Jenny/Del II/Kapitel 08
| ← Kapitel VII |
|
Kapitel IX → |
VIII.
Middagen tog inte lång tid. Hon försökte att läsa i tidningarna och låta bli att tänka den lilla stunden. Men det lyckades inte. Och då var det bättre i alla fall att gå hem och sitta där.
Det stod en man och väntade på den översta trappavsatsen. Han var lång och spenslig. Hon sprang upp de sista trappstegen och ropade Helges namn.
»Det är inte Helge», svarade han. Det var Helges far.
Jenny stod andlös framför honom och sträckte ut händerna.
»Gert — vad är det — har det hänt någonting?»
»Så, så, Jenny», han tog hennes hand. »Helge har rest — rest till Kongsberg till en vän — en skolkamrat, som är läkare där, på besök. Herre Gud, barn, du har väl inte varit rädd för något annat —» han smålog mycket matt.
»Åh, jag vet inte.»
»Nej men, kära Jenny — du är ju alldeles ifrån dig —»
Hon gick före honom inåt gången och låste upp ateljén. Det var ännu dagsljust där och Gert Gram såg på henne. Han var själv blek.
»Är det så svårt för dig, Jenny? — — Helge sade — — jag förstod det i alla fall så — att ni hade kommit överens om — att ni båda tyckte, att ni inte passade för varandra.»
Jenny teg. Men då hon hörde en annan säga det kände hon ett behov att protestera. Hon hade inte riktigt förstått förut — att det var förbi. Men här stod han ju och sade: att de hade kommit överens om, att det var det bästa, och Helge hade rest, och den kärlek, som hon hade känt för honom en gång, var borta — hon kunde inte finna den hos sig längre — och så var det förbi, men Gud i himmelen, hur var det möjligt, att det kunde vara förbi utan att hon vetat det.
»Är det så svårt för dig, Jenny?» frågade han igen. Håller du då av honom ännu i alla fall —?»
Jenny vände hastigt huvudet.
»Ja, visst håller jag av Helge.» Hennes stämma darrade en smula. »Man slutar väl inte upp utan vidare att hålla av den som man har älskat — man kan väl inte vara likgiltig för om man gör en annan ont.»
Gram svarade inte strax. Han satte sig i soffan, vände på sin hatt och såg på den.
»Jag förstår nog att det är tungt och svårt för er båda. Men, Jenny — när du tänker närmare över det — tror du inte själv att det är bäst för er båda?»
Hon svarade ej.
»Hur innerligt glad jag blev då jag råkade dig och såg vilken kvinna det var som min son vunnit — det kan jag inte säga dig. Det föreföll mig, som om min gosse skulle få allt det, som jag fått lov att avstå från i mitt liv. Du var så vacker och så fin, jag hade ett intryck av att du var lika god som du var klok och stark och självständig — och så var du en begåvad konstnärinna, som varken tvivlade på mål eller medel. Du talade glatt och varmt om ditt arbete och glad och varm om din fästman.
»Så kom Helge hem. Och jag tyckte du blev så förändrad — mycket snart. Allt det pinsamma som nu en gång hör till ordningen för dagen i mitt hem gjorde allt för starkt intryck på dig. Jag tyckte det var en omöjlighet att något sådant som en — obehaglig tillkommande svärmor — skulle kunna förbittra lyckan fullständigt för en ung älskande kvinna. Jag började att frukta för att det var ett djupare missförhållande, som du led av och som du så småningom fått upp ögonen för. Att du såg att din kärlek till Helge inte var så bergfast som du trott. Att det gått upp för dig att du och han i grunden inte passade för varandra, som du naturligtvis hade trott. Att det mera var en ögonblicklig stämning som sammanfört er. — Där nere, där ni båda voro ensamma — fria från hemmets tvång och alla vardagliga band, ensamma i nya omgivningar, bägge två unga och fria och lyckliga vid ert arbete — och väl bägge två med ungdomens kärlekslängtan i sinnet — skulle det inte kunna väcka en tillfällig sympati och förståelse — även om den sympatien och förståelsen inte nådde till den djupaste grunden av bådas väsen.»
Jenny stod borta vid fönstret och såg över till honom. Hon erfor en underlig inre motvilja vid hans ord — Herre gud, han hade väl rätt. Men han förstod ju inte alls, där han satt och lade ut det hela, vad det var som gjorde henne ont.
»Det gör inte saken bättre — till och med om det ligger något i vad du säger. Kanske du har rätt.»
»Men det är i alla fall bättre, Jenny, att ni själva har kommit till att inse det nu. Än om det hade kommit sen när bandet blivit fastare knutet och det skulle bli så mycket smärtsammare att lösa det.»
»Det är inte det — det är inte det», bröt hon plötsligt häftigt ut. »Det är det att jag — ja jag föraktar mig själv. Man ger efter för en sådan där fnuttig stämning, ljuger den till något stort. Man skall veta innan man säger att man älskar — att man kan stå vid sitt ord. Jag har alltid föraktat sådan där lättfärdighet mest av allt i världen. Nu är det jag själv som står med skammen.»
Gram såg plötsligt häftigt över till henne. Hon blev blek och så blossande röd. Efter en paus sade han ansträngt:
»Jag sade, att det var bäst, när två människor inte passade samman att de uppdagade det innan förhållandet gripit så djupt in i deras liv, att båda, och hon i synnerhet — aldrig kan utsluta spåren. Om det är så, får man ju hellre försöka, om man inte kan — med lite resignation och mycken god vilja från bägge parterna — åstadkomma harmoni —. Visar det sig omöjligt, så kan man ju ännu —. Jag vet ju inte om du och Helge — hur långt det har gått.»
Jenny log en smula hånfullt.
»Å, jag förstår vad du menar. För mig är det lika bindande att jag har velat tillhöra Helge — har lovat det — och inte kan stå vid mitt ord. Lika förödmjukande, kanske mer, än om jag hade varit hans.»
»Du kommer inte att säga detsamma, när du en gång träffar en man, som du kan älska med en stor och sann kärlek», sade Gram sakta.
Jenny ryckte på axlarna.
»Tror du för resten på den stora och sanna kärleken, som du säger, du då?»
»Ja, Jenny.» Gram smålog svagt. »Jag vet att själva uttrycket förefaller er nutidsungdom komiskt. Emellertid tror jag på den av goda skäl.»
»Jag tror att varenda människas kärlek är sådan som hon själv är — den som är stort anlagd — och sann mot sig själv — plottrar inte bort sig med små förälskelser. Jag trodde att jag själv —.
Men jag var tjuguåtta år, då jag träffade Helge, och jag hade aldrig varit förälskad — och jag var ledsen för det och ville gärna pröva det —. Han var förälskad, varmt och ungt och uppriktigt, och det frestade mig. — Så ljög jag för mig själv, precis som alla andra kvinnor — det föll värme över mig från honom och jag skyndade mig att inbilla mig själv att jag var varm. Fastän jag visste att den illusionen kan man inte hålla liv i länge — inte längre än tills det krävs lite av ens kärlek. — Och andra kvinnor de begår sådant i all oskuld, därför att de inte vet skillnad på ont och gott och alltid ljuger för sig själva — Men jag kan inte ursäkta mig med det.
Å, jag är således i verkligheten precis lika liten och egoistisk och lögnaktig som andra kvinnfolk — så du kan vara viss på Gert att jag kommer knappast att stifta bekantskap med din stora och sanna kärlek —.»
»Jo Jenny» — och Gert hade igen samma sorgmodiga leende. »Jag ser du — Gud skall veta jag är varken stor eller stark och i lögn och styggelse hade jag levat i tolv år och jag var tio år äldre då än du är nu — då träffade jag en — som lärde mig att tro på den känsla, som du nu talar så hånfullt om — så att jag aldrig mer kan tvivla på den.»
Det var tyst en stund.
»Och du — blev kvar hos henne» — sade Jenny lågt.
»Vi hade barnen. Jag insåg inte den gången att jag inte kunde vänta att få det ringaste inflytande över mina egna barn. Absolut inte, när en annan än deras mor ägde — hela mitt hjärta och hela min själ.
Hon var också gift — olyckligt gift. Hade en liten flicka. Henne kunde hon väl ha tagit med sig. Mannen drack.
Det var också en del av straffet, ser du, straffet för det förhållande som jag hade inlåtit mig i till — henne — som aldrig hade varit något för annat hos mig än mina sinnen.
Vårt förhållande var för vackert för att kunna bestå i lögn. Vår vackra, ljuvliga kärlek måste vi dölja som en förbrytelse.
Å, Jenny liten!
Det var hela lyckan, ser du.»
Hon gick fram till honom, och han reste sig upp. De stodo där helt nära varandra, utan att röra sig och utan att tala.
»Jag måste gå, liten», sade han plötsligt forcerat och torrt. »Jag måste vara hemma i vanlig tid, förstår du — Annars blir hon bara misstänksam.»
Jenny nickade:
Gert Gram gick mot dörren, och Jenny följde honom.
»Du skall visst inte vara rädd för att ditt hjärta inte kan älska.» Han skrattade plötsligt sakta. »Jag tror att det är ett stolt litet hjärta, Jenny — och varmt!
Vill du fortfarande räkna mig till dina vänner, lilla barn?»
»Ja — tack», sade Jenny sakta och gav honom sin hand. Och han böjde sig ned och kysste den länge — längre än någonsin förr.