Karin de la Gardie
| ← G. H. Mellin |
|
Drottningens val → |
KARIN DE LA GARDIE.[1]
Hunne- och Halleberg upplyfta sig, liksom tvenne borgar uppmurade af naturens egen hand, mot Wenerns vågor. Den öfversvämmande sjön skulle härja det låga slättlandet, om ej dessa höga murar bildade ett fast värn, mot hvars branta fot vågorna studsa tillbaka och, liksom förvirrade öfver detta motstånd, flyende söka ett utlopp genom Göta Elf.
Skönare utsigter än dessa väldiga, tvärbranta höjder erbjuda, öppnas på få ställen. Man ankommer till bergfoten af Hunneberg. En oräknelig mängd af hopstaplade granitblock, dem fordom en öfversvämning ditvältrat, eller hvilka nedrasat från de höga tinnarna, och nu, efter oberäkneliga tider, blifvit betäckta med mossa och beskuggas af tallar, som öfverallt framtränga mellan dem, bildar en vall, ett stöd, hvaröfver sjelfva berget lodrätt reser sin vägg. Bergväggen består af idel ofantliga basaltkolonner, hvilka här och der framträda fristående ur den öfriga massan.
Man känner sig betagen af häpnad och beundran, då man ser den valplats, der fordom mäktiga naturkrafter kämpade. Man står ibland ruinerna efter en strid, hvilken naturen sjelf höll, innan menniskoslägtet uppstått och börjat sina strider. Men äfven sedan menskligheten här bemäktigat sig sitt rike, naturen, hafva dock de fordna, kämpande andarna ej alldeles utdött. Ännu nedslungas stundom ofantliga klippstycken från höjden. Med ett förfärligt brak, som uppfyller de närboende med fasa, nedrycker en klyftmassa sina tallar och störtar sig i djupet, så att jorden bäfvar rundtomkring.
[2]hvilka den höggrefliga familjen med sitt talrika följe nalkades. Vid sjelfva randen af berget, der praktfulla tält voro uppslagna, väntade skaran af jägare, hundar, hästar och allt som tillhörde ett så förnämt skådespel, som det nu tillämnade.
En jagt, sådan Rikskansleren nu tillställt den, var ingalunda det för jägaren mödosamma arbete, hvarigenom en enskild skogsströfvare, försigtigt och med omtanke, måste uppsöka och besegra sitt vildbråd, utan en bullrande fest, ett slags vild utflygt af de eljest inom den stränga hofetiketten bundna förnäma till skogens hejdlösa fröjder. De eljest så ömtåliga fröknarna fingo här, i stället för de tvungna och regelbundna lektionerna i ridhuset för stallmästare, sträcka ut i det fria, åtföljda än af en byssespännare, än endast af en rask tärna, och än, om tillfället vore gynnande, alldeles ensamma.
Då Rikskanslerens mångbespända vagnar stannade vid tältgruppen, dit en flock nyfiken allmoge icke försummat att församla sig, ilade prydliga kammartjenare och livrébeklädda lakejer till fotstegen, för att lätta damernas och de förnäma herrarnes utstigande. En blick på de förnämsta af De la Garidieska familjen på den tiden! Främst ur sin vagn steg Rikskanslern sjelf, en reslig, ganska välmående man, med ett stort ansigte, fullt af värdighet, kanske stolthet. Så snart han kastat endast en flyktig blick omkring sig, liksom för att öfverse anordningarna, vände han om och räckte handen åt sin gemål, konungens faster, den ädla pfalzgrefvinnan Maria Euphrosyna. Ehuru hon nu var ett femtioårigt fruntimmer, i hvars drag och gestalt en med åren tilltagande fetma, hade lagt ett visst uttryck af långsamhet, blixtrade dock de lifliga ögonen ännu i oförminskad glans. Hon emottog sin gemåls artighet med en blick af på en gång belåtenhet och stolthet. Man kunde se, att furstinnan var van att emottaga artigheter äfven af de allraförnämsta och att grefven så införlifvat artigheter mot könet med sin föröfrigt höga värdighet, att han äfven mot sin gemål icke försummade den uppmärksamhet, som hörde till tidehvarfvets seder och fordringar af bildning.
Medan den unga grefven förde sin gemål till ett af tälten, stego ur den följande vagnen hans bada fullvexta döttrar. Båda voro utmärkta skönheter, firade såsom hofvets prydnader, och föremål för de förnämsta herrars inställsamma bemödanden att vinna uppmärksamhet och välvilja. Den äldsta, fröken Karin, nu tjuguettårig, kämpade i tyst slutenhet mot sina föräldrars lifligaste önskningar och den redan af stora och ärofulla bedrifter utmärkte unge generalen Otto Wilhelm Königsmarks ifråga sträfvan att vinna hennes tycke och hand, medan den nittonåriga systern, utan tvekan, redan lemnat sitt ja-ord åt den lysande Carl Gustaf Oxenstierna, sonson af Sveriges störste statsman, den odödlige Axel. Der nu de båda systrarna skyndade att följa sina föräldrar, framställde de gruppen äf tvenne motsatser: den bestämda, qvinnliga beslutsamheten med sina behagfullt säkra, elastigt oböjliga steg, och det glada, barnsliga, sjelfsvåldiga, oregelbundna, nästan dansande sätt att röras, som utmärkte den lyckliga, oskyldiga kärleken.
I de följande vagnarna följde fröknarnas hofmästarinna, en gammal fru Lilja, hvilkens man under Carl X, medan Rikskansleren var Guvernör i Estland, stupat mot Polackarna. Bredvid henne hade en sällskapsdam sin plats. Hon hette fröken Papegoja, och hennes far hade varit Guvernör i Nya Sverige, der det lofvande nybygget, som redan förvärfvat sig de omgifvande amerikanska vildarnes förtroende, innan det ännu utvecklat sig, af de afundsjuke Holländarne blifvit förstördt. Blomman af Vestgötaadeln, det vill säga de förmögnares döttrar här och der försedda med en moder eller äldre siägtinge, såsom beskyddarinna i sjelfva det grefliga huset, der likväl den stränga Pfalsgrefvinnan förde sedlighetens spira med ett vördadt alfvar, följde derefter i vagn efter vagn. Alla samlade sig till det vidsträckta tältet, der Rikskansleren och hans gemål nu såsom värd och värdinna på detta landtbesök, artigt emottogo sina gäster och inbjödo dem till en lysande måltid, hvilken borde föregå jagtens glada mödor.
Medan de grefliga musikanterne från randen af det väldiga berget läto ljuden af sina skallande jagthorn strömma ut öfver den djupa slätten och hastigt den norra väggen af tältet uppdrogs i yppiga draperier, så att den öppnade den herrliga utsigten öfver sommarlandskapet, grönt ifrån bergsfoten intill stranden af Wenern och sedan blått till dess vattenspegeln sammansmälte med himmelen, skynda vi från det larmande jublet till en annan sida af berget. Der finner den som älskar naturskönheter icke mindre underbara taflor, fulla af detta oförklarliga behag, som naturen liksom omedvetet utstrött på vissa punkter äfven af vårt fädernesland, och hvilka öfver hela den öfriga verlden sakna sin like.
Der stod en yngling, utan aning om larmet af den fest, som begynte på bergets andra sida. Hans öga flög ned öfver dalen, som skiljer Halle- och Hunneberg, och sedan han öfverskådat denna dal med en blick af gladt men kärleksfullt afsked, ty han visste att han snart skulle återse den, begaf han sig inåt skogen, Rikskanslerens djurgård. På ynglingens skuldra hängde en lodbössa, och vid första anblick af gestaltens lätta gång, den skarpt spejande blicken, det beslutsamma uttrycket på fina läppar, kunde man finna att det var en jägare, men icke en af den larmande festens deltagare, utan en enskild, kanske af behofvet, vare sig den yttre nödens eller ett inre behof, som också stundom gifver sig luft i begäret efter möda, efter strider, efter blod, till den förbjudna jagten lockad ung man. Inga hundar irrade lätt kring honom, intet friskt jagtrop från hans läppar väckte skogarnes slumrande echo, men i det skarpa ögat, det färdiga geväret hotade en säker död hvarje föremål, som var värdt hans flygande kula.
Vid en insjö på midten af berget, i hvars klara men kolsvarta vatten de stolta furarna speglade sig, stannade ynglingen. Han hade nu från den milda dalens skönhet kommit till en vild, en hemsk, men likväl ännu skön tafla. Midt framför honom, tvärt öfver den knappt ett bösshåll breda sjön, stod emellan furarna ett litet tak, ett hjortstall, uppbygdt för de ädla djuren, i afsigt att der förse dem med föda under de tider af året, då djup snö betäcker deras vanliga bete. Nu stod likväl stallet tomt, men ynglingens blick undersökte med spänd uppmärksamhet dess närmaste omgifningar. Då intet lefvande väsende der var synligt, ställde han sig tyst invid stammen af en hög tall och öfverlemnade sig åt de hemliga drömmar, som för en väntandes själ öppna skådespelet af skiftande minnen och förhoppningar.
Solen hade ännu icke uppnått sin middagshöjd, då ynglingen väcktes ur sina drömmar af ett oväntadt hundskall långt borta djupt i skogen bakom sjön. Vid det lilla stallet visade sig i detsamma de smidiga formerna af en hjort, som med skyggande språng dansade bort emellan stammarna. I ögonblicket låg det säkra geväret vid ynglingens kind, och dödens rör pekade på det flyende rådjuret; men då ett förnyadt skall af flera hundar på en gång i detsamma lät höra sig, hejdade sig skytten och lyssnade. En hastig besinning förmådde honom att sänka geväret. Då i detsamma flera rådjur ilade förbi, jägarhorn hördes i fjerran och ljuden af en larmande jägarskara hunno hans öra; ilade han, sjelf flyende, såsom rådjuren, tillbaka till dalen, sprang utför vägen, som ledde ned från bergshöjden och ville gömma sig, liksom fruktande att ertappas på den förbjudna jagten. Men just på ett ställe, der vägen aftager till en liten gård, benämnd Lilla Skogen, kom en ryttare i fullt sporrsträck på vägen från Wenersborg. Kurirbrickan glänste på hans bröst, och smällarne af hans piska genljödo muntert mellan bergen.
Ynglingen hann icke springa undan, innan den ridande uppnått honom. Båda betraktade hvarandra med en blick af förvåning; ryttaren stannade, ett utrop hördes af ömsesidig igenkänning, och de räckte hvarandra händerna, helsande som gamla bekanta.
”Hvar i all verlden kommer du ifrån?” ropade kuriren. ”Det var oförmodadt att här få träffa Gustaf — — —”
”Lilje heter jag här på orten,” var svaret. ”Jag hoppas du icke reser förbi, ty den lilla gården der emellan löfträden, den är mitt hem.”
”Jag har brådtom, Gustaf,” yttrade den andre. ”Du ser kurirbrickan: jag kommer från Hans Majestät sjelf, och mitt ärende gäller gamle Rikskansleren; hvar skall jag träffa honom? Han har skaffat ihop ett regemente friskyttar, som hans son skall anföra; men det är af nöden att han, ju förr ju heldre, rycker ut i fält. Det är egentligen, ty värr, icke hans svaga sida att skynda; obilligt vore det emedlerfid att misskänna hans goda vilja. Men du Gustaf, du kan väl ändå säga mig, hvarföre jag finner dig här?”
”Jag har behöft en tillflyktsort, Wilhelm,” svarade denne. ”Jag har öfverlefvat stormar sedan vi sist träffades, stormar i hvilka mitt inre lidit skeppsbrott. Det är med spillrorna af både min förmögenhet och mitt sinneslugn, som jag räddat mig hit. Jag köpte den lilla gården, som du ser härinvid. Medan jag ströfvar omkring i skog och mark för att söka sysselsättning åt milt oroliga sinne, vårdar min syster det lilla hemmet, der jag söker hvila, fast jag så sällan finner den.”
Öfver ryttarens solbrända ansigte ilade uttrycket af en djupare sinnesrörelse. ”Det är mycket,” sade han, ”som vi hehöfva talas vid om, men tiden tillåter det icke nu. På återvägen från Leckö, der jag likväl icke får dröja mer än på sin höjd en dag, besöker jag dig.”
Efter ett ögonblicks tvekan sade Gustaf: ”Knappast skulle jag tro, att du träffar Rikskanslern på Leckö. Om jag icke blifvit bedragen af bullret af en stor jagt på Hunneberg, så måste han, jemte de sina, just befinna sig deruppe på berget. Jag vill icke träffa honom; jag drager mig derföre undan.
”Du?” utropade ryttaren, med uttryck af den mest spända förvåning.
”Farväl, välkommen tillhaka!” svarade ynglingen, i det han sprang igenom grinden till sin lilla gård.
Ryttaren stirrade efter honom några ögonblick, sansade sig derefter hastigt, gaf sin häst sporrarna och flög vägen framåt upp emot Hunneberg.
En skön dal sträcker sig emellan de båda bergen: det tyckes som de fordom hängt tillsammans såsom ett, men vid någon häftig kvälfning i naturen remnat till tvenne åtskiljda. Man vandrar i dalen liksom i en pelargång i naturens tempel. På båda sidor resa sig de stolta bergväggarna med sina kolonner och hära på höga kapiteler en skog, som stolt nedblickar på dalen, hvilken är full af de bördigaste fält, här och der afskurna af trädgårdar och lundar. En brusande häck nedstörtar från Hunnebergs brant, emellan en rad af qvarnar, som, den ena öfver den andra, erbjuda en syn af en egen skönhet. Äfven från spetsen af Hälleberg kasta sig några källor i höga kaskader utför branten. Källornas sorl blandas med vallhornens toner, som svara hvarandra i dalen och på bergen, upprepade af ett långt echo emellan klipporna.
Midi i dalen är det högsta och brantaste stället af Hälleberg, hvilket behåller sitt uråldriga namn, Ättestupan. Der ser man hela dalen under sina fötter, och äfven Hunneberg öppnar utsigten öfver sina sjöar för denna höga ståndpunkt. Till venster ser man, der dalen slutar, Wenerns spegel, endast fjerran begränsad af himlen. Till höger, der dalen lemmar utsigten fri, öppna sig bördiga slätter och längre bort Trollhättans och ännu aflägsnare berg, mot hviika Göta elf, majestätiskt utbredande sin blåa bana, framtågar mellan sina sköna, klippiga stränder.
Gustaf hade knappt ett ögonblick sett in i sitt hem, innan han ånyo ilade derifrån till det andra berget, Halleberg. Han skyndade till klefven, som leder upp till ättestupan. Nära invid densamma stannade han vid en kaskad, som rusar utfor bergsbranten. En klar källa deruppe, som ofta öfversvämmar, nedgjuter en fin praktfull vattenstråle, hvilken, brusande och upplöst i skum, försvinner bland hällarna vid bergets fot.
Vid anblicken af det vackra vattenfallet stannade Gustaf och försjönk i dess betraktande. Ingen ro, ingen hvila — tänkte han — den ena böljan skyndar att tränga ned den andra i det skummande djupet, vågorna flyga förbi och försvinna: de äro blixtar af vatten. Jag ser en bild af min stormiga lefnad: glad och stolt i min ungdoms förhoppningar, flög jag framtiden till mötes. Mina drömmar voro djerfva, de skyndade som den klara vågen, och visst var det himlen, åtminstone mitt lifs himmel, som speglade sig i dem, ty de voro så rena, så klara. Men hastigt öppnades en afgrund under mina fötter, jag kände mig störtad i djupet. Der har mitt inre blifvit upplöst, ty det är förkrossadt. Och att återkomma tillbaka till den förra lugna höjden, det är lika omöjligt, som för den skummande vattenstrålen att finna vägen till sin källa. Och likväl, hvart flyr han när han upplöses? Kanske sväfvar väl någon droppe deruppe bland skyarna och känner igen den lilla källan; då störtar hon sig, som en himmelsk tår i dess djup. Är det också för ett förkrossadt hjerta en möjlighet, en förhoppning, om icke att helas, åtminstone att lefva upp i ett minne?
Så stod ynglingen der försänkt i sina drömmar, då jagtens skall förnams från Hunneberg allt tydligare. Han vände sina ögon ditåt. På randen af berget visade sig än skymten af ett rådjur, än af en jägare. Hornen smattrade, här och der blixtrade ett skott, hvaraf knallen upprepades i ett mångdubbelt echo bland klipporna. Slutligen visade sig, just der vägen slingrade sig utföre neråt dalen, den glänsande flocken af damerna, för hvilka jagten förnämligast var anställd.
De skygga hjortarnas skock hade småningom blifvit drifven tillsammans, just på kanten af berget. Deras flykt var afskuren inåt skogen af de förföljande hundarna. Från ena sidan nalkades jägarskaran längs utmed bergskanten, under oupphörligt skri och buller. Från den andra sidan kommo damerna, med de lätta jagtgevären i hand, småningom allt närmare. Framför sig hade de rädda djuren den tvärstupande afgrunden. Men en kronhjort, hela hjordens anförare, som sedan han såg all undflykt afskuren, fnyste, stampade och sänkte det grenhorniga hufvudet, för att möta sina förföljare, upptäckte i detsamma emellan klipporna en brant klef. Med ett lätt språng, flög det sköna djuret hastigt från klippan ned på den branta stigen och ilade utföre. De öfriga djuren följde instinktlikt sin ledare, oeh just som jagtsällskapet hoppades att hafva vildbrådet kringrändt och i sitt våld, störtade hela den skygga skaran i täflande hast tvärtöfver dalen och försvann vid foten af Halleberg.
Så snart ynglingen sett detta, sprang han uppför klefven till ättestupan, derifrån han bäst kunde öfverse dalen och jagtsällskapets företag.
Snart såg han att damerna delade sin flock, en del qvarstannade på Hunneberg, men några ilade utför berget och kringspridde sig i dalen, dit äfven hundar och jagtbetjening medföljde. Det dröjde icke heller länge innan de flyende vildbrådens tillhåll blifvit upptäckt. Men så snart hundarna angrepo dem emellan hällarna vid Hallebergs fot, rusade skaran uppföre genom ett nytt, trångt klef, så att jagtens skådeplats nu förflyttades till höjden af Halleberg. De ridande måste emedlertid göra en omväg för att komma upp. En erfaren jägare anförde dem.
Sålunda såg ynglingen från sin upphöjda ståndpunkt den lilla ridande skaran ila söderut genom dalen, och han ansträngde sin synförmåga, for att noga urskilja och igenkänna de sköna jägarinnorna. Hans hjerta klappade högt, då han i den främsta igenkände Rikskanslerens äldsta dotter, som nu med en viss vildhet, med flammande kinder och det rika hårets lockar fladdrande under den befjädrade hatten, helt och hållet hade öfverlemnat sig åt jagtens hänförelse. Men så snart han igenkände henne, och emedan han förstod att endast de ifrigaste och således blott några få af sällskapet ämnade sig upp på Halleberg, drog han sig inåt den djupare skogen.
Fröken Karin var den ifrigaste jägarinnan. Den tysta beslutsamhet och den romantiska djerfhet, som utmärkte hennes karakter, hade gjort henne till den främsta vid alla sådana tillfällen, som denna dagens fest. Kanske behöfde de känslor, som stormade i hennes bröst, emellanåt gifva sig luft i denna njutnings blodiga fröjder, för att dessemellan ega kraft att bibehålla ett lugn och en värdighet, hvilka i hofvets salar, liksom i det furstliga hemmet under de nogräknade föräldrarnes uppsigt, aldrig1 förnekade sig. Hon hade nu, åtföljd af endast några få jemnåriga, aflägsnat sig från föräldrarna och deras omgifning. Det var en känsla af frihet som upprymde hennes bröst, då hon på den snabba springaren flög genom dalen, förbi alla dess naturskönheter, och svängde uppför vägen på bergets södra sida inåt den djupare och vildare skogen.
Der hördes på långt afstånd hundarnas skall. Det närmade sig likväl, och snart kunde man förstå att hela den jagande skaran tog sin väg bakom ett stort skogssnår.
Då hoppade fröken Karin hastigt af sin häst, kastade tyglarna åt den gamle jägaren, nickade åt de öfriga fruntimmerna och sprang med jagtbössan i handen dristigt in i snåret, der hon trängde sig emellan stammar och qvistar, till dess hon helt och hållet försvann.
Vid kanten af Hunneberg hade emediertid ryttaren, som kom genom dalen, träffat tillsammans med hela det öfriga jagtsällskapet. Vid åsynen af Rikskansleren stannade han och, efter en vördnadsfull men temligen förtrolig helsning, närmade sig honom, medan de bland gästerna, som egentligen voro hemma i Westergötland, betraktade honom med förvåning och nyfikenhet.
”Välkommen, Grefve Königsmark!” utropade Rikskansleren och räckte honom handen. ”Det var i sanning oväntadt att möta Grefven i en sådan drägt.”
”Jag har just utbedt mig att få bära den,” sade Grefven leende, ”för att få tillfälle att träffa Eders Excellens med ett budskap från Hans Majestät. Det är ju redan tvenne år, som jag varit ute i Kriget, och jag såg ingen annan möjlighet att få aflägga mitt besök, än att begagna mig af ögonblickets ledighet och begära att få bli skickad i detta ärende.”
Rikskansleren smålog med ett uttryck af faderlig välvilja på de stolta dragen. ”Grefven hade varit lika välkommen i sina egna ärenden,” sade han. ”Jag skall emedlertid tacka Mans Maj:t, som gifvit mig ett nådigt vedermäle af sin vanliga nåd, då han tillåtit Grefven, ehuru under en förklädnad, som bäst förklaras af de oroliga och farliga tiderna, att besöka oss. Konungens befallningar äro också dubbelt kärkomna, då de frambäras genom sonen till en af mina bästa vänner.”
Grefven gjorde en artig helsning ocb såg sig derefter om, liksom han sökt någon. ”Då jagtpartiet blifvit slutadt,” yttrade han, ”hinna vi alltid att tala om konungens befallningar. De äro icke for ögonblicket af vigt, men de fordra enskildt och ostördt samtal. Vågar jag fråga huru furstinnan och fröknarna befinna sig?”
”Min gemål väntar oss vid Magnusberg”, återtog Rikskansleren. ”Ebba rider derborta, ser jag, men Karin har väl, som vanligt, skyndat främst på jaglen. Hon är säkert redan uppe på andra berget, dit hjortarna nyss togo flykten.”
”Tillåt mig då, Ers Excellens!” inföll grefven, ”att deltaga i jagten och skynda efter fröken. Jag har till både Ers Excellens och Furstinnan, men förnämligast till fröken Karin, helsningar från Gref Gustaf Adolf. Han bad mig sjelf framföra dem till hans syster. Jag skulle just önska att kunna öfverraska fröken dermed, om jag lyckades att träffa henne.”
Rikskansleren smålog och nickade sitt bifall, hvarefter Grefven, utan att söka någon hvila, ilade genom den sköna dalen upp till Halleberg, i de jagande damernas spår.
Fröken Karin hade under det till utseendet så obetydliga samtalet emellan Rikskanslern och Grefven, hvilket likväl för henne var vigtigare än hon anade, allt mera fördjupat sig i skogen. Det var en egen, besynnerlig tjusning, som hade bemäktigat sig den unga qvinnans sinne. Att åter en gång befinna sig ensam ute i den fria naturen var för henne en ovanlig känsla. Också, så snart bon hunnit så långt från sitt jagtsällskap, att bon icke mera hörde detsamma, öfverlemnade hon sig åt det nya nöjet utan tvekan. Den lätta bössan hade hon velat kasta bort, emedan den påminte henne, att hon icke var utan ett förföljande sällskap, men hon begagnade den att här och der skilja de sammanflätade qvistarna framför sitt ansigte, då hon framträngde emellan skogssnåren.
Just då hon vid ändan af den långa och smala Hallsjön, den enda sjö på Halleberg, skulle stiga öfver bäcken, som faller ut från densamma, och redan hade beträdt en spång, som var lagd öfver rännilen, varseblef hon en jägare, som stod midt framför henne. Det var en kraftfull yngling, som bar en helt annan drägt än den grefliga sviten.
Fröken studsade vid hans anblick, men då han icke rörde sig, utan endast tigande betraktade henne, fortsatte hon beslutsamt, ehuru under tilltagande hjertklappning, sina steg. Snart stod hon helt nära ynglingen och fästade på honom sällsamt glänsande blickar. Han var henne ingalunda obekant.
Efter en stunds ömsesidig tystnad, utbrast hon först: ”Gustaf!”
”Det var som om ljudet af hans namn elektriskt verkat på honom. Han kastade sitt jagtgevär ifrån sig och störtade emot henne. ”Ändtligen!” utropade han: ”Ändtligen, efter ett helt års väntan och förtviflan!”
Med en lätt böjning undvek hon den omfamning, till hvilken han ilat. En blekhet for öfver hennes drag, och hon sade: ”Kanske hade det varit bättre, att vi aldrig mer sett hvarandra. Men huru kunde jag ana, att du skulle finnas här!”
”Jag bor, under ett främmande, antaget namn, i den sköna dalen,” yttrade han. ”Alltsedan din fars bittra förebråelser och din egen kallsinnighet, Karin, har jag dragit mig ur verlden. Jag vill dö ensam med min sorg.”
”Du har orätt. Gustaf!” afbröt hon honom. ”Du har tusenfaldt orätt. Hvarföre skall min Gustaf så plåga sig sjelf och mig? Vi hafva ju redan tagit ett evigt afsked af hvarandra. Det var hittert; men då vi göra det rätta, hvarföre skulle vi icke trösta oss, just med den känslan, att det dock var rätt?”
”Du talar så kallt om vår skilsmessa,” inföll han, ”som om den för dig vore en småsak allenast. Jag har icke ett sådant sinne, att jag kan lösslita mitt hjerta från den, som en gång vunnit det, utan att min själ blöder.”
”Gustaf! Säg icke så hårda ord!” bad hon. ”Behöfva vi icke båda styrka, och borde vi icke hellre uppmuntra hvarandra att fördraga hvad som likväl icke kan undvikas, än att tala om vår olycka med sådana ord? Du har ju lofvat mig att fördraga sorgen, som en man! Jag har gifvit min far det heliga löftet, att tigande lyda honom, så snart jag hunnit återfå mitt lugn.”
”Ha!” utfor ynglingen häftigt; ”det är derföre du är så kall emot mig! Du har beslutat att tillhöra en annan! Och jag, som trodde att ditt varma hjerta var trofast!”
Ett uttryck af strängt, blekt alfvar flög öfver frökens drag. ”Gustaf!” sade hon, ”du eger icke rätt att göra mig en enda förebråelse. Jag känner djupt, att jag icke förtjent någon sådan, och du känner sjelf huru orätt du gör dermed. Eller säg, Gustaf, har jag någonsin gifvit dig ett löfte?”
”Ditt hjerta har det!” svarade han. ”Du kan icke förneka, att du för mig har erkänt, att ditt hjerta tillhörde mig. Du har sagt, att min kärlek icke var obesvarad. Eller var det endast lögn, som låg på dina läppar, vid hvarje kyss? Var det endast ett skrymteri, att du älskade mig?”
”Har du då glömt, Gustaf?” utropade flickan. ”Äro alla ord, som do da så väl förstod, nu utplånade ur ditt minne?”
”Det finnes ingen annan lag för ett hjerta, som upprigtigt älskar, än kärlekens egen lag.” inföll han. ”Allt, hvad vi, i vår barnsliga okunnighet, talade om andra, högre lagar, var idel barnslighet. Den lag, som Gud sjelf nedlagt i menniskohjertat, är väl förmer än alla dessa menniskobud om ståndsskilnad, om rang och börd. Man bör alltid mer lyda Gud än menniskor.”
”Gustaf!” sade hon, på en gång stolt och bedjande: ”tala icke så! Förneka icke hvad vi förr, i ädlare stunder, så klart kände och insågo. Jag ville så gerna vara stolt att hafva kunnat älska dig både innerligt och rent, utan att hafva sårat någon pligt; och om du känner och tänker som jag, så tror jag att vi kunna hafva hemligheten af vår kärlek med och hos oss, såsom var lefnads skönaste minne.”
”Det vore ett minne, som blifvit köpt med alltför bittra försakelser,” återtog Gustaf. ”Ett sådant minne är ingalunda annat, än en oupphörligt tärande längtan. Det är grymmare än döden!”
”Du har orätt, tusen gånger orätt,” utbrast bon. ”Mins att vi nu känna hvarandras hjertan och utan förebråelse kunna tänka på hvarandra. Åtminstone jag, åt hvem helst min far må gifva mig, skall alltid tänka tillbaka på dig med kärlek och ömhet. Jag bar inga löften brutit, då jag uppfyller mina föräldrars befallning, och just för din skull, Gustaf, känner jag mig stark nog att uppfylla alla pligter som åligga mig. Du skall aldrig kunna säga, att din första kärlek gafs åt en ovärdig qvinna.”
Hennes ögon glänste af en högre känslas ingifvelser, och det förekom honom, som om en helt annan makt än den fordna kärleken talat ur hela hennes väsen. Men hon vann alltmera styrka öfver sig sjeif och ehuru orden voro ömma och milda, var hela hennes skick fast och bestämdt. Hon fattade utan tvekan hans hand.
Han skyndade att hålla fast den erbjudna handen, medan han, med en rörelse, hvari en viss känsla af förtrytelse småningom smälte till en hög beundran af hennes styrka, yttrade: ”Det var en tid, då fröken Karin icke tvekade att luta sitt hjerta emot den obekante ynglingen, som endast följt sin far i hennes fars hus af oskyldig nyfikenhet, fast den kostade honom hans lugn.”
”Gustaf!” sade hon: ”den tiden är mig ännu oändligt kär att minnas. Jag glömmer aldrig, då din far, den store skalden, kom till oss med sin yngsta son vid handen och föreställde oss honom, på sitt vanliga glada och behagliga sätt. Du var då nitton år, och jag intogs genast af ditt öppna och oförställda väsende. Du var icke, som de andra unga herrarne i vårt hus, en krypande och smickrande narr. Derföre kom jag, då vi råkades i trädgården vid Magnusberg, emot dig utan förställning och omsvep. Jag såg att du älskade mig, och då jag visste, att jag icke behöfde frukta för ett så ädelt tänkesätt och ett så rent sinne, som ditt, tillstod jag också öppet, att du var mig kär. Jag tror icke, att jag felat med denna kärlek. Jag har tyckt oss båda vara lyckliga af de oskyldiga smekningar jag tillåtit dig: derföre fördömer mitt samvete dem icke. Jag har dock aldrig gifvit dig något löfte att tillhöra dig och blifva din, utan jag har tvärtom bedt och rådt dig att aldrig gifva eller taga något band af ed eller försäkran oss emellan, som endast skulle göra vår olycka i framtiden.”
”Jag förstår dig icke, ehuru klart du talar,” invände han. ”Du har lekt med mitt hjerta. Tror du, att en varmhjertad yngling, som blifvit försäkrad om din kärlek, kan med köld förlora ditt hjerta?”
”Men du förlorar ju icke mitt hjerta!” utbrast hon. ”Jag försäkrar dig heligt, att jag evigt skall älska dig, ty du är min första kärlek. Men min hand får du icke. Min hand tillhör mig icke sjelf. Öfver den befaller min far, och mitt stånd, och mångfaldiga andra förhållanden. Men mitt fria hjerta, min första ömhet har jag ju skänkt dig. Var nöjd, Gustaf! Begär icke af mig annat och mera, än jag kan och får gifva!”
”Obegripliga flicka!” sade han. ”Du talar om kärlek. Du säger att du älskar mig, och likväl — Karin! En sådan kärlek, som helt kallt kan förneka sig sjelf, som gifver sig med blotta orden, men icke eger en enda handling, som kan bestyrka orden, den förstår jag icke. Jag förkastar den. Vet du hur jag älskar?”
”Ja, jag vet det,” svarade hon. ”Men säg ändå huru du gör det. Ehuru jag fast beslutat att försaka, att underkasta mig mitt öde, skulle det likväl gläda mig att höra huru du älskar, Gustaf. Du skänker mitt hjerta en hemlig och underbar tillfredsställelse, om du förklarar det. Det är sista gången, det vet jag.”
”Välan, Karin,’’ återtog han. ”Jag skall säga dig det, ehuru besynnerligt det må tyckas. Skyll mig icke, att jag talar annat för dig, än mitt hjerta känner. Jag älskar dig alltså, Karin, ehuru du är så godt som en furstedotter, och jag endast sonen af en svensk skald. Jag älskar dig så, att jag icke ens kan fördraga den tanken, att du skulle tillhöra en annan, du må då utstyra denna tanke med så många granna ord om högre pligter, som du behagar.”
”Du älskar då mig icke för min, utan för din egen skull!” afbröt fröken. ”Sådan är icke min kärlek: Just for din egen skull, just för att kunna anse dig som den bästa och ädlaste menniska, derför vill jag också, att du skall ega kraften att försaka. Du inser sjelf alltförväl, att vi båda, med våra varma hjertan, måste underkasta oss den yttre verldens och nödvändighetens bud. Hvad frågar verlden efter, om vi lida? Men hvad vi sjelfve måste fråga efter, är att vi lida så, att vi utan blygsel kunna se hvarandra, och framträda, om det skulle gälla, inför hela verlden utan fruktan.”
”Det må visserligen vara beundransvärdt,” inföll han, ”att du, som qvinna är färdig, att böja dig för de yttre omständigheternas tvång. Men så är icke mannens art. Så känner icke jag kärleken. Derföre, Karin, är det mitt beslut att ifrån denna stund icke vika för någon yttre makt. Det är en underbar skickelse, som så oväntadt har fört oss tillsammans. Att du skulle så oförmodadt just komma till min ensliga fristad, att jag skulle träffa dig här, skiljd ifrån alla vittnen och förföljare: det är en tilldragelse, som jag uttyder såsom en vink af våra ödens herre. Jag skall begagna den. Från i dag skall du tillhöra mig.”
Den unga mannens kinder glödde, hans ögon lågade, och den tryckning, hvarmed han fasthöll hennes mjuka hand, hlef allt starkare. Men hon bleknade, och i de eljest stolta dragen uttryckte sig en tilltagande ångest. Hon darrade, då han till slut kastade sin arm kring hennes lif och sålunda med en älskande ynglings djerfva öfverlägsenhet fulländade hennes fångenskap.
”Vet, min älskade Karin,” fortfor han, ”jag känner detta berg, med alla dess sällsamma grottor och gångar, bättre än någon annan menniska på jorden. Följ mig! Jag skall föra dig till en plats, der hela verlden icke skall finna oss. Låt jägarskaran sedan söka oss! I en grotta med utsigt utåt Wenern, dit ingen mer än jag kan hitta, skola vi vänta, tilldess de förlorat allt hopp. De skola tro, att du för alltid försvunnit, och efter en tid, då de tröttnat att söka, begifva vi oss till min lilla gård, der vi må lefva ett lif endast för hvarandra. Ingen känner här mitt namn, och ingen heller ditt. Just här skall man också minst söka dig. Vårt lif skall blifva en ostörd sällhet. Min älskade —”
Hon sökte att göra sig lös från hans omfamning och afbröt hans ifriga tal. ”Du vet icke hvad du säger, Gustaf!” utropade hon! ”Det är en omöjlighet, som du föreslår och begär. Tror du, att vi skulle kunna undkomma deras efterspaningar? Kan du ens tänka dig, att icke hvarje klyfta skulle genomletas? Och huru länge skulle vi kunna vara gömda der? De skulle aldrig upphöra att söka och förfölja oss.”
”Jag fruktar dem icke,” utropade han. ”Vi äro ju beväpnade, i värsta fall. Ingen lefvande varelse skall beträda grottans ingång, så länge vi äro derinne. Följ mig, min älskade!”
På hennes bleka kinder sväfvade ett leende. ”Min gode Gustaf,” suckade hon, ”du besinnar icke, att vi väl sjelfve också skulle dö der, om icke annorlunda, af hunger. Det vore väl en död, som du likväl icke ville utsätta mig för?”
Gustaf släppte henne icke ur den fästa omfamningen. Men det var en viss afkylande stolthet, som begynte vakna inom honom. Med ett bittert leende sade han: ”Du ser i sjelfva verket allt både lugnt och klart. Egentligen ville jag väl endast fresta: dig, ty nog inser också mitt förnuft omöjligheten att verkställa det vilda förslaget. Men jag måste tillstå det, Karin: din kalla förståndighet förfärar mig. Jag hade väl insett, att vårt oförmodade möte här skulle blifva vår sista afskedsstund; men jag väntade att den skulle blifva mera mild, mera ljuf i all sin bitterhet.”
Nu tårades flickans blickar. ”Gustaf!” utropade hon och tryckte sig närmare intill hans bröst: ”Gustaf! så ville jag se och finna dig. Mild och ljuf, som du säger! Så vill jag skiljas ifrån dig i en mild ach ljuf stund.”
”Men det var icke med mildhet och ljufhet, som min Karin kom mig till mötes!” yttrade han. ”Vill du söka din tröst öfver vår skilsmessa i stolthet och högre rang, då har jag misskänt dig. Men jag har haft rätt, ty i alla dina ord i dag ligger intet hjerta. O, att jag endast visste, att ditt hjerta vore mitt, tro mig, jag skulle då icke med ett enda bittert ord vilja öka skilsmessans smärta.”
Fröken fäste en häpen blick på honom. ”Det är då du, som velat pröfva mig!” utbrast hon.
”Ja,” svarade han. ”Så som du började vårt samtal fann jag genast en sanning, som skulle utgjort mitt lifs djupaste smärta, om jag icke redan känt och anat den förut. Jag vet och känner nu, Karin, din stora hemlighet. Du har bedragit både mig och dig sjelf. Du älskar mig icke mera!”
”Gustaf!” ropade bon, förebrående, och ville rycka sig lös.
Men han höll henne ännu fast, och fortfor: ”Sådan var din kärlek, Karin! att du kunde upphöra att älska. Derföre vill jag nu säga dig: en sådan kärlek har jag både rätt och kraft att förakta. Du, furstedotter! du är icke värd mig, den store skalden Stjernhjelms son. Det är jag som står såsom domare inför dig. Du är min fånge. Du är i mitt våld.”
”Du gör mig orätt, Gustaf!” stammade hon bestört; ”du är ju min barndomsvän, min älskade. Var det alltid för mig!”
Han förde henne sakta några steg närmare stranden af Hallsjön. Den kolsvarta vattenspegeln, lik en ofantlig slipad agat, speglade dock himlens skiftande skyar på sin mörka botten. Fröken ryste tillbaka för anblicken af det sällsamma skådespelet.
Nu hördes vid stranden af det svarta vattnet hastigt ett hundskall. Den förskräckta skaran af hjortar hade blifvit drifven just ditåt. På en gång störtade sig hjortarna i vattnet och simmade tvärtöfver.
Då visade sig jägarne emellan träden. Karin ville slita sig lös.
”Fly, Gustaf!” hviskade hon. ”Låt ingen se dig!”
”Vill du att jag gömmer mig i det svarta djupet?” frågade han, ”O! hur gerna jag gjorde det, om du följde mig.”
Hon ryste. ”Pröfva mig icke nu mera, Gustaf!” bad hon. ”Faran är öfver oss. Dölj dig, om du icke vill både min och din olycka.”
”Och om just din och min olycka,” inföll han, ”skulle mera behaga mig just derför, att den är gemensam för oss båda?”
”Dölj dig, dölj dig!” ropade hon ångestfullt, och ville slita sig lös.
Ett hånfullt leende sväfvade öfver hans läppar. Han svarade stolt: ”Så farväl då, Karin, du min ungdoms älskade! du som förut intog mitt unga hjerta, för att bedraga det på sina skönaste förhoppningar. Men midt i förebråelsen vill jag likväl, ehuru bittert det må kännas, taga med mig den sista afskedskyssen.”
Han kysste hastigt den ångestfulla, som i sin förvirring än öfverlemnade sig åt hans smekningar, än ville stöta honom tillbaka, sväfvande emellan fruktan för hans dröjsmål, och en känsla af återvaknande ömhet vid hans kyssar.
Men det tycktes som han föga aktat faran. Var det kanske, sedan kärleken sålunda gjort sina sista, bittra förklaringar, hämden, som eldade den förtörnade ynglingen? Han stod qvar och höll henne i sina armar. Från stränderna af den lugna insjön kunde gruppen af de båda älskande synas, och det svarta vattnet återspeglade deras gestalter i sitt djup.
Men hastigt skallade ett skott helt nära intill dem. Då först släppte Gustaf henne lös och fattade sitt gevär. ”Farväl, Karin!” utropade han ännu en gång. ”Frukta icke för mig! Hellre än att låta din fars betjening gripa mig och kasta mig i fängelse för den förbjudna jagten, skall jag kämpa med dem allesammans. Mitt gevär är säkert, och lefvande skall ingen taga mig.”
En mörk, slokande gran, ett hundraårigt mossigt mastträd, stod lutande öfver sjön med sin slutna massa. Vig och smidig, med geväret i handen, svingade sig ynglingen upp ibland de täta grenarne. För att der kunna upptäcka honom, måste man veta att han fanns der. Men han kunde öfverse allt omkring sig.
Knappt hade fröken Karin blifvit ensam, förrän hon, med klok besinning, också återtog sitt gevär, ordnade sin drägt och stod, såsom en helt lugn jägarinna vid stranden, helt nära det gamla trädet, som gömde hennes förtörnade vän. Besynnerligt förekom det henne, vid en flyktig tanke derpå, att hon och han just båda skulle beväpnade befinna sig inför hvarandra, liksom bevakade do hvarandra såsom fiender, i stället för ömma älskande.
Snart blåste jägarhornen sina signaler. Det var tillkännagifvandet, att man återfunnit fröken. De damer, som åtföljde jägarskaran, skyndade till henne, sedan de funnit en liten väg på hvilken de kunde komma fram igenom skogen. Hon helsade dem fryntligt, liksom ingenting hade förefallit, och snart stod hela den vackra gruppen, förundrande sig öfver den mörka bergsjöns sällsamma anblick.
Men helt oförmodadt för fröken red en skön, stolt riddare till hennes sida. Det var grefve Königsmark. Sedan han helsat, med det honom egna behag, sade han: ”Rikskanslern har just, genom denna tillställning skänkt mig den oskattbara lyckan att få återse fröken Karin. Jag vågade knappt hoppas det, ehuru det just var för att träffa fröken, som jag åtog mig att resa till Rikskansleren.”
Karin besvarade rodnande hans helsning. Hon vände sig så emot honom, att hon skulle vända ryggen åt den stora granen samt dölja sitt ansigte för de blickar, som hon väl visste derifrån följde hennes minsta rörelse. ”Grefven har således redan träffat min far?” frågade hon.
”Jag har det, min fröken,” återtog han med ett eget uttryck. ”Tillåt, mina damer!” tillade han med hög röst, att jag påminner er om att furstinnan dröjer här i grannskapet.”
”Ah! jag skall föra vår mor hit! Hon måste se den märkvärdiga sjön!” utropade fröken Ebba glädtigt. ”Följ mig! Jag möter henne.”
Alla damerna skyndade att följa henne, men grefven höll, med en på en gång vördnadsfull och bedjande åtbörd, fröken Karin tillbaka.
”Furstinnan är snart här,” sade han. ”Min tid är dyrbar, och jag ber derföre fröken Karin skänka mig de ögonblicken ensam.”
”Hon tvekade. En blick full af bekymmer och oro flög till det skuggfulla trädet, der i synnerhet en förfärlig skugga bevakade henne. ”Grefve Otto!” hviskade hon slutligen sakta: ”Här är ett hemskt ett farligt ställe. Låt oss skynda härifrån!”
”Nej, min fröken!” sade han med en krigares beslutsamhet. ”Jag har ett ord att säga er, och på detsamma beror alltför mycket mitt lifs lugn, för att icke jag skulle begagna tillfället att säga det. Kalla detta ställe icke hemskt! Se den sköna klara sjön: den är mörk, som framtiden, men himmelen speglar sig på dess djup, ehuru nattligt det må vara. Karin! är ert hjerta likgiltigt för mig? Jag begär ett svar, så bestämdt, att jag derigenom får mitt lifs öde afgjordt.”
Förlägen vände den öfverraskade fröken bort sitt ansigte. Hon kände sig så djupt förödmjukad vid tanken derpå, att just hon, som för sin bedragne ungdomsvän yttrat så stolta och sköna tänkesätt, nu i hans närvaro skulle nödgas uppenbara sitt hjertas hemliga trolöshet. Men grefvens beslutsamma uppsyn, sade henne att hon denna gång icke kunde, på något vilkor, undkomma från det bestämda svaret på hans frieri, hvars afgörande hon med så mycken klokhet förstått att hittills uppskjuta. Hon kände att hon förolämpat och retat en älskande yngling, och hon bäfvade för att också såra den andre.
Men han fattade frimodigt hennes hand. Jag fordrar nu, i detta ögonblick, fröken Karins svar på mitt hjertas bön om kärlek och huldhet. Jag kommer hit från kriget, för att, på några få stunder få mitt öde afgjordt, och jag återvänder, för att sedermera resa till Venedig. Republiken har af konungen begärt mig till befälhafvare för sina härar mot Turkarne. Vill fröken Karin följa mig, såsom min maka, eller skall jag ensam skynda att söka ett ärofullt slut på mitt lif? Här, fröken Karin! Nu gäller ingen tvekan mera! Jag bjuder er, som en ärlig krigare, min hand. Tag den, och välsignelse väntar oss af de kära föräldrarna, eller, vill ni, att jag här tager ett evigt afsked?”
Fröken Karin gömde sitt ansigte i sina händer. Hela den behagfulla gestalten skälfde, och grefven betraktade med rörelse i uppsyn och blick det älskade föremålet för hans ömhet.
Slutligen såg Karin upp. ”Detta dystra ställe,” sade hon, med en darrande men dock bestämd ton, ”tyckes mig just skapadt för ett evigt afsked. Här har visst naturen ämnat, att älskande hjertan skola skiljas. Välan, Grefve Otto! Jag tager också här afsked af hvad som fordom varit mig kärt, — lugnet och lyckan i mitt föräldrahem, min barndoms och ungdoms glädje och — kärlek. — Jag — jag — följer er till Venedig.”
Grefven såg på henne med uttrycket af en glad öfverraskning. ”Det var ett sorgligt sätt, att afgöra min lycka. Men jag erkänner lyckan, och skall söka förjaga sorgerna för oss båda, så vidt jag förmår. Tack, min älskade, för det öppna och redliga svaret!”
Med eldig häftighet tryckte han henne till sitt bröst och kysste henne, ehuru hon, bäfvande drog sig tillbaka.
Jägarskarans larm hade emellertid ökats rundtomkring, och snart framträdde ur skogen hela jagtsällskapet. Rikskansleren sjelf och hans furstinna redo fram till stranden, der de lemnade sina hästar och närmade sig derefter den plats, från hvilken grefven på intet vilkor tycktes vilja släppa fröken.
”Här har du gifvit mig ditt svar,” sade han: ”låt oss här också emottaga den välsignelse och det bifall, som först skall göra oss fullkomligt lyckliga!”
Föräldrarne skyndade fram. Med allvarsam värdighet men ett uttryck af hög inre tillfredsställelse, omfamnade Rikskansleren dem båda. Furstinnan göt tårar af glädje, och försäkrade att hennes älskade Karin nu uppfyllt hennes innerligaste önskningar.
Kretsen af hela sällskapet, som underrättades om det unga parets slutna förbindelse, slöt sig lyckönskande omkring dem, och jägarhornens toner, som flögo emellan skog och klippor och öfverallt stötte på genljud, kallade de aflägsnade jägarne tillbaka, så att den flyktande hjorden af bergens villebråd för denna gång också vann förskoning och fred.
I detsamma skallade ett skott i den täta granen. En jägares gestalt störtade utför de hängande grenarne och föll plötsligt i sjön, hvars nattsvarta vågor hastigt svallade upp för att sluka sitt rof.
Alla de närvarande rusade bestörta till stranden. Karin svindlade, men grefven skyndade att upptaga henne i sina armar.
”Hvem var det?” frågade Rikskansleren.
”Det måtte varit en krypskytt!” yttrade en gammal jägare. ”En sådan har smygt omkring på bergen, det vet jag. Men härifrån kommer han aldrig upp, det är säkert, ty här är sjön bottenlös.”
Fröken Karin återkom småningom till sansning. Men hennes lugn var för evigt förloradt. När jagtsällskapet, som förgäfves sökte att lösa gåtan om den obekante jägaren, hvilken skjutit sig och försvunnit i sjön, återvändt, öfver den sköna dalen, till Magnusberg, hade fröken så mycket välde öfver sig sjelf, att hon samtalade med sin brudgum om deras framtid. Hon var icke glad, men han var dock belåten med hennes vänlighet. De samvetsqval, som hon kände, icke för det hon slitit det första band, hennes hjerta knutit, utan för det hon slitit det på sådant sätt, upphörde aldrig att förfölja henne. Då hon några år derefter återkom ifrån Venetianska kriget, der hon blef enka, besökte hon Magnusberg, och befallte, vid en färd upp till Halleberg, att en minnesvård, på hvilken intet namn ristades, och hvars anledning traditionen sökte i den obekante jägarens sjelfmord, skulle resas vid den svarta Hallsjön. Mossa och skog har höljt minnesvården, men ännu kan dess spår finnas af nitiska forskare.
