Kalevala/Sång 28
< Kalevala
| ← Sång 27. |
|
Sång 29. → |
TJUGUÅTTONDE SÅNGEN.
Unge Ahti Saarelainen,
Den förvägne Lemminkäinen
Söker nu att sig fördölja,
Att på flykten sig begiva,
Bort från Pohjola, det mörka,
Från den skumma Saragården.
Som en storm han styr ur stugan,
Flyr som röken ut på gården,
Att sin egen illbragd undgå,
10. Att för egna dåd sig dölja.
När han ut på gården kommit,
Blickar han åt alla sidor,
Söker där sin forna fåle,
Får dock ej på fålen sikte,
Ser på åkern blott ett stenblock,
På dess vall en videbuske.
Var är nu ett råd att hämta,
Vem skall här sitt bistånd giva,
Att ej död må nå hans huvud,
20. Ej hans hår av nöd må hotas,
Ej fördärv hans lockar hinner
Här på dessa Pohja-gårdar?
Redan hörs från byn ett buller,
Stoj från närbelägna stugor,
Vapen blänka runt kring bygden,
Ögon glimma genom fönstren.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Själve Ahti Saarelainen,
Nödgas att gestalt förbyta,
30. Måste här förändra skepnad:
Som en örn han upp sig höjde,
Sökte upp mot himlen stiga,
Men hans kind av solen sveddes,
Månen lyste på hans tinning.
Men den muntre Lemminkäinen
Höjer då en bön till Ukko:
»Jumala, du gode Ukko,
Stränge man i himlens höjder,
Du som luftens åska länkar,
40. Som behärskar alla strömoln!
Låt ett töcken ut sig breda,
Sänd ett litet moln på fästet,
I vars skygd jag bort kan ila,
Till mitt hem tillbaka styra,
Till min egen goda moder,
Till den kära ålderstigna!»
Lättbevingad fram han flyger,
Ser sig då en gång tillbaka,
Och en spräcklig hök han märker;
50. Lågor brinna ur dess ögon,
Liksom förr i Pohja-sonens,
Uti Pohja-värdens ögon.
Sade då den gråa höken:
»Ha, min vän och broder Ahti,
Minns du än den sista striden,
Minns du forna kämpalekar?»
Sade Ahti Saarelainen,
Kaukomieli gav till gensvar:
»Hör mig hök, min lilla fågel!
60. Flyg du till ditt hem tillbaka
Och förtälj, då du har kommit
Fram till Pohjola, det mörka,
Hur en örn är svår att fånga,
Att med klorna sönderslita.»
Ahti återkom till hemmet,
Till sin egen goda moder
Med en högst bedrövad uppsyn,
Djupt betryckt uti sitt sinne.
Och sin moder här han möter,
70. Vandrande på boskapsvägen,
Gående vid gärdesgården;
Modern skyndar då att fråga:
»Du min egen yngste gosse,
Starkaste bland mina söner!
Varför är du så bedrövad,
Då från Pohjola du kommer?
Har man kränkt dig där vid kannan
Under Pohja-gästabudet?
Om vid kannan man dig hånat,
80. Skall du få en bättre stånka,
Som din far i striden tagit,
Uti krig som byte vunnit.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O min moder som mig burit!
Om vid kannan man mig hånat,
Kränkt jag hade alla värdar,
Hade hånat hundra kämpar,
Prövat tusen hjältars styrka!»
Sade Lemminkäinens moder:
90. »Varför är du då bedrövad?
Blev din fåle överträffad,
Har man för din häst dig skymfat?
Om din hingst man överträffat,
Kan en bättre hingst du köpa,
Med din fars förvärvda medel,
Med hans samlade förråder!»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O min moder, som mig burit!
Om man för min häst mig hånat,
100. Om min hingst man överträffat,
Hade värden själv jag hånat,
Bragt på skam varenda körsven,
Alla män och deras fålar,
Hjältarna med deras hingstar.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Varför är du då så sorgsen,
Så bedrövad i ditt sinne,
Då från Pohjola du kommit?
Hava kvinnor dig begabbat,
110. Gårdens flickor dig beskrattat?
Om dig kvinnorna begabbat,
Gårdens flickor dig beskrattat,
Kan du andra lätt begabba,
Framgent andra mör beskratta.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O min moder, som mig burit!
Om mig kvinnorna förhånat,
Gärdens flickor mig beskrattat,
Hade värden själv jag skymfat,
120. Kränkt varenda vacker kvinna,
Förolämpat hundra hustrur,
Gäckat tusen andra tärnor!»
Sade Lemminkäinens moder:
»Vad går åt dig då, min gosse?
Någonting har säkert hänt dig
På din färd till Pohjagården!
Kanske du för mycket ätit,
Ätit och därjämte druckit,
Och om natten på ditt läger
130. Skådat alltför svåra drömmar?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Fällde dessa ord till gensvar:
»Gamla käringar må grubbla
Över nattligt drömda syner!
Mina nätters drömmar minns jag,
Minns än bättre mina dagars;
O min egen gamla moder!
Lägg nu vägkost i en påse,
Fyll med mjöl en liten lärftssäck,
140. Och med salt ett stycke linne:
Bort din gosse måste vandra,
Ut på väg från dessa nejder,
Långt från detta gyllne hemvist,
Dessa vackra goda gårdar;
Männer vässa sina klingor,
Hjältar slipa sina lansar!»
Ivrigt spörjer då hans moder,
Så hans fostrarinna frågar:
»Varför vässas deras klingor,
150. Varför slipas deras lansar?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Sina svärd de alla vässa,
Alla slipa sina lansar
Endast för mitt arma huvud,
För min hals, jag olycksfulle;
Saker hänt och dåd ha timat
Borta där i Pohjas gårdar:
Jag har dödat Pohjolainen,
160. Värden själv i Pohjagården,
Och till strid har Pohja rest sig,
Plötsligen stått upp till örlig
Mot mig, olycksfulle gosse,
Mot mig ensam, runtomkring mig.»
Modern tager då till orda,
Till sin son den gamla säger:
»Det var detta som jag sade,
Därför har ju jag dig varnat,
Ständigt velat dig förbjuda
170. Att till Pohjagården draga;
Om du blivit vid det rätta,
Stannat i din moders stuga,
Under egen moders vårdnad,
I din fostrarinnas gårdar,
Hade inga fejder börjat,
Inga stridigheter uppstått!
»Var skall du, min stackars gosse,
Var, du arme olycksburne,
För ditt dåd dig nu fördölja,
180. Var din egen illbragd undgå,
Att ej döden när ditt huvud,
Att du icke halsen mister,
Att ditt hår ej nöd må hota,
Ofärd dina mjuka lockar?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ingen sådan plats jag känner,
Dit jag kunde undanflykta,
För mitt eget dåd mig dölja;
O min moder, som mig burit,
190. Säg mig, var jag mig skall gömma!»
Lemminkäinens moder svarar,
Tager ordet själv och säger:
»Icke vet jag, vart jag råder,
Vart jag bjuder dig att fara:
Om du till en tall förbytt dig,
Eller till en en på sandmon,
Skall fördärvet dock dig drabba,
Ofärd även där dig hinna:
Ofta nog en tall på backen
200. Fälles ned och klyvs till pärtor,
Ofta enarna på sandmon
Kvistas av till gärdsgårdsstörar.
»Om du blir en björk i dälden,
Eller ock en al i lunden,
Skall fördärvet dock dig drabba,
Ofärd även där dig möta:
Ofta nog en björk i dälden
Blir till klabbar sönderhuggen,
Ofta bliva lundens alar
210. Fällda ner, då marken svedjas.
»Gör du dig till bär på backen,
Till ett lingon uppå heden,
Här på egen mark till smultron,
På en annans mark till blåbär,
Skall fördärvet dock dig hinna,
Ofärd även där dig drabba:
Jungfrur skulle då dig plocka,
Tennbriskprydda mör dig taga.
»Går i havet du som gädda,
220. Som en sik i lugna älven,
Skall dock döden där dig drabba,
Ett olyckligt slut dig hinna:
Ty en yngling, svart som sotet,
Skall sitt nät i vattnet sänka,
Ungfisk upp i noten draga,
Gammal fisk i nätet fånga.
Gör du dig till ulv i skogen,
Till en björn i ödemarken,
Skall dock ofärd där dig drabba,
230. Även där fördärv dig hinna:
Ty en yngling, mörk som sotet,
Skall då där sin spjutspets vässa,
För att alla vargar döda,
För att skogens björnar fälla.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
»Själv jag vet de vidrigaste,
Känner till de värsta ställen,
Där mig döden gripa kunde,
240. Där ett sorgligt slut jag funne;
Moder, du som gav mig livet,
Som din egen mjölk mig givit,
Säg, vart vill du jag skall flykta,
Säg, vad är ditt bud, din vilja?
Döden står mig ren vid munnen,
Och min olycksdag vid skägget;
Blott en dag mitt huvud kvarstår,
Knappast en så helt och hållet!»
Lemminkäinens gamla moder
250. Tog till orda själv och sade:
»Jag kan nämna dig ett ställe,
En den bästa plats i världen,
Där en brottsling kan sig dölja,
Där han kan en tillflykt finna;
Ty ett stycke land jag minnes,
Känner till ett litet ställe,
Icke betat, icke slaget,
Ej av männers klingor hemsökt.
Men då bör en ed du svära,
260. Ge ett dyrt och heligt löfte,
Att du ej på sexti somrar
Ut i härnad dig begiver,
Icke ens av lust till silver,
Eller om du guld behöver.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Med en helig ed jag svär dig,
Att ej under första sommarn,
Icke ens uppå den andra,
Ut i stora strider draga,
270. Ut i krig, där klingor rassla;
Sår jag bär på mina skuldror,
Djupa hugg ännu i bröstet
Från förgångna glada dagar,
Tidigare kämpalekar
Uppå stridens vida valplats,
På de fält, där männer dödas.»
Lemminkäinens gamla moder
Yttrar då ett ord och säger:
»Tag din faders egen farkost,
280. Res med den att dig fördölja!
Över nio hav begiv dig,
Och det tionde till hälften,
Till en fjärdomfamnad holme,
Till en ö i öppna havet,
Där din fader förr sig dolde,
Dolde sig och fann en tillflykt
Under stridens långa somrar,
Under flere hårda krigsår;
Gott var honom där att vara,
290. Ljuvligt att sin tid förnöta;
Dölj dig där ett år och tvenne,
Vänd på tredje året åter
Till din faders kända stugor,
Till föräldrahemmets båtstrand!»
Den förvägne Lemminkäinen
Söker nu att sig fördölja,
Att på flykten sig begiva,
Bort från Pohjola, det mörka,
Från den skumma Saragården.
Som en storm han styr ur stugan,
Flyr som röken ut på gården,
Att sin egen illbragd undgå,
10. Att för egna dåd sig dölja.
När han ut på gården kommit,
Blickar han åt alla sidor,
Söker där sin forna fåle,
Får dock ej på fålen sikte,
Ser på åkern blott ett stenblock,
På dess vall en videbuske.
Var är nu ett råd att hämta,
Vem skall här sitt bistånd giva,
Att ej död må nå hans huvud,
20. Ej hans hår av nöd må hotas,
Ej fördärv hans lockar hinner
Här på dessa Pohja-gårdar?
Redan hörs från byn ett buller,
Stoj från närbelägna stugor,
Vapen blänka runt kring bygden,
Ögon glimma genom fönstren.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Själve Ahti Saarelainen,
Nödgas att gestalt förbyta,
30. Måste här förändra skepnad:
Som en örn han upp sig höjde,
Sökte upp mot himlen stiga,
Men hans kind av solen sveddes,
Månen lyste på hans tinning.
Men den muntre Lemminkäinen
Höjer då en bön till Ukko:
»Jumala, du gode Ukko,
Stränge man i himlens höjder,
Du som luftens åska länkar,
40. Som behärskar alla strömoln!
Låt ett töcken ut sig breda,
Sänd ett litet moln på fästet,
I vars skygd jag bort kan ila,
Till mitt hem tillbaka styra,
Till min egen goda moder,
Till den kära ålderstigna!»
Lättbevingad fram han flyger,
Ser sig då en gång tillbaka,
Och en spräcklig hök han märker;
50. Lågor brinna ur dess ögon,
Liksom förr i Pohja-sonens,
Uti Pohja-värdens ögon.
Sade då den gråa höken:
»Ha, min vän och broder Ahti,
Minns du än den sista striden,
Minns du forna kämpalekar?»
Sade Ahti Saarelainen,
Kaukomieli gav till gensvar:
»Hör mig hök, min lilla fågel!
60. Flyg du till ditt hem tillbaka
Och förtälj, då du har kommit
Fram till Pohjola, det mörka,
Hur en örn är svår att fånga,
Att med klorna sönderslita.»
Ahti återkom till hemmet,
Till sin egen goda moder
Med en högst bedrövad uppsyn,
Djupt betryckt uti sitt sinne.
Och sin moder här han möter,
70. Vandrande på boskapsvägen,
Gående vid gärdesgården;
Modern skyndar då att fråga:
»Du min egen yngste gosse,
Starkaste bland mina söner!
Varför är du så bedrövad,
Då från Pohjola du kommer?
Har man kränkt dig där vid kannan
Under Pohja-gästabudet?
Om vid kannan man dig hånat,
80. Skall du få en bättre stånka,
Som din far i striden tagit,
Uti krig som byte vunnit.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O min moder som mig burit!
Om vid kannan man mig hånat,
Kränkt jag hade alla värdar,
Hade hånat hundra kämpar,
Prövat tusen hjältars styrka!»
Sade Lemminkäinens moder:
90. »Varför är du då bedrövad?
Blev din fåle överträffad,
Har man för din häst dig skymfat?
Om din hingst man överträffat,
Kan en bättre hingst du köpa,
Med din fars förvärvda medel,
Med hans samlade förråder!»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O min moder, som mig burit!
Om man för min häst mig hånat,
100. Om min hingst man överträffat,
Hade värden själv jag hånat,
Bragt på skam varenda körsven,
Alla män och deras fålar,
Hjältarna med deras hingstar.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Varför är du då så sorgsen,
Så bedrövad i ditt sinne,
Då från Pohjola du kommit?
Hava kvinnor dig begabbat,
110. Gårdens flickor dig beskrattat?
Om dig kvinnorna begabbat,
Gårdens flickor dig beskrattat,
Kan du andra lätt begabba,
Framgent andra mör beskratta.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O min moder, som mig burit!
Om mig kvinnorna förhånat,
Gärdens flickor mig beskrattat,
Hade värden själv jag skymfat,
120. Kränkt varenda vacker kvinna,
Förolämpat hundra hustrur,
Gäckat tusen andra tärnor!»
Sade Lemminkäinens moder:
»Vad går åt dig då, min gosse?
Någonting har säkert hänt dig
På din färd till Pohjagården!
Kanske du för mycket ätit,
Ätit och därjämte druckit,
Och om natten på ditt läger
130. Skådat alltför svåra drömmar?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Fällde dessa ord till gensvar:
»Gamla käringar må grubbla
Över nattligt drömda syner!
Mina nätters drömmar minns jag,
Minns än bättre mina dagars;
O min egen gamla moder!
Lägg nu vägkost i en påse,
Fyll med mjöl en liten lärftssäck,
140. Och med salt ett stycke linne:
Bort din gosse måste vandra,
Ut på väg från dessa nejder,
Långt från detta gyllne hemvist,
Dessa vackra goda gårdar;
Männer vässa sina klingor,
Hjältar slipa sina lansar!»
Ivrigt spörjer då hans moder,
Så hans fostrarinna frågar:
»Varför vässas deras klingor,
150. Varför slipas deras lansar?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Sina svärd de alla vässa,
Alla slipa sina lansar
Endast för mitt arma huvud,
För min hals, jag olycksfulle;
Saker hänt och dåd ha timat
Borta där i Pohjas gårdar:
Jag har dödat Pohjolainen,
160. Värden själv i Pohjagården,
Och till strid har Pohja rest sig,
Plötsligen stått upp till örlig
Mot mig, olycksfulle gosse,
Mot mig ensam, runtomkring mig.»
Modern tager då till orda,
Till sin son den gamla säger:
»Det var detta som jag sade,
Därför har ju jag dig varnat,
Ständigt velat dig förbjuda
170. Att till Pohjagården draga;
Om du blivit vid det rätta,
Stannat i din moders stuga,
Under egen moders vårdnad,
I din fostrarinnas gårdar,
Hade inga fejder börjat,
Inga stridigheter uppstått!
»Var skall du, min stackars gosse,
Var, du arme olycksburne,
För ditt dåd dig nu fördölja,
180. Var din egen illbragd undgå,
Att ej döden när ditt huvud,
Att du icke halsen mister,
Att ditt hår ej nöd må hota,
Ofärd dina mjuka lockar?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ingen sådan plats jag känner,
Dit jag kunde undanflykta,
För mitt eget dåd mig dölja;
O min moder, som mig burit,
190. Säg mig, var jag mig skall gömma!»
Lemminkäinens moder svarar,
Tager ordet själv och säger:
»Icke vet jag, vart jag råder,
Vart jag bjuder dig att fara:
Om du till en tall förbytt dig,
Eller till en en på sandmon,
Skall fördärvet dock dig drabba,
Ofärd även där dig hinna:
Ofta nog en tall på backen
200. Fälles ned och klyvs till pärtor,
Ofta enarna på sandmon
Kvistas av till gärdsgårdsstörar.
»Om du blir en björk i dälden,
Eller ock en al i lunden,
Skall fördärvet dock dig drabba,
Ofärd även där dig möta:
Ofta nog en björk i dälden
Blir till klabbar sönderhuggen,
Ofta bliva lundens alar
210. Fällda ner, då marken svedjas.
»Gör du dig till bär på backen,
Till ett lingon uppå heden,
Här på egen mark till smultron,
På en annans mark till blåbär,
Skall fördärvet dock dig hinna,
Ofärd även där dig drabba:
Jungfrur skulle då dig plocka,
Tennbriskprydda mör dig taga.
»Går i havet du som gädda,
220. Som en sik i lugna älven,
Skall dock döden där dig drabba,
Ett olyckligt slut dig hinna:
Ty en yngling, svart som sotet,
Skall sitt nät i vattnet sänka,
Ungfisk upp i noten draga,
Gammal fisk i nätet fånga.
Gör du dig till ulv i skogen,
Till en björn i ödemarken,
Skall dock ofärd där dig drabba,
230. Även där fördärv dig hinna:
Ty en yngling, mörk som sotet,
Skall då där sin spjutspets vässa,
För att alla vargar döda,
För att skogens björnar fälla.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
»Själv jag vet de vidrigaste,
Känner till de värsta ställen,
Där mig döden gripa kunde,
240. Där ett sorgligt slut jag funne;
Moder, du som gav mig livet,
Som din egen mjölk mig givit,
Säg, vart vill du jag skall flykta,
Säg, vad är ditt bud, din vilja?
Döden står mig ren vid munnen,
Och min olycksdag vid skägget;
Blott en dag mitt huvud kvarstår,
Knappast en så helt och hållet!»
Lemminkäinens gamla moder
250. Tog till orda själv och sade:
»Jag kan nämna dig ett ställe,
En den bästa plats i världen,
Där en brottsling kan sig dölja,
Där han kan en tillflykt finna;
Ty ett stycke land jag minnes,
Känner till ett litet ställe,
Icke betat, icke slaget,
Ej av männers klingor hemsökt.
Men då bör en ed du svära,
260. Ge ett dyrt och heligt löfte,
Att du ej på sexti somrar
Ut i härnad dig begiver,
Icke ens av lust till silver,
Eller om du guld behöver.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Med en helig ed jag svär dig,
Att ej under första sommarn,
Icke ens uppå den andra,
Ut i stora strider draga,
270. Ut i krig, där klingor rassla;
Sår jag bär på mina skuldror,
Djupa hugg ännu i bröstet
Från förgångna glada dagar,
Tidigare kämpalekar
Uppå stridens vida valplats,
På de fält, där männer dödas.»
Lemminkäinens gamla moder
Yttrar då ett ord och säger:
»Tag din faders egen farkost,
280. Res med den att dig fördölja!
Över nio hav begiv dig,
Och det tionde till hälften,
Till en fjärdomfamnad holme,
Till en ö i öppna havet,
Där din fader förr sig dolde,
Dolde sig och fann en tillflykt
Under stridens långa somrar,
Under flere hårda krigsår;
Gott var honom där att vara,
290. Ljuvligt att sin tid förnöta;
Dölj dig där ett år och tvenne,
Vänd på tredje året åter
Till din faders kända stugor,
Till föräldrahemmets båtstrand!»
| ← Sång 27. | Upp till början av sidan. | Sång 29. → |