Jorden rundt på åttio dagar/12
| ← Elfte kapitlet |
|
Trettonde kapitlet → |
Tolfte kapitlet.
Vägvisaren höll sig åt högra sidan af den
utstakade väg, som skulle komma under arbete, för att så
mycket som möjligt förkorta den långa färd, man skulle göra. Denna utstakade väg var mycket krånglig med
anledning af utgreningarna af Vindhias-bergen och gick
ej den kortaste vägen, på hvilken Phileas Fogg hade
intresse i att färdas. Parsern, som var mycket
förtrogen med vägar och stigar i landet, påstod sig vinna
tjugo mil genom att gå rakt genom skogen och man
tryggade sig vid hvad han sade.
Phileas Fogg och sir Francis Cromarty, nedhukade ända upp till halsen i sina sittkorgar, kände sig obehagligt uppruskade af elefantens korta traf, satt i gång af mahout’n. Men de uthärdade skakningen med äkta brittisk flegma; de pratade mycket litet och kunde knappt urskilja hvarandra.
Hvad Passepartout angår, som var så högt uppsatt på djurets rygg och direkt utsatt för alla stötningar hit och dit, så aktade han sig noga, efter erhållen varning af sin husbonde, att hålla tungan mellan framtänderna, ty han kunde ju tvärt bita af den. Den hederlige gossen, än kastad fram på elefantens hals, än slungad bortåt länden, gjorde volter som en clown på en trampolin. Men han var det oaktadt glad, han var lustig, han skrattade midt under sina luftsprång och då och då tog han fram ur sin väska en bit socker, som den kloka Kiouni tog emot med sin snabel, utan att ett enda ögonblick afbryta sin vanliga lunk.
Efter två timmars färd stadnade vägvisaren elefanten och lät honom hvila en timme. Djuret afbetade trädgrenar och buskar, efter att först ha släckt sin törst i en närbelägen vattenpöl. Sir Francis Cromarty beklagade sig icke öfver denna halt. Han var alldeles sönderbråkad. Mr Fogg tycktes vara lika pigg som om han nyss stigit upp ur sin goda säng.
— Han måtte vara af jern! sade generalen och betraktade honom med beundran.
— Af smidt jern, svarade Passepartout, som var sysselsatt med att göra i ordning en lätt frukost.
Vid tolftiden gaf vägvisaren signal till afresa. Landet fick snart ett allt mera vildt utseende. Efter de stora skogarna kommo mindre, bestående af tamarinder och dvergpalmer, vidsträckta, torra slättland, bevuxna med magra buskar och öfverströdda med stora stenblock. Hela denna del af öfre Bundelkund, som sällan befares af resande, bebos af en fanatisk befolkning, härdad i den hinduiska religionens förskräckligaste öfningar. Engelsmännens herravälde hade ej kunnat regelbundet befästa sig på ett territorium, som stod under rajahs’ inflytande.
Flera gånger såg man band af vilda hinduer, som gjorde hotfulla åtbörder när de sågo den snabba fyrfotingen passera. Men parsern undvek dem så mycket som möjligt, ty han ansåg dem för folk, som det ej var rådligt att möta. Man såg mycket få djur den dagen, knappt några andra än apor, som kilade undan med tusen krumbugter och grimaser, åt hvilka Passepartout hade ofantligt roligt.
En tanke, bland många andra, upptog honom mycket. Hvad skulle mr Phileas Fogg göra med elefanten då han kommit vackert och väl till stationen i Allahabad? Skulle han taga honom med sig? Omöjligt! Då man lade kostnaden för transporten till inköpspriset, blefve djuret ju riktigt ruinerande. Skulle han sälja elefanten eller återskänka honom friheten? Detta aktningsvärda kräk förtjenade verkligen, att man visade detsamma skälig uppmärksamhet. I fall mr Fogg skulle gifva djuret till skänks åt honom, Passepartout, skulle han bli mycket förlägen deröfver. Allt detta kunde ej annat än lifligt sysselsätta honom.
Klockan åtta på aftonen hade man passerat den förnämsta kedjan af Vindhias-bergen och de resande gjorde halt vid foten af norra sluttningen i en alldeles förfallen bungalow.
Det afstånd man passerat denna dag utgjorde omkring tjugofem mil, och lika mycket återstod att färdas för att hinna fram till stationen i Allahabad.
Natten var kylig. Inne i bungalow’en upptände parsern en eld af torra grenar och värmen kändes mycket välgörande. Aftonmåltiden, som utgjordes af matvaror som köpts i Kholby, intogs med en aptit sådan som uttröttadt och mörbultadt folk har. Samtalet, som började med några korta fraser, slutade snart med ljudliga snarkningar. Vägvisaren vakade hos Kiouni, som stod och sof med hufvudet hvilande på en trädgren.
Ingen särskild tilldragelse inträffade under nattens lopp. Några hemska tjut af tigrar och pantrar störde understundom tystnaden, blandad med skärande skrik af apor. Men de glupska djuren stannade vid skrik och tjut och gjorde ingen fiendtlig demonstration mot gästerna i bungalow’en. Sir Francis Cromarty sof tungt som en tapper soldat, uppgifven af trötthet. Passepartout sof oroligt och i drömmen gjorde han om kullerbyttorna. Hvad mr Fogg angår, så sof han så lugnt som om han legat i sitt tysta hus vid Saville-row.
Klockan sex på morgonen satte man sig åter i gång. Vägvisaren hoppades vara framme vid stationen i Allahabad samma afton. Mr Fogg förlorade således blott en del af de fyratioåtta timmar, han insparat från det han anträdt resan.
Man färdades utför de sista afsatserna i Vindhias-bergen. Kiouni hade åter börjat sitt raska traf. Vid middagstiden styrde föraren djuret utomkring köpingen Kallenger, belägen vid Cani, en af Ganges’ bifloder. Han undvek alltid bebodda ställen, ty han kände sig mera i säkerhet på de öde fälten, som sträcka sig vidsträckt ut kring den mäktiga flodens bassin. Stationen i Allahabad låg på ej fullt tolf mils afstånd i nordost. Man gjorde halt under en grupp af bananasträd, hvilkas frukter, lika helsosamma som bröd, »lika saftiga som grädde», säga resande, man gjorde sig rikligt till godo.
Klockan tu gick resan genom en mycket tät skog, som skulle passeras under en sträcka af flera mil. Vägvisaren föredrog att färdas under det rika löfhvalfvet. Man hade ej mött något ledsamt hinder och resan tycktes skola aflöpa utan någon ogynnsam händelse, då elefanten plötsligt visade några tecken till otålighet och stannade tvärt.
Klockan var då fyra.
— Hvad är det? frågade sir Francis Cromarty, i det han sträckte ut hufvudet ur sin sittkorg.
— Jag vet inte, herr officer, svarade parsern, i det han lyssnade till ett besynnerligt buller, som banade sig väg genom det täta hvalfvet af grenar och löf.
Några ögonblick derefter blef bullret tydligare. Man kunde tro sig höra sång af menniskor på långt håll och toner från messingsinstrumenter.
Passepartout var helt och hållet öga och öra. Mr Fogg väntade tåligt, utan att säga ett enda ord.
Parsern hoppade ned på marken, tjudrade elefanten vid ett träd och sprang in i skogen. Några minuter derefter kom han tillbaka igen.
— En procession af brahminer, som komma åt den här sidan. Om det är möjligt måste vi undvika att bli sedda.
Föraren gjorde lös elefanten från trädet och ledde honom in i ett snår och bad de resande att icke sätta sin fot på marken. Sjelf höll han sig i ordning att äntra upp på sin plats på djuret, i fall det blefve nödigt att fly undan. Men han trodde, att hopen af trogna skulle passera förbi utan att märka något, ty det täta löfverket dolde dem helt och hållet.
De disharmoniska ljuden af röster och instrumenter kommo närmare. Monotona sånger blandade sig med ljuden från trummor och cymbaler. Snart syntes spetsen af processionen under träden på ungefär femtio stegs afstånd från den plats, på hvilken mr Fogg och hans följeslagare befunno sig. De urskiljde lätt genom grenarna den besynnerliga personal, som deltog i denna religiösa ceremoni.
I främsta ledet gingo prester, med mitra på hufvudet och klädda i långa, pråligt utstyrda rober. De voro omgifna af män, qvinnor och barn, som sjöngo ett slags likpsalm, afbruten på lika långa mellantider af slag på tamtams och cymbaler. Bakom dem fördes på en char med stora hjul, hvars ekrar och lötar pryddes af sammanflätade ormar, en ohygglig bildstod, dragen af två par zebus-oxar med rika seldon och täcken. Denna bildstod hade fyra armar, kroppen var målad i mörkrödt, vilda ögon, håret hoptofvadt, utanför munnen hängande tunga, läpparne färgade med cinober och betelsaft. Kring halsen var lindadt ett halsband af dödskallar, kring lifvet satt en gördel af afhuggna händer. Statyn stod upprätt på en omkullslagen jätte utan hufvud.
Sir Francis Cromarty kände igen denna bildstod.
— Gudinnan Kali, hviskade han, kärlekens och dödens gudinna.
— Dödens, det går jag in på, men kärlekens, nej stopp! sade Passeportout sakta. En sådan otäck trollpacka!
Parsern gjorde ett tecken, att han skulle hålla sig tyst.
Kring statyn svärmade och åbäkade sig en grupp gamla fakirer, randade i ansigtet med ockra, med kropparna fulla af ristade kors, ur hvilka blodet droppade, riktiga af djefvulen besatta kräk, hvilka vid de stora hinduiska ceremonierna ännu i dag kasta sig under jaggernauth-vagnens hjul.
Efter dem kommo några brahminer, klädda i dyrbara, rikt utstyrda orientaliska drägter, och släpade med sig en qvinna, som knappt orkade stå på sina fötter.
Denna qvinna var ung, hvit som en europeisk qvinna. Hennes hufvud, hals, axlar, öron, armar, händer och tår voro fullsatta med juveler, halsband, armband, hängen och ringar. En tunique, inväfd med guld, öfverdragen med finaste mousslin, aftecknade konturerna af hennes växt.
Bakom denna unga qvinna kommo vakter, beväpnade med dragna sablar och långa pistoler instuckna i gördlarna, bärande ett lik på en palankin.
Det var liket af en gubbe, klädd i en rajahs dyrbara drägt, med perlbroderad turban, robe virkad af silke och guld, kashmirsgördel besatt med diamanter, och präktiga vapen, hvilka han bar i sin egenskap af indisk furste.
Sedan kommo musikanter och ett följe af fanatiker, hvilkas skrän understundom öfverröstade det bedöfvande larmet af instrumenterna, afslutade processionen.
Sir Francis Cromarty betraktade all denna ståt med mycket sorgsen min och sade, vänd till vägvisaren:
— En sutty!
Parsern gjorde ett bifallstecken och lade ena fingret på sina läppar. Den långa processionen gick långsamt fram under träden och snart voro de sista leden försvunna i skogen.
Småningom bortdogo ljuden af sången, några skrän hördes ännu på långt afstånd, men slutligen efterträddes oväsendet af en djup tystnad.
Phileas Fogg hade hört det ord, som sir Francis Cromarty uttalat, och så snart processionen var försvunnen frågade han:
— Hvad är en sutty?
— En sutty, mr Fogg, svarade generalen, det är en menniskooffring, men som sker frivilligt. Denna qvinna, som ni nyss såg, skall brännas i morgon i daggryningen.
— Ah, de uslingarna! utbrast Passepartout, som icke kunde återhålla ett utrop af vrede.
— Än liket då? frågade mr Fogg.
— Det är furstens, hennes mans lik, svarade föraren, en oberoende rajah i Bundelkund.
— Hvad, återtog Phileas Fogg, men utan att hans röst förrådde den minsta rörelse, sådana barbariska bruk finnas ännu qvar i Indien och engelsmännen hafva icke kunnat utrota dem?
— I största delen af Indien, svarade sir Francis Cromarty, förekomma ej dylika offringar vidare. Men vi kunna ej utöfva något inflytande på dessa vilda trakter, särskildt icke på detta territorium Bundelkund. Hela norra delen af Vindhias-bergen är allt fortfarande skådeplatsen för mord och plundringar.
— Den olyckliga! mumlade Passepartout, att bli lefvande bränd!
— Ja, svarade generalen, bränd, och blefve hon ej det, så kan ni ej tänka er till hvilken usel ställning hon skulle bli bragt genom sina slägtingar. Man skulle raka af henne håret, man skulle ej ge henne till föda mer än några göpnar ris, man skulle förskjuta henne, hon skulle bli betraktad som en oren varelse och hon skulle dö i någon vrå som en skabbig hund. Utsigten till en så förfärlig tillvaro drifver också mycket oftare dessa olyckliga till att underkasta sig detta straff, än kärleken eller den religiösa fanatismen. Någon gång är offringen dock verkligen frivillig och regeringen måste energiskt träda emellan för att förhindra den. För några år sedan bodde jag i Bombay, då en dag en ung enka infann sig hos guvernören för att anhålla om tillstånd att få bli uppbränd på samma gång som mannens lik. Som man kan förstå afslog guvernören denna anhållan. Då lemnade enkan staden och flydde till en oberoende rajah och der fullbordades hennes offring.
Under generalens berättelse skakade vägvisaren på hufvudet och när generalen slutat tala sade han:
— Den offring, som skall ega rum i morgon tidigt, är icke frivillig.
— Hur vet ni det? frågade sir Francis.
— Åh, den der historien känna alla menniskor i Bundelkund till, svarade vägvisaren.
— Men den arma qvinnan tycktes icke göra något motstånd, anmärkte sir Francis.
— Det kom sig deraf, att man gjort henne hvimmelkantig genom rökning med hampa och opium.
— Hvart för man henne nu? frågade sir Francis.
— Till pagoden i Pillaji, två mil härifrån, der skall hon tillbringa natten för att afvakta offringens stund.
— Och offringen kommer att ega rum? ...
— I morgon, i första dagningen.
Efter detta svar lät vägvisaren elefanten gå ut ur det täta snåret och äntrade upp på djurets hals. Men i det ögonblick han skulle muntra upp det med en särskild hvissling, bad mr Fogg honom låta bli det, och vändande sig till sir Francis Cromarty sade han:
— Om vi skulle rädda denna qvinna? sade han.
— Rädda denna qvinna, mr Fogg! utropade generalen.
— Jag har ännu tolf timmar att vinka på. Jag kan använda dem dertill.
— Ni är en man med hjerta, sade sir Francis.
— Ibland, sade Phileas Fogg helt enkelt, när jag har godt om tid.