Kejsarn av Portugallien/Kapitel 14
| ← Den förbjudna frukten |
|
Den röda klänningen → |
LARS GUNNARSSON.
Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag uppe i storskogen och högg timmer. De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att falla, och de drog sig åt sidan för att inte komma under grenarna, då det störtade till marken.
»Akta er, husbond'!» sa Jan. »Jag tror, att hon kommer åt ert håll.»
Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv, att han tyckte, att han borde förstå sig på saken bättre än Jan, och han blev stående på samma fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med granen över sig.
Han gav inte ett ljud ifrån sig, när han föll, och grangrenarna låg så täta över honom, att han var alldeles skyld av dem. Jan stod och såg sig omkring och visste inte vart husbonden hade tagit vägen.
Då hörde han den gamla rösten, som han hade lytt i alla sina dar, men så svag, att han knappt kunde bli klok på vad den sade.
»Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli hemkörd!»
»Ska jag inte hjälpa fram er först?» frågade Jan. »Har ni det inte svårt, där ni ligger?»
»Gör, som jag säjer, Jan!» sa Erik i Falla. Och Jan visste ju, att husbonden var sådan, att han först och främst ville bli åtlydd, så han gjorde ingen mera invändning.
Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var honom möjligt. Men det låg just inte nästgårds, utan han behövde en rundlig tid för att komma dit.
Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson, som var gift med Erik i Fallas äldsta dotter och var utsedd till att överta gården, då den gamle husbonden föll ifrån.
Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan befallning att gå in i huset till matmodern och tala om för henne hur det stod till. Sedan skulle Jan gå och båda drängpojken. Lars själv skulle springa till stallet och sela på en av hästarna.
»Det är väl inte så noga med å tala om olyckan för kvinnfolkena nu genast,» sa Jan. »Det blir så lätt dröjsmål, när di börjar på te å gråta å ängslas. Han lät så svag i rösten, han Erik, där han låg, så det är bäst, att vi skyndar oss.»
Men Lars Gunnarsson hade varit noga med att sätta sig i respekt, allt sedan han kom till gården. Han tog likaså litet tillbaka en befallning, han, som svärfadern.
»Gå du genast in te mor!» sa han. »Begriper du inte, att di behöver göra i ordning sängen, så att vi har någe te å lägga ner'en i, då vi kommer tebaka mä'n?»
Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket han än skyndade sig, så tog det sin tid att berätta för henne vad som hade skett, och hur det hade gått till.
När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars dundrade och svor i stallet. Lars hade en dålig hand med djur. Hästarna slog, bara han kom i närheten av dem. Nu hade han inte varit i stånd att få någon av dem ut ur spiltan på hela den tiden, som Jan hade talat med mor i Falla.
Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa honom, det visste han, så att han gav sig i stället av i det andra ärendet och hämtade drängpojken. Det var rätt besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett honom säga till Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i närheten, utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade ungträd borta i björkhagen ett gott stycke från gården.
Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden. Den var inte så befallande mer nu, utan den tiggde och bad, att han skulle hasta. »Jag kommer, jag kommer,» viskade Jan tillbaka, men han hade densamma känslan över sig, som då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man kan, för att skynda sig, men inte kommer ur fläck.
Nu hade Lars fått hästen försatt, men så kom kvinnfolken och sade åt honom att ta med sig halm och täcken, och det var ju rätt och bra, men det blev förstås nytt dröjsmål, innan detta var ordnat.
Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken, men de kom inte längre än till skogsbrynet, förrän Lars stannade hästen.
»En blir som vilsen, når en får så'na här nyheter,» sa han. »Inte förrän nu kommer jag å tänka på att vi har Börje stående på logen.» — »Ja,» sa Jan, »det hade varit gott å ha honom med. Han är dubbelt så stark som nån åv oss andra.»
Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner till gården och hämta Börje, och det blev ny väntan.
Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte han, att inom honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande kallt svalg, som var mörkt och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inte något svalg, utan bara den vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.
Börje och pojken kom till sist springande med andan i halsen, och nu fick de då köra in i skogen.
Men det gick inte fort för dem. Lars hade tagit den gamla stelbenta Bruningen och satt för släden. Det måtte visst vara sant, som han sade, att han var vilsen i huvudet.
Det visade sig snart på nytt, att han inte var redig. Rätt som det var, ville han ta av på galen väg. — »Nej, om ni far åt det hållet, kommer vi opp på Storsnipa,» sa Jan, »å vi ska te skogen ovanför Lobyn.» — »Ja, det vet jag,» sa Lars, »men det finns en avväg längre opp, som är bättre å köra.» — »Vad skulle det vara för en avväg?» frågade Jan. »Den har jag aldrig sett.» — »Vänta bara, så ska du få se'n!»
Han ville prompt fortsätta uppåt berget. Men Jan fick medhåll av Börje, och då måste Lars ge med sig. Det hade i alla fall dragit ut en stund, medan de tvistade med honom, och Jan kände hur den svarta tomheten spred sig genom hela kroppen. Han tyckte, att armar och händer blev så ihåliga och valna, att han inte kunde röra dem. »Detsamma gör det,» tänkte han. »Vi kommer för sent. Erik i Falla behöver ingen hjälp åv oss, när vi kommer fram.»
Den gamla hästen stretade framåt skogsvägen så gott den kunde, men den hade inte krafter nog för en sådan färd. Den var illa skodd och snavade gång på gång, och när det bar uppför, måste karlarna stiga av och gå. Då de skulle ge sig in på obanad mark i storskogen, var Bruningen nästan mer till hinder än till gagn.
De kom ändå fram till sist, och då fann de Erik i Falla så tämligen välbehållen. Han var varken krossad eller bruten. Ena låret hade blivit uppfläkt av en kvist, och där hade han ett svårt sår. Men det var ingenting, som han inte kunde repa sig efter.
Nästa morgon, då Jan kom till arbetet, fick han höra, att Erik låg sjuk i stark feber och svåra plågor.
Han hade förkylt sig, medan han hade legat på marken under den långa väntetiden. Det blev lunginflammation, och fjorton dagar efter olyckshändelsen var han död.