Jenny/Del II/Kapitel 07
| ← Kapitel VI |
|
Kapitel VIII → |
VII.
Hon gick av och an och drev i ateljén förmiddagen efter. Ta sig något för mäktade hon inte.
Regnet föll stritt och tätt mot det stora snedfönstret. Allt emellanåt stannade Jenny och såg ut över de våtblanka skiffertaken och de svarta skorstenspiporna och telefontrådarna, där regndropparna trillade som pärlor ned över trädens båglinje, löpte samman och och droppade av medan nya droppar kommo lika fort glidande.
Hon kunde resa ut till Bundefjorden till mamma och barnen ett par dar. Bort från det här måste hon. Eller — om hon skulle resa från staden, ta in på ett hotell någonstans, skriva efter Helge — få tala med honom i fred.
Om de bara kunde få vara tillsammans igen ett slag — de två ensamma. Hon försökte att tänka på deras vår där nere, och hon mindes värmen och den gröna Campagnan och de vita blommorna och det silverfina diset över bergen och sin egen glädje, men det var som om hon inte kunnat få fram Helges bild från den tiden — hur han hade sett ut för hennes förälskade ögon.
Och den tiden låg redan så långt borta och stod så underligt isolerad i hennes liv. Om hon aldrig så mycket visste att det var så, hon kunde inte känna sambandet mellan då och nu.
Detta hem vid Welhavensgate — nej, hon hörde inte till det. Och det var som om hennes Helge gått förlorad där. Men det var ju ofattbart, hon kunde inte verkliggöra det för sig att de människorna skulle komma henne vid — för all framtid.
Nej. Gram hade rätt. De måste bort från det där.
Hon ville resa. Genast. Förrän Helge hann komma upp och begära någon förklaring för gårdagen.
Hon hade packat handväskan, stod och tog på sig regnkappan, då det knackade — flera gånger. Hon kände igen Helges knackning.
Jenny stod moltyst och väntade tills hon hörde honom gå igen. En stund efteråt tog hon sin handväska, låste ateljén och gick.
Kommen ett stycke nedför trappan uppdagade hon en man som satt i ett av farstufönsterna. Det var Helge. Han hade sett henne. Så gick hon ned till honom. De stodo litet och sågo på varandra.
»Varför ville du inte öppna nyss?» frågade han.
Jenny svarade inte.
»Hörde du inte att jag knackade?»
»Jo, men jag hade inte lust att tala med dig då.»
Han såg på hennes handväska.
»Skall du resa till din mor?»
Jenny betänkte sig litet.
»Nej, jag tänkte resa till Holmestrand på ett par dar. Jag tänkte skriva och be dig komma dit, så att vi fick vara tillsammans ett tag igen utan att några obehöriga blandade sig i det och ställde till scener. Jag ville gärna få tala med dig i lugn och ro.»
»Jag ville också gärna få tala med dig. Kan vi inte gå upp till dig?»
Hon svarade inte strax.
»Är det någon däruppe?» frågade han.
Jenny såg på honom.
»Någon uppe på min ateljé, då jag har gått?»
»Det kunde ju vara någon som du inte ville gå ut tillsammans med.»
Hon blev blossande röd.
»Varför det? Jag kunde ju inte veta, att du satt här och lurade på mig.»
»Kära Jenny, du kan väl förstå — jag menar inte, att det behövde vara något orätt från din sida.»
Jenny sade ingenting, men gick uppför trapporna igen. Och uppkommen på ateljén satte hon handväskan ifrån sig och blev stående med ytterkläderna på och såg på hur Helge tog av sig regnrocken och ställde paraplyn i en vrå.
»Far berättade mig i morse att du hade varit borta hos honom och så att mor hade gått utanför.»
»Ja», hon stod kvar ännu. »Det är verkligen ett underligt maner ni har där hemma hos er — att gå så där på lur. Jag får lov att säga att jag har lite svårt att vänja mig vid det.»
Helge blev röd.
»Käraste Jenny — jag måste tala med dig. Portvakterskan sade att hon var säker på att du var uppe. Du kan väl veta att jag inte misstänker dig.»
»Jag vet snart varken ut eller in», sade hon i uppgiven ton. »Jag härdar inte ut med mera av det — och den här misstänksamheten och hemlighetsmakeriet och ofriden och all styggelsen. Herre Gud, Helge — kan du inte försvara mig lite emot det.»
»Stackars Jenny.» Så reste han sig, gick fram till fönstret och stod där med ryggen mot henne.
»Jag har lidit mera under det, Jenny, än du vet om. Det är ju förtvivlat. För — förstår du det inte själv — mors svartsjuka är inte helt och hållet ogrundad —»
Jenny började att darra, där hon stod. Helge vände sig om och såg det.
»Jag tror naturligtvis inte att far är medveten om det. Då gav han inte efter — på det sättet, för sin lust att vara samman med dig. Fast — han talade ju också till mig om att vi borde bort — bort härifrån staden båda två. Jag vet inte — är det inte han som har satt dig i sinnet det här att du skulle resa —?»
»Det här med att resa till Holmestrand fann jag på själv. Men han talade i går om att vi inte borde bo här i staden, när — när vi blivit gifta —»
Hon gick bort till honom och lade sina händer på hans skuldror och hennes röst var nästan jämrande då hon sade:
»Helge — vännen min — jag måste ju resa när det är på det sättet — Helge, Helge — vad ska vi göra?»
»Jag reser», sade han kort. Han lyfte hennes händer från sina axlar och tryckte dem mot sina kinder. De stodo sålunda ett ögonblick.
»Ja, men — jag måste ju resa, jag med. Kan du inte förstå det — för så länge som jag bara tyckte att din mor var orimlig och — ja, simpel — så kunde jag låtsas som ingenting gentemot henne — men nu — du skulle inte ha sagt det där, Helge, även om du misstar dig — jag kan inte gå dit upp mera — om jag skulle ha det att grubbla över att hon kunde ha en skymt av rätt — då blir jag så osäker att jag inte vet om jag kan råka henne — jag skulle komma att känna mig som om jag vore skyldig —»
»Kom hit!» Han ledde henne bort till soffan och satte sig ned med henne. »Jag vill fråga dig om en sak.
Älskar du mig, Jenny?»
»Det vet du?» sade hon snabbt och skyggt.
Han tog hennes kalla hand i bägge sina:
»Jag vet att du har gjort det en tid.
Gud skall veta att jag aldrig förstod varför. Men jag visste att det var sant, när du sade det. Hela ditt väsen mot mig var kärlek och godhet och glädje. Men jag har alltid fruktat att det skulle komma en dag, då du inte längre älskade mig.»
Hon såg upp i hans vita ansikte.
»Jag håller så förfärligt mycket av dig Helge.»
»Jag vet nog det.» Han smålog flyktigt. »Jag vet väl att du inte är av det slaget, som blir kall med ens mot någon som du har älskat. Jag vet att du inte vill göra mig ont — du kommer att lida av det själv, när du inte älskar mig mera.
Jag håller så gränslöst mycket av dig, ser du.»
Han böjde sig ned i gråt. Och hon drog honom till sig.
»Helge! Gossen min — kära, kära gossen min.»
Han lyfte huvudet och sköt henne sakta ifrån sig.
»Jenny — den där gången i Rom — jag kunde ha tagit dig då. Du ville bli min — helt min. Du var fullkomligt villig — det fanns inte något tvivel i din själ på att det var lyckan att vi två levde samman. Jag var inte så säker — det var väl därför jag inte vågade.
Och sedan här hemma. Jag längtade så gränslöst. Jag ville ha dig helt för jag var så rädd att mista dig en dag. Men jag märkte att du vek alltid undan när du förstod att — begäret — vaknade inom mig.»
Hon såg förfärad upp på honom. Det var så. Hon hade inte velat kännas vid det — men han sade sant.
»Om jag bad dig nu. Nu strax. Ville du?»
Jenny rörde läpparna. Så sade hon snabbt och fast:
»Ja.»
Helge log sorgset och kysste hennes hand.
»Villigt och gärna? För att du vill vara min? För att du inte kan tänka dig någon annan lycka än att du är min och jag är din? Inte bara för att du vill vara snäll emot mig? Inte bara för att du inte vill svika ditt ord? Svara sant!»
Hon kastade sig ned över hans knä i gråt:
»Låt mig resa bort! Jag vill resa till fjällen. — Hör du, Helge — jag vill finna igen mig själv — jag vill bli din Jenny, som jag var i Rom. Jag vill, Helge — jag vet varken ut eller in — men jag vill. När jag blir lugn skriver jag till dig — då kommer du — och då är jag bara, bara din egen Jenny igen.
»Jenny», sade Helge lågt: »Jag är min mors son. Vi ha kommit bort ifrån varandra — vi ha redan kommit bort från varandra. Kan du inte överbevisa mig om att jag är allt på jorden för dig så … Den ende … mer än allt annat, ditt arbete, dina vänner, som jag kände att du hörde samman med, mera än med mig — liksom du är främmande för de människor som jag hör ihop med.»
»Jag kände mig inte så främmande för din far», viskade Jenny gråtande.
»Nej, men far och jag äro främmande för varandra, Jenny. — Där är nu ditt arbete, i vilket jag aldrig kan vara helt samman med dig. Jenny, jag vet nu att jag kan bli svartsjuk på det med. Jenny — förstår du inte att jag är hennes son. Är jag inte säker på att jag är allt på jorden för dig så kan jag inte låta bli att vara svartsjuk — gå i ångest för att en dag kommer där någon, som du kan älska mera helt — som förstår dig bättre — jag är svartsjuk av naturen.»
»Det får du inte vara Helge, då går allting sönder. Jag tål inte att bli misstrodd. Hör du det — jag skulle lättare förlåta, om du bedrog mig än om du tvivlade på mig.»
»Det skulle inte jag.» Han log ett plågat leende.
Jenny strök håret från pannan och torkade ögonen.
»Helge, vi håller ju av varandra. När vi kommer bort från allt det här — och om vi båda vill att det skall bli bra. När två människor vill hålla av varandra och vill göra varandra lyckliga —»
»Jag har sett för mycket du, Jag törs inte bygga på din och min vilja. Det finns också andra, som har satt sin lit till den goda viljan. Jag har sett till vad för ett helvete två människor kan göra livet för varandra — du skall svara på det, som jag frågade dig om:
Älskar du mig? Vill du vara min — som i Rom? Skall jag stanna hos dig i natt? Vill du det helst av allt i världen?»
»Jag håller av dig, Helge», hon grät sakta och förtvivlat.
»Tack», sade han. Och han tog hennes hand och kysste den. »Du rår ju inte för, stackars liten, att du inte älskar mig. Det vet jag nog.»
»Helge!» klagade hon bönfallande.
»Du kan inte säga, Jenny, att jag skall stanna, därför att du inte kan leva utan mig. Törs du ta ansvaret för allt, som kan komma efteråt, om du säger att du älskar mig — för att jag inte skall gå bedrövad ifrån dig nu —?»
Jenny satt och stirrade ned i sitt sköte.
Helge tog på sig regnrocken och grep sin paraply.
»Farväl Jenny!» Han tog hennes hand.
»Går du ifrån mig, Helge?»
»Ja, Jenny, jag går.»
»Kommer du inte igen då?»
»Inte, om du inte kan säga ja till det som jag frågade dig om.»
»Jag kan inte säga det nu», viskade hon förtvivlad.
Helge strök flyktigt hennes hår. Så gick han.
Jenny satt kvar i soffan och grät. Hon grät bittert och länge — utan tankar. Och i den djupa trötthet, som följde därpå, tröttheten efter alla dessa månaders småaktiga förödmjukelser och småaktiga käbbel kände hon sitt hjärta så tomt och kallt. Helge hade visst rätt.
Hon märkte om en stund att hon var hungrig. Då hon såg på sitt ur var klockan sex.
Hon hade suttit på det sättet i fyra timmar. Då hon skulle ta på sig sin kappa märkte hon att hon satt på den.
Borta vid dörren var en flod av vatten — den hade runnit in, mellan ett par tavlor, som stodo med spännramarna utåt. Jenny gick efter en trasa och torkade upp. Så kom hon att tänka på att det var från Helges paraply som vattnet kommit. Hon lutade pannan mot dörren och grät igen.