Jerusalem/Kapitel 09

←  Den nya vägen

Jerusalem av Selma Lagerlöf L'Univers undergång

Hellgums brev  →

SENARE AVDELNINGEN

L'UNIVERS' UNDERGÅNG.

En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år innan skolmästarn byggde sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska passagerarbåten L’Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New York och Havre.

Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.

Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.

Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar.

”Det finns ingenting likt havet”, tänkte den gamle sjömannen.

När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.

Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till bottnen och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.

Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vilade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.

”Det finns ingenting likt havet”, tänkte han än en gång.

Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smörjelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.

I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo bärande med brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn på dem, som nalkades.

Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.

Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.

Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gä med brinnande ljus under kojerna.

”Jag undrar om de har en präst i följe”, tänkte han. Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst, utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än korgossarna.

Han tyckte sig känna igen gumman.

— Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att väcka folket.

Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan, som prästerna bruka. I handen höll hon den stora mässboken med guldkorset, som han tusentals gånger hade sett ligga på altaret i kyrkan där hemma.

De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda doften av rökelsen, såg de blåa rökmolnen stiga upp och hörde hur rökelsekarens kedjor skramlade.

Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken. Han tyckte, att hon började läsa dödssakramentet.

Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. Detta var mycket bättre än kyrkogården.

Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en lång stund hörde han moderns stämma mumla latinska ord. Rökelsen drog fram över honom, och han lyssnade till skramlet av rökelsekarens kedjor.

Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att de alla tre försvunno under de gråa kojerna.

I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag. Skeppsvirket knakade, vinden ven, och vågorna skvalpade. Han förstod, att han ännu hörde till de levande på havets yta.

”Jesus Maria, vad ska det betyda, som jag har sett i natt?” frågade han sig.

Tio minuter senare träffades L’Univers av en hård stöt midskepps. Det kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken.

”Det var detta jag väntade”, tänkte den gamle matrosen.

Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna med stor ljuvhet. Han tyckte sig redan höra hemma där nere på havets botten.

När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i ett krypin på däck nära matsalongen.

Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom framvuxet ur dimman. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det var visst en förfärligt stor grå fågel, som hade slagit ner på ångaren. Nu låg denna och krängde och vältrade under dess angrepp, medan det stora odjuret högg löst på den med klor och näbb och piskande vingar.

Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.

Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden sköt på, och alla de otaliga segelklutarna voro så hårt spända, att man skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn. Masterna böjdes, och rår och tåg brusto med knallar, som liknade skott.

Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på L’Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så att båda fartygen fördes bort tillsammans.

— Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!

Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara i fara, så stor och präktig, som den var.

Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från varandra.

Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkade till de olyckliga männen på segelfartyget, att de skulle komma över till ångaren och rädda sina liv.

I början tycktes ingen lägga märke till honom, men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.

— Kom hitöver, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. Ångbåten sjunker.

Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. Han skrek så högt han kunde, att de skeppsbrutna borde rädda sig över på L’Univers.

De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren, arbetade med stänger och båtshakar för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige tycktes ha fattat ett besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. Han satte händerna som en lur för munnen och ropade:

— Kom hitöver, kom hitöver!

Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna skjorta. Han stampade med sin bara fot och knöt näven åt skeppsfolket, därför att det inte ville lyssna till honom och äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt som L’Univers med sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning kunde ju omöjligen förgås. Och han såg ju, att både matroserna och kaptenen voro lika lugna som han själv.

Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom över till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, som skulle förgås.

Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.

Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.

Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den glidit bort bakom en mur. ”Den är redan sjunken”, tänkte gossen, och han stod och lyssnade efter nödropen.

Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.

— Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!

Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.

Då hördes rösten på stort, stort avstånd.

— Bed till Gud! Ni är förlorade!

I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.

— Vi har en stor läcka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och högtidligt.

I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren hade lärt känna farans vidd, visade sig en liten dam ute på däck.

Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett.

Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.

Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra bekantskap med alla ombord. Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det skedde förr eller senare.

Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att se om där försiggick något intressant eller uppskakande.

Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i en hög. En liten kajutvakt satt i sin skjorta i ett hörn och grät och ropade, att han måste dö.

Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryggan och hörde hans order:

— Stoppa maskinen! Sätt ut båtarna!

Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att tränga in i eldstäderna.

Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var överfullt av människor. Det var tredje och fjärde klassens passagerare, som störtade fram i samlad trupp under rop av att de måste bemäktiga sig båtarna, eljest skulle endast första och andra klass bli räddade.

Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att miss Hoggs kunde förstå, att det var verklig fara å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket ovan matsalongen, där ett par av skeppsbåtarna hade sin plats utanför relingen.

Här uppe fanns inte en människa, och utan att någon lade märke till henne, klättrade miss Hoggs upp i en av båtarna, som hängde i sina block och linor över den svindlande avgrunden. Så snart hon hade kommit dit, lyckönskade hon sig till sin klokhet och oförskräckthet. Så var det att ha ett redigt och lugnt huvud.

När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till att ha funnit på att stiga ner i båten på förhand.

Miss Hoggs’ båt hängde långt borta i aktern, men då hon lutade sig ut över kanten, kunde hon se ända fram till fallrepstrappan.

Hon såg nu, att en båt hade blivit bemannad och framförd och att folk hade börjat gå ner i den. Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit i vattnet. Detta måste ha skrämt de övriga, ty höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna trängde besinningslöst ut genom vattenporten och började knuffas och kämpa på fallrepstrappan. Flera föllo i havet under striden, och andra, som sågo, att det var omöjligt att komma utför trappan, kastade sig handlöst i vattnet för att nå båten simmande. Men så rodde båten bort. Den var mycket tungt lastad allaredan, och de, som hade fått plats där, togo fram knivar för att skära av fingrarna på dem, som försökte klättra upp.

Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig ner i dem.

De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.

”Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över!” tänkte hon.

Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete.

Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågått en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.

Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. ”Nu vore det rätta tiden att fira ner min båt”, tänkte miss Hoggs.

Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att L’Univers höll på att sjunka och att hennes båt hade blivit glömd.

Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska, en mrs Gordon, som skulle resa över till Europa för att råka sina gamla föräldrar, vilka bodde i Paris sedan flera år tillbaka.

Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade.

Hon vaknade genast, lyckades att få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.

I gången var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att skynda upp på däck. Men där var det dock ingen svårighet att komma fram. I trappan däremot var det vida värre. Där uppstod en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor ville alla på en gång störta uppför den.

Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen. Hon såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle kunna komma fram där med de små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades, endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket som se henne.

Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför att hon behövde hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre.

Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo framrusande, klädda hur som helst, somliga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock över nattkläderna. Flera av dem hade tagit sina käppar i händerna, och då hon lade märke till den stela blicken i deras ögon, fick hon det intrycket, att de alla voro farliga.

För kvinnorna var hon inte rädd, men hon såg ingen enda, som hon kunde anförtro sitt barn. De voro alla utan sans och besinning, deras förstånd hade övergivit dem, de skulle inte ha kunnat fatta vad hon begärde av dem.

Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns någon enda, som kunde tänka en redig tanke. Men då hon såg dem gå förbi, somliga bemödande sig att rädda de blommor, som de hade fått vid avresan från New York, andra skrikande och vridande händerna, vågade hon inte vända sig till någon av dem.

Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit hennes granne vid bordet och visat henne mycken artighet.

— Ack, mr Martens…

Han såg på henne med samma stela, onda blick, som strålade ur de andra männens ögon. Han lyfte på käppen något litet, och om hon hade sökt kvarhålla honom, skulle han ha slagit henne.

Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen inte ett tjut, utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en trång gränd. Det kom från människorna i trappan, som hade blivit hindrade i sitt framträngande.

Uppför trappan hade burits en man, som var en krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han stannat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde komma fram.

Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på vägen hade blivit kastad i diket, ingenting vidare.

Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa människor fanns ingen räddning. Hon och hennes små barn voro dömda att förgås.

Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om båtarna.

Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på.

Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade något.

— Skeppet sjunker, sade han därpå.

Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulle stanna hos honom.

— Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor och räddningsbälten.

I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.

— Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!

Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.

— Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla död!

Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.

— Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.

I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för mycket.

Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.

— Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.

Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.

Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själv hade hon varit djupt nere i havet.

Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.

Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon tänkte endast på att höja sin själ till Gud.

Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur anden gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.

”Är det så lätt att dö!” tänkte hon.

Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild.

Och det hon hörde svarade henne:

”Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva.”

”Ja, så är det”, tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.

Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp- och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till dånande starka ord, som svarade henne.

”Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet.”

Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat henne.

Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.

Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.

Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden.

Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.

När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.

Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det syntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och öppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.

Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på huvudet och en liten blå kappa.

— Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!

Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.

Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.

Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.

Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.

På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.

De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.

Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.

Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.

Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.

Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.