En signekäring
← En sommarnatt i Krokskogen |
|
Kolaren → |
En signekäring.
Ett stycke från allmänna landsvägen i en af de mellersta trakterna af Gudbrandsdalen låg för några år sedan en stuga på en höjd. — Kanske den ligger der ännu. — Ute var det ett mildt aprilväder; snön smälte, bäckar porlade nedför alla bergsluttningar, marken började bli bar; trastarne grälade i skogen, alla lundar voro fulla af fågelqvitter, med ett ord, det artade sig till en tidig vår. I den väldiga björken och de höga rönnar, som sträckte sina nakna grenar ut öfver stugans tak i det klara solskenet, hoppade några beskäftiga mesar, medan en bofink satt i björkens topp och sjöng med full hals. Inne i den rökfylda ryggåsstugan var det skumt och otrefligt. En medelålders bondhustru med ett mycket vanligt och inskränkt utseende höll på att blåsa eld i några grenar och råa vedträd, som hon hade lagt under kaffepannan på den låga spiseln. Då detta omsider lyckades, reste hon sig upp, gnuggade rök och aska ur sina pinade ögon och sade:
«Folk säger att de tjenar te ingenting med den der stöpningen, för barnet har inte svek[1], säger di, utan d’ä’ en bortbyting; det var en skinnfällberedare här här om da’n och han sa’ det samma, för då han var liten, hade han sett en bortbyting i Ringbu, och den var lika mjuk i kroppen och lika ledlös som den här.»
Medan hon talade, hade hennes enfaldiga ansigte ett uttryck af bekymmer, som vittnade om, hvilket intryck skinnfällberedarens utsago hade gjort på hennes vidskepliga sinne.
Den hon stälde sitt tal till var en groflemmad qvinna, som tycktes närma sig sextiotalet. Hon var ovanligt högväxt, men då hon satt, föreföll hon tvärtom liten, och denna egenhet hade hon att tacka för att man till hennes namn, Gubjör, hade lagt öknamnet «Långlår». I det tatarefölje, hon hade flackat omkring med, kallades hon med andra namn. Grått hår stack fram under hucklet, som omgaf ett mörkt ansigte med buskiga ögonbryn och en lång, vid roten knölig näsa. Det ursprungligen inskränkta, som antyddes af en låg panna och ansigtets bredd öfver kindbenen, stod i strid med det omisskänliga uttrycket af list i hennes små spelande ögon och med den inkarnerade bondslughet, som visade sig i rynkor och muskelspel. Hennes klädedrägt angaf att hon var utvandrerska från en nordligare trakt; hennes ansigte och hela uppträdande antydde signekäringen eller åtminstone den kringdrifvande, efter omständigheterna än fräcka och oförskämda, än ödmjuka och smilande tatarekäringen. Medan hustrun talade och sysslade med kaffepannan, höll Gubjör en hängvagga, hvari låg ett barn af sjukligt utseende, i rörelse genom att då och då ge den en knuff med handen. Lugnt och öfverlägset besvarade hon hustruns ord, fastän hennes gnistrande ögon och de skälfvande musklerna omkring munnen visade, att hon ingalunda var belåten med skinnfällberedarens förklaring. «Folk,» sade hon, «pratar så mycket om det di inte begriper, min kära Marit Rognehaugen, di pladdrar både i tid och otid, och skinnfällmakaren förstår sej kanske bra på skinn, men svek och bortbytingar begriper han sej inte på, det säger jag och det står jag fast vid. Jag måtte väl förstå mej på bortbytingar, jag som har sett så många så’na. Den bortbytingen han talte om var väl Brit Briskebraatens på Fron, för hon, mins jag, hade en bortbyting, och det var väl den som skinnfällmakaren talte om, kan jag tro. Hon fick den strax hon vardt gift, för först hade hon ett vackert barn, men det blef bortbytt mot en trollunge så arg och etterilsken som sjelfva hin. Aldrig ville han tala ett ord, utan bara äta och skrika. Inte hade hon hjerta att slå ungen heller eller göra’n något illa; men hur det var så hade di lärt henne att koka ihop något trolltyg, så di fick’en te prata, och då såg hon alldeles hvad andas barn det var. Då sa’ hon te honom att trollet skulle dra’ i väg me’n te helvete, kalla’ honom en helvetesbrand och en trollunge, bad honom ge sej i väg dit han var kommen ifrån och gaf sej te att dänga honom om öronen med sopqvasten och det duktigt ändå. Men då hon höll på med det, slogs dörrn opp på vid gafvel, och in kom der en genom den — fast hon inte såg någon, nej vars — och ryckte undan bortbytingen och kasta’ hennes eget barn in på golfvet så hårdt, att det börja’ gråta. — Eller kanske det var Siri Strömhuggets? Den var som en gammal hopskrumpen gubbe; kanske den var mjuk i lederna, men den var inte mer lik ditt barn än min gamla lufva. Jag kommer mycket väl ihåg’en; det var den tiden jag tjente hos klockarn — det var inte länge — då såg ja’n mer än en gång, och jag mins nog hur hon fick’en och hur hon blef qvitt’en också. Det pratades mycket om det der den tiden, för Siri var härifrån trakten. Då hon var ung, tjente hon på Kvam, och jag kommer mycket väl ihåg’na, då hon var hemma hos sina föräldrar i Gaupeskjeltorpet. Se’n kom hon te Strömhugget och vardt gift med Ola, sonen der. Då hon låg i barnsäng första gången, kom det en främmande käring in i stugan och tog barnet — för det hade hon födt nyss förut — och la’ dit ett annat i stället. Siri ville opp och ha tebaka sitt barn, och hon streta’ allt hvad hon orka’, men hon kunde inte komma ur fläcken, för hon var alldeles maktlös. Hon ville skrika på sin moster, som var utanför, men hon kunde inte öppna mun’, och hon var så förskräckt, hon kunde inte ha varit mera förskräckt, om de stått öfver’na med knifven. Ungen, som hon hade fått i stället, var en bortbyting, det var lätt att förstå, för den var inte som andra barn, den bara skrek och lät som knifven hade suttit i’n och fräste och slog omkring sej som en huldrekatt och var värre än arfsynden. Åt gjorde han ständigt och jämt. Modern visste sej ingen lefvandes råd hur hon skulle bli’ qvitt’en, men så fick hon fatt på en käring, som väl visste’t bättre, för hon sa’ att hon skulle ta’ ungen och lägga’n på sophögen och piska’n med ett duktigt björkris, och det skulle hon göra tre torsdagsqvällar å rad. Ja, det gjorde hon, och den tredje torsdagsqvällen kom der en käring flygande öfver logtaket och den käringen kasta’ en unge på sågbacken och tog tebaka sin egen. Men med det samma slog hon Siri öfver fingrarne så hon har märke efter’t än, och det märket har jag sett med mina egna ögon,» tillade Gubjör till ytterligare bekräftelse på sin historia. «Nej, det här barnet ä’ inte mer bortbyting än jag ä’ bortbyting, och hur skulle det ha gått te att di kunde ha bytit bort’et?» frågade hon.
»Ja, det kan jag inte begripa heller,» sade hustrun naivt, «för jag har ju lagt bäfvergäll i vaggan, jag har fört eld öfver honom och jag har korsat honom, och jag har satt ett spänne i hans skjorta, och knif har det stått öfver dörr’n, så jag vet inte hur di skulle ha kunnat byta bort’en.»
«Nej, Jesses, då har di ingen makt, nej för all del, det vet jag nog,» återtog signekäringen. «Jag kände en hustru, jag, nära Kristiania. Hon hade ett barn, och det var hon så rädd om, hon korsa’ och förde eld öfver’et, så godt hon hade lärt sej, och begagna både bäfvergäll och annat, för der på trakten var då så mycket trolleri och sattyg — Gud bevare min mun; men så var det en natt som hon låg med barnet framför sej i sängen, och mannen han låg vid väggen. Rätt som di låg, så vakna’ han, och då fick han se, att det var ett så’nt rödt sken i stugan, alldeles som när en sätter sej te att röra i glö’na med eldtången. Och det var också en som rörde i glö’na, för då mannen såg ditåt, så satt der en gammal gubbe borta vid spiseln och maka’ om i glö’na, och han var så otäckt ful att det inte var någon mått på’t, och ett långt skägg hade han. Då det hade blifvit riktigt ljust, börja’ han räcka och räcka med armarne efter barnet, men han kunde inte komma ifrån trefoten, der han satt. Armarne di vardt så långa, ja så långa att di räckte ända midt ut i rummet, men från spiseln kom han inte, och barnet kunde han inte nå. Så satt han en lång stund, och mannen blef riktigt haj der han låg, och han visste inte hvad han skulle göra. Så hörde han att det prassla’ borta vid fönstret.
«Per, kom nu då!» sa’ det.
«Åh, håll du käften på dej!» sa’ gubben, som satt vid spiseln, «di har ju korsat öfver ungen, jag kan inte få’n.»
«Så kom sjelf då, vet jag!» sa’ det utanför. Det var käringen, som stod der och skulle ta’ emot den.
«Nej, se på den här lilla vackra gossen!» sade signekäringen inställsamt och tog det vaknande barnet, som stretade emot den främmande qvinnans smekningar och lipade åt hennes vämjeliga söta miner, »han ä’ så hvit och ljus som en engel; han ä’ lite’ mjuk i sina leder, d’ä’ han, men om di säger att d’ä’ en bortbyting, så ljuger di på’n, ja, det gör di! Nej, mor, d’ä’ svek,» sade hon med en ton af fullaste öfvertygelse och vände sig till modern, «d’ä’ svek!»
«Tyst, tyst, jag tyckte det knacka’ i väggen. Åh, Gud tröste mej, har Truls kommit tebaka?» sade hustrun på Rognehaugen, förskräckt öfver att ertappas af mannen i kaffesladder med signekäringen. Hon sprang bort, öppnade dörren och såg ut; men der var ingen annan än en brokig katt, som satt på trappan och putsade sina våta tassar efter en vårjagt bland albuskarne. Truls var det inte, men utanför väggen i solskenet satt en gröngöling och hackade och knackade för att väcka de dåsiga insekterna ur vinterdvalan. Hvarje ögonblick vred han på hufvudet, som om han såg efter någonting, men det var ingenting annat än en aprilskur han väntade.
«Ä’ det någon der?» frågade signekäringen. «Jaså,» fortfor hon, då frågan besvarades nekande, «låt då dörr’n stå, så få vi lite’ godt af solen, och så ser vi hennes man, när han kommer, för han ä’ väl åt det hållet.»
«Han for med skidkälken efter ett lass löfruskor åt getterna,» svarade hustrun. «Men jag ä’ så rädd han ska’ komma på oss. Sist fick han veta att du hade varit här, och han var så arg, så det var inga händer med honom, och så sa han, att jag skulle få några slantar att gå te doktorn med; han ville inte veta af så’na der dumheter och nå’n öfvernaturlig kurering, för han ä’ så lärd, så — han tror inte på så’nt, ända se’n han gick omkring på bygden med Johannes skolmästare.»
«Te doktorn? Tvi!» sade signekäringen och spottade. «Jo, det skulle nå’n bjuda te att komma te den käxen med sin fattigdom. Kommer en inte med guld och dyrbara skänker,» fortfor hon knotande, «så hugger och biter han, som det vore hundar och inte folk han hade te göra med. Hur var det, då Gertrud Kostebacken låg och drogs med döden och hade barnvärkar på tredje dygnet, tror du? Nej, han ville då visst inte ut te en fattigkäring, för han var på julkalas hos skrifvarn, och inte reste han heller, förr’n de hota’ honom med både biskop och amtman. Han kunde för resten gerna ha låtit bli, för när han kom på går’n, var käringen död. Nej, gå te doktorn för ett barn, som har svek, det skulle fanken göra. Ja, Gud bevars, du må gerna gå för mej,» sade hon spotskt. «Men kan han hjälpa mer än som så — så vill jag aldrig mer skaffa någon hälsan tebaka här i lifvet. Di kan inte med svek, för det står inte om det i böckerna, di kan inte hjälpa mot den sjukdomen, och det vet di också, derför ger di hvarken pulver eller elaka drycker eller så’nt der sattyg för den. Nej, d’ä’ inger annan bot än te stöpa, men det förstår di sej inte på.»
«Sätt nu på stöpskeden, mor,» började hon i en annan tonart, »för det lider te midda’n. Har vi stöpt två gånger, så måste vi stöpa den tredje med, för annars går det på tok. Barnet har svek, men det fins nio slags svek. Ja ja, det har jag sagt dej, och du såg ju, att han hade varit ute både för trollsvek och vattensvek, för den första torsda’n så vardt det en karl med två stora horn och en lång svans. Det var trollsvek. Sist så vardt det en hafsfru. Ja, du såg’na ju tydligt, som hon var afbildad. Det var vattensvek. Men nu ä’ det torsdag igen, och nu spörjs det hvad det blir, då vi stöper. D’ä’ den tredje gången som det kommer an på, ska’ du veta. Der har du barnet,» sade hon och räckte det till hustrun. «Låt mej nu få i mej den här kaffetåren, så ska’ jag ta’ i tu me’t.»
Då kaffet var drucket och den sinkade koppen bortsatt med ett «tack och heder», gick hon betänksamt fram till spiseln och tog fram en snusdosa.
«Se’n sista torsda’n,» sade hon, «har jag varit i sju kyrksocknar och skrapat fönsterbly från fönsterna vid nattetid, för det tog slut på kyrkblyt den gången. Det kan trötta ut en både te själ och kropp,» mumlade hon för sig själf, medan hon ur snusdosan riste ut i stöpskeden litet af det efter hennes påstående så mödosamt insamlade blyt.
«Du har väl hämtat nordrinnande vatten vid midnatt?» frågade hon vidare.
«Ja, jag var vid qvarnbäcken i går natt; d’ä’ det enda vatten som ä’ nordrinnande på hela trakten,» svarade hustrun och tog fram ett väl tilltäpt ämbar, hvarur hon hälde vattnet i en ölstånka. Öfver denna lades en tunn brödkaka, hvari ett hål var borradt med en stoppnål. Då blyt hade smält, gick Gubjör till dörren, såg upp på solen, tog derpå stöpskeden och hälde det smälta blyt genom hålet långsamt ner i vattnet, medan hon mumlade några ord deröfver, som tycktes lyda sålunda:
«Jag trollar för svek, och jag trollar för sot,
Jag trollar den bort, och jag trollar till bot,
Jag trollar den ut, och jag trollar den in,
Jag trollar i väder, jag trollar i vind,
Jag trollar i söder, jag trollar i öst,
Jag trollar i norr, och jag trollar i vest,
Jag trollar i berg, och jag trollar i fjord,
Jag trollar i sand, och jag trollar i jord,
Jag trollar den ned i en alerot,
Jag trollar den in i en hästefot,
Jag trollar den in genom helvetes port,
Jag trollar i vatten, som rinner mot nord,
Der skall den tära, och dit skall den fara,
Till men för barnet skall den inte vara.»
Som naturligt var, sjöd och fräste det glödande blyt, då det kom i vattnet.
«Hör på trolltyget, du, nu måste det ut,» sade signekäringen till den andra, som med andakt, blandad med fruktan, stod och lyssnade och såg på med barnet på sina armar. Då brödet togs bort, visade sig i vattnet ett par figurer, bildade af det smälta blyt. Signekäringen betraktade dem länge, funderande med hufvudet på sned; derpå nickade hon och sade:
«Liksvek! Liksvek! Först trollsvek, sedan vattensvek och så liksvek. Ett af dem kunde ha varit nog,» tillade hon och skakade på hufvudet. «Ja, nu ser jag hur det har gått till,» fortfor hon högt och vände sig till matmodern i huset. «Först har ni farit genom en skog och förbi ett berg, medan trollena va’ lösa; der sa’ du Jesu namn. Se’n for ni öfver ett vatten; der sa’ du Jesu namn öfver barnet; men då du kom förbi kyrkogården, var det före hanegället, der glömde du det och så fick barnet liksvek.»
«I Jesu namn, hur kan du veta det?» utbrast hustrun med häpen min. »D’ä’ sant hvart eviga ord du säger. Då vi reste hem från Sätern, kom vi så sent ut, för det hade kommit bort några får för oss, och det var redan mörkt, då vi for genom Hemsätersskogen, och en gång tyckte jag jag såg ett ljussken borta i skogen och jag hörde liksom hur en port gick opp i Vesätnabben — der säger di det ska’ vara bergtroll —. «I Jesu namn,» sa’ jag i det samma öfver barnet. Då vi for öfver elfven, hörde jag ett skrik så hemskt, att jag sa’ «I Jesu namn» öfver barnet — men di andra sa’ att det bara var lommen, som skrek mot fult väder.»
«Ja, det var nog det, om det också bara var lommen,» sade signekäringen, «när den dårar ett spädbarn, så får det svek.»
«Det har jag också hört; jag trodde det var det som värre var den gången,» fortfor den andra. «Men då vi kom förbi kyrkogården, var det öfver midnatt, och der blef stuten rent galen för oss, och husbonds kritter va’ inte en bit bättre, och det vardt ett så’nt styr med boskapen, att jag inte kom i håg te signa barnet.»
«Der fick han ’et, mor, d’ ä’ liksvek från kyrkogården. Se sjelf i stånkan här: der står en likkista, och der står ett kyrktorn, och i kistan ligger det ett lik och spärrar ut fingrarne,» sade signekäringen salvelsefullt, uttydande de mystiska figurer som bildades af det smälta blyt.
«Hm, hm, hm, d’ ä’ ett råd,» mumlade hon åter, dock högt nog för att det kunde höras af den andra.
«Hvad ä’ det för ett råd?» frågade denna, på en gång glad och nyfiken.
«D’ ä’ ett råd — d’ ä’ besvärligt, men det får inte hjälpas,» sade signekäringen. «Jag ska’ skapa till ett lindebarn, och det ska’ jag gräfva ner på kyrkogården, så tror di döda att di ha fått barnet te sej, och Gud hjälpe mej om di märker annat! Men det behöfs ärfdt silfver. Har du något ärfdt silfver?»
«Ja, jag har ett par gamla silfvermarker, som jag fick i faddergåfva; jag har inte nänts röra dem förr, men när det gäller lif, så —» sade hustrun och började genast söka i lådfacket i en gammal kista.
«Den ena ska’ jag lägga i berg, den andra i vatten, den tredje ska’ jag gräfva ner i vigd jord, der han fick sveket; tre måste jag ha,» sade käringen, «och så några trasor att göra ett lindebarn af.»
Hon fick det begärda. En docka var snart hopsydd i form af ett lindebarn. Signekäringen reste sig upp, tog dockan och käppen och sade:
«Nu går jag te kyrkogården och gräfver ner den. Tredje torsdagen från i dag kommer jag igen, då får vi se. Blir det lif, så kan du se dej i ögonstenen på barnet, men ska’ det dö, så ser du bara svart, och ingenting annat än svart. Se’n går jag norrut te Joramo. Der har jag inte varit på länge, men di har skickat bud efter mej för en unge, som har bara trollsvek; då ä’ det inte svårt, jag ska’ föra honom motsols under ett stycke grästorfva, så blir han folk igen.»
«Jaså, kors i alla da’r!» sade dränghustrun beundrande. «Joramo? D’ä’ ju i Lessje? Kors bevars, så långt bort!»
«Ja, d’ä’ långt dit, men der ä’ jag född och uppfödd,» svarade signekäringen. «Se’n jag var der, har jag vandrat vida omkring, och lika rik ä’ jag för det. Då var det bättre tider för Gubjör,» sade hon med en suck och satte sig ned på bänken. «Men der på Joramo var en bortbyting, ska’ du se,» sade hon, i det en sägen från forntiden framstod för hennes minne, då hon vände blicken mot sin barndom. «Moster mins farmor, hon var på Joramo i Lessje, och hon hade en bortbyting. Jag såg’en aldrig, för hon var död och han var borta, långt innan jag kom te; men mor min talte ofta om’en. Han såg ut i syna som en gammal väderbiten gubbe. I ögona var han så röd som en mört, och han glodde i mörkret som en kattuggla. Han hade ett hufvud så långt som ett hästhufvud och så tjockt som ett kålhufvud; men bena va’ som fårben och på kroppen var han som årsgammalt lamkött. Aldrig gjorde han annat än tjöt och skrek, och fick han något i händerna, så kasta’ han’et rakt i syna på mor sin. Jämt var han hungrig som en byracka, allt hvad han såg ville han äta, och han åt dem nästan utfattiga. Ju äldre han blef, dess argare blef han, och det var ingen mått på hans skrik och skrål, men aldrig fick di honom te tala ett endaste ord, fast han var gammal nog te’et. Han var det ledaste troll någon hade hört tal’s om, och di hade ett så’nt bråk med honom både natt och dag, att det kan ingen beskrifva. Di sökte hjälp både här och der, och käringen blef rådd te både det ena och det andra. Men hon tyckte hon inte hade hjärta te slå och dänga honom heller, förr’n hon var riktigt säker om att det var en bortbyting; men så var det en som lärde henne att hon skulle säga, att kungen skulle komma; se’n skulle hon göra upp en stor eld på spiseln och slå sönder ett ägg. Skalet skulle hon sätta öfver elden, och mätstången[2] skulle hon sätta ned genom skorstenspipan. Nåja, det gjorde hon. Då bortbytingen fick se det, reste han sej opp i vaggan och glodde på’t. Käringen gick ut och kika’ genom nyckelhålet. Då kröp han ur vaggan på händerna, men bena låg qvar i den, och han sträckte ut sej och blef så lång, ja, så lång, att han räckte tvärt öfver stuggolfvet ända opp i skorsten.
«Nej,» sa’ han, «nu ä’ jag så gammal som sju gånger det äldsta trädet i Lessjeskogen, men aldrig har jag sett en så’n stor kräkla i så liten gryta på Joramo.»
Då käringen såg det och hörde hvad han sa’, så behöfdes inte mer. Då visste hon att det var en bortbyting, och då hon kom in igen, kröp han ihop borta i vaggan som en mask. Då börja’ hon bli svår mot’en, och om torsdags qvällen tog hon ut’en och piska’n duktigt på sophögen, och då gnistra’ och dåna’ det rundt omkring’na. Den andra torsdagsqvällen gick det likadant, men då hon tyckte han hade fått nog, så hörde hon att det sa’ liksom alldeles bredvid henne, och det kunde hon förstå var hennes eget barn:
«Hvar gång du slår Tjöstul Gautstigen, så slår di mej igen i berget.»
Men den tredje torsdagsqvällen gaf hon bortbytingen risbastu igen. Då kom der en käring flygande med en unge, som om hon hade eld efter sej.
«Ge hit Tjöstul, der har du igen din valp!» sa’ hon och kasta’ barnet te’na. Käringen räckte ut handen för att ta’ emot’et, och hon fick fatt i det ena benet; det höll hon qvar i hand. Men resten såg hon aldrig, så hårdt hade bergskäringen kastat.»
Under denna berättelse visade sig hos husmodern de omisskänligaste tecken till oro. Mot slutet blefvo de så tydliga att till och med berätterskan, som tycktes vara så gripen af sin egen skildring, blef uppmärksam derpå.
»Hvad är på färde?» frågade signekäringen. «Jaså, d’ä’ din man som kommer,» fortfor hon med en blick ut genom dörren, och tillade högtidligt: «D’ä’ inte rådligt för Gubjör te stanna qvar på din bänk; men var inte rädd, mor; jag ska’ gå nedanför kyrkogården, så ser han mej inte.»