Jorden rundt på åttio dagar/13
| ← Tolfte kapitlet |
|
Fjortonde kapitlet → |
Trettonde kapitlet.
Förslaget var djerft, fullt af svårigheter,
overkställbart kanske. Mr Fogg riskerade dervid sitt lif eller
åtminstone sin frihet och följaktligen framgången af
sin uppgift; men han tvekade dock icke. För öfrigt
fann han i sir Francis en beslutsam medhjelpare.
Hvad Passepartout beträffar, så var han färdig, man kunde förfoga öfver honom. Hans husbondes idé lifvade honom i högsta grad. Han såg nu att det fanns ett hjerta, en själ under denna omklädnad af is. Han började riktigt tycka om Phileas Fogg.
Återstod nu bara vägvisaren. Hvilket parti skulle han taga i affären? Han hölle väl ändå med hinduerne? Ville han ej vara direkt med, så måste man försäkra sig om hans neutralitet.
Sir Francis Cromarty vände sig rakt framtill honom med en förfrågan i detta afseende.
— Jag är parser, och qvinnan är parsiska. Befall öfver mig!
— Bravo, vägvisare! sade mr Fogg.
— Men kommen väl ihåg det, återtog parsern, vi blottställa icke endast vårt lif, utan vi utsätta oss för gräsliga straff, ifall vi bli tagna. Tagen detta i betraktande!
— Det är redan gjordt, svarade mr Fogg. Enligt min tanke böra vi väl invänta natten för att handla?
— Så tycker jag också, sade vägvisaren.
Den hederliga hinduen meddelade derpå några närmare upplysningar rörande offret. Hon var en hinduiska, ryktbar för sin skönhet, af parser-race, dotter till rika föräldrar i Bombay. Hon hade i denna stad erhållit en fullkomligt engelsk uppfostran, och af hennes sätt och hennes undervisning skulle man tro, att hon vore en europeisk dame. Hennes namn var Aouda.
Föräldralös var hon och blef gift mot sin vilja med rajahn af Bundelkund. Tre månader efter giftermålet blef hon enka. Då hon insåg det öde som väntade henne, flydde hon, men blef snart tagen, och rajahns slägtingar, som hade intresse af hennes död, öfverlemnade henne åt detta straff, som hon ej tycktes kunna undgå.
Denna berättele kunde icke annat än stärka mr Fogg och hans följeslagare i deras ädla beslut. Man beslöt att föraren skulle styra elefantens steg till Pillaji-pagoden, till hvilken de skulle närma sig så fort som möjligt.
En half timme derefter blef halt gjord i en skogsdunge, belägen på fem hundra stegs afstånd från pagoden, hvilken man icke kunde se; men tjutet från fanatikerne kunde man tydligen höra.
Man rådslog nu om huru man skulle kunna närma sig offret. Föraren kände till att Pillaji-pagoden var just den, i hvilken den unga qvinnan var innesluten. Kunde man komma in dit genom en af portarna, under det att hela bandet var försänkt i sömn, eller måste man göra ett hål i en af väggarna?
Detta kunde ej afgöras förr än man befann sig på platsen. Men det, hvarom intet tvifvel finge uppstå, det var att enleveringen måste ske under natten och icke när dagningen inträdt och offret skulle föras bort för att utstå lifsstraffet. I det ögonblicket kunde ej någon mellankomst från menniskors sida rädda henne.
Mr Fogg och hans följeslagare afvaktade natten. När mörkrets skuggor bredt sig öfver nejden — klockan var då sex på qvällen — beslöto de att företaga en rekognoscering kring pagoden. Fakirernas skri dogo just då bort. Enligt deras vana borde dessa hinduer berusa sig medelst hang, opium i flytande form, blandadt med en infusion på hampa, och det var ju icke omöjligt, att man skulle kunna smyga sig fram mellan dem ända fram till templet.
Parsern, som vägledde mr Fogg, sir Francis Cromarty och Passepartout, gingo tyst fram genom skogen. Efter tio minuters smygande bland träden kommo de till brädden af en liten å och der fingo de sigte på en hög af uppstaplad ved, upplyst af jernstolpar i hvilkas klykor brinnande hartsstycken voro lagda. Det var bålet, bestående af dyrbart sandelträd och indränkt i parfymerad olja. Ofvanpå bålet låg rajahns balsamerade kropp, som skulle brännas på samma gång som hans enka. Hundrade steg från bålet reste sig pagoden, hvars minareter stucko fram öfver trädens mörka kronor.
— Hitåt! sade vägvisaren med låg röst; fördubblande sin försigtighet och följd af de tre andra smög han fram genom gräset.
Tystnaden afbröts blott af vindens susning genom trädens grenar.
Vägvisaren stadnade vid yttersta kanten af en öppen plats, som upplystes af några hartsfacklor. Öfver allt på marken hvilade grupper af sofvande, öfverväldigade af ruset. Man kunde tro, att man hade framför sig ett slagfält, betäckt af döde. Män, qvinnor och barn — alla lågo de huller om buller. Från några af de berusade hördes rosslingar då och då.
Längre bort bland träden skönjdes Pillaji-templet, dock mycket oredigt. Men till vägvisarens stora öfverraskning vakade rajahns väktare med dragna sablar, belysta af matt brinnande facklor, vid ingångarna. Man kunde också antaga, att inne i templet prester vakade.
Parsern gick ej fram längre. Han hade insett omöjligheten af att forcera ingången till templet och han drog sig tillbaka med sina följeslagare.
Phileas Fogg och sir Francis Cromarty hade liksom han insett, att man ej kunde försöka någonting åt den sidan.
De stadnade och samtalade med låg röst.
— Låtom oss vänta, sade generalen, klockan är icke mer än åtta ännu och det är mycket möjligt, att dessa väktare också duka under för sömnen.
— Det är verkligen möjligt, svarade parsern.
Phileas Fogg och hans följeslagare slogo sig derför ned vid foten af ett träd och väntade.
Tiden föreföll dem lång. Vägvisaren lemnade dem emellanåt för att från skogsbrynet göra sina observationer. Rajahns vakter höllo sig fortfarande vakna vid fackelskenet, och ett svagt ljussken silade ut genom pagodens fönster.
Man väntade på detta sätt ända till midnatt. Situationen förändrade sig icke. Samma bevakning utanföre fortfor. Det blef klart, att man icke kunde lita på att vakten skulle insomna. Antagligen hade man ej gifvit dem någon »hang,» på det de ej skulle berusa sig. Man måste derför hitta på ett annat sätt och genom en någonstädes i muren gjord öppning tränga in i pagoden. Återstod att få veta, om presterne vakade hos offret lika samvetsgrannt som soldaterne vid templets port.
Efter ytterligare samtal gjorde vägvisaren sig i ordning att begifva sig å väg. Mr Fogg, sir Francis och Passepartout följde honom. De gjorde en lång omväg för att komma till motsatta sidan af pagoden.
Klockan half ett på natten ankommo de till murens fot, utan att ha mött någon menniska. Inga vakter hade blifvit utställda på denna sida, på hvilken hvarken fönster eller portar funnos.
Natten var mörk. Månen, som var i sista qvarteret, var insvept i tjocka moln. De höga träden gjorde att mörkret blef ännu tätare.
Men det var ej nog med att man kommit fram till pagodens mur, man måste också göra en öppning i den. För att verkställa denna operation hade hvarken Phileas Fogg eller hans beledsagare några andra verktyg än sina fickknifvar. Till all lycka bestodo dock väggarne af dels tegel, dels bräder, och en sådan vägg kunde ej vara så svår att komma igenom. Vore bara första tegelstenen urtagen, så blefve det lätt att få ut andra.
Man gick till verket och gjorde så litet buller som det var möjligt. Parsern på sitt håll och Passepartout på sitt arbetade ifrigt med att lossa tegelstenarna, för att få en två fot vid öppning.
Arbetet skred framåt, då ett rop hördes från templets inre och ögonblicket derefter besvarades dessa rop utanför.
Passepartout och vägvisaren afbröto sitt arbete. Hade de blifvit öfverraskade, hade någon gifvit lystringstecken? Den vanligaste försigtighet bjöd dem att aflägsna sig — hvilket de också gjorde på samma gång som Phileas Fogg och sir Francis Cromarty. De lade sig framstupa i skogen, väntade på att gif-akt-ropen, om sådana verkligen gifvits, skulle tystna, och så voro de ånyo färdiga att taga ihop med sitt arbete.
Men — hvilken gemen otur! — vakter visade sig nu vid pagodens baksida och stadnade qvar der för att hindra att någon närmade sig. Det skulle bli svårt att skildra de fyra männen, så grymt svikna i sina beräkningar; deras arbete hade med ens blifvit afbrutet. Nu, då de ej kunde komma fram till det beklagansvärda offret, hur skulle de kunna rädda henne? Sir Francis tuggade på sina naglar i ilska, Passepartout var utom sig och vägvisaren förmådde knappt styra honom. Fogg var kall och sluten, han visade icke sina känslor.
— Vi ha nu ingenting annat att göra än att bege oss af härifrån, sade generalen.
— Alldeles så, svarade vägvisaren, vi ha ej annat att göra, än att begifva oss på väg.
— Vänta, sade Fogg. Det är tillräckligt om jag är i Allahabad i morgon före midnatt.
— Men hoppas ni då på något? sade sir Francis Cromarty. Om några timmar dagas det, och...
— Slumpen gynnar oss kanske i sista ögonblicket.
Generalen skulle ha velat kunna läsa i Phileas Foggs ögon. Hvad räknade väl då denne kalla engelsman på? Ämnade han i det ögonblick, då den unga qvinnan skulle brännas, rusa fram och rycka henne från hennes bödlar?
Detta hade varit vanvettigt och hvem svarade för, att icke denne man var vansinnig? Men icke desto mindre samtyckte sir Francis Cromarty till att vänta ända till upplösningen af denna förfärliga scen. Vägvisaren lät emellertid ej sina följeslagare stadna qvar på samma ställe, till hvilket de tagit sin tillflykt, utan förde dem till främre delen af den öppna platsen i skogen. Derifrån kunde de, dolda af en tät trädgrupp, hålla utkik på de folkhopar, som lågo och sofvo i den mörka natten.
Passepartout, som klättrat upp i ett af träden, hade utfunderat en plan, som likt en blixt for genom hans hjerna och höll sig envist fast der.
Han hade börjat säga till sig sjelf: hvilken galenskap! och nu upprepade han: hvarför inte, när allt kommer omkring! Det är ett sätt, kanske det enda, och med sådana der fånar...
Passepartout gaf emellertid ej form åt sin tanke, utan nöjde sig med att liksom en orm glida ned utför grenarna, som dervid böjde sig ända ned i marken.
Timmarne förflöto och snart tillkännagåfvo några ljusa strimmor dagningens annalkande. Men mörkret var ännu ganska djupt.
Ögonblicket var just inne. En allmän uppståndelse egde rum i hoparna af insomnade menniskor, grupperna fingo lif. Slag på tamtams ljödo på platsen. Sånger och skrik började ånyo. Timmen var inne då den olyckliga skulle dö.
Pagodens portar öppnade sig också. Ett starkt ljussken strömmade ut derifrån. Mr Fogg och sir Francis Cromarty kunde tydligen se offret, som var starkt belyst och som af två prester släpades ut. Det förekom dem till och med som om den olyckliga, frigörande sig från inflytandet af berusningen, genom en naturlig sjelfbevarelse drift försökte undkomma sina bödlar. Sir Francis’ hjerta klappade våldsamt och då han konvulsiviskt fattade Phileas Foggs hand, kände han att denna hand omslöt en knif.
I detta ögonblick satte hopen sig i gång. Den unga qvinnan hade återfallit i den domning, som framkallats af opium-rökningen. Hon gick framåt mellan fakirerna, som under religiöst tal beledsagade henne.
Phileas Fogg och hans följeslagare smögo sig fram tätt efter folkmassan och följde med den.
Två minuter derefter kommo de till brädden af den lilla ån och stannade på mindre än femtio stegs afstånd från bålet, på hvilket rajahns kropp låg. I halfmörkret sågo de hur offret låg alldeles kraftlöst utsträckt vid sin makes lik.
En fackla fördes intill bålet och den med olja indränkta veden tog genast eld och flammade upp.
I detta ögonblick höllo sir Francis och vägvisaren fast Phileas Fogg, som i ett ögonblick af dåraktig förvägenhet ville störta fram mot bålet...
Phileas Fogg hade redan slitit sig lös, då scenen plötsligt förändrades. Ett rop af förfäran hördes och hela folkhopen kastade sig framstupa på marken i gräslig ångest.
Den gamla rajahn var då icke död, ty man såg honom ju i hast resa sig upp, lyfta den unga qvinnan upp på sina armar liksom ett spöke och stiga ned från bålet midt i den hvirflande röken, som gaf honom ett spöklikt utseende?
Fakirerna, soldaterna, presterna, alla gripna af en plötslig förskräckelse, lågo der med ansigtena mot marken och vågade icke lyfta sina ögon upp för att betrakta ett sådant underverk!
Det liflösa offret låg qvar i den starke mannens armar, utan att hon syntes tynga på dem det minsta. Mr Fogg och sir Francis Cromarty stodo stilla. Parsern hade böjt sitt hufvud och Passepartout var utan tvifvel icke mindre häpen!...
Den till lifvet återkomne passerade på detta sätt förbi det ställe, der mr Fogg och sir Francis Cromarty stodo och sade hastigt:
— Kilom vår väg!
Det var Passepartout sjelf, som krupit fram till bålet under det röken bolmade som värst och slog ned! Det var Passepartout, som ryckt den unga qvinnan ur dödens käftar! Det var Passepartout, som, spelande sin roll oförväget men med framgång, marscherade genom den med förfäran slagna hopen!
Några ögonblick derefter försvunno de alla fyra i skogen och elefanten förde dem bort i skarp traf. Men ursinniga rop och skrän, till och med en kula, som genomborrade Phileas Foggs hatt, visade att listen var upptäckt.
På det brinnande bålet låg nemligen ganska riktigt qvar den gamla rajahns döda kropp. Presterna, som först hemtat sig från sin förfäran, hade begripit, att en djerf enlevering hade blifvit verkställd.
Genast hade de sprungit in i skogen. Soldaterna hade följt efter dem. Man hade lossat några skott, men qvinnoröfrarne flydde i fyrsprång och efter några ögonblick voro de utom håll för kulorna och pilarna.