Kolaren
| ← En signekäring |
|
Kolaren.
Det var en gång en kolare, som hade en son, och han var också kolare. Då fadern var död, gifte sonen sig, men han ville inte ta sig något till; slarfvig var han att passa på milan också, och till sist ville ingen ha honom till att bränna kol mera. Men så hade han ändå en gång fått bränna en mila och reste till staden med några kollass och sålde, och då han hade sålt dem, strök han fram och åter på stadsgatorna och såg sig omkring. På hemvägen kom han i lag med grannar och socknebor och söp och drack och pratade om allt det han hade sett i staden. Det underligaste han såg, sade han, det var att der var så många prester, och dem gingo alla menniskor och helsade på och togo af sig mössan för; «jag skulle önska jag vore prest, jag också, så helsade de kanske på mig med; nu låddes de knappt se mig,» sade han.
«Ja, om inte annat, så ä’ du då svart nog till prest,» sade grannarne till kolaren; «medan vi nu ändå ä’ ute, så kunde vi ju resa på auktionen efter gamlepresten och få oss en tår till lifs, och der kan du köpa hans kappa och krage,» sade de. Ja, de gjorde så, och då han kom hem, hade de icke en skilling qvar.
«Nu har du väl både mat och dryck och pengar?» sade käringen.
«Ja, nu skall här inte fattas mat och dryck, mor,» sade kolaren; «för nu har jag blifvit prest!» sade han; «här ser du både kappan och kragen!» — «Och det vill du få mig till att tro? Starkt öl gör stora ord,» sade käringen; «du är lika glad, hur det än bär till,» tyckte hon. «Du ska’ hvarken jämra dig eller skryta öfver milan, förr’n kolena ha kallnat,» sade kolaren.
Så var det en dag, som det reste så mycket prestklädt folk förbi hos kolaren på väg till kungsgården, så att de kunde märka, att det var något på färde der. Ja kolaren ville vara med han också och tog på sig prestdrägten. Käringen mente tro på, det vore väl klokare att stanna hemma, för råkade han få en häst att hålla åt en förnäm herre, så gick den väl ned i strupen, den drickspenningen han fick för det. «Alla talar om drycken, men ingen om törsten, mor,» sade mannen; och så gaf han sig på väg till kungsgården. Der blefvo alla de främmande bjudna in till kungen, och kolaren följde med han också. Så sade kungen till dem, att han hade mist sin dyrbaraste fingerring, och han trodde bestämdt att den var stulen. Derför hade han kallat tillsamman alla de prestlärde i landet, för att höra efter om det var någon af dem, som kunde säga honom hvem tjufven var. Och så utlofvade han, att han skulle löna den som kunde säga det; var han i prestlära, skulle han få pastorat; var det en prest, skulle han bli prost; var det en prost, skulle han bli biskop, och var det en biskop, skulle han bli närmast efter kungen. Sedan gick kungen från den ene till den andre och frågade dem allesammans, och då han kom till kolaren, så sade han: «Hvem är du?» «Jag är den vise prest och den sanne profet,» sade kolaren. — «Då kan väl du säga, hvem som har tagit ringen min?» sade kungen.
«Ja det är inte alldeles utom all vån och vett, att det, som har skett i mörkret, kan bringas fram i ljuset,» sade kolbrännaren, «men det är inte alla år som laxen leker i furutopp,» sade han. «Nu har jag läst i sju år för mig och de mina och har inte fått pastorat ändå, så skall tjufven fram, måste jag ha god tid och mycket papper, för jag måste skrifva och räkna igenom många land.»
Ja, han skulle få god tid och så mycket papper han ville, om han bara kunde skaffa fram tjufven.
Så kom han upp på ett rum för sig sjelf i kungsgården, och der dröjde det inte länge förr än de märkte, att han måtte kunna mer än Fader vår, för han skref upp så mycket papper, att det låg i stora högar, och ingen menniska begrep ett ord af allt det han skref, för det såg bara ut som krokar och krumelurer. Men tiden led, och han fick icke reda på någon tjuf. Slutligen blef kungen uppledsen vid alltsammans och sade, att kunde han inte skaffa fram tjufven om tre dagar, så skulle han mista lifvet.
«Den, som skall rå, får inte vara för brå’; en kan väl inte raka ut kolena, förr än milan ä’ släckt,» sade kolaren. Men kungen blef vid sitt ord, han, och kolaren började märka, att lifvet hans var icke mycket värdt. Nu var det tre af konungens tjenare, som passade honom upp hvar sin dag, och dessa tre hade gemensamt stulit ringen. Då den ene betjenten kom in och dukade af bordet efter qvällsvarden och gick ut igen, drog kolaren en djup suck och såg efter honom: «Det var den första,» sade han; han menade den första af de tre dagar, han hade igen af sitt lif. «Den der presten kan mera än äta,» sade betjenten, då han blef ensam med sina kamrater, och så berättade han, att han hade sagt, att «jag var den första», sade han. Den andre, som passade upp honom följande dagen, skulle då lägga väl märke till hvad han sade, och alldeles riktigt, då han hade dukat af efter qvällsvarden, stirrade kolaren på honom, suckade djupt och sade: «Det var den andra». Nu skulle den tredje lägga märke till, huru han betedde sig den tredje dagen, och det gick värre och inte bättre; för när betjenten tog i dörren och skulle gå med koppar och tallrikar, så knäpte kolaren ihop händerna och sade: «Det var den tredje,» — och så suckade han så djupt, som om hjertat ville brista.
Han kom ut till kamraterna med andan i halsen och sade att det var uppenbart att presten visste det, och så gingo de in och gjorde knäfall för kolaren och tiggde och bådo, att han inte skulle säga, att det var de som hade tagit ringen; de skulle gerna ge honom hundra daler hvar, om han ville låta bli att bringa dem i olycka. Det lofvade han riktigt tvärsäkert; ingen af dem skulle komma i olycka, om han fick pengarne och ringen och en stor grötklimp. I den knådade han väl in ringen och lät sedan en af dem ge den åt kungens största galt och vakta den, så att den inte gaf ringen ifrån sig igen.
Om morgonen kom kungen; då var han inte god, och han ville ha rätt på tjufven.
«Ja, nu har jag räknat och skrifvit igenom många länder,» sade kolaren, «men det är ingen menniska, som har stulit ringen,» sade han. «Puh! hvem är det då?» sade kungen. «Åh, det är kungens stora galt,» sade kolaren. Ja, de togo och slagtade galten, och ringen hade han i sig; det var allt riktigt, det. Så fick kolaren pastorat, och kungen var så glad, att han gaf honom häst och gård och hundra daler på köpet. Kolaren töfvade icke med att flytta, och första söndagen, som han var kommen till pastoratet, skulle han till kyrkan och läsa upp fullmakten, men innan han reste, skulle han ha dagvard; så lade han ifrån sig fullmakten på brödskifvan, men tog sedan fel och doppade brefvet i grytan, och då han kände att det var segt att tugga, gaf han hunden hela biten, och han slukade den med det samma.
Nu visste han inte hur han skulle bära sig åt. Men till kyrkan måste han, för menigheten väntade, och då han kom dit, gick han upp på predikstolen med det samma. Der begynte han åbäka sig så, att alla tänkte, det är visst en förfasligt rar prest. Men när allt kom omkring, var det inte så rart ändå.
«De ord, mina åhörare, som ni skulle ha fått höra denna dag, foro i hundarne, men kom igen en annan söndag, mina kära församlingsbor, så ska’ ni få höra på annat! — och dermed ä’ denna predikan slut.»
Allmogen tyckte det var en underlig prest, för en sådan predikan hade de aldrig hört; men så tänkte de, «han tör väl bli bättre, och blir han inte det, så blir det väl någon råd med honom.» Nästa söndag, då der var gudstjenst igen, var det så fullt med folk, som ville höra den nye presten, att det knapt fans rum för dem i kyrkan. Ja, han kom nu också och gick upp på predikstolen med det samma; der stod han en stund och sade inte ett ord, men så smälde han till med ens och ropade: «Hör du, gamla Bock-Brita, hvarför sitter du så långt bort i kyrkan?» — «Åh, jag har så trasiga skor, far,» sade hon. — «Nå du kunde väl ta’ dig ett gammalt soskinn och göra dig nya skor, så kunde du komma lika så långt fram i kyrkan du som de andra bondgummorna. — För resten så ska’ ni betänka, hvad för en väg ni går på; för jag ser, när ni kommer te kyrkan, så kommer somliga norrifrån och somliga söderifrån, och det samma ä’ det, när ni reser ifrån kyrkan igen; men ni stannar väl en gång, och då spörjes det hvad det blir af er. Ja, hvem vet, hvad det blir af oss allesammans? — Så skall jag lysa upp om en svart märr, som har kommit bort för gamla prestmor. Hon har hofskägg och hängman och mera sådant, som jag inte vill nämna på detta ställe. — Och så har jag ett hål på min gamla byxficka, det vet jag, men inte ni; men om någon har en lapp, som kunde passa till hålet, det vet hvarken ni eller jag.»
Den predikan voro några af allmogen rätt belåtna med. De trodde icke annat än att det skulle bli en bra prest af honom med tiden, sade de, men de fleste tyckte att det var för galet, och då prosten kom och predikade, så klagade de på presten och sade, att sådana predikningar hade ingen hört förr, och så var der en, som kom ihåg den sista och läste upp den för prosten.
Det var en mycket god predikan, sade prosten; ty det var antagligt, att han hade talat i liknelser, om att söka ljuset och sky mörkret och dess gerningar, om dem som gingo på den breda eller smala vägen; och i synnerhet, sade han, var det, som han lyste upp om den svarta prestmärren, en härlig liknelse om huruledes det skulle gå med oss till slut. Fickan med hålet på, det skulle betyda hans armod, och lappen var offer och gåfvor, som han väntade af menigheten, sade prosten.
«Ja, så mycket begrepo vi också, att det var prestsäcken det gälde!» ropade de.
Till sist sade prosten, att han tyckte församlingen hade fått en så bra och förståndig prest, att de inte borde klaga på honom, och slutet blef att de icke fingo någon annan; men då de tyckte att det blef värre och inte bättre, så klagade de för biskopen.
Ja, sent omsider kom han också, då det skulle bli biskopsvisitation. Men dagen förut hade kolaren varit i kyrkan, utan att någon visste af det, och sågat lös predikstolen, så att det var nätt och jämt att den hängde der, om man gick varsamt upp på den. När nu menigheten var församlad och han skulle till att predika för biskopen, smög han sig försigtigt upp på predikstolen och började lägga ut som han plägade; men då han hade hållit på en stund, tog han hårdare i, slog ut med armarne och ropade högt: «Fins här någon, som har något ondt eller någon ogerning på sitt samvete, så är det bäst att han lemnar detta ställe; ty i denna dag skall här ske ett fall, hvars make ingen har sett sedan verldens skapelse,» och dermed slog han till i predikstolen, så att det dånade, och predikstol och prest och hela surfven ramlade ned från kyrkväggen med ett brak, så att allmogen satte af ut ur kyrkan, som om den yttersta dagen stode för dörren.
Men nu sade biskopen till allmogen, att han undrade på, att menigheten kunde klaga öfver en prest, som hade sådana gåfvor på predikstolen och så mycken visdom, att han kunde förutsäga tillkommande ting. Han tyckte, att han minst borde vara prost, sade han, och det dröjde heller inte länge förr än han blef det. Det var således ingen annan råd än att de fingo dragas med honom.
Nu var det så, att konungen och drottningen der i landet inte hade några barn, men då kungen fick höra, att det kanske kunde komma ett, blef han nyfiken att få veta, om det skulle bli en arfvinge till land och rike, eller om det bara skulle bli en prinsessa. Så blefvo alla de lärde i landet sammankallade till slottet, för att de skulle säga, hvad det månde blifva. Men då det icke var någon af dem som kunde det, så kommo både konungen och biskopen att tänka på kolaren, och det drog icke långt om innan de fingo honom till sig och började utfråga honom. Nej, han kunde inte säga det, han heller, sade han, för det var inte godt att gissa det som ingen kan veta.
«Nå ja,» sade kungen, «jag är lika glad antingen du vet eller inte vet det, jag; men du är ju den vise prest och sanne profet, som kan förutsäga tillkommande ting; och vill du inte säga det, skall du mista både kappa och krage,» sade kungen. «Men det är det samma, jag skall pröfva dig först,» sade han, och så tog han den största silfverkannan han egde och gick ned till stranden. «Kan du säga mig, hvad som fins i den här kannan,» sade kungen, «så kan du nog säga det andra också?» sade han och höll handen öfver kannlocket.
Kolaren vred händerna och beskärmade sig: «Ack, du olyckligaste kräk och krabba på denna jord, hvad har du nu för allt ditt släpande och trälande!» sade han.
«Ja, ser du nu, att du visste det!» sade kungen, ty han hade en stor krabba i silfverkannan. Så måste kolaren in i storstugan till drottningen. Han tog en stol och satte sig midt på golfvet, och drottningen gick fram och tillbaka i rummet.
«En skall inte göra bås åt oburen kalf, och inte träta om namnet förrän barnet är födt,» sade kolaren; «men slikt har jag hvarken hört eller sett,» sade han. «När drottningen kommer emot mig, så tror jag nästan det blir en prins, och när hon går ifrån mig, ser det ut som om det vore en prinsessa.» Då tiden kom, var det både prins och prinsessa; det var tvillingar, så att kolaren träffade rätt den gången också. Och för det att han kunde säga det, som ingen kunde veta, fick han pengar lassvis och så blef han den närmaste näst kungen. Trip, trap, trille, han blef mer än han ville.
