för dem. Och medan Gert Gram kom med sin förklaring mötte Jenny frimodigt hennes onda ögon.

»Det var då tråkigt att Helge skulle vara ute i kväll, tror ni inte att han kommer hem tidigare, fru Gram?»

»Det var då också märkvärdigt, min vän, att du inte kom ihåg det» sade fru Gram till sin man. »Det kan inte vara något nöje för fröken Winge heller att sitta här med oss ensamma gamla hela kvällen.»

»Å kära, för den sakens skull —» sade Jenny.

»Jag kan verkligen inte minnas att Helge yttrade något om att han skulle vara borta i kväll», sade Gram.

»Tänk att få se er utan handarbete», smålog fru Gram då de efter kvällsvarden sutto i vardagsrummet. »Ni som alltid är så flitig.»

»Nej jag kom inte att gå hem emellan, det var så sent då jag gick från ateljén. Kan ni inte låna mig ett fru Gram?»

Jenny konverserade med henne om priset på påbörjade arbeten här och i Paris och om de böcker, som hon hade lånat henne. Gram satt och läste, allt emellanåt kände Jenny hans ögon riktade på sig.

Vid elvatiden kom Helge.

»Vad är det nu igen?» frågade han då de gingo ned för trapporna. »Har det varit någon scen därhemma igen?»

»Inte alls.» Hon talade hetsigt och irriterat. »Men din mor tog förmodligen onådigt upp att jag kom hem i sällskap med din far».

»Det tycker jag också att ni kunnat undvika», sade Helge stillsamt.

»Jag tar spårvagnen hem.» Övernervös som hon var, ryckte hon sig plötsligt obehärskat lös ifrån honom. »Jag orkar inte mer i afton, hör du. Jag vill inte ha sådana här scener med dig, var gång jag har varit hos er. Godnatt!»

»Nej men Jenny då! Jenny! —» Han sprang efter henne, men hon var redan vid hållplatsen. Spårvagnen kom i detsamma och Jenny sprang upp i den och lät honom stå där.