Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/Inledning
| ← Titel och innehåll |
|
1. Malthusianismen och nymalthusianismen. → |
| Folkupplaga (tredje, omarbetade och utvidgade upplagan, 1935) |
INLEDNING OCH FÖRORD.
Kris i befolkningsfrågan.
Mer än de flesta andra samhällsproblem har
befolkningsfrågan förmått uppröra sinnena.
Den snuddar nämligen vid några områden av samhällsmoralen, som sedan gammalt legat i centrum för religionslärares och moralisters intresse: förhållandet mellan könen, äktenskapet, fortplantningen och familjen. Den har därför kommit att beröra s. k. personliga samvetsfrågor. Och så långt tränga eljest de stora samhällsproblemen blott med den största svårighet. Vidare får man naturligtvis minnas, hur djupt komplexbundet könsproblemet kommit att bli i den moderna västerländska civilisationen. I denna komplexbundenhet ligger för övrigt en god del av själva anknytningen till den individuella moralen.
Det måste emellertid starkt understrykas, att denna kontakt med de "personliga samvetsfrågorna" aldrig varit det politiskt väsentliga i dessa åsiktsstrider, allra minst om vi som här blott hålla oss till den mera genomtänkta och systematiskt utbyggda åsiktsbildningen. Ytterst ha striderna även i befolkningsfrågan gällt de stora sociala välfärds- och fördelningsproblemen. De ha blott varit ett inslag i den alltsedan 1700-talet oavbrutet pågående kampen mellan reaktionära och radikala samhällsideal och klassintressen.
För närvarande genomleva vi åtminstone här i Sverige en åsiktsuppluckring. Det har hänt en hel del, som rivit upp gamla traditionella åsikter i befolkningsfrågan. Man är uppenbart oviss och villrådig i nästan alla läger; man är mindre fastlåst i sin inställning än kanske någonsin tidigare.
Ingen vet riktigt på vilken fot han skall stå. Orsaken ligger huvudsakligen i den faktiska nativitetsutvecklingen under de senaste decennierna. Men åsiktsuppluckringen i befolkningsfrågan har sin motsvarighet i en pågående allmän omläggning av de sociala stridsfronterna och åsiktslinjerna, en politisk utveckling som ej heller i andra avseenden nått mycket längre än till oklarhet.
Låt oss för att få en utgångspunkt ta fasta på åsiktsläget i befolkningsfrågan ungefär vid den tidpunkt, då den nu åldrande generationen mottog sina politiska impulser, och låt oss därvid skilja mellan en socialradikal och en socialkonservativ politisk inställning.
De radikala ömmade för de fattiga och försvarslösa i samhället. Under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet fingo de sin ideologiska resonansbotten och sin politiska maktbas i den framväxande arbetarrörelsen, som kraftigt genomsyrades av de socialradikala idéerna, vilka ju i stort sett motsvarade arbetarklassens ekonomiska intressen. I befolkningsfrågan voro de radikala nymalthusianer (trots att de socialistiska teoretikerna, som längre fram skall skildras, i princip aldrig medgivit att befolkningsminskning vore det rationella botemedlet mot den sociala nöden).
Nymalthusianernas ideal var en rationalisering av barnaveln. Barn borde komma till världen endast efter sina föräldrars fria val. Och detta borde bli regel ej blott i den "bildade" överklassen utan även inom arbetar- och bondebefolkningen. Familjernas ekonomiska standard skulle stiga genom att barnkullarna blevo mindre. Till följd av befolkningsminskningen – eller som man väl snarast tänkte sig: den minskade befolkningsökningen – skulle även utbudet av arbetskraft minskas i förhållande till de knappa naturtillgångarna. Arbetskraften skulle så bli en värdefullare produktionsfaktor, varigenom Den gamla radikalismen och konservatismen arbetslöshetsrisken skulle minskas och löneinkomsterna stegras. Fattigdom och nöd skulle försvinna.
De konservativa sågo annorlunda på problemet. Fattigdomen framstod för dem mera oundviklig och därför mera naturlig. De hade inte i samma grad sina strävanden inriktade på sociala reformer. Att därvid klassegoistiska intressen gjorde sig gällande torde icke av någon förnekas. I varje fall fästes större vikt vid hävdvunna moraliska och religiösa normer och konventioner än vid behovet att förbättra de fattigas villkor.
En genomförd födelsekontroll antogs skola verka upplösande på könsmoralen. Möjligheten att ha könsumgänge utan att riskera att få barn skulle ta bort den sanktion, som – vid sidan av risken för könssjukdomar m. m. – vidmakthöll ungdomens sedliga avhållsamhet och de vuxnas trohet i äktenskapliga förbindelser. Födelsekontrollen framstod dessutom i och för sig såsom ett "onaturligt" ingrepp i skapelsens ordning och strede emot den kristna religionen. Den såsom följd inträdande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda "släktets självmord". När befolkningstrycket minskades, skulle landet översvämmas av invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal. Med de starkares rätt skulle dessa överta och omforma vårt dyrbara kulturarv. Denna invasion skulle därtill kunna dra med sig internationella förvecklingar och riskera vår fred. Samtidigt skulle därvid de minskade barnkullarna sänka vår försvarskraft och blottlägga landet för rovlystna erövrare.
Med denna allmänna inställning låg det mindre nära till hands att fästa vikt vid sambandet mellan nativitet och fattigdom. Man hade i det konservativa lägret en benägenhet att blunda för nödens och arbetslöshetens sociala orsaker och blott fästa blicken vid de personliga. Var och en, som allvarligt strävade att försörja sig och de sina, kunde nog finna en förvärvskälla, om han nämligen inte reste "orimliga" anspråk på arbetsersättning. Det fanns naturligtvis, det medgav man, en del orkeslösa åldringar och därtill även sjuka, lytta eller socialt förkomna individer i de yngre åldrarna, och dessa finge samhället dra försorg om, såvida de icke hade anhöriga, som kunde fylla denna försörjningsplikt. Med förnöjsamhet och sparsamhet kunde dock även en mindre inkomst ge nödtorftig bärgning åt en familj, fastän barnen voro många. Familjelyckan vore mera än av inkomsten beroende av moraliska egenskaper. Dessutom gåve det bestående samhället rika möjligheter att nå stegrad inkomst för alla dem, som voro tillräckligt idoga, påpassliga och sparsamma.
I något förenklad utformning ha vi därmed antytt de båda åsiktsfåror, vari det befolkningspolitiska tänkandet länkades i Sverige ännu omkring sekelskiftet. På ungefär ettdera av dessa sitt tänker folk alltjämt i vissa kulturella avkrokar inom vårt samhälle. Men bland de mera vakna är åsiktsläget ett helt annat. Det är till en början betydligt oklarare i sina linjer än för trettio år sedan. Den viktigaste orsaken härtill är, som redan sagts, den faktiska nativitetsutvecklingen.
De radikala nymalthusianerna ha sannerligen blivit bönhörda över hövan. Födelsetalen ha fallit katastrofalt. Och de fortsätta att falla: någon botten kan ännu inte skönjas. Närmast pekar utvecklingen emot en av rena miniatyrfamiljer uppburen befolkning, vilken oavbrutet minskas i en så småningom allt snabbare takt. Detta hade man knappast tänkt sig. Samtidigt har den tekniska utvecklingen i grunden förändrat arbetskraftens knapphetsförutsättningar. Arbetslösheten är visserligen fruktansvärd, större än någonsin. Men var och en vet, att det inte beror på någon knapphet på naturtillgångar. Var och en kan därför även draga den slutsatsen, att det inte finns stor anledning att lita på att arbetslösheten skulle gå ner blott på den grund, att nativiteten ytterligare minskades.
Med den teknik, vi nu behärska, ha vi naturtillgångar nog att försörja en större befolkning på en högre levnadsstandard, och tekniken förbättras oavbrutet. Felet ligger ej längre i Den nya radikalismen knappheten på naturtillgångar och övertaligheten av människor. Felet ligger i den samhälleliga organisationen av produktionen och av fördelningen, som icke kunnat hålla steg med den tekniska utvecklingen. Från en någorlunda fortskridande industriell utveckling med stigande levnadsstandard men alltjämt under knapphetens stjärna ha vi förts över i något som liknar en permanent "överflödskris". Därmed har även vår befolkningsfråga kommit i ett alldeles nytt läge.
Inför den kraftigt påbörjade avfolkningen just i denna tid av exempellöst snabbt tekniskt framåtskridande ha de som se radikalt på de sociala problemen att vända sköldarna. De komma att få ett nytt intresse att hejda fruktsamhetstalens fall. Men hur skall detta kunna ske? Vilka medel stå till förfogande för en positiv befolkningspolitik? En sak blir klar genom en social analys av motivspelet bakom födelsebegränsningen och den bestyrkes av erfarenheten från andra nationer: här räcker det inte med små justeringar av den ekonomiska fördelningen. Fruktsamhetspremieringar, skattelindringar för barnrika familjer och dylikt komma möjligtvis att ge oss en kortvarig illusion av att vi föra en positiv befolkningspolitik, men de komma att lämna fruktsamhetsutvecklingen tämligen oberörd. Vill man vinna mer än en illusion får man nog rätt grundligt reformera hela samhället.
Det blir då fråga om en ganska radikal omfördelning av inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnförsörjningsbörda och olika stor inkomst. Det kommer att gälla en profylaktisk socialpolitik, närmast styrd av syftet att stegra folkmaterialets kvalitet men samtidigt förverkligande den radikala fördelningspolitiken genom att göra en väsentlig del av barnförsörjningsbördan till en hela samhällets angelägenhet. En hel del sociala institutioner – och i första hand familjen – komma därvid att behöva anpassa sig i den riktning, att vår folkstam återigen skall finna det lönt att förnya sig själv. På botten ligger det stora nationella försörjningsproblemet: hur skola vi genom fullt utnyttjande av vår arbetskraft, våra naturtillgångar och vår teknik kunna göra vår produktion i högre grad effektiv? En stegring av produktionen är viktig i och för sig på grund av sina omedelbara verkningar å folkets levnadsstandard och dess ekonomiska trygghet. Men den är ur befolkningspolitisk synpunkt än viktigare indirekt genom att utgöra den nödvändiga förutsättningen för att vi skola ha råd med de fördelningspolitiska och socialpolitiska reformerna. Ett positivt intresse för befolkningsstockens uppehållande, som inte nöjer sig med utsiktslöst socialt kvacksalveri, leder således ut i kravet på samhällsreform.
Det är för att söka ange de stora linjerna i en befolkningspolitik av denna art, som denna bok är skriven. Själva vår problemställning åsyftar en slutgiltig likvidering av den åttiotalsradikalism i befolkningsfrågan, som vi anse vara hopplöst ur takt med den sociala tidsutvecklingen. Det är i och för sig intet märkvärdigt, att även åsikter åldras och skola dö. Politiska åsikter gälla sociala tillstånd och utvecklingstendenser, som man vill ändra. Ändra sig därvid tillstånden och tendenserna, få också åsikterna ändras. Göra de det icke, stå de kvar blott såsom anomalier – utan förbindelse med de verkliga sociala problemen. En i denna mening föråldrad radikalism hör rentav till det vederstyggligaste inom idépolitiken: den blir med nödvändighet förvandlad till det särskilda slag av social konservatism, som känns igen på att den är sur till lynnet och rotlös i tiden. I det läget komma lätt radikalismens gamla veteraner, om de förlora känningen med de förändrade problemförutsättningarna. Vi hedra dem även då gärna, men blott såsom historiska företeelser, hörande hemma i en annan utvecklingsepok än den vi ha att leva och verka i.
Men lika illa ställda äro de konservativa antinymalthusianerna – åtminstone de, som tagit sin moral och religion någorlunda på allvar och ej blott begagnat dem såsom täckelse över sin klassegoistiska ovillighet inom socialpolitiken. De konservativas bekymmer Det går inte gärna att på det sociala planet driva moraliska ideal alldeles stick i stäv med den faktiska utvecklingen. All moral måste i viss mån acceptera. I alla händelser är det klart att de medel man använt för att söka stoppa födelsebegränsningens utbredning – strafflagstiftning och predikningar – icke äro effektiva. Och frågan är då: vilka andra medel har man att lita till? – I det konservativa lägret har man ännu knappast kommit fram till att ställa den frågan klart och ärligt. Man har skytt de socialpolitiska konsekvenserna.
Överhuvudtaget har den sedliga förtrytelsen gentemot födelsebegränsningen förlorat sina fästen. Vi veta – inte minst från den tidens skönlitteratur, från memoarer och muntlig familjetradition, från rättegångsprotokoll och statistik – att människor inte voro så överdrivet sedliga och harmoniska under 1800-talet, trots frånvaron av födelsekontroll. Och på vederhäftigt håll börjar man ju allvarligt betvivla, att den ungdom som nu växer upp med någorlunda fri tillgång till kontraceptiva medel av alla slag skulle genomgående vara så sedligt förvildad. Många erfarna och omdömesgilla iakttagare göra tvärtom gällande, att den i jämförelse med en tidigare generation är klarare, allvarligare och stundom mera ansvarsmedveten. Vissa ansamlingar av asociala element finns det naturligtvis även nuförtiden, men det lär det visst alltid ha funnits.
Vi ha därmed alls icke velat förneka, att befolkningsfrågan skulle vara en moralisk fråga av djupaste allvar. Den ytterligt drivna barnbegränsningen, varemot utvecklingen nu pekar, betecknar förvisso tydligt nog ett sönderfall av samhällets urcell: familjen. Den utveckling som försiggår reser spörsmålet, en stegrad materiell och andlig kultur nödvändigtvis skall föra till en så individualistisk – i djupaste mening asocial – livsinställning hos människorna, att de levande blott komma att sörja för sin egen tillvaro men icke för släktets fortlevnad i en uppväxande nästa generation. Ser man detta moraliska problem socialt, blir det emellertid icke fullt så enkelt som det först låter.
Barnafödandet har allt fullständigare kommit under förnuftets kontroll. För vår del se vi däri i och för sig ett bestämt framsteg. Den glesnande skara, som i denna sak tycker annorlunda, kommer icke att kunna hålla ställningen. Det är medan nu blott de oerfarnaste, de fattigaste och de minst försigkomna i vårt folk, som icke nåtts av kunskap om födelsekontroll. Är det rimligt och moraliskt försvarligt att genom okunnigheten såsom medel hålla just dessa folklager till att bära bördan av folkets förnyelse? Och tror man sig i längden kunna stänga kunskapen inom några stängsel? Ha icke de sista decenniernas erfarenheter lärt, att detta i längden är omöjligt? Har man vidare verkligen en så stor moralisk respekt för en underlåtenhet, som blott beror av okunnighetens tvång? Måste icke en god vilja även vara fri? – Icke minst ur moralisk synpunkt framstår för oss det principiella motståndet mot födelsebegränsning ohållbart.
Men om så barn allt fullständigare komma till världen blott med sina föräldrars vilja. reser sig spörsmålet: vill folket fortleva? Eller skall den individualistiska förnuftigheten föra till folkets död? Detta är nu i hög grad en moralisk fråga. Men moralen kan icke och får icke isoleras från den sociala organisationen av folkets, familjernas och de enskilda människornas liv. Moralen gäller ju de enskildas förhållande till varandra inom den ram av yttre betingelser, som vi kalla samhället. En fördjupad och socialt insiktsfull moral måste därför befatta sig med även samhällets egen organisation. Att direkt ändra människorna själva är svårt, om man inte samtidigt är beredd att andra de sociala betingelserna, varunder de ha att leva. Med endast uppmaningar till plikt och idealitet skall man icke komma någon vart. Det minsta man måste vara angelägen att ändra, om man vill ha människorna annorlunda beskaffade i moraliskt hänseende, är uppfostran.
MoralenMan måste vidare lära sig förstå, att den alltmer sterila nutidsfamiljen på sitt sätt uppstått som en "anpassning" till en hel social utveckling. Vill man ha en annan slags anpassning av familjen, kommer man icke undan från att söka påverka hela denna utveckling, särskilt då i de hänseenden den betingar familjens liv. Därom komma vi att ha mycket att säga i fortsättningen. En sak blott skall redan här understrykas. Det inses lätt, att den långt drivna barnbegränsningen i huvudsak är ett uttryck för de enskilda människornas vilja att icke se sina egna livsmöjligheter förminskade. I en fåtalig över- och medelklass, där i synnerhet de ekonomiska förhållandena icke äro alltför tryckande, står måhända denna individualistiska egoism moraliskt helt oförsvarlig; vi vilja i alla händelser icke försvara den. I de breda lagren framstår barnbegränsningen däremot både förklarlig och i och för sig försvarlig.
För de flesta familjer i vårt land är nämligen en rymlig och sund bostad, en tillräcklig och närande kost och ett i det hela kulturellt drägligt liv ett alternativ till barn – de utesluta varandra och kunna icke förenas. Den stora mängden av svenska barn, som alltjämt växa upp, leva också i osunda eller överbefolkade bostäder och få även i övrigt sakna det minimum av vård, omsorger och materiella livsbetingelser, som kunde göra dem till önskebarn. Man bör icke moralisera mot barnbegränsningen och samtidigt hålla sig okunnig om dessa grundläggande sakförhållanden. Och man bör – synes det oss – icke alls moralisera. om man icke samtidigt är redobogen att eftersträva sådana samhällsreformer, som undanröja dessa sociala missförhållanden. De breda lagren av vårt folk ha eljest fullgoda skäl att ställa sig oförstående till varje tal om deras plikt att föda barn. De komma att fortsätta att reagera mot sådana predikningar på det sätt de äntligen lärt sig: med födelsestrejk. Därtill ha de även ett i deras ögon fullgott moraliskt skäl, nämligen hänsynen till de barn, som eljest skulle födas: till deras alltför dåliga livsmöjligheter i olika hänseenden. Och dessa familjer äro de många; det är deras beteende, som bestämmer födelsetalens höjd. Ända in i det sista är det dessa mindre bemedlade familjer, som trots allt haft de stora barnskarorna. Häruti håller nu en ändring på att ske. Men denna ändring innebär ingenting mindre än påbörjad avfolkning.
Befolkningsfrågan är därför primärt en socialpolitisk fråga och först därefter och i närmaste samband därmed en moralisk. Djupare sett är emellertid även den socialpolitiska frågan av moralisk innebörd. Den ställer krav och hårda krav. Men dessa krav ställas i första hand icke på de många fattiga familjerna, att dessa skola föda flera barn. Man bör i de högre samhällsklasserna icke föreställa sig, att befolkningsfrågan kan lösas genom något trolleri, utan extra arbete och försakelser och utan en sinnesändring inom just dessa samhällsklasser. Befolkningsfrågan ställer på alla dem som icke leva i nöd moraliska krav att inte bara anse något i största allmänhet för gott och riktigt utan även att vara beredd att offra och offra ganska mycket. Endast under detta villkor kunna de ha rätt att även börja predika moral. Framför allt böra de emellertid icke använda moraliserande talesätt såsom en undanflykt från de egna socialpolitiska plikterna. Ett sådant bruk av "moral" är för oss en styggelse. Faran är just, att alltför många i vårt land visserligen behjärtat se den hotande folkdöden, men att de förfärade vika, så snart det kommer till de ekonomiska och sociala konsekvenserna.
För vår del tvivla vi icke på att den stora massan av det svenska folket har obruten livsvilja. Men vi mena, att samhällsförhållandena måste grundligt förändras för att denna livsvilja åter skall komma till sin rätt. Problemet gäller för oss: avfolkning eller samhällsreform. Och programmet blir: ett nytt samhälle genomträngt av social solidaritet, där hela nationen i vidgad mån känner sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bli dess nästa generation. Först genom detta samhälles Vetenskapernas bidrag gradvisa förverkligande skall det vara möjligt att så småningom bryta ned den trånga individualism, som nu förgiftar vårt folks hela liv och rentav hotar dess existens. Vår bok vänder sig till de medborgare, som någorlunda fördomsfritt kunna följa en rationell analys av sociala tillstånd och sociala utvecklingstendenser och som samtidigt äro mäktiga av ett ansvarigt socialt patos.
Den befolkningspolitiska diskussionen i vårt land har under de båda sista årtiondena utmärkts av stor oklarhet och ofullständighet. Huvudorsaken därtill är som redan sagts den mycket hastigt påkomna förändringen i hela det befolkningspolitiska utgångsläget och den under sådana förhållanden alltför naturliga eftersläpningen av en mängd numera död spekulation, som varit anknuten till ett tidigare, mycket annorlunda beskaffat läge. Detta har man i allmänhet känt. I viss mån har man också sökt frigöra sig från gamla inställningar. Men man har icke kommit till klarhet om nya. Om diskussionen stannat i förvirring beror det emellertid delvis även på otillräcklig ledning från de närmast ansvariga socialvetenskaperna.
Befolkningsstatistikerna ha visserligen på sitt område lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om själva befolkningsutvecklingen. Rasbiologerna, som bära en del av ansvaret för utredningen av befolkningsfrågans viktiga kvalitetssida, ha gjort betydelsefulla insatser på specialområdena. Deras inlägg av mera allmänt vägledande art ha åter delvis varit av tvivelaktigt värde. Nationalekonomerna ha – såvida de inte helt förbigått problemet – ibland suttit fast i föråldrade eller direkt oriktiga teoretiska konstruktioner. De ha därtill haft en olycklig tendens att efter klassiskt mönster behandla befolkningsfrågan såsom i huvudsak ett nationalekonomiskt detaljproblem och även lyckats inge en stor del av allmänheten denna grundfalska inställning till problemet.
Överhuvudtaget har nationalekonomien i vårt lands samhällspolitiska diskussion fått göra sig alltför bred på bekostnad av alla de övriga socialteoretiska och socialpraktiska vetenskaperna som till stor del helt kommit i skymundan. Då nationalekonomien på grund av sitt traditionella och ännu ej helt övervunna materialistiskt hedonistiska och utilitaristiska betraktelsesätt och sin laissez–faire–liberala politiska inställning därtill betecknat en i det hela mycket ytlig syn på de sociala förhållandena, har denna dess hegemoni varit synnerligen olycklig. Just befolkningsfrågan är nu i första hand ett sociologiskt, socialpsykologiskt, socialpedagogiskt, socialhygieniskt och i sista hand ett socialpolitiskt problem. Den vetenskapliga behandlingen av sociala frågor från dessa djupare synpunkter är i Sverige efterbliven. Icke minst för just den lekman, som dock varit socialt kunnig nog att begära en viss allsidighet och fördjupning, har befolkningsfrågan redan av denna grund kommit att framstå förbryllande.
För skepsis och kritik gentemot överhuvudtaget alla åsikter i befolkningspolitiken har det under dessa förhållanden funnits övernog av skäl. Det är inte att undra på om därför en allmän villrådighet efterträtt den klara åsiktsspaltningen från åttiotalet och sekelskiftet. Men så småningom komma väl åsiktslinjerna att klarna igen. Befolkningsproblemet kommer på nytt att få sin centrala plats bland stridsfrågorna i den idépolitiska diskussionen. Vi skulle till och med tro att den i nästa generation kommer att dominera hela den socialpolitiska problemställningen. Den kommer åtminstone att tvinga sig in som en huvudsynpunkt. Befolkningsfrågan skall emellertid då visa sig ha väsentligt växlat innebörd.
Det är denna kris, som just nu är i sin begynnelse. Åsiktsuppluckringen betecknar bara ett kortvarigt övergångsskede, liksom efterkrigstidens hela politik djupast präglas av den hastiga förvandlingens kaos.
Vår åsiktsfyllda bok är utkastad i detta kaos av förvirrad Den partipolitiska ställningen åsiktslöshet för att göra krisen i befolkningsfrågan uppenbar och medveten och för att därigenom göra människor intresserade att tränga in i problemet och att bringa reda i sina föreställningar om den sociala verkligheten och sina politiska inställningar till frågan. Därigenom kan åsiktskrisen göras kortare, vilket är högeligen av nöden, så snabbt som befolkningsutvecklingen lutar mot avfolkning. Vi ha sannerligen ej mycken tid att försitta. Boken synes i någon mån också verkligen ha förmått fylla sin uppgift. Även om den diskussion som uppstått varit i hög grad förvirrad och således burit syn för sägen, har ett ökat intresse utlösts och även i någon mån en klarare åsiktsspaltning trätt i dagen.
Då denna bok nu kunnat utges i en billig folkupplaga, har en varm önskan från författarnas sida blivit tillfredsställd. I första hand ha vi dock skrivit just för den ungdom, vilken inom den stora folkliga bildningsrörelsen strävar efter socialvetenskaplig och socialpolitisk orientering. Och vi ha tillit till att mycket som varit oåtkomligt, obegripligt och därtill rentav frånstötande för en del mera "färdiga" män och kvinnor, skall förstås och även vinna gensvar hos den nya publik, som boken nu vill nå.
Vi ha tydligen retat många sårbara punkter i vissa människors samhällsinställning, vilket varit oundvikligt. I synnerhet en del nu lyckligtvis rätt isolerade liberaler av manchestertyp ha reagerat, förblindade av smärta. De ha vägrat att begripa vad vi påstått och vad vi föreslagit och byggt upp en kritik på grundfalska referat av vår boks innehåll. Någon positiv lösning ha de själva icke ens kunnat antyda. Att befolkningsutvecklingen driver mot avfolkning är visserligen sorgligt även i deras ögon, men ingenting är tydligen att göra åt saken. Bakom denna negativism i det praktiska problemet har det ofta stuckit fram en belåtenhet med de bestående förhållandena, som är förvånande i en socialt så upprörd tid som vår.
På konservativt och likaså på folkligt frisinnat håll har däremot flerstädes framträtt både en allvarlig insikt om det ödesdigra i befolkningsutvecklingen och även – i långt högre grad än någon skulle vågat räkna med – trots kritik och åsiktsolikhet i mycket dock ett positivt intresse för den familjevärnande, barnavårdande socialpolitik vi förordat. – Att den svenska socialdemokratien i våra praktiska förslag blott sett ett uttryck för sina egna gamla strävanden, var visserligen med säkerhet påräknat. Men bekräftelsen på socialdemokratiens klart positiva inställning till vårt folks livsfråga har ändock varit av synnerlig betydelse i en tid. då man även i Sverige stundom sökt utnyttja det suddiga slagordet "marxism" för att utmåla landets största folkparti såsom bärare av destruktiva strävanden. – Att slutligen kommunisterna sällat sig till manchesterliberalerna i en mycket hånfull negativism, kan varken överraska eller egentligen förarga någon.
Det är oundvikligt att befolkningsfrågan så politiseras. Gäller det mera än akademiska dispyter, gäller det stora praktiska samhällsreformer, måste befolkningsfrågan bli en politisk fråga, där ej blott de moraliska och politiska värdesättningarna utan även de ekonomiska intressena bryta sig – de senare för övrigt långt mer än de förra. Vår bok är i viss mån just avsedd att vara en socialpolitisk stridsskrift. Vi ha därför heller icke undandolt utan framhävt vad vi värdera såsom socialt önskligt, rättfärdigt och förnuftigt och även utsagt vad vi anse vara oönskligt, orättfärdigt och oförnuftigt. Vi ha uppriktigt sökt redovisa de moraliska och politiska utgångspunkterna för våra praktiska slutsatser. vilket endast kan vara stötande i de läger. där man helst vill göra politik i "objektiv" förklädnad. Dessa utgångspunkter äro ingalunda trångt partipolitiska. Vi ha trott oss kunna utgå från och även funnit det bekräftat i diskussionen kring vår bok, att de delas av personer långt utom alla partigränser.
Utifrån en så given grundåskådning ha vi sökt klarlägga de behandlade problemens verkliga innebörd genom en i mån av Värdepremisser och sakdiskussion utrymme och förmåga inträngande diskussion av alla de olika sakfrågorna. Denna sakdiskussion bör kunna vara även dem till gagn, som se mycket olika på de politiska problemen; detta allra helst vi sökt redovisa de politiska premisserna, som därför böra kunna lättare utskiljas. Fakta behöva icke, och böra icke, bli vrängda, därför att de även spela en roll för sådana praktiska slutsatser, vilka dessutom bygga på en viss värdemässig politisk och moralisk livsåskådning. Vår diskussion av t. ex. intelligensskillnaderna mellan olika socialklasser, av fruktsamhetsutvecklingen och dess orsaker, av den faktiska levnadsstandarden och dess samband med familjestorlek o. s. v. blir varken riktigare eller oriktigare, därför att författarna tillägga dessa förhållanden en viss befolkningspolitisk vikt och därifrån dra vissa befolkningspolitiska slutsatser. Genom denna sakdiskussion avser vår bok att jämväl vara en upplysningsskrift.
Vi äro i sakfrågorna ständigt beredda att ta rättelse av en kritik, som verkligen vederlägger. En kritik av denna art ha vi hittills sett mycket litet av. Det har visserligen icke saknats kritiker som velat komma åt boken, men de ha i huvudsak antingen hållit sig till allmänna spekulationer eller till påtagligt velade – ehuru med säkerhet ändock ej medvetet avsiktliga – falskreferat av bokens innehåll eller också i sakfrågorna gjort påståenden, som vi mestadels kunnat konstatera vara oriktiga, ytliga eller ovidkommande.
Detta betyder icke, att vi ej skulle haft stor nytta av även dessa våra vedersakare. De ha framför allt lärt oss i vilka hänseenden vi måste uttrycka oss fullständigare och tydligare. Dessvärre ha vi icke helt kunnat möta detta krav. Särskilt vad gäller de familjesociologiska frågorna är en viss del av även den socialt bildade opinionen i Sverige så obevandrad och oförstående, att en hel volym om vissa allmänna och elementära sammanhang skulle vara erforderlig. Framför allt har oemottagligheten förstärkta av själva den bristande vanan att se även familjens problem behandlade rationellt på samma diskussionsplan som andra sociala problem. Man värjer sig mot att i dessa frågor behöva tänka på en annan nivå än insändarspaltens sentimentala. Själva sakligheten skrämmer såsom kylig. Det kan emellertid endast vara en tidsfråga, när även familjens problem kunna behandlas tekniskt och rationellt. – Ännu mera nytta ha vi dock haft av de kritiker, som i huvudfrågorna se någorlunda lika med bokens författare; vi nämna särskilt Karl Arvid Edin, Alf Johansson och Sven Wicksell, i vissa avseenden även Gustav Cassel; andra icke att förglömma.
Ett svar till den förra arten av kritik kan av antydda skäl knappast ges utan att vi stiga ned från den nivå av den befolkningspolitiska diskussionen, vi gärna velat bidraga till att uppehålla. För den mera samvetsgranne läsaren bör det även utan ett sådant bemötande vara uppenbart, att vi t. ex. icke underkänna de moraliska sidorna i befolkningsproblemet, att vi icke uppställa såsom "huvudtes" att fruktsamheten kan höjas helt enkelt genom en allmän levnadsstandardstegring, att vi icke vilja "göra svensk landsbygdsbefolkning till en pariaklass i samhället" utan bestämt träda in för ett alldeles motsatt strävande, att vi icke "acceptera" äktenskapens tilltagande tendens till kortvarighet utan blott konstatera den såsom en del av den familjelivets desorganisation som vi anse vara det sociala grundfel som måste botas. att vi ej vilja "ta barnen från mödrarna" eller överlåta "ända till vården av de späda barnen på offentliga organ". att vi överhuvudtaget varken äro "moraliska nihilister" eller "oansvariga kommunister" utan bara helt vanliga reformintresserade människor med – efter pressdiskussionen att döma – tydligen något mer än normal ärlighet och även respekt för moraliska värden över de rent konventionella samt därtill utrustade med vissa specialkunskaper. Att vi behandla problem, som äro starkt politiska men mer än dagsaktuella, skulle ju inte behöva uppföra opinionen så våldsamt, om man i vårt land vore litet mera van vid en idépolitisk och Idépolitik och saklighet kulturpolitisk debatt med något vidare perspektiv, och dessutom litet mera van vid att folk utan överflödig sentimentalitet och utan alla inlindande fraser sade ut vad de verkligen tänkte – och märk väl: gjorde detta inte då det gäller personliga futtigheter utan just i vårt folks stora livsfrågor.
| Alva Myrdal. | Gunnar Myrdal. |
TILLÄGG VID TRYCKNINGEN.
Detta förord skrevs och boken i övrigt färdigställdes till nyåret 1935. Emellertid synes allmänna meningen i befolkningsfrågan sedan dess ha kraftigt förskjutits. Det sidospår, som diskussionen en kort tid var i fara att ledas in på – nämligen om verkan av en allmän levnadsstandardstegring på fruktsamheten – är redan övergivet. Befolkningsfrågan diskuteras nu i alla läger som i första hand en fråga om socialpolitiska reformer. Den har nästan helt frikopplats från frågorna om preventivlagen och fosterfördrivningen. Inställningen till kvinnofrågorna har blivit vidsyntare och mera positiv. Högern, den nationella gruppen och folkpartiet ha i riksdagen framburit motioner, som ha en socialt radikal syftlinje, till vilken vi med glädje uttala vår anslutning. Problemet synes ej längre gälla om vi skola göra något, knappast heller i princip vad vi skola göra, utan egentligen blott hur mycket vi skola göra – hur mycket i olika riktningar och i vilka former.